WoBWorld

Uscha vad jag mår kass. Eländigt, bedrövligt, dåligt och som sagt lite kass. Jag hade ruskigt svårt att somna igår efter allt tumult som vart i mitt inre. Ändå hade jag varit vaken i 42 timmar och var så trött som man bara kunde vara. Men till slut så somnade jag efter att ha vänt och vridit på mig i nån timma. Givetvis så försov jag mig i morse och missade sjukgymnasttiden som jag hade. Men till slut så väckte Chips mig genom att kräva uppmärksamhet på ett väldigt påträngande sätt.

Nu sitter jag och väntar på att det ska bli dags att åka till läkaren som jag ska träffa klockan 15.00. Jag är så nervös och trasig i nerverna som man bara kan vara. Helst skulle jag bara lägga mig och sova bort allt elände men det gör sig ju inte.

Så, jag får väl försöka få någon ordning på det yttre i alla fall även om det är kaos i själen. Man får väl göra det bästa av det som är liksom. När väl det besöket är färdigt så ska jag... tja nått. Jag har ingen aning. Det är ju helg gubevars. Ännu en ensam helg i Viskafors medan hela sverige dansar och ler.

Låter jag dyster? Jovars. Det kan jag väl inte säga emot. Men det är liksom inte så kul när man sitter och svettas och darrar som en gammal gubbe bara för att man ska åka till stan och träffa läkaren. I sådana lägen så blir jag nästan förbannad på mig själv som är så förbannat klen. Men jag är som jag är och inte mycket att göra åt det förutom att försöka lära mig att leva i mitt eget skinn.

Hua, om bara det där besöket kunde vara över.

Åh. Det kändes riktigt bra att vara så där förlåtande. Så jag ska nog gå från att vara agnostiker till att starta en egen religion. Hädanefter vill jag kallas "Rasputin av Viskafors". Jag har nuddat Guds ansikte och är lite småhelig. Om inte annat så borde jag kunna fånga en och anna dam med det tänkte jag.

Det stora tillfället har jag förevigat genom att utskänka 5 heliga fotografier av mig själv. Bara titta och njut. Ni lägger väl märke till mina brinnande ögon som endast söker ditt sköte (eller din plånbok om du är karl). Varsågoda.

Äh. Förresten. Efter ett samtal med mitt barn, barnets moder som var ungefär lika upprörd som jag och ett långt samtal med Polare R så har jag kommit på att: varför bry sig? Det är inte jag som gjort bort mig och som skapat prat om varför man gör nått sånt. Så, jag lägger ner alla tankar på att överhuvudtaget bry mig. Om en människa vägrar släppa en infantil bild av hur världen fungerar så är det varken mitt barns eller mitt problem.

Hämnden kommer liksom av sig självt genom så mycket annat. Varför ska jag vispa runt i ett redan upprört hav? Lev och låt leva.

Jag tror väl ändå att den bästa huvudkudden är förståelse och förlåtelse, det kom vi överrens om jag och mitt barn. Inte för att jag är mindre arg men för att jag vet att jag bara mår dåligt av att leta efter sätt att pika tillbaka.

Så. Gå i frid. Du är trots allt bara en barn till sinnet. Med mycket lite förståelse av hur vi vuxna lever våra liv trots dina år. Någon gång kommer även du att växa upp. Hoppas jag.

AH!!!!!. Agression mina vänner. Någon har gjort något oförlåtligt som jag inte kan blunda för. Mycket har jag tittat bort från, några gånger konfronterat men aldrig slagits hela slaget fullt ut. Men nu....

Ni ska veta att det är första gången i mitt liv (och ni vet hur självisk jag är) som jag fan i mig önskar att jag har HIV så att jag har smittat eländet till människa. Det är ok att gå på mig. Det är ok att sprida lögner. Det är ok. Jag tar det för jag är troligen inte värd mer och ska vi vara ärliga så är mitt hjärta knappast knoppande rosenrött. Men att ge sig på det som är mig allra kärast, mina barn och använda dem som nån sorts jäkla mellanhand. Nope. Det tar jag inte. Inte alls. Så med lite tur så har mina skott i råttan varit fulla med mer än bara gegg och goja. Men sån tur har man väl inte.

Men som sagt. Detta tar jag inte. Men jag bidar min tid. Men ett löfte är att skammen kommer vara så grov att männskan som gjort detta mot mitt barn inte kommer kunna visa sig i stan utan att höra gapflabben bakom ryggen. Kanske inte nu, kanske om ett år. Kanske om tre. Eller kanske när det egna barnet är gammalt nog att kunna skämmas på sin praktikplats.

Som sagt. världen kan slå mig, piska mig, dräpa mig. Men rör FAN inte mina barn!!!

Äh. Det här forumet är ju kass att ragga på. Jag får göra som jag brukar. Dra till krogen och leta upp den allra fullaste kvinnan jag ser och dra hem till henne, jucka tre gånger och sedan gå hem och vänta på att hon ringer upp. Ni skulle bli förvånade hur många gånger det funkat.

Inte.

Du får mina nycklar om jag får ditt hjärta. Mer kan jag inte lova. Inte ens att jag kommer älska dig resten av våra liv. Men jag vet att jag kommer älska dig så mycket mitt hjärta bara orkar. Jag är billig, det räcker med en blick och en kyss för att du ska få mig dit du vill. Jag lägger mig framför dig på knä och ber om ditt hjärta och en lock av ditt här att sova bredvid.

Mer kostar det inte.

Ok. Så jag rycktes med lite i gitarrononin. MEn Clapton är Gud och Cocaine en av hans allra bästa låtar. Låt oss kalla det en hälsning till Sanna Bråding, ni vet "Tv-kvinnan" ;-)

Ok. Ni vet hur det är när man befinner sig mitt i mellan två kärlekar. Hur man går och spanar på varje kvinna och funderar på om det är hon som man ska finna sig älska. Nå, nu har jag inte den allra minsta aning om vart hon befinner sig eller hur hon ser ut eller vad hon jobbar som. Men jag vet att jag tillägnar henne denna låten. För säkerhets skull så slänger jag med både originalversionen och unpluggedverran. För jag vet ju inte än vilken hon föredrar.

Det ligger en skugga av grönt över lövträden, små små ynka blad som stilla växer tills de exploderar i glansigt prunkande grönt. Sommaren är på gång och mitt lilla svarta hjärta pumpar av glädje. Vintern försvann ner i sitt hål i år med. Men Gud vad jag saknar en kvinna att dela allt det vackra med. Jösses. Längtan efter den där solskensvarma bruna ryggen att smeka. Det förtär allt mitt inre. Jag vill dränka alla mina sorger i Gin & Tonic i lagom mängd, en varm, nygrillad köttbit och vänners glada sällskap.

Men i år blir det första året i mitt liv jag inte kan dela min lycka nere i det lilla träslottet. Kanske betyder det nått. Dags att den lilla träkåken får någon annan som älskar den lika mycket som jag och som orkar göra allt det som behövs.

Samtidigt så kanske det är början på något fantastikst. Ett nytt liv. Fortfarande med min älskade Viskan inom räckhåll, men kanske med en ny kvinna vid min sida. En som orkar, som pallar trycket. En som kan säga nej till mina demoner, trycka ner dem dit där de borde bo och ändå kunna ge mig sin kropp och sina läppar.

Jag vet inte vad som kommer hända och kanske är det lika bra det. Men jag vet att jag älskar livet och att livet inte stannar för en sån enkel sak som att jag är ensam eller att en liten träkåk på 35 kvm med papptak och endast kallt vatten byter ägare.

Jag kan fortfarande sätta mig på mopeden och åka ner till stugbyn och sätta mig på träplankorna nere vid den lilla pyttehamnen där jag suttit sedan jag kan minnas. Det finns ett kort på mig när jag var liten där jag står precis vid de där plankorna som är uppställda för att folk ska kunna lägga sina båtar till ro därpå under vintern. Jag äter ett äpple och ser precis så nöjd ut som ett barn som inte vet vad som väntar kan göra.

Jag hoppas att jag många gånger till kan sitta och se fiskarna hoppa i hamnen på kvällen, även fast slottet är sålt. Kanske kan jag få gå in på tomten och smeka huset och viska tröstande ord till det medan det åldras med mig.

Men mest önskar jag mig att få finna kärleken igen.

En önskan har man ju alltid råd med.

Ok. Tre bra anledningar att vara glad:

1. Solen skiner och det är varmt och gott
2. Jag har varit på terapi och känner mig lite mer hel
3. Jag har suttit i trädgården och haft ett trevligt samtal med mobila teamet

Tre bra anledningar att må dåligt

1. Jag ringde min mamma och hon var allmänt virrig och hade för första gången i mitt liv på riktigt glömt bort min födelsedag som var igår.
2. Hon sak verkligen sälja det lilla träslottet
3. Jag är vansinnigt pank

Så på det hela stora taget så jämnar det mesta ut sig som livet plägar göra.

I morgon ska jag först på sjukgymnastik och sedan träffa läkaren för första gången på snart 2 år. Mest känner jag nu för att lägga mig ner och sova, nattvakandet börjar ta ut sin rätt. Men jag har några saker på schemat att göra först. Jag tänkte tala med min dotter om det här med alkohol, Valborg och att man inte måste göra som alla andra. Hon är 15 och jag är livrädd för att hon hamnar dyngrak i nån glänta med nått blodtörstigt gäng småkillar. MEn jag tror att hon har nog med vett för att ta rätt beslut. Förhoppningsvis har jag visat mig vara tillräckligt avskräckande för att visa henne att alkohol är en livsfarlig drog. Man kan bara prata med henne och hoppas på det bästa.

Fast innan jag gör det måste jag äta nått. Sen ska jag lägga mig och läsa till hon slutar skolan så att jag kan ringa henne.

Grabben är 18 i år så honom är jag inte lika orolig för. Han har uppvisat stor klokhet när det gäller alkohol än så länge även om han givetvis haft sina fyllor.

Jaja, först ska jag ta en kopp kaffe på balkongen, röka en cigarett och sedan får jag göra det jag ska göra.

Jag har inte kunnat sova i natt, men det gör mig inte så mycket. Klockan 11 ska jag vara i La Stada Borås för att genomgå min veckliga terapi. Luste att lägga de pengar jag egentligen inte har på att småprata i en timma är väl sådär. Men samtidigt så är det nog välbehövligt. Jag menar, om jag nu inte har någon annan att tala med så varför inte prata med sin terapeut. Lite som själens prostutiering. Man betalar för att prata av sig.

Såhär ensam som jag känner mig just nu har jag nog aldrig riktigt gjort innan måste jag erkänna. Men mycket beror ju på att jag förlorat min allra bästa samtalspartner, för detta frun. Jag har i nästan 5 år hängt upp så mycket på våra små samtal att det blir ett stort vakuum när hon inte längre finns till hands för att guida mig i livet.

Sen får jag väl skylla mig själv rätt mycket med. Jag har misskött mina sociala relationer å det grövsta de sista åren. Så jag får väl ge det lite tid att rätta till sig. Fram tills jag fått någon ordning på det hela så får jag nöja mig med terapi och katten.

Men i vilket fall som helst så har jag ännu en vacker dag framför mig. Vackert väder är utlovat så det kan jag väl inte klaga på. Strax ska jag ta en kopp kaffe och en dusch, läsa lokalblaskan och renbädda sängen. Sen får jag väl försöka käka nått med.

Efter det borde det vara dags att sätta sig på mopeden för den 40 minuter långa turen in till stan.

Än så länge har jag inget att klaga på.

Livet kan vara skinande vackert. Här kommer två små exempel av vad som kan möta mitt öga när jag tittar ut genom mina fönster.

Så var min 38:onde födelsedag mer eller mindre över och jag måste säga att med några små undantag så var det en av de värsta jag haft i mitt liv. Men jag har gjort det bästa av den genom att bara slappa, ta det lugnt och låtsas att det är en helt annan dag.

Jag har fått några fina grattishälsningar av männiksor som jag är tacksam och glad över, så att man inte behöver känna sig helt övergiven. Men så fattas det en del som hade varit viktiga för mig. Till exempel min mamma som inte hört av sig på hela dagen. MEn det kan ju bero på att hon har svårt att ringa med telefonen. Nu känns det lite försent på kvällen för mig att ringa upp henne.

Sen måste jag erkänna att jag verkligen saknar en hälsning från före detta frun. Jag kan fortfarande inte förstå varför hon så fullkomligt stänger ut mig ur sitt liv. Jag fattar inte. Dessutom har jag hört ett rykte om att hon skulle prata skit om mig, men ärligt talat så tror jag inte på det när jag tänker närmare eftersom hon helt enkelt inte är en sån person som gör sånt. Men faktum kvartstår. Hon har slängt min dataskärm och alla mina vinylskivor som jag hade kvar på hennes vind.  Dessutom så saknas en massa saker som jag vet att hon inte skickat med fast hon säger att de ligger i en låda, men nu har jag letat igenom alla lådor och inget av det jag letar efter finns där. Jag menar, hur missar man en stor wok, ett antal kastruller och två stekpannor varav en i gjutjärn. Det är inte saker som bara försvinner i djupet av en låda.

Men som sagt. Det är första gången på 5 år som hon inte grattar mig och jag saknar henne så mycket. Inte som partner men som den allra bästa vän jag tyckte att hon var. Men livet går vidare kan jag tro

I morgon ska jag in till La Stada för terapi och i övermorgon så är det sjukgymnastik och läkarbesök som gäller. Det känns bara gott att ha något att göra för jag behöver komma utanför dessa vägger på riktigt en stund. Sen ska jag till tant mamma och hälsa på tänkte jag med någon gång under de två dagar.

Men nu ska jag käka lite varma smörgåsar och sedan är det dags att lägga sig för att läsa lite och sedan sova den oskyldiges sömn.

Tack för era gratulationer. Det betyder mycket måste jag erkänna så det berörde mig djupt. Tack.

Den här fina blomstergruppen fick jag igår av min dotter och hennes mor. Jag blev så glad så :-)

Håhåjaja. Jag sitter fast i min egenskapede letargi och bara suckar tungt. Jag kommer inte ens ur morgonrocken. Det brukar vara ett dåligt tecken. Så vet jag att jag är bra nere. Men jag ska väl ta tag i livet om en liten stund. Men först får jag låta den lugnande tabletten jag tog för en stund sedan verka. Det synes vara en motsättning kan man tycka men det är ju så att ju mer uppjagad jag blir och ju värre kaoset inom mig är, ju mindre får jag gjort. Det är först när jag är relativt lugn som jag kan ta tag i saker. Det är som om det låser sig när jag varvar upp.

Jag känner mest för att bara lägga mig ner och sova eller läsa eller titta på en film. Men jag ska väl försöka ta tag i den rena tvätten som ligger i tvättkorgen sedan jag tvättade häromdagen. Så kul har jag det. Men först ska jag tvinga mig in i duchen så att jag inte förfaller helt såhär på den stora dagen. En duch och lite rena kläder borde göra susen för humöret kan jag tro.

Nått jag måste lura ut är hur i hela fridens namn jag ska bli av med den där jäkla soffan som står i källaren. Helst innan vaktmästeren ringer på igen. Hua. Det vill jag inte vara med om igen.

När det gäller pengar så tänker jag inte tänka på det. Jag gör det lätt för mig, idag i alla fall och låtsas som om det inte är något problem alls. Så länge jag inte tänker på det så funkar det ju. Men nuddar jag vid tanken så går det en isande vind genom kroppen. Så det undviker vi.

Tja. Lika bra att tvinga in den lilla barnakroppen i duschen då.

Ah vad underbart. Det är nästan sommarvarmt ute. Äntlgen känns det som om man kan sätta punkt för den miserabla vintern. Det har varit en lång och svår vinter men nu kommer knoppande blad och gräsklippesmatter att erstätta allt det eländiga.

Själv är jag kluven in i själen av det hela. Jag vet att jag borde njuta och det gör jag nästan med. Men samtidigt är det som en liten broms i min själ som hela tiden ligger och slirar och vägrar att helt släppa taget. Händerna är fuktiga av svett och hjärtat dunkar som en hammare i bröstet på mig. Ångesten vill inte ta ledigt.

Lite är det väl för att jag känner att på sin födelsedag ska man vara glad och lycklig och framför allt omgiven av sina nära och kära. Men jag sitter här i min lägenhet och dagen är som alla andra dagar. En liten 40-års kris kanske tar sin början för jag sitter och funderar på om jag kommer vara lika ensam om två år. Som det känns just nu så vet jag inte vad som skulle kunna ändra på något.

Men vad tusan. Samtidigt vet jag ju hur nyckfullt livet kan vara. Ena dagen ligger man i diket för att nästa dag ha släpat sig upp ur dyn och sen är det bara raka grusvägar att trampa sig fram på. Vi får väl se vad jag säger om två år om det hela.

Äh. Det är bara jag som är fånig. Jag har det ju precis hur bra som helst egentligen. Betydligt bättre än många andra som lyckas hålla livslågan flammande. Så det är väl bara att hålla i sig och hänga med.

Ok. Två dagar senare, betydligt mindre bitter. Gårdagen var en salig blandning av lycka och elände. Ungefär som det brukar vara i min lilla värld.

Men det som toppade allt var när min dotter och hennes mor med vidhängande karl kom ut på en kaffe för att "fira" min födelsedag. Det var precis hur trevligt som helst måste jag erkänna. Vi satt och drack kaffe och mumsade på kanelbullar och snattrade i någon timma. Det enda negativa med det hela var när de gick.

Mina stora barns moder är ju gravid igen och var lite trivsamt rund runt kring naveln. Hua, jag skulle inte ens våga tänka tanken på att skaffa barn igen. Tre stycken räcker så bra för mig så.

Men sen på kvällen överfölls jag av akuta ensamhetstankar och lade mig rätt tidigt. Jag är rejält trött på att vara ensam måste jag erkänna. Katten i alla ära men jag saknar en människa att prata med.

Jaja, skit samma, saker är som de är. Idag fyller jag ju 38 år men det känns väl lite som om det kunde kvitta. Jag passade på att ligga så länge jag bara kunde i sängen och filosofera över vart livet fört mig, klappa på katten och bara finnas till. Men jag hade i alla fall lite födelsedagshälsningar på datorn när jag väl klevade upp, bland annat från Nelson och Suss. Man tackar och bugar för att man är ihågkommen.

Nu ska jag ta en kopp kaffe till, en duch och sedan ska jag åka till affären för att köpa nått att äta. Egentligen har jag inga pengar men jag har några hundralappar liggande här hemma som jag får använda fast jag egentligen borde sätta in dem på banken så att mina räkningar kan dras. Skit samma. Det får bli min födelsedagspresent till mig själv.

Så. Dagen har börjat och än vet jag inte vart den kommer ta mig. Förhoppningsvis kan jag hålla ledan och bitterheten på avstånd eftersom jag helt enkelt tycker det är ett förbaskat slöseri med tid och kraft att vara sådär bitter och butter som jag var i förrgår.

Go vänner. Jag bjuder adjö. Vi syns i morgon (vilket i ditt fall, ja just du som sitter där och läser, med kaffekoppen i hand och knullrufsigt hår betyder idag). Nu skall den gamle mannen lägga ner sina vapen, lägga huvudet till ro på den mjuka kudden och drömma om varma kvinnobröst och mjuka magar.

Låtom din törst på mänskligt elände vara tystad för en stund. Jag återkommer och eldar på brasan i ditt bröst i morgon.

Vare sig du vill eller inte!

Ok. Så. Jag verkar sur? Nähädå. Inte jag inte. Jag är inte sur. Jag är PISSFÖRBANNAD. På livet i allmänhet, på kvinnor i synnerhet. Varför i hela fridens namn gav Gud en sådan makt som en fi**a till kvinnorna när de inte kan handskas med den?

en fi*tta (det är lika kul att skriva det varje gång... fi**a, fi**a, fi**a) är det enda som en man behöver för att överleva i öknen. Den ger svalka, slocknar törsten och är go att pilla på när man ska somna. Men så sitter fanskapet på en männska och männskan har fått för sig att den har all makt i världen.

En god regel kring makt är att man inte ska ge makt till den som missbrukar den. Då kallas det diktator. Typ Hitler, Stalin, Mogabe. Men nog fan gav Gud, den jävla stollen, fi**an till kvinnan.

Så... hon stökar och ställer till det. Medan vi män bara vill döda varandra och äta rött kött, dricka oss fulla och kramas framför elden.

Visst, jag vet. Att ha en fi**a är inte bar en lek. Det finns män som blir idioter och som är beredda att bli än större idioter för att få lite smak på den där löken. Men snälla, De är män. Vad fan begär ni? Steget från man till idiot är JÄTTELITET: Låt oss andra män ta hand om de där jävla nötterna så ska vi nog fan visa dem hur man umgås med andra. Vi sliter tarmarna ur saten medans vi nynnar en Pugh Rogerfeldht-låt.

Men den där makten. Den makten.

Fan Gud. Varför ge den till just kvinnorna. Varför inte till, tja, vad som helst vore bättre. Koalor. Pingviner. Möss. En stor stark björn i skogen. Men inte till kvinnor för fan. Inte undra på att världen är upp och ner.

Jag är fet, ful, finnig, långhårig, flottig, svettig, bråkig, dum, stum, flum, blah, bla, bla., Allt du inte vill ha. Allt du rynkar din lilla söta näsa åt. Men... dra åt helvet då. Jag är det jag är, inget mer, inget MINDRE!. Jag har ett värde. ett pris, som du, din satans lilla patriot inte har råd att betala. Du kan bara önska att du fick leva med en sån som mig. Spela på allt som har strängar,

Som en kolsyrepatron så skvätter jag över hela ditt ansikte, över din mun in i ditt hår. Pst, pst, pst.

Så där sitter du, på knä, bakom, under, framför mig. Jävla mähä. Du är rutten. Lite mer rutten än mig. Bara en gnutta men det räcker. För mot dig skiner jag, glänser som en kejsare i solen. Skvatt, skvatt, skvatt.

Dra åt helvete.

Hmmmm. Din.... fi**a. Smakar. Gott.

Aldrig. Förut.

Aldrig. Mer.

Glider.

Glider.

Glider.

In.

In.

Hetta.

Lite.

Mer.

Rakt.

In.

Hårt.

Mot,

Mjukt.

Din.

Fi**a.

Eller?

Äh. Glöm det...

Nope. Jag går inte med på detta. No way in hell. En radda vardagar som då och då abryts av ett uppvaknande på nån polares soffa efter en allt för hård kväll. Fan heller. (Gitarrsolo nu).

No, no, no (stönar sångaren). Kompet blåser trumpeter i ansiktet på dig. Slagverk. Riff, riff, riff. Tillbaka till vers.

NEJ! (tyst i lokalen).

Go vänner. Vet ni vad som är värre än ångest. Och nu skiter jag högaktnigsfullt i vad du tror är ångest för antingen så har du ingen aning eller så vet du. Det räcker för mig.

Men det som är värre är brist på livslust.

Smaka på det. Brist på lust att leva. Utan lust på nått. Överhuvudtaget. Inget alls. Bara leda. Leda, leda och återigen leda.

Hur känns det när du tar det i munnen? Smakar på det? Smakar det aska eller eld? Låt mig guida dig. Det smakar som att lägga tungan på ett batteri. Staniol. Metall. Inget alls. Men samtidigt så mycket.

Just nu, Precis just nu. Så är jag inte rädd för att dö. Jag är vettskrämd inför tanken på att leva. Men jag vet gudskelov att det vänder. Så jag låter bara tiden ticka på, de violetta tonerna framför ögat försvinna. Jag saknar före detta frun men hon hatar mig. Kul. Eller nått.

Katten sover i stolen bredvid mig. Ständigt beredd på att möta alla hot mot husse. Men uppspärrade klor och hårda, vassa tänder. Själv är jag förslappad och fet med långa naglar och fett hår. Men när jag lägger mig till ro på min kudde så springer min lilla katt för att lägga sig bredvid mig. För henne spelar det ingen roll att husse är trött och ledsen. För henne spelar bara en stunds klapp på magen och en liten kel under hakan all roll.

Jag vill inte leva längre. Men jag vet att jag tycker annorlunda i morgon.

Hoppas jag.

Gode Gud, vargtimman närmar sig så sakteliga. Det finns en gammal sanning i vården som säger att folk, männiksor, sådana som du och jag, oftast dör på natten frammåt morgontimmarna. Tja, jag som jobbat i vården i hela mitt yrkesverkamma liv mer eller mindre och som är uppväxt på sjukhem och lasarett kan inte annat än hålla med. Sen vet jag av egen erfarenhet att ångest lever av "the wee small hours".

Inte ens katten vill prata med mig. Jag är som ett spöke. Jag finns inte. Här ute i Viskafors så spelar inget någon roll längre. Gode Gud. Varför? Jag vet att jag har felat. Så många gånger. Men varför denna ökenvandring?

Vakna, ta en kopp kaffe, läsa Borås tidning, kolla på nätet, duscha, raka sig, borsta tänderna, kolla lite till på nätet, städa, ta en kopp kaffe till. Sen tar det liksom slut. Möjligen så kan jag gå ut med soporna. Men sen finns... ingenting.

Visst kan jag ta en promenad. En sväng med mopeden. En cigarett på balkongen. MEN: JAG: ÄR: ENSAM!!!!!!!

Jag vill inte mer!!!!!!!

Jag vill, fan vad jag vill. Så mycket. Få visa vem jag är. Få upptäcka vem hon är. Låta oss vakna ihopsnurrade bland våra lakan. Ligga och titta på henne när hon sover. Jag vet inte vem hon är men jag längtar efter henne.

Jag har aldrig i mitt liv varit singel så här länge. Jag vet inte vad jag ska vara det för heller. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag letar efter. Men snälla Gud, om du nu tror själv på att du finns. Låt mig finna henne. Låt mig titta på henne när hon sover och låt mig inte göra samma misstag som jag gjort förut. Låt mig göra henne lycklig och tillfreds.

Snälla!

Ok. Klockan är snart halv 3 på morgonen och jag sitter och lyssnar till Frank Sinatras mästerverk "in the wee small hours", en skiva som jag letat efter länge.

Jag har ätit en pizza och druckit folköl för pengar som jag fann i en ficka som ett minne från förra helgens tjohejsan. Jag är småtankad, pank och saknar en kvinna som kan hålla om mig när gryningen kommer. Före detta frun har slängt mina resterande saker som jag hade hos henne och vägrar svara på mina sms. Tja, så gick en dröm i kras. Jag som trodde att nått betydde nått. Men egenligen så betyder allt inget alls.

I morgon kommer min dotter och hennes mor och moderns nya karl på besök. Jag ser helt klart fram emot det. Av flera anledningar. Framför allt att jag älskar min dotter. Så klart. Men även för att jag saknar hennes mor. Sen är det inte fel att träffa den nya karln heller helt eftersom han och jag gick på gymnasiet ihop och jag vet att han kan göra sin kvinna lycklig. Men jag kommer sakna min äldsta son som inte kommer följa med. Han är allt för lik mig för att orka med att se sin framtid när han bara är 18 år, även om jag försökt förklara för honom att han inte behöver bli som mig alls.

Kanske kommer min yngsta son med. Hans mor skulle fundera på saken. FAN vad jag önskar att jag hade min bil så skulle jag hämta honom. (Du som ska komma med nått "skyll dig själv", håll käft, bara håll käft innan jag nitar dig).

Men just nu så stiger röken från min cigarett och blandar sig med dimmorna från min cigarr som jag rökte innan. Allt blir grått grått grått. Jag gråter en smula medan Frankies röst smeker min rygg. Katten sover i stolen bredvid mig och jag hulkar sakta.

Jag vill inte gärna leva längre, men jag orkar inte dö. Så jag låter dag gå in i natt och in i dag igen. Gång på gång. Varför jag ska leva mer? Jag vet inte, inte alls. Bara för att jag gjort det så länge nu, så jag är van. Strax 38, snart 40. Jag har aldrig viljat ha några stora fester. Jag har alltid blivit generad om folk grattar mig. Men nu vill jag bli överaskad. GRATTIS!!!!!!! "Om du blir lika gammal som din far så har du levt halva ditt liv nu". Vad har jag åstadkommit? Inget förutom 3 vackra barn som skämms för mig.

Jag vill leva mitt liv i lugn och ro. Med en vacker kvinna bredvid mig. Ett körsbärsrött vin i ett glas, en bra film på tv. En filt och en smula ro i en hand. Slippa leta, slippa rota. Låta dagar bli till natt bredvid en människa istället för i denna isande ensamhet med bara en katt som sällskap. Inte för att katten är fel men för att det saknar en kropp bredvid mig.

Jag kräver inte så mycket. Egentligen. En smula cognac. En smula kyssar. En smula vår. Knoppade buskar och flyende moln. Att veta att jag vill ha dig och du vill ha mig. Bara att veta att du skiter i att jag är fet och ful men du vill ändå ha mig eller det jag kan erbjuda. Veta att du är nöjd med det du kan ge mig och att vi tillsammans är glada för det vi är.

Var i herrans namn kommer den här depressionen ifrån. Helt plötsligt bara, ren depression. Igår gick jag och la mig vid 18-tiden och gick inte ur sängen förrän vid 9 i morse. Helst skulle jag bara lägga mig igen. Men jag får väl försöka hålla lite på dygnsrytmen trots allt.

Men i mig är det precis tomt. Förutom en svag aning om ångest då förstås. Fan vet varför det blivit så helt plötsligt. Att jag har varit lite ångestladdad i några dagar kom ju inte som någon stor överraskning eftersom det är så för det mesta. Men nu har en känsla av meningslöshet och tomhet kommit med. Ren och skär depression som gör att jag helst bara vill sova bort livet.

Uscha och fy. Illa mår jag med, det känns som om magen ska vända ut och in på sig hela tiden. Det är som om hela min kropp och själ har börjat krångla.

Fast när jag tänker på saken närmare så är det säkert det där med pengar som ligger bakom lite av känslorna jag har. För jag är ju pank fram tills den 19/5, totalt black. Värre än så, jag har inte råd med alla räkningar. Jag kom på att min kredit och lokalblaskan ska betalas den sista april och till det räcker inte de 400 kronor jag har på kontot.

Lite panik har jag allt. Vad i hela fridens namn ska jag äta? En vag aning om att jag bara vill ställa mig upp och skrika rakt ut bubblar i mig. Men jag tror att jag ska ta en kopp kaffe och sedan gå och lägga mig för att läsa. Gömma mig för verkligheten en stund. Glömma bort alla pengabekymmer och allt vad det är som stör i livet.

Som om det inte räckte med problem så har en person skickat ett mess på min mobil i går och jag bara orkar inte med människan. Det var kort och oförskämt. Jag kan väl inte säga mer än så utan att riskera att männskan får tuppjuck och bli än mer otrevlig. Men sånt orkar jag bara inte med.

Nä. En kopp kaffe var det.

Ah du kära ångest som hemsöker mig. Jag känner mest bara för att gå och gömma mig i en grotta eller nått. Inte en spänn på fickan har jag, snarare så har jag upptäckt att jag inte ens har så det räcker till alla räkningar, kul. Men de flesta är betalda i alla fall. Gudskelov. Men sen är det stopp och lite till. Men nog om mina pengabekymmer. Det löser sig med tiden kan jag tro.

Men allt det där gör att jag inte mår något vidare alls. Ångesten sitter som en klump i bröstet och jag känner mig mer ensam än jag någonsin gjort. Jag försökte äta lite men det maten bara växer i munnen på mig och jag kan inte svälja.

Usch och fy har jag bara att säga och rapportera.

Ah, vilken underbart vacker morgon. Solen skiner och jag dricker kaffe och har det bra. Förutom att jag har myrkrypningar i hela kroppen efter att ha tagit mina sömntabletter igår så att jag skulle sova ordentligt under natten. Men det går väl över kan jag tro.

Men det är bara att se glad ut för solen skiner som sagt. Vem orkar vara irriterad då?

Agh.... Jag har precis betalt mina räkningar och nu har jag hela 500 kronor att leva på resten av månaden fram till den 19/5. Såhär illa har det aldrig varit innan. Visserligen, jag går inte back men det är fan bra nära.

*Suck*. Den där helkvällen jag hade förra helgen verkar än mer onödig än innan. Där sprätte jag iväg 400 spänn på en och samma kväll. De pengarna hade varit bra att ha.

Tillråga på allt så kommer jag inte kunna betala mina provtagningar, mitt läkarbesök eller min terapi. Inte en chans. Jag får ta det på faktura och ta med mig problemet till nästa månad så den lär väl bli lika fattig den med.

Lite panik har jag måste jag erkänna. Men, i värsta fall får jag ställa mig med mössan i hand och fråga tant mamma om en handräckning. Någon annan råd vet jag inte. 500 spänn har jag räknat ut betyder att jag har 20 spänn om dagen att spendera. Det blir mycket nudlar om ens det eftersom katten ska ha mat med. Och kattsand måste jag köpa.

Nä, det är lika bra att inse, jag har inte en chans att reda ut detta utan att förlita mig på tant mamma. Jag hatar att vara skyldig folk pengar. Förresten är det ju inte helt säkert att hon har pengar att låna ut heller.

Läge att sluta röka? Jomen. Nu måste väl den där damen som på min andra blogg undrade varför jag överhuvudtaget ska ha pengar eftersom jag inte jobbar må toppen. Fast det klart. Det retar henne säkert att jag har tak över huvudet kan jag tro.

Nå. Inte mycket att göra förutom att gilla läget. Nått annat val har jag inte. Men som sagt. Räkningarna är betalda i alla fall. Alltid nått.

Jag gjorde något otäckt. Jag kände efter hur jag egentligen mår och kom på att jag är inte uttråkad. Jag är ensam. Otroligt ensam. Fan, här sitter jag i främmande land utan någon att prata med. Dag ut och dag in. Städar, tvättar, röker och dricker kaffe för att hålla gråten på avstånd. Jag saknar någon att ty mig till, någon att prata med och smeka över ryggen.

Det är en märklig känsla för samtidigt som jag känner mig totalt bränd på förhållandebiten så saknar jag en kvinna i mitt liv så oerhört. Men en del av det kan säkert förklaras av mitt enehanda liv. Jag får liksom inte så mycket vettigt gjort förutom de där tomma sakerna jag pysslar med för att få tiden att gå, försvinna. Jag är livrädd för att jag kanske aldrig mer kommer att träffa någon att dela mitt liv med.

Så, jag städar och hulkar och tänker på absolut ingenting för att slippa känna.

Jomen, då har jag laddat lite kraft genom att tvätta överkastet och medan det rullade runt i tvättmaskinen så tog jag en liten tur med Gula faran. Vi hamnade i Bogryd av alla stället. Tänk, jag hade ingen aning om att det ligger så vansinnigt mycket hus överallt här ute. Egentligen var det bara tänkt att jag skulle snurra förbi den gamla gummifabriken där jag jobbade som 16-17 åring men mopeden bara åkte vidare liksom.

Men jag har lite svårt att komma överrens med Viskafors med omgivning måste jag erkänna. En känsla av "hemlängtan" till gamla hederliga Sjöbo där jag känner vartenda skogstig överföll mig nrä jag puttrade omkring. Fast det klart, det är lite spännande att utforska sina omgivningar med. Men jag vet inte riktigt än. Äh, det ger sig kan jag tro.

Men jag måste erkänna att livet blivit både lättare och roligare sedan jag fick hit mopeden. Till exempel tar det bara två minuter till affären med Gula faran. Så nu kan jag lugnt vara trygg i förvissningen om att jag inte får någon onödig motion. Sen är det ju som sagt roligt att åka omkring och se sig om lite. Fast eländet läcker bensin så jag får ta och fixa bensinslangen på den. Nån dag.

Nu gäller det bara att fylla dagen med innehåll den resterande tid som är över innan man kan krypa till kojs igen. Alltid hittar jag på något.

Fasen vad tråkig jag är. Jag har tillbringat hela förmiddagen och en stor del av eftermiddagen djupt nerbäddad i sängens trygga famn helt enkelt för att jag inte hittat en enda vettig anledning till att knata upp. Det känns lite som när man var liten och hade sommarlov och alla kompisar hade åkt till havet eller sina föräldrars sommarstuga eller till sina mormödrar och man själv var kvar i stan.

Men till slut fick jag ge mig vare sig jag ville eller inte. Så nu sitter jag och funderar på vad tusan jag ska ta mig till. Städa? Nä, finns inget att städa upp. Kanske skulle jag ta en liten tur med mopeden? Jo, det låter inte helt fel. Ute skiner solen precis lika vackert som den gjort de sista dagarna så en liten tur på Gula faran är kanske vad som behövs för att jag ska piggna till och sluta tycka synd om mig själv.

Givetvis hade Chips, katten, pinkat på mitt överkast med eftersom hon inte alls är vän med flippluckan till kattlådan. Jag har försökt lära henne att ta sig in i lådan men hon är ytterst svårövertalad. Så istället för att göra sig omaket att ta sig in i lådan så valde hon ut mitt överkast till toalett. Man blir så lagom imponerad över tankeförmågan hos katter i sådana lägen. Så jag får väl även bege mig till källaren och se om det finns någon tvättid.

Nä. Här kan jag inte bli sittande. Lite fart är vad mina livsandar behöver så att jag inte grinar ner mig alldeles.

Jodå. Jag kom i tid till terapin. Det tar precis 40 minuter med moped in till La Stada. En väg man åker med skräckblandad förtjusning eftersom det blåser förbi bussar och långtradare titt som tätt.

Själva terapin gick bra. Vi kom fram till lite saker jag behöver tänka på, bland annat att jag ska tänka på hur jag andas även när jag inte är helstressad för då är det redan försent. Sen satt vi och tjattrade lite om ditten och datten. Ett på det hela lyckat besök.

Sen styrde jag kosan till den nyöppnade ICA butiken som är så nyöppnad att den faktiskt öppnade i dag. Men det var ett misstag. Jag stod i kassakön i 45 jäkla minuter bara för att köpa lite saker till katten. Men tillslut så kom jag ur fällan och åkte hem där jag fortsatte tvätta.

Nu är det en evig väntan på att matchen ska börja. Men under tiden så hade jag tänkt mig hinna med att äta bland annat.

Sen försöker jag lära katten att använa kattluckan till hennes låda. Det går sådär kan jag tycka. Lite rivsår har jag till och med fått. Att det ska vara så svårt att fatta sig på den där simpla luckan. Men nu har hon i alla fall lärt sig hur man kommer ut. In är det svårare med så jag kanske kan räkna på kattpink på golvet i badrummet igen. Men jag ger mig inte. Till slut så borde hon väl fatta tycker jag.

Nä, mat var det ja. Det var en av de där sakerna vi pratade om på terapin, att jag måste skaffa mig regelbundna mattider och inte gå utan mat hela dagen och sedan vräka i mig till kvällen/natten. Likadant att jag måste har en väl fungerande dygnsrytm för att må bra. Jag vet ju allt det där redan men ska väl göra ett nytt försök.

Man ska inte ge upp bara för att det tar emot.

Fy fasen vad trött jag är. Trots två koppar kaffe och ett gäng cigg så får jag inte upp farten, Men klockan 14 har jag möte med min terapeut så tills dess så får jag ha tagit mig till La Stada med mopeden. Lite lagom nojig är jag med, som lök på laxen. Men det ordnar sig säkert, det gjorde det ju igår så.

Ikväll är det fotboll framför webbradion när Elfsborg möter Hammarby borta. Tvättat och klart ska alla smutskläder i tvättkorgen vara då med. Så jag har ett litet lagom schema att pyssla ihop under dagen. Men vädret är fint och uppmanar till en liten tur med mopeden så det är inga större moln på min blå himmel.

Nä, på tal om allt jag ska göra så får jag nästan sätta lite fart. Jag var så dum igår att jag inte tog tiden från Borås innerstad och hit till Viskafors så jag vet inte riktigt när jag ska åka, men jag tänker som så att det är bättre att komma lite tidigare än för sent. Jag får väl fördriva tiden med att dricka gratiskaffe i väntrummet om jag ramlar in allt för tidigt.

Så. Upp på hästen bara. Jag har en dag att fördriva.

Tänk. Städat har jag hunnit med också. Jag har även satt upp en tvättid tills i morgon eftermiddag. Man är ju om sig och kring sig. Det kunde ingen tro när jag satt här i morse och mådde tjyvtjock inte. Men det är som det brukar i livet misstänker jag. Som jag redan sagt, det går upp och det går ner. Lika fort kan det vända än en gång så att jag ligger och hyperventilerar på min madrass och vrider mig som en mask på en krog. Men just därför tänker jag verkligen njuta av att jag mår riktigt bra just nu.

Det gäller att passa på.

Sådär ja. Då har man varit ute i stora världen. Mobila teamet hämtade upp mig och så åkte vi och fikade på ett pikant litet fik i Rydal. Stället var fullplottrat av 50 och 60-tals grejer, gamla skivor på väggarna, en gammal radio och lite annat smått och gott.. Vi satt i solen och språkade sen körde de in mig till La Stada där jag äntligen kunde hämta min moped.

Efter att jag fyllt på med olja och tankat den Gula faran så återstod bara att ta sig hem. Enda problemet var att först så stannade eländet precis utanför ridhuset. Då var det bensinslangen som lossat. Sen stannade mopede några hundra meter fram igen. Då visade det sig att det nog är tätt i oljekanalen så jag hälde rakst lite 2-takst olja direkt i bensintanken. Sen gick det som en dans.

Dessutom tog jag en liten extratur mot Svaneholm och upptäckte att det finns en mack med tillhörande butik som dessutom är öppet till 22. Så jäkla bra om man glömt att köpa en liter mjölk eller så. Där ser man.

Nu sitter jag och väntar på att kaffet ska bli klart sen ska jag ta mig en liten förtjänt kaffetår och sedan ska jag göra något att äta.

Man har det rätt så bra minsan.

Förövrigt hoppas jag att de som nu propsar för att sjuksköterskestrejken kan vara samhällsfarlig kommer ihåg hur viktigt arbetet är när det sedan skall mötas vid förhandlingsbordet. Om jobbet är så viktigt så ska det väl betalas därefter med.

Sådär ja. Då mår jag lite bättre. Jag tog en lugnande tablett, åt lite soppa och drack en nykokt kopp kaffe. Som grädde på moset så ringde de från beroendeenheten och berättade att mitt möte blivit inställt eftersom sjuksköterksan blivit sjuk.

Nu väntar jag på att mina stödpersoner från soc ska komma ut och titta till mig. Men först ska jag ta den där duschen och städa lite medan jag väntar.

Som jag sade i morse. Det går upp och det går ner.

Nä nu vet jag varken ut eller in. Har jag sovit för mycket eller har jag sovit för lite? Först kunde jag inte sova igår kväll vilket var första gången på ett tag nu. Sen när jag väl somnade så vaknade jag titt som tätt hela tiden och däremellan drömde jag en massa mardrömmar.

Nu har jag varit uppe någon timma, druckt en kopp kaffe och läst lokalblaskan och så böjar det krypa i mig på det där obehagliga sättet som det gör när ångesten slår till. Igen. Det var så själva f*n att man inte kan må bra i en fem minuter eller nått.

Jag vaknade av att telefonen ringde men det var skyddat nummer så det orkade jag inte svara på. Den där känslan av att vara jagad har fått fäste i mig igen. Jag är superstressad över precis ingenting. Ute skiner solen för fulla muggar men jag bara kan inte glädja mig åt det, inte när jag mår såhär.

Men jag ska ta mig en dusch och sedan ska jag städa lite så kanske det ger sig. Jag hoppas det i alla fall.

Jaja, än så länge ingen bra dag men det där kan ju alltid ändra sig.

Är det inte det ena så är det det andra minsan. Jag slängde en halv blick in i sovrummet och vad mötte min syn om inte en full tvättkorg. Det vaknas tvättdag märker jag. Inte så att det är paniköverskott på smutsiga kläder men ändå. Inget att dra ut på liksom. Ikväll tänkte jag att jag skulle byta sängkläder med så då har man lite att pyssla med och korgen sväller ju alltid betänkligt efter en sådan åtgärd. Så jag får väl stövla ner till källaren i morgon och boka en tid. Det brukar inte vara några som helst problem att få en tvättid i den här kåken eftersom det bara finns 12 lägenheter i hela huset. Gott så.

Man har lite att pyssla mest varje dag :-)

Uscha. Jag vågade mig på att titta på mitt konto och det var ingen vacker syn. Det var väldans vad pengarna har rullat iväg igen. Men det är ju bara mig själv jag har att skylla så det är väl inget med med det misstänker jag. Jaja, nudlar är gott det med. Sen kanske det är som den prominente gäst på min andra blogg tyckte. Jag jobbar ju inte så varför ska jag ha pengar? Tja, vad svarar man på det liksom? "För att jag har betalt skatt sedan du var 8 ville man svara men jag orkar inte med såna männiksor. Hoppas tösen aldrig blir sjuk ens en endaste dag bara. För då kan det kanske bli svårt att upprätthålla entusiasmen för den egna fria tanken.

Men visst ska jag vara tacksam för att jag får gå här och drälla och ändå får pengar så att jag kan leva ett hyggligt liv. Inte tu tal om annat. Man har tur både vart och när man är född.

Men i vilket fall som helst så får jag hålla hårt i slantarna hädanefter denna månadsperioden till pensionen ramlar ner igen. Nått körkort är det ju inte aktuellt att söka den här månaden. Heller. JAg undrar om jag någonsin kommer att ha råd att söka det igen. Just nu så sparar jag undan till när jag (förhoppningsvis) får eget kontrakt på lägenheten för det blir dubbla hyror den månaden. Sen kanske jag kan spara undan till att söka nytt körkort.

Men som sagt, så länge katten har mat så är det ok. Gudslelov så fyller inget av mina barn såhär på vårkvisten så det slipper jag tänka på. Så länge solen skiner och våren är på väg så får jag nöja mig med det.

Åh. Jag fick ett mail från camping.se och nu känner jag hur det suger i campingtarmen. Att bara ta bilen och dra iväg. Till främmande städer, upptäcka. Leva lite fritt ett tag. Ja, nu är det väl tidigt att åka ut och campa än så länge. Men ändå. Jag får hitta någon annan att campa med i år, det har ju varit före detta fruns som varit med mig de sista åren. Men det ska väl inte var så omöjligt.

Att vakna i tältet en solig julimorgon och knata ut för att koka varmvatten till kaffet. Hua vad jag längtar. Att vandra på solvarma gator, sätta sig på en servering och dricka en kopp kaffe medan man lyssnar till sorlet bredvid sig. Att se solen gå ner över havet och färga allt rött och orange och gult.

Uscha vad jag längtar bort.

Med risk för att låta pretantiös så får jag säga att jag är förbannat stolt över att tillhöra Sjuksköterskeprofessionen. Som tur är så har vi än så länge folket bakom oss om jag kan tyda alla artiklar, blogginlägg och annat på nätet. MEn det finns en tydlig risk med att sjuksköterskor strejkar. Folk blir förbannade när de inte får sin sedan länge planerade operation, när vårdcentralen stänger eller man på annat sätt berörs av det hela.

Men nog måste vem som helst hålla med om att det är något sjukt i att det knappt, mycket knappt om ens alls, lönar sig att utbilda sig på högskola/universitet i tre år för att sedan få allt det ansvar och press på sig som yrket innebär. Det handlar ofta, väldigt ofta, om liv eller död och nästan alltid om andra människors välmeående.

Men att utiblda sig från undersköterksa till sjuksköterska kan bli rena förlustaffären. Sen är det ju ett jätterpoblem att bilden av vad en sjuksköterksa egentligen arbetar med är så missvisande. Jag pratade just med en gammal kollega sedan jag var undersköterksa och hon muttrade lite om att nu skulle även omvårdnadspersonalen (värdbiträden, undersköterskor) dokumentera vad de gör. Hon såg det som ett sätt för arbetsgivaren att kontrollera vad man gör när det egentligen bara handlar om patientsäkerhet och att man ska veta att det som är sagt ska bli utfört verkligen är utfört och på vilket sätt man gjort.

Sen är ju arbetsområdet enormt. Allt från att jobba med barnvård till äldreomsorg och däremellan akutsjukvård. medicin, kirurgi, operation, röntgen, psykiatri och allt vad det kan vara. Oftast med en vidareutbildning som knappt ger en spänns mer i kassakistan.

Men hon hade i samband med denna här diskussionen en synpunkt som förbryllade mig lite. "Vad ska vi egentligen med sjuksköterskorna att göra". Jo, skulle jag givietvis sagt. Medan du bara behöver ha koll på av du gör så är det sjuksköterskans uppgift att inte bara planera vad som ska göras utan även utvädera om det är rätt saker som görs. Vi ska hålla kontakt med läkare, larma om det behövs och givetvis betyder det att vi måste veta när det är dags att ringa läkaren. Vi har ansvar för att rätt medicin kommer till rätt patient på rätt tid och i rätt dos. Ta prover, ge injektioner. Dokumentera vartenda liten sak runt patienten, veta saker som ingen annan vet om patientens bakgrund, nuvarande situtation, sjukdomar. Kunna se skillnaden på magont och en möjlig hjärtinfarkt, en enkel spänningshuvudvärk och en stroke.

Jag kan räkan upp saker i det oändliga. Men det är inte det som är saken. Men jag hoppas bara att opinionen inte svänger som en vindflöjel nu när strejken är ett faktum utan att man unnar alla dessa, oftast kvinnor, som springer benen av sig för att månniksor så må så bra som det bara är möjligt.

Man kan ju hoppas i alla fall.

Jag är inte så smart, det kan vi väl redan sedan tidigare konstatera. Mycket går på ren impuls så att säga. Nu har jag suttit och hällt i mig 2 stora muggar kaffe och en antal cigaretter fast jag vet att det triggar ångesten. Resultatet? Tja, det gamla vanliga. Lite lagom skakig och darrig sådär. Dungsur i händerna och hjärtat pumpar på så fort det bara kan.

Att jag aldirg lär mig. Något överhuvudtaget. Någonsin.

Men jag ska väl inte hetsa upp mig för mycket för det gör då sannerligen inte nån nytta. Bättre att ligga lågt och försöka invänta koffeinets verkan och slut. Det är ingen idé att knata till duchen innan det värsta är över för jag svettas som någon som svettas väldigt mycket.

Tänk att det ska ta två dagar att bli av med en simpel baksmälla. Det borde säga mig något kan man tycka men jag vet inte. Jag har trott mig lära så mycket genom åren så vi får se vad resultatet blir av denna läxan.

Kanske skulle jag ägna en stund åt lite dammsugning eller nått så att jag hade något att göra medan det rasar i kroppen på mig. Jag lyckades spilla kaffe på golvet så det får jag städa upp. Sen kan man ju alltid tömma diskmaskinen med.

Äh, fan vad dåligt detta går. Jag har liksom inget att säga ändå så pladdrar jag hela tiden. Slöseri med både min och din tid. Ute skiner solen och det ultimata vore väl att ta en promenad i vårvärmen, men jag bara pallar inte att gå ut. Förresten så fryser jag någon djävulusiskt. Det är väl antinge en rest av förkylningen, ett resultat av mitt stillastittande i kombination med all svett eller helt enkelt fyllefrossa.

Som du ser, jag är lite låg, lite deppig. Inte på g alls. Saknar sällskap och jag är lite rädd efter försöket att åka buss häromdagen att jag inte kommer att kunna ta mig till stan överhuvudtaget för att besöka mina vänner och familj. Taxi har man ju inte råd med den långa vägen. Så lite strandsatt känner jag mig allt. Men eftersom jag fick en såpass stark reaktion när jag åkte bussen trots att jag självmedicinerat med alkohol före så vågar jag bara inte sätta mig på bussen igen. Inte innan jag är med stabil.

Helst skulle jag bara lägga mig för att sova bort hela dagen tills jag mår bättre igen, men då kan jag säkert inte sova i natt och det vill jag ju. Äsch. Jo, jag vet, jag får skylla mig själv för att jag mår såhär. Helt klart. Men tyvärr så är det ingen tröst för mig som sitter där jag sitter.

Mitt baknkonto vågar jag inte ens titta på. Jag har en obehaglig aning om att det rullade iväg en och annar slant i lördags. Men jag ska väl repa mod och logga in på internetbanken om ett tag. jag behöver i vilket fall som helst betala mina räkningar så.

Uscha vad livet känns grått. Det som var så soligt i lördags.

Sådär go vänner. Då var man mer eller mindre reparerad. Det kommer nog dröja innan jag tar mig en helkväll i La Stada igen tror jag. Jag börjar bli för gammal för att vakna på soffor. Sen tar det flera dagar innan jag blir som folk igen. Det är banne mig inte värt det om man inte har väldigt kul det vill säga. Fast det hade jag ju så....

Nu sitter jag för andra gången och dricker en kopp kaffe och försöker orientera mig i världen. Men med den skillnaden att jag faktiskt kan sitta utan att hjärtat hoppar ur kroppen på mig. Men dagen kommer ändå att gå i det stillas tecken. Jag ska bara ge katten mat sen ska jag lägga mig för att läsa lite tänkte jag. Det är nog bra om jag kommer i säng relativt tidigt idag med så kanske jag är helt klar för världen i morgon.

Gudslekol hittade jag ett p-piller till katten igår så nu har hon lugnat ner sig betydligt och sitter just nu och tvättar sig i godan ro på mattan. Så slipper man ha hennes vilda jamanden i örat hela tiden.

Well, det är bara att låda dagen förflyta misstänker jag och se vad som dyker upp.

Idag börjar mina kollegor strejka och jag kan bara säga att det var inte en minut för tidigt. En sådan åtgärt har jag väntat på i 10 år vid det här läget. Sjuksköterskeproffessionen präglas fortfarande för mycket av "kallet" Men nu är det verkligen dags att yrket lyfts fram. För hur kommer det sig att en sådan viktigt funktion i samhället bara ges småpengar medan man satsar på ingenjöere och arbetare som pillar på maskiner.

SJuksköterskeutbildningen är 120 poäng och sedan släpps man till ett jobb som är både psykiskt och fysiskt stressande med en massa ansvar, val på liv och död. Ska inte det vara värt lika mycket som de som sitter och trycker på knappar?

Nä, detta var inte ens dag för tidigt.

Fasen vad dåligt det går. Mitt "tillfrisknande" alltså. Jag har vaknat säkert tusen gånger i natt, vridit och vänt på mig. Haft ångest så stark att den skulle gå att skära i små tärningar och lägga in i frysen. Nu på morgonen vaknade jag och kunde inte annat än att gå upp.

Men nu har jag tagit en sömntablett och hoppas få lite ro i några timmar. Jag måste sova för tusan, annars blir jag knäpp. Hua!

Men annars är livet tiptopp. Ute så skiner solen så vackert och jag sitter och dricker en kopp kaffe. Men som sagt. Sömnen är viktig för mig så jag ska försöka hitta tillbaka till den igen under några timmar.

Så vet ni vad jag pysslar med :-)

Nä nu ger jag upp. Dags att lägga sig i sängen och ångra sina synder. Jag mår sådär kan jag väl säga. Lite lagom småkass och dessutom gråtmild. I morgon är det tänkt att jag ska till mina nya kontaktperson på missbruksenheten men det kan jag då säga redan från början att nån jäkla buss sätter jag mig fan inte på. Inte nykter och inte heller tankad. När inte ens alkohol kan lindra ångesten när jag åker buss, vilket jag sedan igår vet att den inte gör, så funkar inget. Då får de hämta mig med ambulans villt skrikande halva vägen till Borås.

Jag måste in till stan en dag på ett eller annat sätt och hämta mopeden. Det är enda lösningen som jag ser det. Annars så fastnar jag här ute i Viskafors och det kan ju aldrig vara bra när man har alla sina vänner inne i stan. Ett ord som "isolerad" ringer i mina öron.

Nä, nån buss blir det bara inte tal om. Så det första jag ska göra i morgon när jag väl hällt i mig morgonkaffet är att avbeställa den där tiden. Sen får de säga vad det vill. Det viktiga nu är att jag kommer in till stan för min läkartid så det ska jag se om inte mobila teamet kan hjälpa mig med. Sen vill jag gärna in till min terapi med. Men det får bli som det blir med den saken.

Men som sagt. Nu ska jag lägga mig och snyfta i kudden och hoppas att min lilla Chips tar en paus i löpandet och kommer och lägger sig bredvid mig. För jag är låg, saknar före detta frun och är trött. I morgon får vi hoppas att det blir lika vackert väder som idag, jag såg att en del buskar börjar knoppas, snart är det sommar och om 8 dagar fyller jag 38.

Vad var det han sjöng? "I morgon är en annan dag".

För den som inte vet vad en perkulato är så kan jag härmed visa upp ett stycke sådan. Blir det bästa kaffet tycker jag. Men jag kan ha fel, det händer titt som tätt :-)

Satan vad jag saknar henne. Sådär helt plötsligt bara. Jag saknar hennes doft, henner mat, hennes barn, tryggheten i att veta att jag hade världens vackraste kvinna. Som från ovan så överföll den mig, saknaden. Jag vet inte varifrån den kom riktigt. Jag tror det var när jag låg och funderade och tänkte på den gången vi var ute och åkte på motorvägen till Göteborg för att jag skulle öva på att åka på motorväg. Nä, det handlade inte om att jag skulle ta nått körkort, men min ångest var då sådan att jag inte ens kunde åka bil på en motorväg utan att få tuppjuck eftersom man inte kan stanna bilen vart som helst.

Men med henne bredvid mig så kunde jag stå ut i min ångest, för jag hade världens mest fantastiska kvinna bredivd mig.

Men det spelar ingen roll vad jag säger eller tycker längre. Hon har gått mig förbi och jag får lära mig att leva med det. Nu tillhör hon en annan man och jag får leva med det med.

Men fy fan vad jag saknar henne. Jag gråter en skvätt, det lättar på trycket lite. Resten får jag lära mig att hantera.

Ojojoj. Jag skulle bara åka in till staden för att köpa en kaffebryggare men fastnade på något märkligt sätt och vaknade i en soffa i morse. Hur ska man förklara det för sin katt som är besviken på en?

Jag tog alltså bussen efter att ha druckit tre folköl. Så klart så funkade det inte alls utan jag fick en dunderpanikattack på bussen. Självfallet. Så när väl busshelvetet ramlade in på Södra torget i Borås så snubblade jag ur och sprang mer eller mindre till Lilla Krogen för att dä hälla i mig en starköl snabbt och lätt. Efter det så lugnade sig pulsen lite och jag språkade bort en stund med en gammal vän på gatan utanför innan jag tog bussen till Knalleland.

Väl där så köpte jag visst en perculator och en vattenkokare och åkte sedan upp till mitt älskade Sjöbo för att bara fördriva tiden tills bussen hem igen gick 17.40. Men på något sätt så hamnade jag hos Polare M och hennes gubbe. Sen knatade vi till Sandras pizzeria där vi drack ack så många öl och sedan vaknade jag som sagt i Polare Ms soffa.

Tanken var ju att jag skulle gått på fotboll idag men av det blev det intet. Kort och gott var jag lite för kass för att palla av att ställa mig på Borås Arena så jag sitter just nu och lyssnar till webbsändningen. Elfsborg leder gudskelov. Men vädret är strålande och jag saaaaaaaknar att stå på plats. Men jag får skylla mig själv.

Som tur är så fick jag skjuts hem. För jag har ingen aning om hur jag skulle fixa att åka buss idag. Troligen inte alls misstänker jag.

Jaja, om alla planer går i lås så vinner Elfsborg, jag gå roch köper en pizza och sen ska jag sova.

Så det så.

Chips har hittat en solstrimma på matta och ligger och solar sig för fulla muggar. Själv har jag ont i magen och mår illa. Sådär bara, helt plötsligt. Fasen vet vart det kommer från, men det ger onekligen en lite bitter smak denna annars så underbart vackra vårdag. Men, det beror säkerligen på för mycket snus, piprök och kaffe.

Jag sitter och funderar på vad jag ska ta mig till idag tro. Städat har jag redan gjort så det är klart. En sväng förbi affären ska jag i alla fall hade jag tänkt mig. Sen funderar jag på att ta mig i kragen och ta mig till La Stada för att inhandla lite pryttlar och hämta mopeden. Men det är frågan om jag pallar med det. Jag vet inte riktigt.

Visserligen känner jag mig relativt stark, men frågan är om jag är så stark att jag klara av att åka buss sådär bara. Det är nästan så att jag funderar på att köpa nån folköl innan jag sätter mig på bussen. Men då får jag ju inte med mig mopeden så det går ju inte. Attans att man ska ha nerver som kryper på utsidan av kroppen.

Nä, detta kräver lite eftertanke och metodik. I vilket fall som helst så ska jag duscha och raka mig innan jag tar mig till något överhuvudtaget. Kanske har jag kommit på något smart tills jag är färdig med allt det.

Man kan ju hoppas i alla fall.

Ah, vilken underbar vårdag det är. Solen skiner som om den hade betalt för det, kaffet är rykande hett och jag själv är på ett stålande humör. Vilken härlig början på en helg.
 
Jag somnade tidigt i går kväll så hela min lilla barnakropp sjuder av verksamhetslust. Men innan jag tar tag i dagen så ska jag dricka en kopp kaffe till och läsa lokalblaskan tänkte jag mig. Sen får vi se vad det blir av allt. Jag har till och med sovit utan några katastrofala mardrömmar vilket är lite ovanligt.

Nä, här kan jag inte sitta och tjattra. Dags att inviga den här vackra dagen.

Nja, jag var nog lite tidigt ute när jag friskförklarade mig. En envis snuva seglar upp i snoken på mig och huvudet börjar allt med kännas som inbäddat i bomull medan huvudvärken tilltar. Den där resan in till La Stada får nog vänta till morgondagen tror jag. Men städa ska jag göra. Det är ett rent nöje att städa en såhär liten lägenhet. Sladden till dammsugaren räcker till alla rum om jag sätter in den i kontakten i hallen. Det är på håret allra längst in i sovrummet men det funkar.

Men först ska jag nog ta och äta nått. Lite vad som helt känns det som. Jag är hungrig. Men eftersom det ser ut som det gör i skafferiet och kylen så får det bli kokta makaroner. Spetsar man det hela med lite ketchup så funkar det som en bukfylla i alla fall. Sen ska jag nog spatsera till affären och inhandla lite smått och gott. Jag väntar med den stora handlingen eftersom det är så förbenat dyrt här i Viskafors, den tar jag när jag kommer in till stan.

Efter dessa energiryck så ska jag ta en varm dusch och sätta mig framför tvn tänkte jag och bara vara sjuk i största allmänhet. Fan, räkningarna var det med ja. Visste jag hade förträngt något. Jaja, det tar ju inte så lång tid.

Fasen, det blir lite ditten och datten gjort här i V-fors i alla fall. Till min egen stora förvåning.

Så där ja. Lite sämn var vad kroppen behövde minsann. Nu känner jag mig mycket bättre. Det var väl en såndär snabbförlylning kan jag tro. Jag sitter just ooch funderar på att ta en kopp kaffe till, när ajg ändå är i farten liksom. Sen ska jag sätta mig ner med mina räkningar tänkte jag, så att jag har iväg dem. Då vet jag lite närmare vad jag har kvar i pengapungen. Men en perkulator ska jag köpa i alla fall, det har jag bestämt mig för. De gör klart det godaste kaffet tycker jag. Men jag nöjer mig nog med en liten rackare.
 
Sen vet jag inte rikgit vad jag ska göra. Städa tänkte jag väl göra så att det blir fredagsfint här. Sen lurar jag på att ta mig till La Stada för att köpa den där perkulatorn och lite att äta. Kanske skulle jag passa på att hämta mopeden med nu när det är fint väder och allt. En liten tripp på den kan inte vara fel i solskenet.

MEn först ska jag lägga mig att läsa lokalblaskan och se vad de har att säga om Elfsborgs nattsvarta gårdag.

Ahhh, precis vad jag behövde. Prodigy. Nej inte den Amerikanska rapparen utan den helylleengelska gruppen. Tung, tung techno. Passar precis i den Viskaforska natten.

Nä nu tror jag att jag ger upp. Huvudvärken börjar bli lite för påträngande minsann. Dags att lägga sittt sargade huvud till ro kan man tycka. I alla fall alldeles strax. Hua vad skallen spränger. Plus att allt som sagt känns lite "flygigt", bättre kan jag inte beskriva det som. För att inte tala om hur jag fryser. Varför jag sitter här och gnäller om det?

Nä jag vet inte.

Maj Steen är en av de ledande moderatpolitikerna i Borås och ordförande i kommunfullmäktige. Stadens starka kvinna. Kul för henne. Nå, det räcker väl så kan man tycka. Men inte för Majsan inte. Nope. Hon är även medium minsann. Kan man tänka. Hon kan ta kontakt med döda. Spookey.

Men det är väl inte så mycket att säga om. Om hon nu nöjde sig med det kan man tycka. Men det gör inte Fru Steen inte. Nope. Hon tar betalt för det hela. Väl betalt med. Hon ska 100 spänn per person för att delta i en seans. Minsann. Nå, då har tv3s "Insider" granskat den kära Majsan. Men hon svarar inte på frågor gratis. Nej då. Så ska hon ha lite mer pengar. Gniden som Farbror Joakim? Mmm, man kan tycka det.

Nå, det hela vore ju inget problem om hon nu inte vore den hon är. Ordförande i Kommunfullmäktige. I Borås. Moderat. Jo just det. Det är sånt som samlar röster. Bland annat har hon kläckt ur sig att man "väljer sina föräldrar".

Vilken tur Majsan hade som inte valde två invandararföräldrar med alkoholproblem boende på Norrby. Vilken tur hennes föräldrar hade som hade ett så smart barn som valde just dem.

Skulle jag vilja prata med henne? Fråga henne varför jag valde att bli den jag är? Varför jag valde att få de föräldrar jag har? Det kan du ge dig fan på. Men... hon gör ju inget gratis som hon säger.

Tja, hon resonerar som en prostituerad så kanske hennes föräldrar inte hade sån tur som de trodde.

Men det som retar mig är att detta är än en grej som får min vackra stad att framstå som full av korkade väljare och invånare.

Är vi inte smartare än så?

Jaha. Så fick jag ont i ena örat med på köpet. Jag råkade snora innåt lite, sådär som man gör när det är förfärligt synd om en och visp så slog det lock för ena örat. Ett lock som gav upphov till smärta minsan. Så nu är jag lite sjukare än jag var nyss. Nu har jag inte bara huvudvärk och trötthet och feber. Nu har jag öronsprång med. Vad allt ska man inte lida av?

Stackars stackars lilla Jonas. Nä, jag får ta mig en varm kopp kaffe, för det har jag hemma minsann, sedan får jag gå och lägga mig och drömma om vackra nakna kvinnor som tar omhand om mig. En tre i taget räcker för mig. Jag har inte så höga krav. Jag menar, man är ju ingen rockstjärna liksom. Men tre kan jag tänka mig att klara av såhär i sjukdagar.

Håhåjaja. Men i morgon kommer pensionen minsan. Då ska jag betala räkningar, köpa en micro och en kaffekokare sen är jag på rätt hållplats. Efter det tänker jag bädda ner mig och inte gå upp förrän jag är frisk igen.

Buhu. JAG ÄR JU SJUK JU!!!! Varför har jag ingen vacker kvinna i lackklänning som håller mitt feberhete huvud, baddar min panna med svala handdukar och som tar hand om mig? Vad falls är detta?

Det är väl ingen mening med att vara sjuk om man inte får bli omhändertagen för tusan? Då kan man ju lika gärna vara frisk och läsa en bok eller nått.

Det är väl inte för mycket begärt. Ok, skit i lackklännigen då. Hon får väl vara naken då. Men annars så tycker jag mig ha rätt att kräva lite rättvisa av livet. Vart är de svala handdukarna? Den viskande rösten. Pussen på min heta kind?

Ska det vara såhä? Jag menar, vad begär ni av en katt? Stackars Chips kan ju inte ta hand om mig på egen hand. Även om hon faktiskt verkar försöka. Hon slickar min hand och tittar medldande på sin sjuke husse. Mer kan hon inte den lilla stackaren.

Men men. Det är väl ingen idé att vänta sig för mycket av omgivningen kan jag tro. Jag får ligga här och lida i min ensamhet kan jag tro. Jo, det kan jag tro.

Buhuhuhu!!!!!!

Hey, jag kom på en tanke. Det händer lite då och då. Ibland är det bra tankar, ibland dåliga. Men jag tänkte på den där huvudvärken och tröttheten jag haft i nån dag plus att allt verkar lite "flygigt" liksom. Nå, jag är ju ändå sjuksköterska så jag gick och hämtade termometern och gissa vad jag fann. Jag har 39,4 celcius i kroppen. Inte undra fan på att man har ont i skallen och är trött. Jag är sjuk.

Yippeee. Det har ju aldrig hänt förut. Bara förra månaden, och månaden innan den, och månaden innan den in till evigheten. Fan, jag måste ha HIV eller nått för mitt immunförsvar är åt helvete.

Men, det var väl skönt att veta att huvudvärken inte var inbillning. Och jag som envisades med att raka mig inför öppen dörr efter duschen bara för att jag trodde att det var ovanligt kallt i lägenheten. Så.... dumt.

Så nu borde jag väl lägga mig till vila kan jag tro. Men vad fan. Har jag rett ut den här förklningen så här långt och trott det hela berott på lathet och brist på koffein så borde jag väl reda ut den lite till.

Jag har anmält mig på E.kontakt minsan. Har ni hört så desperat? Well, att anmäla sig gick väl bra. Sen fick man 3 dagars gratis abonemmang. Trevligt. Men sen då. Sen ska det betalas pengar minsan för att svara på mess. Och jag som fått två stycken som båda har av någon anledning tyckt att mina ögon vore nått att hänga i julgranen. Men inte kan jag svara inte. Nä då ska det betalas som sagt.

Hmmm. Blå ögon, mörkhårig, bor i Herrljunga. Lång. Gillar mina ögon. Finns det någon som tror att jag inte kommer betala den hutlösa summan för att kunna svara på flörten? Nope, tänkte väl det. Men jag ska bara betala för en månad. Mer har jag inte råd med. '

Det där med att vara singel i 2000-talet är inget kul. Alls.

Gick det åt helvet? Jo, det gick åt helvete. Elfsborg förlorade mot ett lag som inte tagit ett enda poäng i år. 1-0 Ljungskile-Elfsborg. Jag är förbannad och besviken över att fotbollsgudarna verkar ha tagit semester eftersom Elfsborg enligt det jag hörde på webbradion kontrollerade det mesta av matchen. Nå. Sånt händer. Nästa match som är redan på söndag, hemma, tar vi. Då tänkte jag vara på plats själv om inget ballar ur totalt.

Jag är inte den som påstår mig kunna taktik, uttagningar eller nått överhuvudtaget, och földjdaktligen inte brukar säga så mycket om vad man ska göra har ett förslag som jag lade fram redan förra året. Nu vet jag att en massa Guliganer kommer att bli galna på mig men, here goes: kanske har Haglund gjort sitt i klubben?

Alltså, jag tvivlar inte på mannens förmåga som tränare. Han kommer för alltid vara tränaren som gav oss guldåret -06. Men precis som man säger i alla ledarskapskurser. Man ska inte sitta för länge. Kanske är det dag att få in någon med en ny syn på hur man ska förvalta spelarmaterialet. För ärligt talat, Haglund har redan nått toppen som tränare i Elfsborg. Hur lättt är det att tända om igen, hur lätt är det att inspirera och leda laget till samma mål, än en gång. Ursäkta mig om jag säger det men: tydligen inte alls.

Nå, jag kräver inte Halgunds avgång. Det är mig fjärran. Om han vill leda laget tills 2045 så är det helt ok för mig. Men jag är rädd att vi då kanske inte blir nått annat än det vi är just nu. Ett habilt mittenlag.

Vi kan inte, får inte, luta oss tillbaka och peka på -06 resultat. Vi måste frammåt. Få nya ideér, nya tanker. Nya löpvägar och andra sätt att försvara oss och det får vi om:

1. Halglund byter skalle med någon annan.
2. Vi byter tränare.

Nå. Vad verkar mest rimligt?

Nu tror jag förhoppningsvis inte att Elfsborg som är en klubb som in till sitt innersta präglas av lojalitet och laganda sparkar tränare Haglund under pågående säsong. Men kanske vore det något att ha i bakhuvudet tills nästa säsong.

Men det är sant. Än kan mycket hända. 2006 började inte så strålande heller och sedan dess har Haglund gått en farlig massa kurser och kanske har han något att dra fram ut rockärmen som kommer göra att vi jublar i september, ber i oktober och dansar i november. vem vet.

Men som sagt. En ledare ska itne sitta för länge. Det gäller alla former av ledarskap.

Nu gäller det verkligen att Elfsborg tar tre poäng annars börjar man misstänka att det gått troll i det hela. Hua. MEn Ljungskile borde ju vara om inte en baggis så i alla fall bara en dag på jobbet.

Hoppas, hoppas, hoppas.

Jag är ju inte känd för att spotta i glaset och många gånger under åren har mina vänner sagt till mig att "Jonas, AA kanske vore nått för dig".

Nå, till slut så bestämde jag mig för att prova det där eftersom alla tjatade så på mig. Så jag tog med mig ett sexpack och gick dit.

Döm då om min förvåning när det första de gjorde var att ta ölen ifrån mig! Va fan! Sen började nån mössa prata om att man skulle helst komma nykter. 

Nykter! Vad fan. Anonyma Alkoholister, det lät ju toppenbra tänkte jag. Inte alls som på krogen där man får låtsas ha kontoll utan en lokal där man kunde balla ur precis hur mycket man ville utan att någon lade sig i eftersom alla på stället är fulla.

Nykter? Varför kallar de sig inte Anonyma Nykterister då istället. Jag menar, vill jag sitta på ett långt möte nykter bland en massa andra nyktra så kunde jag ju lika gärna jobba ju.

Nä, det där får de allt ändra på. Luras på det sättet.

Äntligen! Jag är stadd vid kassa. Eller i alla fall inte helt pank. Ni kanske kommer ihåg att jag försökte betala med ett av mina kort i affären häromdagen men att detta inte gick fast jag hade pengar på kortet. Nå, bäst som jag satt här och flilurade så tog jag mig en närmare blick på det där kortet. Det var då jag såg det. Det var ju det gamla kortet, som är spärrat eftersom jag fått ett nytt kort.

Så jag tog alla mina tomburkar och dansade till affären, pantade min lilla samling och köpte kattmat, mjölk och möbeltassar till mina fotöljer som skrapar i golvet så förskräckligt.

Och KAFFE!!!!!!

När jag kom hem så slängde jag mig på vattenkokaren och blott en miut senare kunde jag njuta av den första koppen av den gyllensvarta drycken. Jag lovar och svär att molnen för en stund delade på sig så att solen fick fritt tillträde till min lilla värld. Nu har jag blivit av med den envisa huvudvärken, känner mig redo att möta världen och allt känns precis som det ska.

Om en halvtimma möter Elfsborg Ljungskile borta vilket borde bli en lätt match för våra gulsvarta hjältar. Jag skall sätta mig framför webbradion och hänga med så gott jag kan.

Ah, bättre kan inte livet vara.

Jaha. Lite städning och en makaronmåldtid senare så känner jag mig lite livsdugligare. Inte på topp precis men sådär så att man ligger helt i fas med en vanlig torsdag utan kaffe. (jag vet att jag tjatar om kaffe, men för helvete, mitt blod består ju till största del av koffein och nikotin).

Nu är frågan vad jag ska göra med tiden fram till 19.00 när fotbollen börjar. Duscha är steg ett. Sen får jag väl raka mig, det börja bli väl borstigt i nunan på mig. Efter det vet jag inte riktigt. Men jag lurar på att knata till affären med mina tomburkar och se vad det blir för resultat av det. Får jag ihop en 20 spänn så kan jag ju köpa fryskaffe eftersom jag har 46 kronon på kontot. Kaffe och mjölk. MMmmmm så gott.

Jo, kanske det blir så. Jag får tänka vidare i duschen kan jag tro. Snabba beslut ligger inte för mig. Minst sagt. Det kan alla som varit på en pizzeria med mig nicka igenkännande åt. Det tar sin lilla stund att välja bland alla dessa pizzor som finns nu för tiden. Det var enklare förr i tiden när det bara fanns caprichosa eller quattro, typ.

Men, skit samma, någon pizza är inte aktuell idag i vilket fall som helst. Så jag slänger av mig kläderna och studsar ut i duschen för att tvagga min lilla barnakropp.

Jag ligger lågt som en nylagt parkettgolv. Ingen idé att göra så mycket eftersom jag går i väntans tider på pengarna som skvalar in i morgon. Så därför så spenderar jag tiden med att läsa, dricka thé och göra precis ingenting.

Jag har passat på att uppdatera datorn till Vista SP1 så nu inväntar jag bara problemen som det talas om att folk fått när de har uppgraderat. En nog så spännande tillvaro. Men än så länge så har det inte hänt något revolutionerande precis.

Själv mår jag rätt kass. Eller, snarare väldigt spänt. Hela kroppen har krypit ihop som i försvar för ett väntat slag och jag är rätt så rejält uppjagad. Fan vet varför. Inte vet jag vad det kan vara som skrämmer mig så.

Men skit samma, i kväll är det Elfsborg på webbradion som gäller, klockan 19 ska jag dra fram halsduken och sätta mig och lyssna så mycket jag bara kan. Så kanske jag blir av med lite stresshormoner av bara farten. Man kan ju alltid hoppas i alla fall.

Guuud vilken tråkig dag. Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Där ser man vad en kopp kaffe kan spela roll. Jag är säker på att om jag hade en kopp tillhands så skulle livet målas i grälla vackra färger och mitt hjärta skull slå små kullebyttor av ren och skär glädje.

Jag har legat och läst hela eftermiddagen med min trogna Chips bredvid mig. Inte illa egentligen, men för mitt inre har jag sett små kaffekoppar studsa omkring. Jag har druckit oräkneliga muggar med thé men det enda som händer är att jag blivit pinknödig titt som tätt. Nån koffeinkick kan jag inte tala om precis.

Men nu är det bara en dag kvar tills jag står i ett guldregn igen och då ska jag köpa kaffe i parti och minut så det står härliga till. Det där med att vara fattig är inte nått jag uppskattar. Alls. Fast jag måste erkänna att jag får skylla mig själv som spenderar först och sedan betalar mina räkningar. Hade jag bara gjort upp en hygglig budget, om så bara i skallen, så hade jag ju sett att det inte funkade utan hade köpt på mig lite mindre skräp när pensionen kom förra månaden.

Men ingen olycka om inte har något gott med sig. För det första så går jag ju nästan igenom en detox och det är ju populärt nu för tiden har jag sett på tv. Sen har jag lärt mig att först betala räkningarna sedan slösa. Jo, jag visste om det förut med, men jag trodde nog inte att pengarna skulle sprätta iväg på det här sättet när jag köpte dammsugare, hyrde släp och allt var det var som var sådana där kostnader som man inte brukar ha varje månad.

Jaja, som sagt. Mat har jag, tobak har jag, en faslig massa tid över har jag så ingen har egenltigen blivit lidande. Så på fredag är det jag som sätter mig med räkningarna det första jag gör, innan jag gör något annat. Precis som man ska.

Innan jag gick och lade mig för att läsa så var jag ju som jag tidigare sagt på ett strålande dåligt humör. Det var liksom inget som funkade hur jag än bar mig åt. Chips pinkade på Markbladet (en gratistidning) som jag hade lagt på vågen i badrummet eftersom hon inte förstod sig på den nya kattlådan som jag ställt dit. Den har en såndär praktisk lite svänglucka som katten ska ta sig igenom och som gör att det mesta av lukten stannar i lådan. Men detta fattade inte min lilla pälsboll utan hon bestämde sig för att "där kommer man ju för tusan inte in" och sedan satte sig hon att pinka på den där tidningen.

Jag svor och muttrade när jag städade upp på golvet och sedan tog jag bort luckfan, jag får väl introducera den en dag när jag orkar vara kattpedagogisk. Det var ungefär där jag bestämde mig för att detta fick bli en läsdag. Så jag kokade lite makaroner som jag lystet hällde ner i halsen på mig själv och sedan tog jag min bok och lade mig.

Men nu så är jag på lite bättre humör i alla fall så jag tänke låta kvällen förflyta framför tvn eller kanske ska jag kolla en bra film tro? Jag har några inköpta som jag inte sett än. Tja, det löser sig kan jag tro.

Det brukar alltid göra det. På ett eller annat sätt.

Det var då själva fan att jag inte får någon ordning på den här dagen. Allt känns bara småkass, lägg märke till att det inte ens känns helkass så att man kan lägga sig igen med gott samvete, jag är spänd som en fiolsträng och dessutom på ett riktigt otåligt och dåligt humör.

Nä. Lägg ner den här dagen och låt fredagen ta vid med sitt pengarregn så att jag kan köpa lite kaffe så kanske jag blir som folk igen för så här orkar jag inte vara. Tjurig och tvär. Inte ens jag själv orkar med mig när jag är på det humöret.

Givetvis har det strålande solskenet som dagen började med gömt sig bakom stålgrå, maffiga, moln. Så klart. Nä, jag ska smaska i mig en macka eller nått och gå och lägga mig och läsa.

Blääääää!!!!

Buhuhu vad tråååååkigt det är att inte ha en endaste liten peng i fickan. Inget kaffe, ingen mjölk, inget av nått. Men som tur är så har jag ju tobak, vatten finns i kranen och katten har mat så det klarar sig två dagar det hela kan jag tro.

Chips, katten alltså, ligger i solen på balkongen och har det gott och bryr sig inte ett endaste dugg om vi har pengar eller inte så jag får helt enkelt lära av katten. Bli lite mer loose liksom.

Själv är jag spänd om en fiskpinne i frysen. Inte sjutton har jag en aning om varför men likt förbannat så sitter axlarna strax ovanför öronen, den här dagen har liksom inte börjat bra. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som är fel men nått fattas mig. Det kan vara så förbaskat enkelt som att jag inte har det där kaffet jag gnällt över. Jag vet faktiskt inte.

Jaja, en varm och go dusch kanske mjukar upp lederna lite. Man skulle ha ett badkar, det är det enda jag saknar i den här lägenheten. Kunna sjunka ner i ett varmt bad och ligga där och filosofera över tillståndet i världen. Men som sagt så får duschen räcka.

Jaja, man kan inte få allt man önskar i världen kan jag tro.

Det är högst motvilligt jag jag sitter uppe utanför sängens goa värme idag. Jag har spom jag redan gnällt över inget kaffe. Hur ska detta gå. Jag sitter och låtsas att min stora kopp med thé är kaffe men det går inget vidare.

Men vädret är synnerligen vackert och allt annat är toppen så jag får väl nöja mig med det. Men på fredag ska jag vandra till affären det första jag gör och köpa det svarta guldet.

Idag så har jag inget inbokat. Så det blir väl en mellandag liksom. En sån där dag som bara får gå sin gilla gång. Inga stora åthävor här inte.

Nä. Fasen jag går och lägger mig igen. Inget kaffe!!!!

Ajajaj, vilken katastrof. Jag har slut på kaffe och inte ett endaste öre för att köpa nytt. Hur ska detta gå? Jag har ju visserligen thé men det är ju inte samma sak precis. Hua säger jag bara. Hua. Just nu är jag så kaffesugen så det skriker i magen och i huvudet. Hur i hela fridens namn ska jag komma upp ur sängen överhuvudtaget o morgon när jag inte kan locka mig själv med en kopp kaffe?

Jag hatar att vara fattig. Bara hatar det. HATAR det!!!

Jäkla skit. Myrorna tog inte soffan som jag hade planerat eftersom den var lite skav i ett hörn. Så bjässen står kvar i källaren. Illa illa. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag har inte råd med att hyra släp förrän till helgen så att man kan slänga eländet. Bara nu inte den där sura vaktmästaren blir surare än han redan är...

Efter att jag varit nere och talat med gubbarna från myrorna så gick jag igenom alla lådorna i källaren för att leta efter min stekpanna, pastagryta och de andra grytorna men fann inget av allt det där. Ändå påstår före detta frun att hon packat ner det så jag kan inte förstå vart sakerna har tagit vägen. Jag har metodiskt letat igenom alla lådor men inget finns att finna. Vågar man ens ta upp det med före detta frun igen eller kommer det bara en utskällning tillbaka om hur usel man är tro?

Sen bytte jag kattlådan i badrummet med en sån med lock och en liten svängdörr så kanske dofterna därifrån inte sprider sig lika mycket i lägenheten. Hoppas kan man ju alltid.

Nu ska jag nog värma lite mat, på något sätt och sedan så tar jag mig nog en liten tupplur eller lägger mig i alla fall för att läsa medan jag funderar på soffan,

Fasen, vad spänd jag blev när jag väntar på att de ska komma. Vet inte varför men alxarna ramlar upp mot skallbasen och pulsen rusar på som om jag hade sprungit ett varv runt huset eller nått. Kanske är det av rädsla för att de ska tycka att jag inte sköter mig. Inte vet jag.

Men nu har de varit här och vi hade en trivsam diskussion vilka insatser de kunde göra för att hjälpa mig komma ut lite i livet

Men nu har de gått i alla fall, jag ska koka en kopp thé och gå igenom lokalblaskan lite närmare. Jag brukar göra så att jag först skummar igenom tidningen för att sedan gå igenom den i lite mer detalj. Det är ett rent nöje tycker jag. Men så tycker jag även att allt läsande är ett nöje.

Så. Då sätter jag väl igång då

Det var då rakt inga problem att somna igår. Jag läste lite i min bok och helt plötsligt så ringer telefonen. Det visade sig att det var morgon och att det var dags att knata upp eftersom mobila teamet och min sochandläggare skulle komma hit så att vi har mötet här. Så det var bara att hoppa ur säng och sedan gå över lägenheten med dammsugaren och moppen. Inte för att det egentligen behövdes, mer för säkerhetsskull.

Terapin fick jag ställa in eftersom jag inte har några pengar. Det känns väl rätt så muggigt med vad ska man göra? Katten måste ha mat och jag med. Men jag får försöka sluta röka, det blir alldeles för dyrt. För att nu inte tala om att jag inte vill gå i min faders fotstpår och få cancer.

Just nu så står alla fönster på vädring och jag känner att det är våraktigt i luften. Lite mulet men helt klart våraktigt. Jag tror jag ska ta mig en rejäl dusch när de har varit här och sedan ta mig en liten promenix runt omkring här för att se vart tusan jag bor egentligen. Jag har ju inte gjort några större utflykter förutom till affären och vårdcentralen, men jag undrar lite hur det ser ut mot svaneholmshållet. Kanske kommer jag ända fram till den nedlagda gamla gummifabriken där både min morfar och jag själv arbetat en gång i tiden.

Jaja, ingen idé att utmåla allt för stora vyer för dagen. Vi får väl se hur jag mår när de har varit här. Var sak har sin tid liksom. Nu ska jag titta lite i lokalblaskan innan de kommer. Man vill ju hänga med lite i vad som händer. Det retade mig igår att jag inte hade något stearinljus att tända för Engla, men nog satt jag en stund och filosoferade hur jäkla orättvist livet kan vara och sände även en tacksamhetens tanke att det inte var något av mina barn som det fruktansvärda har hänt.

Tja, det är inte helt lätt att gå och lägga sig tidigt när man sovit halva eftermiddagen. Alls. MEn jag ploppade i mig ett sömnpiller så kanske jag somnar bara jag provar. Det lär väl gå lättare att somna i sängen än i fotöljen kan jag tro. Dessutom vill min lilla kvinna, katten Chips alltså, att jag kommer och lägger mig. Varje gång jag reser på mig så rusar hon ut i sovrummet och kommer åter med besvikelse när hon finner att jag bara ska gå till köket för att röka lite.

Den där sömntabletten passade rätt bra för det börjar krypa lite obehagligt i kroppen och en känsla av en lättare ångest börjar pulsera i bröstet. Men ett litet piller brukar ta bort det där snyggt.

Men som sagt. I morgon så måste jag ju upp rätt tidigt eftersom jag ska vara hos min sochandläggare klockan 10. Kan vara bra att komma upp och ut lite tidigare för en gångs skull.

Så därför bjuder jag eder ärade publik godnatt och önskar eder en god sömn. Eller en god morgon om ni läser detta i morgon.

Herregud. Jag har just suttit i ett telefonsamtal med tant mamma som ju fick två strokar i somras och inte är helt kontant alla gånger. Nu fick jag en utskällning för att jag inte hämtat alla mina saker. Men det har jag ju försökte jag förklara. Nej då, svarade hon då mycket irriterat. Inte dom gula höga som jag brukade ha på fötterna och nu står de i trappan och är i vägen.

Skor? Strumpor? Tofflor? Jag frågade vidare vad det kunde vara som hon pratade om. Hon var väldigt irriterad på att jag inte hämtat de där gula höga som jag brukade ha på mig när jag var ute och som jag sedan ställde i trappuppgången när jag gick in.

Till slut efter många om och men så kom det fram vad hon menade. Min moped som står utanför på gården. Den var det hon menade. Hur hon fått den till nått man har på fötterna och sedan ställer i trappuppgången vet inte jag alls.

Sen satte det sedvanliga tjattret om pengar igång igen. Ännu en gång så började hon prata om att jag bott där gratis hela tiden och att hon var trött på det. När jag sedan påpekade att jag betalat halva hyran, halva maten, min parkering och förrådet som jag hade mina saker plus halva elräkningen när den kom så skrattade hon bara och sade att så var det ju inte, det visste ju alla. Hon sade att jag ätit för 40000 i månaden. Herregud.

När jag sen påpekade för henne att hon hade fel och hon bara tjattrade emot tröttnade jag på det hela och belv väl lite skarp i tonen. Jag föklarade för henne att hon hade fel, att hon inte förstod att jag betalat och att hon borde fundera på sin egen mentala kapacitet när hon påstår att man har en moped på fötterna och ställer den i trappuppgången. Då lade hon på.

Visst det var elakt kan jag hålla med om. Men det där tjatet om pengar har jag lyssnat till i 15 månader nu och det har inte spelat någon roll att jag visat henne kvitton från både datorn och minuten eller henner egna kontoutdrag för då säger hon bara att "jaha, men det där kan du ju skriva själv på datorn, jag har inte sett några pengar i alla fall". Hennes väninna har även hon påpekat det hela men det bara går inte in.

Men jag orkar inte bry mig om det hela. Jag lovade att hämta mopeden på fredag när lönen kommer och jag kan åka buss in till stan.

Herregud. Nått man har på fötterna med höga skaft och som jag har haft på mig när jag gått ut och sedan ställt i trappupgången. Hur i hela fridens namn fungerar hjärnan när man beskriver en gul moped på det sättet?

Det är inte lätt att laga mat när man bara har en gryta och en stekpanna från 1899. Före detta frun påstår att hon packat ner alla mina matatiraljer men jag kan då rakt inte finna dem någonstans. Nu fick jag göra köttfärssåsen först och sedan hälla över den till bunken till matberedaren så jag kunde koka makaronerna. Det blev lite krångligt men det funkar ju.

Gott blev det i alla fall. Första lagade rikigta målet mat som jag snott ihop här ute. Gott och mättande och det bästa är att jag har över så det räcker och blir över i flera dagar frammåt.

I morgon ska jag ner till källaren och leta igenom alla lådor jag har stående där nere och se vad det kan finnas i dem. Jag har ju redan gått igenom dem en gång, när vi bar dit dom men jag kan ju ha missat nått. Inte för jag förstår hur jag kunnat missa kastruller, stekpanna och lite sånt en vi hade rätt bråttom så kanske.

I morgon kommer de ju från myrorna och hämtar min bäddsoffa som står i källaren med så att jag slipper ha dåligt samvete för den.

Jag funderar lite på att ställa in morgondagens terapi eftersom jag inte har några pengar till avgiften. Visst känner jag att jag skulle behöva gå dit men har man inga pengar så har man liksom inte.

Så nu återstår bara tvtittande. Det är dubbla avsnitt av Simpsons, 2 1/2 män och My name i Earl i kväll på 6an så jag har lite att pyssla med under dagens sista timmar. Jag hoppas att jag kan somna i vettig tid i natt så att jag är någorlunda fräsch när jag ska till min sochandläggare. Man vill ju inte skrämma stackaren, det finns det nog så många andra som försöker kan jag tro.

Men innan jag gör något annat ska jag skruva upp en sänglampa på väggen i sovrummet. Lite trevligare med lite ljus på kvällen. Jag har visserligen en lampa där inne, men den måste jag gå upp för att släcka och ofta glömmer jag det innan jag somnar så det passar bra med en lampa på väggen som jag når att släcka.

Det blev en lite rumphuggen dag i dag eftersom jag sov så länge. Men vad tusan. Det är väl lite så mitt liv ser ut för tillfället. Jag njuter av att vara fri från alla band, jo det är så. Så längt har jag kommit i mitt resonemang. Det betyder inte att jag inte längtar efter nån som jag kan kalla speciell med jag vet inte. Det händer om det händer liksom.

Näe. Det där med att städa väntar jag till i morgon med. Helt enkelt eftersom det inte är speciellt varken stökigt eller smutsigt här hemma. Så jag har fått lite tid över i planeringen.Tror jag ska ta mig i någon stort krage och packa upp lite lådor med böcker så att bokhyllan blir full. Resten av böckerna får jag väl ha i lådorna tills jag har köpt en ny bokhylla. I vardagrummet har jag inte plats med en dito så den för stå i sovrummet är jag rädd för.

Vart jag ska ha alla mina DVD-filmer har jag inte lyckats lista ut än. Jag har en hylla jag kan ställa upp några på men den räcker inte på långa vägar. Jaja, det är petitesser det där. Kanske får jag lägga dem i en låda i schifonjen som jag har stående här i vardagsrummet. Där ligger alla mina cd-skivor för tillfället men till dem har jag faktiskt en speciell möbel till så det blir väl att omplacera lite bland alla mina pryttlar.

Vad allt har man inte att göra. Synd bara att jag ska vara så förbannat lat att jag inte kommer mig för att göra nått åt allt det där. Jag sitter bara och väntar på att saker ska börja placera sig självt. Men det händer inte har jag märkt.

Nä. Nu ska jag, säger SKA jag ta itu med de där boklådorna. Bums.

Under protest gick jag och lade mig att sova igår och under lika mycket protest gick jag idag ur sängen. Som tur så ska jag på det där mötet jag strodde jag skulle på idag i morgon istället. Det var bra för jag mådde inte alls bra när jag vaknade. Drömt en massa mardrömmar hela natten. Det brukar vara så nrä jag sover på natten. Men aldirg på dagen, konstigt. Det är en anlending till att jag drar mig för att gå och lägga mig för det känns lite kymigt att frivilligt kasta sig ut i mardrömmarnas lanskap.

Men efter en kopp kaffe och morgonpipan så känner jag mig mycket bättre. Stackars Chips, katten alltså, hade ingen mat och var vederbörligt upprörd av detta. När jag väl slevade upp lite kattmat på burk så blev hon helt vild det lilla livet. Man kunde tro att jag delade ut guld eller nått.

Idag täntkte jag städa lägenheten, duscha, läsa lite, kanske kolla lite på tv. En relativt lugn dag alltså. I morgon har jag både det där mötet med sochandläggaren och efter det terapi så det blir en anstängande dag. För mig är det anstränganden alltså. De flesta tycker väl att det inte låter så arbetsamt precis men så är det. Min stresströskel ligger väldigt lågt nu för tiden. Konstigt eftersom jag aldirg blev stressas förut.

Sen måste jag göra den där köttfärssåsen som jag planerat göra för jag har tagit fram köttfärsen ur frysen, Men det är bra att göra en rejälv panna med det där så har jag i flera dagar att smaska på. Jag måste köpa plastbunkar så att jag har att lägga sånt i. Förstår inte vart alla mina blastbyttor tagit vägen.

Men att laga mat kan vara rätt så trivsamt. Det blir det första vettigt lagat mål jag gör här ute. Det har blivit mycket makaroner med ost och färdigrätter och hämtpizza.

Men först så ska jag kolla runt på nätet tänkte jag. Det där med Engla och Pernilla är ju alldeles förfärligt. JAg kan inte för mitt liv förstå hur hjärnan fungerar på en mördare som bara helt kallt kan döda ett barn. Nu finns det ju misstänkar om att mannen har dödat även andra kvinnor. Det vore väl skönt om de morden kunde klaras upp med. Det måste vara fruktansvärt att inte veta vad som hänt ens anörig eller vän.

Tja, så ser min dag ut i stora drag. Sen får vi se om det blir så eller om nått kommer emellan. Det brukar alldrig bli som jag planerat så vi får se.

Ok jag tittade och grät, tittade lite till och grät ännu mer. På "A beautiful mind" alltså. Man kunde tro att det var i spegeln jag tittade men när jag gör det så orkar jag inte ens gråta längre över hur livet förvandlat den vackre unge man jag en gång var till detta... eh, ja, som jag ser ut.

Men den där filmen slår an hela mitt hjärta. Både för att den för det första är förbannat bra, välspelad, bra regi av Ron Howard och manuset slår det mesta. Man kastas mellan verklighet och drömmar så att man till slut själv börjar tvivla på vad man sett. Sen är det ju det där med kärleken mellan John Nash och hans hustru som gör mig helt vansinnigt glad och ledsen på en och samma gång. Den påminner mig om när vi tittade på filmen tillsammans min före detta fru och jag. Jag inser vad jag har förlorat och gråter.

Fan, jag har suttit här som en öppen kran och tyckt förfärligt synd om mig själv. Det var väl en faslig tur att filmen tog slut för annars hade jag väl blivit alldeles uttorkad kan jag tro.

Just nu känner jag mig emetionellt slut som det så fint heter. Det händer när man kännt allt mellan himmel och jord på en och samma gång. Fast när jag tänker efter lite närmre så kommer jag på att det är ju så jag funkar. En känslomänniska som inte har vett nog att stänga av alla känslor utan lever ut den mest hela tiden. Rena hottentotten vettja.

Nu är det väl dags att lägga sig till ro kan jag tro. (Titta där, ett rim mitt i allt. Jag slutar aldrig förvåna mig själv). Men först ska jag dricka upp mitt thé och röka en cigarett. Sen är det dags att hoppa i säng med min ständiga älskarinna Chips. Hon brukar inte vara svår att få i säng inte. Det räcker att jag tar av mig byxorna så kommer hon rännande. En sån kvinna fast i männiksoform vill jag ha.

Så, jag bjuder er troligen godnatt, om jag inte kommer på nått annat oerhört viktigt att skriva om. Det händer ju titt som tätt att jag lurar ut kloka tankar när jag ligger och försöker somna. Men det märker väl ni kan jag tro.

Ah, den underbara filmen "A beatiful mind" visas på 4an. En film väl värd att ses av alla kan jag tycka. När jag såg den så blev jag så tacksam över att även jag hade en så tapper kvinna vid min sida som i mina tankar skulle stå ut och vara med mig resten av livet. Nå, så blev det nu inte. Man kan kanske inte begär allt i livet. Men jag kom ihåg hur vi tittade på den tillsammans och gråten i bland stockade sig i halsen när jag tänkte på hur lyckligt lottad jag var som hade en så vacker, stark och modig kvinna.

Filmen i sig är ett utsökt hantverk där Russel Crowe visar varför han tjänar alla sina millioner. Han är så övertygande i huvudrollen att man nästan blir besviken när man ser den riktiga personen som allt baseras på.

Det är en film som är sevärd för dig som bara vill spendera en stund i soffan, men även för dig som själv lider av psykisk ohälsa eller har någon nära dig som gör det eller om du arbetar med patientgruppen.

Helt klart en 5a.

Bröderna Schulman. Vad i hela fridens namn är det som gör att de märks precis överallt nu för tiden? De är inte roliga, det är inte smarta, de är elaka. Så varför får de göra lite vad de vill i media. De dyker upp som dåliga drogminnen mest överallt. Har de inte startat en blogg så är bloggen nedlagd. De har startat en helt menlös sida på nätet där man kan följa vad som skrivs i deras sms.

VEM BRYR SIG! Alltså, tydligen bryr jag mig och jag är rädd för att detta par skiter i varför det skrivs om dem bara det skrivs om dem.

Men vad har gått snett i mediesverige?

Jag brukar inte kommentera så ofta kring det som händer i världen runt oss. Det tycker jag andra gör så bra ändå. Men när det gäller morden på Engla och Pernilla så kan jag inte annat än att säga att man blir som förlamad om man tänker på att sånt kan hända. Att mörda ett barn liksom. Hur i hela fridens namn tänker man då?

Speciellt så snörper sig strupen när man tänker på sina egna barn och man tackar de goda Gudar som låtit dem vara ifred från allt sånt. Blotta tanken på hur man skulle må som pappa om det hände mina barn gör att jag mår fysiskt dåligt. Magen knyter sig och jag kan inte annat än skänka en tanke på föräldrarna till barnet och även anhöriga till Pernilla.

Som det geni jag är så drack jag just en stor mugg med det allra svartaste kaffe jag kunde röra till. Så det kommer ju gå jättelätt att somna i kväll. Fan vet vad jag tänker med men inte är det skallen alltid.

Men jag måste erkänna att jag är rätt så pömmig trots det maffiga koffeinintaget. Börjar lura på att krypa ner i sängen och läsa lite. Lite tidigt kanske men vad fan. Jag har inga tåg att passa idag ändå. Men i morgon däremot måste jag se fräsch och frasig ut när jag ska möta min sochandläggare. Man vill ju inte ramla in och se trött ut. Så...

Men först ska jag kolla på nyheterna tänkte jag så att jag inte tappar greppet om tillvaron totalt.

Nu har solen nått även Viskafors. Jag passade på att smita förbi affären för att köpa lite tobak. Nu är jag black igen, men det borde funka fram till fredag när pengarna ramlar över mig igen.

Den där pizzan som jag yrat om i en vecka passade jag även på att ta när jag ändå var ute och traskade. Så nu är jag mätt och belåten och dragit en pipa Greve Hamilton så jag mår riktigt bra faktiskt. Jag köpte även b-vitamin tabletter till katten. Hon formligen älskar dem och kommer springande så fort man rasslar med burken. Jag kan tänka att hon behöver lite extra vitaminer efter den olyckliga födseln.

Näe, nått senationellt kan jag inte rapportera om. Här går det sin gilla gång. I morgon ska jag till socialen för ett "uppföljningssamtal" med min handläggare. Som tur är så kommer mobila teamet ut till mig och hämtar mig, för ajg vet inte riktigt om jag pallar altl åka buss än.

Tja, jag tar saker i sin tur. Nu ska jag dricka en kopp kaffe och chattra lite på nätet.

0-0 mot Örebro får väl räknas som underbetyg. Tydligen en tråkig match med om man ska tro radiokommentatorn. Men, inga förlorade poäng än så länge och säsongen är lång och mycket kan hända. Nästa gång vi spelar hemma hoppas jag vara på plats på Arenen.

Vad märkligt. Det sägs på webbradion att solen skiner över Borås arena och här är det så grått det kan vara.

Fan att jag inte är där.

Lite sömn, det var vad jag behövde. Ja sannerligen säger jag dig att sömnen helar. Nu sitter jag och smuttar på en kopp kaffe och väntar på att Elfsborgsmatchen ska börja sändas i webbradion.

På foten har jag ett stort öppet sår som svider utav bara fan, alltid ska det vara nått. Jag måste erkänna att jag blir lite småskraj. Jag har sett så många fula, fula fötter som varit täckta av sårhålor så jag blir lite påmind om att även jag, om allt går vägen, kommer bli gammal. Att bli äldre och vara storkonsument av nikotin är sällan en bra kombination. Fan jag måste sluta röka.

Ute är det mulet och grått. Här inne däremot så är det varmt och gott och jag har det väl rätt bra kan jag tro. Jag vet inte. Jag är lite kluven, vet banne mig inte riktigt hur jag borde må. Ett problem i sig.

Nä, jag bestämmer mig för att jag mår bra, fotbollen väntar och jag ska kura ihop i fotöljen och heja på laget i mitt hjärta.

Så får det bli.

Det börjar ljusna ute. Det silvergrå blir allt intensivare i sin brist på färg. Jag hör nån sorts fågen kvittra och om en timma kommer den gyllene lampan som lyser upp mitt vardagsrum vara onödig. Men jag själv är beredd att gå till sängs med mig själv. Godnatt. Jag ser det du inte ser och så kommer det nog vara i morgon med.

Men när du ser det jag inte ser, inte förmår fatta, var snäll och skriv till mig och påminn mig om att det finns ett liv utanför den lilla såpbubbla jag skapat åt mig själv. Jag sitter däri och beundrar färgerna och har glömt alla de försger som livet erbjuder. Så, påminna mig snälla du.

Nä. Ska jag vara ärligt för en gång skull? Jag börjar fundera på vart det här bloggandet tar mig. Jo, så är det. Jag har en trogen skara läsare här och på Expressenbloggen. Men ni är inte så många. Så jag har väl inte så mycket vettigt att säga har jag räknat ur. Kanske skulle jag ägna lite mer tid åt min poesi och mina noveller respektive romaner istället för att sitta här och spy ur mig en massa som ingen läser ändå.

Låter det självupptaget? Well (ett nytt favoritytryck har jag märkt) Jo men jag är ju självupptagen. För fan jag har tre bloggar som jag driver. Jag har så jäkla fullt upp med att förklara hur jag mår att jag glömmer att tänka efter själv.

Finns de verkligen någon som bryr sig om allt mitt gnäll och alla dumheter som jag vräker ur mig.

(Det är nu ni ska komma in och säga att "men snälla Jonas, vi ÄLSKAR dig och vill ligga med dig allihopa")

Nja jag vet inte. Fast vart ska jag annars finna en ventil. Jag kommer inte ens ihåg hur jag gjorde innan bloggkulturen uppfanns. Levde jag ens då? Nu har jag bloggat i snart 3 år vartenda jäkla dag och vem fan bryr sig? Egentligen. Det finns så många bättre bloggare där ute i världen. Man slutar aldrig häpnas över hur folk vågar, orkar, kan, lämna ut sina liv.

Mitt liv går ju egentligen ut på precis ingenting. Så vad är det som får mig att ens tro att någon endaste levande själ skulle intressera sig för vad som utspelar sig i min tillvaro

Men det är väl inte det som driver mig. Utan jag vill så gärna nå dig, ta tag i dig lite, få dig att tänka till en stund. Kanske skratta bort en trist sekund. Men mest vill jag bara nå dig.

Min dröm är ju att få något utgivet. En bok att ställa i bokhyllan. Skit samma om den säljer eller inte, men något att peka på när jag blir gammal och säga: "den där skrev jag".

Dina vapen berör mig inte. Men du som läser ska veta att du har min eviga tacksamhet.

Låt mig smälta Marabou mjölkschoklad över hela din kropp. Låt mig äta nyplockade hallon från dina bröst. Låt mig känna havets smak längst bak på min tunga precis där den möter svalg. Låt mig smeka dig, utforska den allra hemligaste av dina hemligheter med ögon fingrar och tunga.

Jag ska inte göra dig illa. Bara peka åt det håller där du finner den allra största njutning. Låt dem inte ta din själ. Låt mig ta den, mjuka upp den, fingra på den så att den passar dig. Jag leker med din vrede, din sorg och lockar fram det som du allra mest vill gömma undan.

Ta mig in i din mun, låt dina tänker nudda mig. Precis så att jag tror att du har befäl innan du biter mig, hårt, hårt så att jag vet att jag är din. Bara din. Ingen annans. Du ser mig som jag är, jag ser dig som du vill att jag ska se dig. Blåsvarta toner, harmonier för oss och vår åtrå. Det känns som om vi är allt, jag lovar.

Ditt hår under min hand, din kropp inunder mig, ovanför, kring mig. Tätt, tätt sluter du kring mig. Enkelt och lätt. Du vänder på dig, far över mig, rider ut stormen tills vi båda skälver, skakar, låter. Du lägger ner ditt ansikte nära, nära mitt. Dina bröst nära mitt. Din mage ovan min. Två kroppar i evig, total förnekelse.

Jag vill gömma mig för världen och jag har väl lyckats rätt så bra. Här sitter jag ute i Viskafors, långt från det jag tidigare kallade hem. Nu gäller det att bygga upp en ny tillvaro. Nya bekantskaper. Tro det eller ej men jag kan vara förbannat social om jag vill. Nä, tänkte väl det, det var ingen som trodde. Men så är det.

Jag vill skapa mig ett nytt liv härute men jag är inte säker hur jag ska göra. Heja på grannarna? Nicka mot dem jag möter på vägen till affären. Le mot hon den söta brunetten som sitter i kassan i affären. Nä, hon är åt helvete för ung.

Kanske skulle man ta reda på varit i hela fridens namn folk roar sig här i Viskafors när helgen kommer. Jo det låter vettigt. För alla kan väl inte ta sig till Borås eller?

Nja, jag ska nog reda ut detta med kan jag tro.

Jag vet inte. Det känns som att det räcker nu. Kanske borde jag ta mig en Imovane (sömntablett) och försöka få lite ro i kroppen. Men det är väl nu mitt maniska grepp visar sig. Jag vill inte lägga mig. Det finns väl en anledning till att Zyprexa (mot manodepressivitet och schizofreni) funkar hyggligt mot min ångest. Jag vill leva, upptäcka, smaka, lukta, känna, lyssna, allt det där som hör livet till. Fan vem behöver sömn? Inte jag inte. Jag har sovit hela jävla veckan mer eller mindre. Åt gjorde jag igår.

Jo jag vet. Ingen orkar lyssna till mitt eviga tjatter. Jag borde lägga huvudet på kudden. Jag har redan tagit mina tabletter som en snäll pojke. Rökt en cigarett, druckit lite porlande vatten från min sodastream. Allt är som upplagt för att lägga sig och hålla käft en stund.

Men jag vill inte. Jag vill ut i solen men ingen sol skiner. Jag vill ligga vid stranden men det är bara april och om 15 dagar fyller jag 38. Lennon dog vid 40 och Elvis vid 42. Curt Cobain, Jimi Hendrix, Janis Joplin blev väl bara runt 27 har jag för mig. Bon Scott han väl upp till 33 innan det tog slut. Det tar på krafterna att vara rockstjärna. Fast det klart, Mr Swing, Mr Cool, Blue eyes himself, Frank Sinatra blev väl runt 80 så vad fan. 38 ska jag väl klara.

Men ärligt talat så börjar jag bli vettskrämd. Jag har alltid sagt att det märks på en människa att den börjar bli gammal vid 36. Tja, som sagt, om 15 dagar, klockan 19,23 så är jag 38. Två år kvar till 40. Jag vill vara 20 igen. nte för att det var en så lydklig period i mitt liv, även om det var före den eviga ångest som följt mig sedan dess. Men för att man hade hela livet framför sig då. Nu ligger 50 % av det bakom mig. Om jag har tur.

Fan, tiden går och det är inte mycket att göra något åt det hela.

Jag vrider på mig i stolen och ryggen knastrar som från en gammal man. Är jag det, en gammal man? Fan, jag vet inte längre. I samma sekund som jag känner mig som högst 15 bast så upptäcker jag att jag kan komma ihåg, lätt, vad som hände för 30 år sedan. Fan det är 54 år sedan Elvis spelade in "That´s allright mama`". Vart tog alla dessa år vägen. Hur fan kan det komma sig att det är 27 år sedan jag förlorade oskulden? För helvete, jag kan inte fatta det hela. Alls.

Men ändå så ser jag ju alla tecken. Jag har inga rynkor alls förutom en bekymmersrynka mellan ögonbrynen, men jag har gott om grå hårstrån i håret och ännu mer i pipskägget. Jag har "med åren blivit tämligen fet", precis som Gustav II Adolf. Min ekonomi är i trasor, totalt söndersmulad. Jag har inget att erbjuda en kvinna förutom min uppenbara beundran och en kuk som står i alla lägen.

Men vart tog de vägen, alla dessa år? Kommer resten av livet att gå lika fort? Fan vad rädd jag blir. Jag vill inte dö. Någonsin. Jag vill inte vittra och försvinna under aska, sten och grus. Vet du, vet ni, vad jag vill göra? Jag vill bli inlåst i en lastbil med takfönster och en bra vän tillsammans med ett oändligt lager av Vodka och sprit och någonstans att spy och bara åka, åka omkring. Glömma allt. En musikanläggning laddad med bra musik vill jag ha med.

Där skulle vi sitta min vän och jag, Dricka oss genom minuter, timmar och dagar som blev till år. Alltid nära till nästa flaska. Alltid nära till lyckan. Där vill jag sitta tills jag skakar så mycket att de var tvungna att borra fram mig under Absolut vaniljflaskor och Creedenslåtar. Det skulle vara dags att injencera rena toner i mitt blod, Cream, Beethoven, Elvis, vem som helst som kunde ge mig lindring.

Jag skulle spränga alla väggar som fångade mig, sparka sönder alla dörrar, springa ut i naturen, rulla runt i gräset, skakande, brakande, full av ångest och livslycka. Som ett barn på utflykt. Ingen tanke, helt utan plan. Bara röra mig. NU!!!!!!

NU!!!!!!!

Som en vild varg vaktar jag på dig. Bakom en tjock trädstam väntar jag på att du ska falla. Under min väntan så står jag i skuggan, tänker mig hur jag sliter ditt hjärta ur bröstet på dig. Smakar ditt varma blod, fylls av allt det som du består av. Som ett hungrigt djur står jag vid bardisken och ser dig stappla fram, varm och full av livslust och billigt rödvin. Jag ska följa dig hem, tömma dig på liv och lämna din varma kropp i gryningen.

På bussen kommer jag slicka mina läppar för att påminna mig om din sälta men du kommer aldrig att fånga mig. Nå, du kommer leta, men du kommer inte finna. För näst intill mig ligger min förklädnad till det lamm du inte letar efter. Låt mig höra ditt ljud, det som är bara ditt. Ett kvidande långt bak i halsen, en flämtning i mitt öra. Din själ brinner för mig och allt det jag ger dig. Ihoptrasslade lakan, kuddar på golvet. Grannar som dunkar i taket.

Då. Göm dig. Leta inte mer. Jag har redan försvunnit. Lämnat dig med din egen privata skam. Jag letar redan efter nästa byte. Brunt hår som jag kan fingra med. Vackra ögonlock att kyssa. Läppar att smaka. En sista minut innan det hela avslutas med att jag tar i hullet på din syster.

Tänk. Jag vet inte längre vad jag vill ha av livet. För tio år så var det lätt. Jag ville leva i fred med min lilla familj och bli chef för min gamla arbetsplats. Nå. Jag blev chef för just det stället, fortare än jag trott var möjligt och det gav mig bara problem. Jag trodde jag skulle få vara med och påverka med det enda det gick ut på var att göra och åstadkomma det inga av de högre cheferna ville ta i tång ens med. Min familj föll isär på grund av mina egna synder och på att jag inte kunder komma överrens med min kvinna över hur många vi verkligen var i vår familj. Jag räknade till fem men hon ville inte kännas vid mina äldre barn. Fast det var inte allt. Jag gjorde alla fel man kan göra i ett förhållande och jag förstår inte hur hon stod ut så länge som hon gjorde. God bless her som de säger i USA.

Nä, jag var chef. Med hygglig lön. Om man räknar med 40 timmars arbetstid per vecka. Men timmarna tog aldrig slut. Fredag blev till lördag som blev till söndag och där satt man med papper upp över arlset hemma i sin spatiöst möblerade tvåa samtidigt som man försökte dricka fredagsvinet och umgås med sina barn. När man började räkna på lönen så fattade man snabbt att man gjort bort sig.

Jo visst. Där satt jag. Skaffade eller vad man ska kalla det en ny flickvän. En mörkhårig underbart kurvig dam med de allra blåaste ögon du har sett. Hon var underbar. Vi åt varandras läppar, tungor och kön tills vi somnade tillsammans ihopslingrade som två foster i en moders mage. Men något gnagde i mig tills hon fick nog och gav sig av till en annan famn.

Då hade jag redan fallit, långt ner bland enklare sysslor och alkhålets djupa gömmor. Jag hade glömt alla drömmar, alla tankar. Men så fann hon mig, mitt bland mitt bullrande falska skratt så såg hon mig och det som var jag. Hon kommer aldrig igen. Vi var lyckliga, vandrade bland sanden på Viskans stränder eller på en lekparks grus. Vi kysstes i hennes bil eller bakom ett träd.

Mina mål hade jag glömt. Som det ser ut så lever ingen i evighet. Inte heller hennes trohet eller kärlek eller kropp. Inget hjärta att vinna eller förlora. ingen själ att spela för. Nu sitter jag här och kommer ihåg dem, mina kvinnor. Mina kroppar, mina läppar, bröst och dofter.

Nä, jag har inga mål kvar. De är som bortblåsta. Som när du släcker ett ljus. Som en synkop från en skicklig smed. Nu väntar bara evig längtan efter nya tankar, nya mål och något att se fram emot. Ett nytt riff, en skicklig tonartshöjning, en nyuppfunnen ackordföljd.

Det är det jag väntar på.

Jag förbereder mig för en lång ensam natt. Utan mjukt hull att gömma mig i, helt utan silkeslen hud att stryka läpparna mot. Bara jag, en katt och mina kuddar och den musik jag valt till att följa mig mot sömnens land. Jag vågar inte släcka lamporna här i min borg, för då står de redo att överfalla mig. Svartsjukan, avunden, rädslan och ilskan. Fyra kumpaner på jakt efter min själ, efter mitt själv.

Men jag ska hålla dem stången. Jag ska vänta på den grå gryningen, vänta på att färgerna ska återkomma, som återuppståndna som profeten på påskdagen. Jag ska sätta mig vid fönstret och titta ut på allt det svarta tills jag ser det gröna, det grå och det gula, blå, sen kan jag finna ro i hjärtat. Då ska jag lägga mig till vila på mig bädd och vänta på just dig, på dina varma läppar och din stadiga hand.

Allt det ska jag vänta på medan tårar trängs i mina ögon. Medan gråten tjocknar i min hals och huvudet spränger av bilder av dig när du ler, när du går bakom mig i en folksamling, när du tröstar mig eller jag tröstar dig. Dina vackra ögon under mina när vi älskar. Din vackra mun med perfekta denivitvita tänder. Vill du har en idientitet? Du är mina minnen, mitt hjärta och min hjärtans kär.

Men i tanken på dig så blixtrar sanningen fram. Du är tagen av någon annan. Någon som du älskar och gott är väl så. Själv så är jag utlämnad till den ensamma natten. Kuddar, böcker, en katt. En matta på golvet som jag en gång älskade med en annan kvinna än du på. Hon kved mitt namn men jag visste att det var lögn. Blott en fras hon lärt sig från dåliga porrfilmer och vad hon trodde jag förväntade mig att höra. Rädslan för att du gav mig det samma konstrar i mig. Men jag hoppas att dina ljud var äkta.

Hej du, har det nu så bra. Jag älskar dig, tanken på det vi hade och det vi kunde blivit. Genom fönstret ser jag den svarta bleka natten. Sotsvart, förkolnade stjärnor som inte längre lyser. Döda blixtar, smält snö. Våren står inför oss och natten ljusnar för den som har tålamod att vänta. Själv kan jag inte annat än att stå och se hur allt det mörka förvandlas till ditt ansikte, din doft och allt det jag drömmer om.

Utanför mitt fönster har dimman lagt sig. Som en silvergrå väv har den svept in hela världen, runt gatlamporna lyser gyllene bollar, jag, jag sitter här i värmen och saknar nått som jag inte kan sätta fingret på vad det är. Sällskap? Nån att ty sig till? En modersfigur eller en varm kvinna att åtrå? Jag själv vet inte. Jag kan bara känna efter i bröstet på mig och finna en tomhet som inte borde finnas där.

Nu är det natt. Svart är himlen, än mer svart skogen som grenslar Viskan. Inga tåg drar förbi, inga bilar viner på vägen och i huset är det tyst, som i en grav. Tyst förutom de ljud jag själv bestämt skall vara här. Musiken från datorn, vinandet från laptopens fläkt, mina tunga steg på parketten. Kattens mjuka spinnande på golvet. Prassel från de blad jag ögnar igenom ifrån morgonens morgontidning. Krafset när jag rotar runt i min pipa och rengör den för en ny laddning tobak.

Mitt hjärta har förlorat en viktig kamp. Nu när jag har tak över huvudet, mat i skafferiet och en varm katt som flänger runt mina fötter så kan jag tänka efter vad jag har tappat bort i jakten på min egen frälsning. Som en katolsk präst har jag valt bort varma kvinnolår runt mina höfter och knoppande bröst mot mina läppar för att hela min sargade själ. Men det jag har förlorat kanske var det jag letade efter?

Mitt vardagsrum går i gyllengult och silver. Min tunga i det allra svartaste. Jag har ljugit och bedragit, slagit och krossat på min väg fram till detta gyllen rum. Men på vägen har jag tappat allt som spelar någon roll. Mitt hjärta kan inte vinna, inte längre. Möjligen kan jag sänka huvudet inför livets övermakt och be om nåd, om mitt liv. Att få älska och bli älskad igen, om så bara för en sekund. Känna mig vara behövd.

Är det för mycket begärt för en förlorad själ som min tro?

Det är inte det att jag känner mig ensam. Jag känner mig däremot en-sam. Jag har återgått till mina ungkarlsvanor, blivit van vid att själv välja tv-program, vilken musik jag lyssnar till. Hur disken ska staplas i diskmaskinen och när jag ska städa. Vilket i och sig själv verkar vara varje dag. För att hålla tristessen på avstånd. De stora äter de små. Jag är liten. Världen upplsukar mig.

Jag känner mig som ett litet, litet sandkorn i rymden, långt från öknen eller sandstranden där alla mina kompisar är. Jag längar, såååå mycket, efter att bli kär igen att jag inte kommer att känna igen kärleken när den väl kommer. Risken finns att jag slänger mig i första bästa famn, bara för att slippa vara en-sam.

Jag sover, pinkar, går till affären, läser, dricker kaffe, rökar tobak, städar, tömmer kattlådan, betalar mina räkningar, går på min terapi. Men det finns ingen botten i mitt kärl.

Ibland kan jag glömma mitt tomma liv, när jag sitter och plockar på gitarren eller läser en bok eller tvålar in mig i duchen eller rakar mig. Men oftast så känner jag mig vilsen i min identitet. På min arm finns en tatuering som betyder "make" på något asiatiskt språk. I alla fall var det vad som sades när jag gaddade mig. Men jag är ingens make. Jag är en-sam. Min enda vän är en 5 år gammal liten pälsboll som älskar mig.

Mina barn ringer inte. De besöker mig inte. De har annat att göra. De lever sina liv. Mina stora barn ska få ett nytt syskon. Min lilla grabb, som inte längre är liten utan på randen till puberteten, 12 år som han är i år har redan fått en liten syster. Det känns som om jag är satt på undantag medan resten av världen lever sina liv utan mig.

Kvar finns bara jag och min lilla Chips. Vi rumlar om vartandra, pissar i samma rum, sover bredvid varandra och lyssnar till samma musik, vare sig hon vill eller inte. I lägenhen finns det inget damm att finna för det har jag städat bort. Mellan det jag drack mitt morgonkaffe och jag läste nyheterna på nätet.

Jag är en-sam. Inte ensam. Ensamheten bränner ett hål i själen men när man är en-sam så blir det hål i anden. Kraften rinner ut genom det där hålet och blir till glödgande magma som smälter allt i sin väg. Hur ska jag finna en livskamrat när allt jag kan erbjuda är smälta mineralen, stål och sten? Vem vågar ens ta i mig då?

Nä. Jag är inte ensam. Jag har rösterna i mitt huvud. De som ständigt påpekar hur rädd jag är. Menlös, trolös, de som säger åt mig att jag borde lägga mig ner och sluta äta, dricka, andas. Sluta leva för vem bryr sig ändå? Känslan i bröstet som gränsar till fruktan varje sekund jag andas och lever. Mardrömmarna som överfaller mig om natten, gamla kombatanter blandas med nya, friska som orkar slå när de gamla redan dött och försvunnit. Vuxit upp och skaffat villa, barn, hund, otrogen fru och ny färg på garaget.

Jag saknar henne. Obotligt. Fast jag är inte alls säker på att det är henne jag saknar. Troligen blir det allt mer bilden av vad jag trodde hon var som jag saknar. Vad hon är vet jag inte längre och då kan man ju inte sakna henne. Eller?

Tänk vad små saker kan betyda mycket. För tillfället så är jag så lycklig över att Chips, min katt är med mig i mitt nya hem. Vi satt tillsammans i fotöljen och tittade på ett av mina favoritprogram på tv (ett av få) "En karl för sin kilt" som de av någon för mig märkligt anledning har gömt undan till mitt i lördagsnatten.

Där satt vi medan Skottlands landskap rullade förbi på skärmen, Chipe pep till lite och duttade på min hand med tassen om jag slutade klappa henne och vi hade det precis hur bra som helst.

Utan den där lilla pälsbollen vore jag helt ensam i världen. Ingen att prata med, inget att dansa framför. Ingen att dra dåliga skämt till eller prata låtsasengelska med. Jo, jag vet att Chips bara är en katt och att de ljud jag utstöter spelar mindre roll för henne. Men när jag dansar till musik i vardagsrummet så tittar hon i alla fall mycket nyfiket på mig och funderar säkerligen på vad tusan som tagit åt husse.

Om jag går ut i köket så passar hon på att äta lite. När jag sätter mig i vardagsrummet så ligger hon på golvet, hoppar upp på bokhyllan eller fönsterbrädet eller i mitt knä. När jag går till sängs så följer hon efter och buffar med huvudet tills hon har jobbat sig in under täcket eller så lägger hon sig bredvid mig på kudden.

Utan henne vore jag embarmbligt ensam.

Tänk vad lite som behövs för att man ska känna hjärtat i bröstet, höra blodet rusa i öronen och man ska känna hur mycket man lever. 

Märkligt.

Uscha vad jag har det tråkigt. Urbota, fanatsiskt tråkigt. Jag har redan ringt alla som kunde tänkas svara så här sent men ingen svarar eller så är de upptagna. Katten sover. På tv är det inget roligt. Jag som är så pigg och trivsam att prata med. Hua.

Nä, det är så att man funderar på att knata till sängs och lägga sig med en god bok, en prilla under läppen och försöka finna lite ro.

Jag avskyr att ha tråkigt. Samtidigt är det rätt skönt att ha tråkigt eftersom det betyder frånvaro av ångest och oro. Det enda man känner är en lätt avslagenhet inför livet men det kan man ju stå ut med.

Jaja, i morgon är det fotboll igen på webradion. Eller om jag ska gräva djupt i plånboken och försöka ta mig till stan för att kolla på matchen på Borås arena? Nja, det kanske vore att ta i såhär när jag nästan kravlat mig ur en lång depression. Men fan vem vet. Jag får känna efter i morgon hur det känns det hela.

Men först så ska jag nog göra lite varma mackor nu när jag har både bröd och ost hemma. Fast orkar jag det. Nja. Var sak har sin tid känns det som och jag är inte säker på att tiden är inne för varma mackor. Fast jag är bra hungrig, kom på att jag inte ätit nått alls idag. Inte ens den där pizzan som jag tjatar om hela tiden. Nä, den ska jag ta till matchen i morgon. Eller efter beroende på om jag stannar hemma (mest troligt) eller om jag åker till stan för att se den.

En sak som oroar mig är om, eller snarare när, jag träffar på före detta frun på arenan. Kommer hon ens låtsas om mig. Som det verkar för tillfället så kommer hon väl inte göra det. Det känns... hm.. sisådär kan jag säga. En sak vi hade genmensamt var ju just Elfsborg och matcherna som vi tittade på antinge på plats eller framför tvn eller webbradion. Hon brukade ha en hand i min ficka för vi inbillade oss att det betydde tur.

Nja, nu lär hon ju knappast ha någon hand i min ficka. Kanske i sin nya mans ficka, men då rakt inte i min. Som sagt. Det känns. Jag kanske inte ens är redo för att gå på fotboll utan henne? Jag vet inte.

Sista tiden har jag knappt ägnat henne en tanke. Jag menar, varför gå och grubbla över en sån sak när hon så tydligt har tagit sånt avstånd från mig och allt som är jag? Men när det gäller just fotbollen så flyter hon upp som en kork i vattnet. Men vad fan. Jag kan ju inte göra som henne och låtsas om att hon inte finns. Så funkar inte jag. Alls. Så när den dagen kommer så får jag väl improvisera lite utifrån vad som händer. Inte ska jag låta en sån liten sak hålla mig från att få ropa och sjunga och jubla och hoppa på Borås arena.

Tänk vad komplicerad en relation kan bli.

Fan, jag kom på mig själv med att må riktigt bra. Märkligt. En helt ny sensation, ialla fall för detta året. Kan det vara tabletterna som gjort mig så uppåt och avslappnad? Gott så i så fall. Eller så är det synen av Catherin Zeta-Jones på tv. Måste vara en av världens vackraste kvinnor någonsin. Lyllo Micke Douglas.

I vilket fall som helst så känner jag mig relativt harmonisk. När jag skriver relativt så menar jag i jämförelse med hurjag brukar må, eller har mått de sista månaderna. Allt det nattsvarta, den vita brusande ångesten ligger och vilar djupt i bröstet på mig. Ibland gäspar den och påminner mig om att den såklart inte är försvunnen. Men i vilket fall som helst så vilar den största delen av dygnet om jag inte retar den.

Gott så.  Jag vet inte hur det kommer sig, kan inte ta åt mig någon som helst ära för att jag mår bättre. Jag har inte ändrat något i min livsföring, inte kommit på någon revolutionerade tanke, inte lärt mig någon bra metod för att mota Olle i grind. Det har bara blivit så här och jag är glad för det.

De sista 14 månaderna har varit ett rent helvete, där jag kastats mellan hopp och bottenlös förtvivlan gång på gång men nu känns det som att allt börjar stabilisera sig. Jag vågar knappt skriva det för jag vet hur nära det är att man faller ner i det där bottenlösa hålet igen.

Men fan vet om jag inte mår riktigt bra. Ialla fall idag.

Jag satt och kolla de på "Körslaget" och jag måste erkänna. Jag är helt kär i Linda Bengtzing. Det är känslor som växt fram under våren nu sedan melodifestivalen. Nu hoppas jag bara att hon en vacker dag ringer på min dörr och frågar efter vägen till Svaneholm och att jag får åka med henne och visa vilken fin kille jag är. Sen blir hon givetvis kär i mig och vi lever ihop i alla år tills jag blivit gammal nog att intressera mig för 20 åriga tjejer igen.

Med risk för att vara tjatig, skriv gärna under listan som Pernilla lämnat en länk till i sin kommentar till mitt inlägg Hakuna matata. Det har jag gjort.

Jag lider av håravfall. Inte så att jag har några kala fläckar. Med det plus en massa små grå hårstrån här och var berättar för mig att jag med full fart är på väg mot det som kallas den gyllene medelåldern. Nog så. Det kan jag fixa.

Men nu till ett värre problem. Min penis, manslem, pitt eller vad man nu väljer att kalla den, krymper. Jo, jag lovar, den krymper för varje dag. Snart får jag använda pincett för att kunna kissa rakt. Jag har hört någonstans att det beror på min övervikt, men det resomenanget fattar jag inte riktigt. Alls.

Nä, jag tror att jag helt enkelt slitit ut den i förtid. Så måste det bara vara. Tanken var från början att den skulle räcka till 80 årsåldern men jag har misskött mig så grovt att den är på väg att ta slut redan vid 40.

Kanske håller jag på att bli kvinna? Tänk om jag vaknar upp en morgon och den är helt borta. Hua!.

Inte för att jag verkar ha någon nytta av den förtilfället, men vi har haft många roliga stunder i hop min lilla stump och jag. Det är många morgnar när han väckt mig pigg och nyter och väntat på att även jag ska slå upp mina melerade ögon och tjuta av glädje för att dagen har börjat.

Kanske man skull köpa nån salva eller en penispump eller nått sånt. För tänk om jag nu skulle, mot alla förmodan, möta en kvinna igen. Inte vill hon att jag ska ligga där och gnida med en liten stackars stump som knappt tittar ut från sitt bo.

Detta mina vänner är allvarligt. Synnerligen allvarligt.

Jag uppmanar alla med ett hjärta att läsa Annas kommentar under Hakuna matata och även ni skriva på de listor hon lagt upp som länkar.

Jodå, nu har gubben rört på sig minsan. Jag stövlade iväg till affären med relativt raska och iviriga kliv och njöt av det milda vädret och frånvaron av både regn eller snö. Det var på det hela en relativt trevlig vandring jag var ute på.

Väl i affären så inhandlade jag det jag behövde köpa, vilket inte var så mycket. Jag stod även och tittade länge på en konservöppnare för en dito kan jag inte finna mig ha i mina ägor. MEn 33 spänn? Nä, en sån får jag plocka upp på EKO när jag är i staden nästa gång.

Promenaden hem var lika trivsam dem med fast jag svettades på ett föga attraktivt sätt. Men det är ju bara bra för det betydde ju att jag fick lite motion på köpet och nyttan av det kan aldrig överskattas.

Så, nu sitter jag än en gång i min lilla fotölj och funderar på hur resten av dagen skall förlöpa. Jag får ta den där svängen med dammsugaren i hallen och i badrummet, det var ju det där med kattsand. Men annars vet jag inte riktigt vad ska ta tag i. Lusten att packa upp lådor är väl inte fullt så utvecklad som man kunde önska. Fast jag får ju tänka på att det är lördag med. Då ska man inte jobba för hårt tycker jag.

När jag tänker närmare på saken tycker jag aldrig man ska jobba för hårt. Arbete av alla de slag är helt klart överskattat här i vårt Lutherska land. Lite mer Hakuna matata vettja.

Nä, jag börjar nog med att dra dammsugaren så är det gjort.

Det är fasligt synd att man ska tycka kaffe är så gott, för nu sitter jag i soffan och dansar rumba igen, hjärat slår som en stånghammare i bröstet på mig. Allt för att jag inte kunde ge fan i den där sista koppen med den svarta, varma, arommatiskt doftande drycken. För mycket skämmer allt som man säger.

Men jag ska väl passa på att använda alla den där energin till att ta mig till affären tänkte jag. Mjölken har tagit slut dessvärre och vad ska jag då ha i.... kaffet. Hm, det där lät knepigt. Först så gnäller jag över att jag druckit för mycket kaffe men sen så planerar jag att dricka ännu mer. Well, jag tänkte väl mest på morgondagen. Kanske smyger jag i mig en liten. pyttig kopp i kväll med. Men i vilket fall som helts så behövs det mjölk.

Tänkte festa till det riktigt ordentligen idag och köpa mig en flaska Fanta med, nu när det är lördag och allt. Sen ska det sörplas Fanta och smaskas den där pizzan som jag sagt jag ska köpa flera veckor nu.

Men som sagt. Först till affären.

Tusen böflar. Jag har fått en jäkla stor blåsa på foten som när jag kliade på den skalade av huden på ett 5*5 cm stort område. Nu rinner det en massa sårvätska från det där stället. Vad allt ska man inte råka ut för. Det svider utav bara helvete hela tiden. Jag får leta igenom alla mina gömmor för att se om jag har nått att lägga på det där stället.

Det verkar som om jag fått fotsvamp eftersom jag fått en massa små blåsor under hela foten, precis samma som jag hade i händerna i vintras. Som tur är så har jag kvar av salvan jag fick uttskrivet av läkaren då så jag får väl smörja in foten kan jag tro.

Det verkar dyka upp när jag mår lite halvhyggligt sådär. Precis som mitt magont. Ungeför som kroppen säger att "tja, ok, du har inte ångest nu, men nog fan ska jag köra med dig på nått sätt".

Förresten så låter fotsvamp på engelska mycket trevligare än den svenska varianten. Athlets foot låter ju mycket maffigare än fotsvamp som i sig låter väldigt obehagligt. Man vill ju hellre ha en idrottsmans fot än en fot med svamp.

Nä, nu får jag leta upp omläggningsmaterial och den där salvan. Det kliar och svider så jag blir tokig.

Jodå, jag somnade till slut, men vaknade redan vid 8 igen. Efter att har rökt min morgonstop så tog jag med mig kaffekoppen och satte mig vid datorn för att utröna om det hänt något spännade i världen men det var det gamla vanliga. Jag är fortfarande rätt så trött så det där kaffet får jag nog dricka upp fort för att piggna till lite verkar det som.

När jag gick från köket så följde Chips med framför mig och rantade ut till sovrummet igen och belv högaktligen förnärmad när hon märkte att jag inte följde efter. Hon "pratade" med mig och jag misstänker att hon på kattspråk skällde ut mig för att jag inte la mig på sängen och klappade på henne.

Ute vräker snön ner. Igen. Inte vet jag om det har med de berömda klimatförändringar men nått är lite bakomfram när vintern inte kommer förrän i slutet på mars och håller i sig till mitten på april. Tråkigt är det i alla fall.

Idag har jag inget speciellt planerat. En snabb sväng med dammsugaren får det bli, det är ju det där med kattsand på golvet som ställer till det. Sen har jag att leta upp en ny bok att läsa eftersom jag läste ut den förra i natt. Förutom det så vet jag inte direkt vad jag ska hitta på. Det blir väl en lördag i lugnets tecken ser det ut som.

Jag har ju tänkt mig att jag ska uppdatera min hemsida till v.3.0 men jag kommer aldrig igång. Det mesta som står på den nu för tiden är hopplöst daterat. Mina sidor om Elvis är inte i närheten av att vara färdiga heller, ett projekt jag började med för flera år sedan som gått i stå. Så det kanske man skulle ta tag i. Det är rätt så kul att pilla med sånt där när man väl kommer igång, men problemet är att jag inte har någon vettig designidé. Jaja, endera dagen så sätter jag mig ner med det där.

Nä, först ska jag gå igenom lokalblaskan, innan jag överhuvudtaget gör något alls. Dricka mitt kaffe och bläddra bland lokala nyheter, födslar, dödsfall och väder.

Så får det bli.

Jag har vissa saker framför mig som måste ordnas. Jag måste få de där läkarintygen för Försäkringksassan så att de kan bestämma om jag ska fortsätta gå på sjukbidrag eller inte. Jag måste få tillbaka mitt körkort och ställa på bilen igen. Det sistnämnda kräver pengar, pengar som jag inte har.

Sen är det ju det där med att hålla sig nykter. Eller i alla fall hålla konsumtionen på en vettig nivå. "Nu är han korkad igen" tänker den uppmärksamme läsaren. Jo jag vet. Men tanken på ett helt nyktert liv är för mig helt ofattbar. Jag har inte kommit dit än att jag kan acceptera en sådan tillvaro.

Men jag är förbannat medveten om att jag leker med elden. Sen kommer vi ju till avvägningen kring vad som är en vettig konsumtion. Varje helg? En gång i månaden? Bara i sällskap? Bara vid stora helger och fester? Jag vet inte.

Jag har varit nykter längre perioder tidigare i livet. Ibland bara för att det helt enkelt blivit så eller att ekonomin inte möjligjort något inköp av alkohol. En del gånger har jag helt enkelt bestämt mig för att nu får det vara nog och sedan har jag hållt upp ett halvår eller så. Men jag trillar dit igen och för varje gång så verkar det som det spårar ur fortare och mer.

Knepet är att inte fortsätta när man väl har börjat igen. Att inte fredagsfyllan följer med till söndag kväll. Alla experter och tyckare säger att det inte går att ta kontroll över sin alkoholkonsumtion när man väl blivit alkoholist. Kanske är det sant. Men som sagt, det är nästan som en sorgeprocess när jag försöker tänka mig ett liv utan alkohol.

Jaja, idag är jag nykter i alla fall. Man får ta det dag för dag har jag märkt. Men nog känns det gott att veta att jag kommer må bra när jag vaknar i morgon.

Ajajaj. Jag är en stackars naiv dåre. Hela kvällen gick ju som sagt åt till att sova den oskyldiges vackra lugna sömn. Enda anledningen till att jag vaknade upp ur min slummer var att ljudet var på för högt på datorn. Jag är inte helt säker på att grannarna finner samma nöje i Pughs senaste skiva. Så jag stapplade upp ur min bädd och sänkte ljudet och återvände raskt till sovrummet där jag försökte finna tillbaka till sömnens paradis. Precis som jag redan berättat.

Icke sa nicke. Det gick ju inte alls. Fast jag vände mig åt vartenda väderstreck så kunde jag inte få någon ro. Det är inte så konstigt med tanke på hur mycket jag sovit det sista dygnet.

Så nu sitter jag här, strandad i Viskafors mitt i natten och lurar på hur jag ska kunna bli sömnig. Alkohol och onani brukar ju vara ett ofelbart sätt men någon dunderhonung har jag inte hemma och när det gäller det andra så orkar jag bara inte ens tänka tanken.

Resultatet blir att jag väl får vaka ännu en natt för att sedan sova bort stora delar av morgondagen. Så urbota dumt gjort. Men jag har i alla fall petat i mig en sömntablett så får vi se om den gör sitt jobb. Fast å andra sidan så tog jag en pipa rök och en kopp kaffe så det kanske blir plus minus noll av allt.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Mitt liv är så oordnat och bohemiskt att jag lika väl kan vara vaken på natten som på dagen. Men det är ju bra med solsken och ljus säger de som kan sin sak och det fattas helt klart sådant på natten.

Nä. Jag får lägga mig till ro i sängen igen och läsa lite så kanske jag blir trött. Det funkade ju alldeles utmärkt i eftermiddags så varför skulle det inte funka nu?

Man får göra så gott man kan.

Fy sjutton vad gott jag somnade där jag låg och mös med katten. Nu är jag bara uppe en vända för att röka, ta min medicin och framförallt sänka ljudet på datorn som var lite väl högt för denna tiden på dygnet.

Pughs senaste skiva rullar runt, precis hur bra som helst. En massa klistermelodier radade på vartenda. Lite roligt att Pugh, Jojje och Loffe är återförendade är det ju med. En för sverige klassisk trio som betytt betydligt mer för svenskt musikliv än dagens unga kan tänka sig. Utan dessa män så skulle väl Kent sjunga på engelska och hur roligt hade det varit?

Men som sagt. Nu ska jag dyka under täcket igen och ligga och läsa tills ögonen tar befälet igen och slår igen ögonlocken.

Mycket sova har det blivit de sista dagarna, men det är fasen så mycket bättre än den sömnlöshet som plågat mig tidigare. Jag tar väl igen förlorad sömn kan jag tro.

Sov gott och ta hand om er därute.

Sådär ja. Då har jag tagit en lugnande tablett för att komma ner lite i varv, ätit makaroner och köttbullar och druckit en kopp kaffe. Nu ska jag nog lägga mig ner och läsa lite i min bok.

På det hela en rätt trivsam tillvaro. Jag har bestämt mig för att stunta i pilsnern. Det finns liksom ingen bra anledning till att jag skulle slänga bort pengara på öl i kväll. Inget vettigt att titta på tv finns det och jag är lagom mätt och slö ändå. Men i morgon kanske? Man får ta det dag för dag som de säger.

Det enda molnet på min himmel är att jag fått en nysattack som inte ger sig fast jag fräst i toapapper ett antal gånger. Man blir trött av att nysa i 20 minuter kan jag berätta. De som sett min nysattack på Youtube från i somras när jag satt whiskey i näsan vet vad jag pratar om.

Dom ringer från radiotjänst gång på gång. Så dum att jag svarar är jag ju inte. De vill att jag ska betala min tvlicens. Fan heller. Nu när jag äntligen har kommit ur deras garn så tänker jag banne mig inte gå med på att de ska plocka mig på den där tvångsskatten igen. Jag har betalat den där avgiften i 20 år vare sig jag har tittat på SVT eller inte.

Jo, jag blir förbannad för jag tycker den där avgiften är det allra sämsta som finns i det här landet. Att vara tvungen att betala en avgift för något som man kanske inte nyttjar bara för att man äger en apparat som gör det möjligt att titta på kanalerna. Det är fan i mig lika dumt som att man skulle behöva betala en prenumerationsavgift på lokalblaskan bara för att man bor i dess spridningsområde.

Nope. Och skulle de komma hem och ringa på skulle jag inte öppna dörren heller. Nope, fan heller. Men de lär väl komma vare sig jag vill eller inte.

Fan heller.

Fan vad jag känner mig fel ute i livet. Jag är ju i den åldern när man ska vara på topp liksom. Alla jag känner, utom en, lever i tvåsamhet och har någon att dela sin vardag med. De har jobb och en del har lyckats väldigt väl i sina karriärer. De tjänar pengar, betalar varje månad sina amorteringar och skaffar hund.

Själv så har jag väl passerat livets höjdpunkt. Känns det som. Jag är sjuk, kan inte jobba alls, har taskig ekonomi, ingen kvinna vid min sida och allt har liksom kollapsat om man tänker på vart jag kommer ifrån. För bara 8 år sedan såg alla kurvor ut att peka rakt uppåt. Sedan dess har tillfälligheter och mina egna tillkortakommande och misstag plockat ner mig till marken så att jag inte ens ska tänka en tanke på att jag skulle vara nått speciellt.

Fast, för helvete. Om man kan ramla så kan man också resa sig igen. Det ska bli intressant att se vart jag är om ytterligare 8 år. Fan vet. Men om jag bara jobbar med mina problem och gör mitt jobb så ska vi nog se om jag inte kan klättra upp på livets stängel igen. Kanske kommer jag aldrig att nå toppen men jag kan säkert komma upp en bit på stammen i alla fall.

Jo. Så får det bli.

Jaha. Så har smarta jag gjort bort mig igen. Eftersom jag mådde så trevligt när jag rullade ur sängen så har jag spenderat tidens sedan dess med att dricka kaffe. Mycket kaffe. Så nu är hela min kropp full med koffein och en hel del nikotin med som grädde på moset. Nå, det vore ju inget problem tycker de flesta. Men för mig blir det ett jätteproblem eftersom hela jag blir alldeles spänd och darrig av för mycket stimulantia. Spänd och darrig leder ofelbart till att jag får ångest. Ångest gör mig ännu mer spänd och darrig sen är hjulet igång.

Att jag aldrig ska lära mig att ta det lugnt med nått. Överhuvudtaget. Vad jag än gör ska jag alltid göra det för mycket, vare sig det handlar om kaffe, alkohol, mat eller tja, vad som helst egentligen. Måttlighet ligger liksom inte för mig. Snarare så verkar omättlighet och omåttlighet vara honnörsord för mitt leverne.

Men ibland kan jag skärpa mig och ta det lugnt med vissa saker. Men det tillhör undantagen. Då känner jag mig så förbannat duktigt att jag nästan spricker och så tänker jag att "äntligen har jag lärt mig att behärska mig". Fast det brukar bara sluta med att jag gör något annat för mycket.

Det finns kanske en anledning till att min ena medicin används mot manodeppresivitet. Inte för att jag har den diagnosen men man vet aldrig. Jag har helt klart sådana drag, om än i den lilla skalan.

Nå, jag vill inte vara sämre än alla dessa modebloggare som finns både här och där och som var dag beskriver vad de tar på sig för kläder just den dagen. Så här kommer det.

Jag har en svart fleece-morgonrock med grå detaljer, ett par kalsonger inköpta på EKO och till detta så spetsar jag till det hela med ett par tofflor i grå fleece inköpta på Netto för 20 spänn.

Nå. Det var det.

Det bor ett svanpar i Viskan utanför mitt fönster. De är vackra de där fåglarna. Det var många år sedan jag såg en svan vilket är lite knepigt. När jag var liten fanns det alltid svanar nere vid Viskan vid det lilla träslottet med de har lyst med sin frånvaro i många år nu.

Det är inte utan att det känns lite i hjärtat när jag ser de där tu. Till och med fåglar har nån att ty sig till och dela sin vardag med och här sitter jag med katten som enda sällskap. Jag vet inte. Visserligen trivs jag med mig själv och mitt eget sällskap (jag är ju ovanligt egenkär så det funkar) men det vore trevligt med lite damsällskap.

Men svanarna skiter fullständigt i vad jag tycker eller känner. De plaskar omkring i det gröna vattnet. Helt plötsligt tippar de omkull och man ser bara en vit svanstjärt rakt upp ur vattnet. De äter väl nått som finns under vattnet, jag har inte en skugga av en aning om vad svanar äter. Gräs? Skit samma. Men de guppar omkring där utanför mitt fönster och ser ut att ha det hur jättebra som helst.

Det är nog det bästa med min nya lägenhet här i Viskafors. Utsikten över Viskan och den bakomliggande skogen. Jag finner mig själv stående i köksfönstret i långa stunder och bara titta ut och fundera över livet och hur det ser ut för oss små, små människor. Chips, katten, brukar hoppa upp på fönsterbrädet och titta tillsammans med mig. Där står vi och tittar ut över Viskan, skogen och tågspåret som går längs med vattenbrynet.

Nä, livet ska nog se ut så här just nu. Ensam fast i en tyst gemenskap med katten. Ett stilla liv där jag kan slicka såren och sakta hela mig själv med lite hjälp av tabletter och terapi. Innan jag kan titta frammåt måste jag först veta vart jag kommer ifrån, analysera det som hänt så här långt och sedan komma på vad jag ska göra för att inte upprepa mina många misstag.

Under tiden så får svanarna representera framtiden.

Jag leker lite med elden i tanken för tllfället. Mina funderingar rör om jag inte skulle köpa några folköl till kvällen. Jo, jag vet, troligen vore det korkat och onödigt. Men det är ju fredag och vi bor i ett land där helgfyllan mer eller mindre är helig.

För trots att jag mår rätt hyggligt är jag ju inte immun mot att känna att det vore gott med ett litet rus så där på vårkanten. Fast jag vet inte. Egentligen borde jag ju hålla hårt i plånboken eftersom mina ekonomiska tillgångar är helt klart begränsade.

Jag har ju fortfarande de där 60 konorna undanlagda till en pizza. Själva köpet av sagda maträtt har jag skjutit upp dag efter dag men idag så blir det nog av. Tror jag.

Fasen, jag känner själv hur korkat det vore att köpa öl för pengar jag egentligen inte har. Men, det är lockande. Äh, det är nog bättre att i så fall vänta till en vacker vårdag om jag ska ta mig ett återfall. För om jag köper mig några 3,5 % så gör jag ju bara vad alla förväntar sig av en alkoholist. Jag är inte säker på att jag vill bjuda på den skadeglädjen. Men...

Nä, detta kräver lite eftertanke.

Helt klart en klistermelodi med en bra text som fastnat i skallen på mig, "Vinn hjärta vinn" med Pugh Rogerfeldt. Helt klart bäst idag än så länge. Sen är det ju kul att se Janne "Loffe" Carlsson spela så förbaskat bra trummor. För trots att han kanske mest är känd för sina filmroller och att ha spelat clown på tv så har han ju faktiskt skrivit en låt till självaste Jimi Hendrix en gång i tiden. Stort.

Men fan vilken bra låt.

Jag undrar om det är tabletterna eller våren som gör att jag mår så bra som jag gör. Fast tabletterna hjälpte ju inte ett skvatt i vintras så det är väl våren då kan jag tro. Jag funderar på att försöka få en remiss till ljusterapi nästa vinter. Man kan ju alltid prova i alla fall. För jag är inte alls vän med den svenska vintern.

Nu däremot så känner jag mig märkligt pigg och alert och framför allt betydligt mer harmonisk. Inte alls så ångestladdad som för bara några veckor sedan. Ok, jag sover en massa och när jag sover så drömmer jag en satans massa mardrömmar hela tiden. Men när jag vaknar så känner jag mig lite mer avslappnad än jag gjort den sista tiden.

Framförallt så får jag saker gjort på dagen. När jag lider av den svarta hunden, som Winston Churchill kallade den depression som följde honom hela livet, så får jag absolut inget gjort överhuvudtaget. Det tar emot att utföra ens den allra minsta syssla. Då knatar jag omkring hela dagen i em bubbla av ångest och skriande tankar. Jag kan inte koncentrera mig på att varken läsa, titta på film eller ens tänka en vettig tanke.

Så nog fasen känns det bättre när man lägger sig på kvällen att veta att man har städat och duschat och diskat och tvättat och klappat katten och man har avslutat det hela med att läsa lite i en bra bok.

Nu hoppas jag bara att det hela fortsätter så här så att jag slipper med bakslag för ärligt talat så tycker jag att jag fått min beskärda del av sådana för tillfället. Nu vill jag njuta av min nyfunna tillvaro här i Viskafors och min alldeles egna lägenhet.

Det var värstans vad jag blivit dukigt på att sova då. Jag somnade som en klubbad oxe igår och vaknade bara några gånger i natt när Chips ville krypa in under täcket bredvid mig. När jag väl vaknade till nu idag så var klockan redan 14.30. Undrar om det finns något sorts rekord i veckosömn tro?

Men men, nu känner jag mig livfull och energisk. Frågan är bara vad jag ska göra av all den där energin. Städat har jag redan gjort. Vädret inbjuder inte till någon promenad. Det klart, jag skulle ju kunna packa upp lite lådor som står och skräpar här och var i förråden. Bland annat så gapar bokhyllan fortfanrande tom på sina ställen och jag har 4 lådor med böcker kvar att packa upp.

De första minuterna på den här trivsamma fredagen har jag ägnat åt att dricka två stora koppar kaffe och rökt en eftertänksam pipa. Lokalblaskan har jag sparat som en liten present till mig själv. Så steg ett blir i alla fall att sätta mig till ro och gå igenom bladet från framsida till sista sidan. Efter det är det väl dags för en dusch kan jag tänka. Så vad jag ska göra efter det ligger lite frammåt i tiden.

Chips leker klister mest hela tiden. Hon följer mig precis överallt jag går. Just nu har hon hoppat upp i fotöljen där jag sitter och ligger bakom ryggen på mig. Men hon har börjat äta ordentligt nu så hon är säkert sig själv snart kan jag tro.

Näe. Det är väl inte så mycket mer att säga än så länge. Vi får se vad fredagen 11/4 2008 har att erbjuda för sexiga äventyr.

Ok, innan jag somnar. Jag har som av en händelse börjat botanisera lite i mina Elvis-samlingar som är inspelade före mina favoritår 68-72 och helt plötsligt upptäckt att jag verkligen gillar även de gamla 50-tals låtarna. Well, så far so good. Men, för att travistera Tony Irving. Jag har aldrig kunnat komma överrens med sakerna Elvis spelade in mellan 61-68. Visst har jag funnit ett och annat undantag men de har varit få. Jag giller helt enkelt inte den sockersöta rösten han använde under de åren för att inte tala om de utbota korkade låtarna som filmbolagen och RCA gav honom att sjunga. Det är bara sliskigt och otäckt.

Men så hörde jag "Suspicion" och föll pladask. Nej, inte refrängen. Den är precis så där obehaglig. Men resten. Texten talar direkt till mitt svartsjuka hjärta och sen fastnade jag för kompet. Så snyggt, så gungigt. Som att ligga på en flotte och flyta omkring i vågor. Snyggt så snyggt.

Men som sagt. Refrängen. Bespara oss den vetja.

Nä. Nu ska jag avsluta den här dagen med att krypa ner bland rena lakan och puffiga kuddar och lägga mitt trötta huvud till ro efter att ha läst en stund.

Det har varit en fasligt lång dag, men en helt klart bra sådan. Fasen, jag har klarat mig hela dagen utan att knappt känns av skuggan av en ångestattack. Faktum är att jag mått riktigt bra och varit i farten hela dagen. Ja jäklar, så här bra dag har jag inte haft sedan i höstas nån gång. Märkligt. Kanske är det medicinen som kickar in igen. Eller så är det helt enkelt så att våren tagit kommando om min stackars värnlösa kropp och givit mig en injektion av "måbra".

Tacksam och glad är jag i alla fall.

Ok. Jag skrev tidigare att en av fördelarna med att bo i borås är att man har nära till Göteborg. Well som de säger i Norge. Det är inte riktigt hela sanningen kring hur en boråsare ser på den lite större staden i väst. För jag har en aning om att vi Boråsare ser på Götet lite annorlunda än resten av Sverige och framför allt Göteborgarna själva.

Det där med go´ gubbe stämmer liksom inte. När jag tänker på Göteborg så tänker jag på Liseberg, Universeum, Älvsborgs fästning, Avenyn, att ta sig en stilla öl eller en kaffe på en uteservering och titta på de där vansinniga uppfinningarna som kallar för spårvagn loch som är rena dörsfällorna. En härlig stad helt enkelt.

Om det inte vore för Göteborgarna. Dessa dumdryga männiksor som springer om varandra som myror på väg till en myrstack och som tycker sig vara vitsiga och roliga fast de oftast är bara storstadsaktigt bonniga. Nordens London my arse.

När jag läste till sjuksköterska för sisådär en tio år sedan hade vi ett gäng Göteborgare i klassen. En del var helt ok, det måste jag erkänna, fast de hela tiden gnällde på att Borås var så litet så litet så att de knappt tyckte sig få plats.

Men så fanns det några riktiga stjärnor och jag är rädd för att de färgade bilden jag har av urgöteborgaren som en riktigt, riktigt dum, korkad människa. De kom med frågor på självklara saker. Inte en gång. Utan två, tre, fyra gånger. Lite som om de inte hade förstått att b kommer efter a i alfabetet.

Låt mig belysa det hela. När vi var på en föreläsning och hygien och smitta så pratade föreläsaren om vad man gör om man sticker sig på en kanyl efter att man tagit ett prov på en patient. Jo, sånt händer tyvärr. De är vassa de dä rackarns kanylerna och det kan hända att man råkar sticka sig själv på fanskapet när man sitter med provrör, kanyler och remisser och märklappar upp över öronen. Det är givetvis inte bra eftersom man inte har en mista aning om patienten i fråga kanske har HIV eller Hepatit eller något annat läskigt man kan fått genom att pilla in den där vassa piggen i sig själv.

Nå, då sätter en lång kedja igång där man ska anmäla det hela till chefen, det ska tas en massa prover och man själv går omkring i nån vecka och våndas. Själv har jag bara stuckit mig själv en gång och det var när jag var elev men jag kan säga att det varit nära många gånger.

Nå. Det var väl inte så svårt att förstå. Men nu kommer själva poängen. Då räcker en Göteborgare upp handen, viftar frenetiskt och får till slut ställa sin fråga. "Vad gör man om man sticker sig innan man stuckit patienten?".

"Man blöder" var föreläsarens lakoniska svar. För vad svarar man på det? Jag menar, innan man stuckit patienten så är ju kanylhelvetet ju sterilt.

Det var bara ett exempel. Hela utbildningen fortsatte det likadant. Dumma frågor av dumma Göteborgare. Gång på gång. Vi från Borås, Mark, Viskafors, Skövde, Jönköping fattade. Men inte de där korkade Göteborgarna. Nej inte då. Varje gång en göteborsk hand åkte upp i luften började man redan skruva sig på stolen av obehag eftersom man visste att det skulle bli obehagligt pinsamt.

Men, visst har jag mött kloka Göteborgare. Vid enstaka tillfällen. Min yngsta sons moder är född i Göteborg. Hon är hyggligt klok. Eller... hm...

Nä. Göteborg är en underbar stad. Om man bara kunde bli av med alla dumma Göteborgare som sprang omkring. Visst som sagt. De har Liseberg. Men vad fan. Jag kan sätta mig på en pulka i Rya åsar och åka ner så har jag fått åka lite berg och dalbana. Men kan du finna en elefant i Göteborg? Nope. Det måste man åka till Borås djurpark för att se.

Nä. Jag tror att Göteborgarna lider av "storebrorskomplex". Det enda jag kan hålla med dem om är att krogen stänger löjligt tidigt i Borås. Men hey. Senast jag var i Oslo stängde de inte alls. Så då måste väl Oslo vara bättre än Göteborg. Ja, vi vet ju alla vad vi tycker om norrmän.

Nä, det enda vettiga som kommit från Göteborg i männiksoväg är väl Håkan Hellström.

Ok. Jag vet att Borås sedan länge, länge är tacksamt att driva med. Att vi inbitna Boråsare ses som lite löjliga. Men jag råkar älska min stad. Den har allt det jag behöver och lite till. Skulle man sedan kräva mer så har vi ju närheten till Göteborg där man kan uppsöka både opera, Liseberg och Universeum bland allt annat. Men för vardagsbruk och för de flesta fester räcker Borås så bra till så. För sjutton, vi har ju bland annat de allra vackraste kvinnorna i hela landet.

Men på sista tiden har jag tvingats se hur stadens styrande har tagit det ena huvudlösa beslutet efter vartannat. Är det inte grandiosa Pinocchiostatyer så är det avtal som man alldeles tydligen inte har läst igenom, eller ännu värre, inte begripit sig på. Nu tänker jag ju på den pinsamma MAX-affären.

I sin iver att skopa hem delar av U21-EM har staden gått med på att MAX hamburgerrestaurang och järnhandeln Harald Nyborg som båda ligger inhysta på framsidan av Borås Arena skall hålla stängt under arangemanget.

Ok. UEFA behöver sin cash och McDonalds sponsrar UEFA. Väl så. Så när UEFA kräver det som kallas "clean area" så kan jag fatta resonemanget. Den amerikanska hamburgerjätten har varit med och bekosta hela jippot, det har inte MAX. Så långt är jag med.

Men det pinsamma är ju att det hela kommer som en överraskning för politikerna som tagit beslutet. MAX ledning å sin sida är vansinniga. Så klart. De hyr ju lokalen för säkerligen dyra pengar och sen så kommer UEFA och dikterar att de inte ska få sälja sina hamburgare under en fotbollsturnering. McDonalds som ligger 100 meter bort däremot ska få sälja precis hur många hamburgare de vill.

Men, det hela lär väl bara ge MAX goodwill bland folk som är trötta på att jätteindurstrier ska lägga sig i. Chefen för tre McDonalds-restauranger i Borås utrycker sin oro för att folk ska härskna till och det gör han nog rätt i. Själv föredrar jag MAX men det har med helt andra saker att göra. Jag är helt enkelt trött på McDonalds efter att ha tryckt i mig allt för många hamburgare genom åren.

Men som jag tidigare nämnt. När det handlar om pengar så vinner oftast den med stinnas börs. Men det pinsamma är ju att politiker och tjänstemän i min vackra stad inte fattat vad de gått med på.

Herregud. Vad går de med på nästa gång utan att förstå vad de gör? Kan det vara så att den där Pinocchiostatyn kommer med ett krav på att alla andra konstverk i staden ska tas bort?

Man slutar aldrig förvånas. Det gör man banne mig inte.

Ok. 1-1 mot Malmö borta får väl räknas som hyggligt. Lite synd att Elfsborg inte förmådde ro skutan i hamn efter Bajramis mål men vad tusan. I nästa match, på söndag redan, så tar vi Örebro hemma på Borås arena så det skvätter om det.

Men lite grämer det mig, det gör det.

 

När saker och ting går emot en finns det alltid en tröst som funkar i alla lägen. Nope, jag tänker inte på alkohol. Jag pratar om en god drog som visserligen kan ha en viss baksmälla om man inte sköter det snyggt, men som i alla fall inte raserar kroppen. Jag tänker på kvinnor. Ah, dessa ljuva varelser.

Så nu när jag sitter och smådeppar över Malmös kvittering så tröstar jag mig med en vacker syn jag fick se alldeles nyss. Om man bara fann en sådan kvinna och kunde behålla henne så vore alla andra problem reducerade till småkrafs. I alla fall för ett tag.

Halvtid och Malmö har haft fräckheten att kvittera till 1-1. Hua, detta blir en rysare är jag rädd för. Jag studsar omkring i vardagsrummet och gör små korta utflykter till köket för att röka lite så att mina stackars nerver lugnar sig lite.

Dumma, dumma Malmö!

Ojojo, om 20 minuter smäller det. Då ska förhoppningsvis Elfsborg visa skåneland vart skåpet ska stå. Det känns inte alls omöjligt att vi (jaja, jag är ju knappast med ens som supporter på arenan men ändå. Jag skriver faktiskt vi även om laget förlorar) ska kunna vinna över Malmö. Inte alls faktiskt. Elfsborg visade ju i förra matchen att formkurvan är brant uppåtstigande, att man äntligen fått ett försvar som duger och att man framför allt kan skapa mål och målchanser.

Jösses, jag sitter nästan redan och hoppar i stolen framför datorn. Nu ska jag bara ikläda mig halsduken och strax sätta på webradion.

Underbara tider.

Ah. Årets första vårdag, ialla fall för mig som kanske har missat någon liknande dag när jag sovit bort någon dag. Men jag troppade ut med sopor och gamla tidningar under armen, dumpade dessa där de skulle vara och började promenare mot Viskafors "centrum". Allt som jag gick så vaknade vårkänslorna i mig. Solen sken, vinden ven sakta och mild i håret på mig och livet kunde banne mig inte vara bättre.

I vårruset tog jag vägen förbi affären och köpte mig ett paket cigaretter för pengar som jag inte har och vandrade vidare till apoteket där jag hämtade ut mina insomningstabletter. Vägen tillbaka till torget blev lika berusande den med. Jag fann små ynliga tussilago i vägkanten och log stort mot alla jag mötte.

Väl vid affären återvände jag in i dess famn för att handla lite mat. Jag plockade på mig lite mjölk, krossade tomater och pasta för en planerad pasta med köttfärssås som jag tänkte laga till. Sen blev det pinsamt.

När jag väl stod vid kassan och skulle betala så gick inte köpet igenom på mitt ena kort. Jag gjorde ett nytt försök men det gick lika illa det. Nu började jag svettas lite i pannan för det hela kändes oerhört pinsamt. Så, jag provade med ett annat kort men likadant där. Det gick inte igenom det heller. Nu svettades jag som en gris i värmen medan folket bakom mig började mummla irriterat.

Darrande och svettig plockade jag bort några varor för att sänka summan och nu gick det att betala. Jag muttrade något om att "det var väl för konstigt detta, det ska finnas pengar på det kontot" och smet skamset ut med svansen mellan benen.

När jag kom hem så kollade jag med en gång på nätet om jag hade pengar på det första kortet och det hade jag så det hade räckt och blivit lite över. Inte vet jag vad som inte funkade men pinsamt var det. Men men. Nu har jag fått tillbaka 500 kronor som jag lånat ut så nu är jag på grön kvist igen. Hade jag bara väntat lite med att gå till affären så hade allt flytit på så fint så. Där ser man, det är som jag brukar säga, man ska inte ha för bråttom. Hade jag gjort som jag brukar och varit ute i sista sekund innan affären stängde så hade jag gott och väl kunnat köpa lite vad jag ville utan att det hade blivit några problem.

Nu så ska jag bara städa lägenheten så är dagens "måsten" färdiga. Det slog mig att jag tidigare idag hade tappat bort en hel dag och trodde det var fredag men det är det ju inte. Nä, för vi har inte kommit längre än till torsdagen märkte jag senare. Så då kan jag ju städa idag så slipper jag fredagsstädningen överhvudtaget. Inte så illa.

Efter städningen tror jag att jag ska njuta av det vackra vårvädret igen och ta mig en promenad i nejderna här kring mitt hem. Hoppas bara vädret håller i sig för det börjar sakta mulna till där ute. Men med lite tur så klarar det sig.

Tänk vilken skillnad det är i att leva i en regnig mörk novemberdag och en solig aprildag. Som två vitt skilda liv för tusan.

Märkligt.

Nu så. Nu är jag så ren och doftar så gott att eskortflickorna på internet mailar och erbjuder sina tjänster helt gratis. Jag blev stående i duschen bra länge, lät det varma vattnet strila över mig för att mjuka upp alla spända muskler jag samlat på mig. Efter ett tag så ramlade axlarna ner till sin rätta plats och jag kunde övergå till att raka mitt anlete, kamma till mig och spraya på lite luktagott.

Efter detta vattenäventyr så tog jag mig en kopp kaffe och en stilla pipa tobak medan jag satt och filosoferade i godan ro. Nu fattas bara lite rena kläder på kroppen sen så är jag redo att möta dagen fullt upp.

En promenad känns inte alls så ansträngande nu när jag fått upp lite cirkulation i kroppen. Det kommer bara göra mig gott att komma ut i friska luften lite kan jag tro. När jag väl kommit hem igen tänkte jag att jag ska gå över lägenheten med dammsugaren, damma lite på diverse ytor och moppa golven. Sen är jag redo för helgvilan.

Ikväll är det ju fotboll framför webradion som gäller. Då ska förhoppningsvis Elfsborg plocka tre poäng i matchen mot Malmö. Så hade jag tänkt mig att det hela skulle avlöpa i alla fall.

Nä, här kan jag inte sitta för länge märker jag, för latmasken börjar redan krypa på mig och blir jag sittande för länge är jag tllbaka på ruta ett igen där en promenad känns helt omöjlig och sängen börjar ropa mitt namn.

Så, full fart vetja.

Oj vad latmasken i mig protesterar mot tanken på att gå till apoteket. "Stackars, stackars mig" tänker jag. Det är då själva fan att jag ska vara så förbenat lat och motsträvig mot att röra det allra minsta på mig. Jag vet ju hur gott man mår när man väl startar upp maskineriet och börjat knata, för att inte tala om hur bra man mår när man väl kommer hem och kan vila med gott samvete.

Nä. Jag får allt tysta den där lilla rösten i mig som säger att jag kanske skulle strunta i sömnmedicinen eftersom jag sover så mycket ändå. Man vet aldrig. Helt plötsligt har det där svängt så att jag inte kan sova alls. Då är det gott att ha ett piller att ta till så man kommer till ro.

Sen är det ju i vilket fall som helst nödvändigt att jag tar mig ut eftersom jag behöver gå till affären för att köpa mjölk och nått att äta. Förråden är sorgligt tomma här i hemmet så mat är prio ett för tillfället.

Men först får jag masa mig in i duchen och tvaga mig och raka mig, borsta tänderna och kamma till mig lite. Det vore ju onödigt att skrämma någon stackare genom att ramla ut i världen som jag ser ut för tillfället. Så det är väl egentligen inte så mycket att snacka om. Nu är det dags att handla.

Jovisst har jag gått och blivit förkyld minsann. Fast det verkar vara en lindrig variant. Lite snuva och en dunkande huvudvärk. Inget märkvärdigt inte. Så lite tur i oturen verkar jag haft.

Gott har jag sovit i alla fall. Konsigt nog eftersom jag sov så mycket igår. Men det kanske är förkylningen som gör mig så trött. För jag skulle lätt kunna lägga mig och sova några timmar till, men jag bestämde mig raskt för att det fick räcka med sömn nu på ett tag.

Så här sitter jag med morgonkaffet och ska strax ge mig i kast med lokalblaskan för att utröna om det har hänt något spännande i min omgivning som jag missat. Sen har jag lite ärenden jag måste göra. Bland annat så måste jag knata bort till apoteket för att hämta ut min sömnmedicin. Inte för att jag verkar behöva någon för tillfället men man vet aldrig hur det går att sova i kväll. Plus att apoteket har stängt över helgen här ute i Viskafors så det gäller att passa på medan man kan.

Ute är vädret gråmulet och lite obestämbart sådär. Varken det ena eller det andra på något sätt. Men kaffet är varmt och doftar gott och jag är vid gott mod. Det är inte så illa det inte.

Chips har börjat äta lite igen. Inte mycket åt gången men hon äter i alla fall och det känns bra. Hon är helt klart på bättringsvägen efter den olycksaliga födseln. Nu ska jag försöka spara ihop lite pengar till att kastrera henne så slipper jag tänka på att ge henne p-piller och sånt. Det är så lätt att man glömmer bort det.

Nä. Tidningen var det.

Jag överfölls av en bekant sensation i kroppen. Först kunde jag inte identifiera det hela tills det slog mig. Jag håller på att bli förkyld. Attans också.

Men det som förundrar mig är hur det gått till. Jag menar, jag har ju för sjutton inte träffat en enda levande själ på evigheter. Visst, mobila teamet var här och hälsade på men då satt vi ju i trädgården med gott om luft mellan oss så det hela är ett mysterium. Har jag råkat ut för en supervirus som smittar över nätet eller genom väggarna från grannen?

Jag har inte heller utsatt mig kropp för någon överdriven kyla, inga kallbad för mig inte. Nä, jag har knatat omkring här hemma i min ensamhet och haft det hyggligt bra. Likt förbannat så rinner näsan och i huvudet dunkar en klar förkylningshuvudvärk.

Jaja, det hela kanske bara är en tillfällig hicka i livets vandring. Troligen vaknar jag frisk och redo för torsdagen i morgon och allt är som det ska vara.

Men märkligt är det.

Oj då så det blev. Allt medan jag satt och filofsoferade framför tvn så började det snöa ute. Inte så där lite utan det bar vräkte ner. Varför i hela fridens namn kommer allt snö i mars-april när det varit snöfritt hela vintern? Ytterst märkligt på det hela taget.

Men eftersom jag redan drabbats av en oerhörd uttråkning så bestämde jag mig för att lägga mig att läsa lite i sängen. Tja, där låg jag. Katten kröp ihop bredvid kudden och vi hade det hur trivsamt som helst. Sen vaknade jag klockan 21.30 och kunde för mitt liv inte förstå vad som hänt. Jag hade inte märkt av den allra minsta skugga av trötthet när jag låg och läste så det hela får väl förbli ett mysterium kan jag tro.

Men det goda i hela kråksången är att jag fortfarande är helt vimmelkantig av trötthet så det blir nog inga större problem med att somna om igen. Jag upprepar bara samma sak igen. Lägger mig och läser lite i min bok så borde jag somna när ögonlocken faller samman och så vaknar jag i morgon till en ny vacker dag och då ska det bli lite fart på mig hade jag tänkt. Då får jag tillbaka lite pengar som jag lånat ut så då ska jag ta mig till affären för att inhandla lite mat till mig och katten. Det är sorgligt tomt i skafferiet och kylskåpet. Det enda i matväg jag har hemma är ett paket köttbullar i frysen och en limpa bröd. När jag säger att det är det är det enda så är det de facto precis så. En liten skvätt mjölk har jag med till morgonkaffet.

Så jag får införskaffa lite pasta, en ostbit och lite margarin i alla fall. Fördelen med att inte ha någon mat hemma är ju att jag inte kan småäta på nätterna, så kanske jag till och med går ner nått kilo av blotta förskräckelsen.

Sen stundar det ju fotboll i morgon igen. Då ska jag sätta mig framför webradion och lyssna till hur Elfsborg förhopningsvis vinner över Malmö borta. När lönen kommer tänkte jag som en av de första åtgärderna köpa en biljett till nästa hemmamatch så att jag har den i tryggt förvar. Jag kan inte säga annat än att jag längtar till att stå på Borås Arena och se Elfsborg spela sig till vinst. Som laget ser ut nu så känns det hoppfullt inför årets Allsvenska. Nån bortamatch tänkte jag försöka hinna med, ialla fall om jag blir lite stabilare i hälsan så att jag pallar att åka buss långt. Eller så ger jag fan i hela nykterhetsgrejen och bjuder mig själv på en öl eller två. Nått undantag från nykterhetslöftet kan jag tänka mig. Men det ska mycket till för att jag ska falla till föga.

Men en bortamatch och midsommarafton. Det kan jag tänka mig. Visst vet jag att jag leker med elden när jag tänker så, men även jag vill kunna njuta lite av livet med nån gång. Risken är stor att jag blir sittande på arslet och bara räknar dagar fram till döden annars.

Nä, i vilket fall som helst, hur det än blir, så ska jag lägga mig och läsa igen. Chips har redan rullat ihop sig i sängen så jag får till och med damsällskap i sängen. Bara en sån sak.

Jag sitter och funderar på om jag skulle vilja vara någon annan eller om det finns något i mitt liv jag skulle vilja byta ut. Det även för mig överraskande svaret är nej på båda frågorna. Det enda önskemål jag har är att jag skulle kunna bli frisk från min neuros och ångesten. Men jag skulle inte vilja att jag aldrig fått de problemen eftersom det har varit en ingridiens i det som blivit jag.

Konstigt nog är det få saker jag ångrar, även om jag kan tycka att jag skulle skött vissa saker snyggare. Men samtidigt så har alla dessa huvudlösa handlingar och dumma saker jag gjort gett mig ovärdelig kunskap som jag hade varit utan om jag inte gått på på pumpen så många gånger.

Man är det man är och alla har sina kors att bära. Skulle jag inte ha varit "jag" skulle jag varit någon annan, med andra problem och andra bekymmer. Jag hade inte haft mina barn, jag hade inte älskat eller blivit älskad av dessa fantastiska kvinnor jag varit tillsammans med. Jag hade tänkt andra tankar och kännt andra känslor och det vill jag ju inte.

Genom min ångest har jag lärt mig lite om hur liten var och en av oss stackars människor är och framför allt har jag lärt mig att uppskatta det lilla i livet. Tak över huvudet, en god måltid, att klappa en kelig katt eller att prata med sitt barn. Att läsa lokalblaskan och dricka en kopp kaffe på morgonen kan vara mer värt än allt guld i världen. Att öppna ett fönster i sitt eget hem och känna hur vårdofter sprider sig i lägenheten kan vara som balsam för själen.

Så på det stora hela så vill jag inte ändra något i mitt liv. Förutom det där med ångesten då. Det känns väl lite som att "nu har jag lärt mig nog genom den" liksom. Men forskningen på medicinfronten går stadigt framåt och jag själv lär mig lite för varje dag som människa så det finns ju hopp om att jag i min livstid ska få uppleva lite harmoni i min vardag med.

Det enda jag kan beklaga är att jag genom mitt sätt, min hetsighet och mitt temprament och ovilja att lyssna på andra har skadat och sårat människor jag älskat. Det är för mig otroligt sorgligt. Men det är inte mycket jag kan göra åt det så här i efterhand förutom att försöka lära mig av det som hänt och försöka ägna mig åt att gottföra mina synder.

Men på det hela så är jag märkligt nog rätt nöjd med mitt liv så här långt.

Jag såg mig själv i spegel och ryggade tillbaka i ren fasa. Det som stirrade tillbaka på mig i den blanka galsytan var ett troll mer eller mindre. Fasen vad jag ser ut tänkte jag. Orakad med grå skäggstrån i pipskägget, mörka ringar under mina vackert melerade ögon och håret, jag det ska vi inte prata om, jag var och klippte mig senast i september tror jag det var. Jag ser fan inte klok ut. Håret står som en piasavakvast på skallen på mig. Det spelar ingen roll hur jag kammar det eftersom själva hårstårna inte har skuggan av en frisyr i sig. Skulle jag bara finna sladden till min trimmer skulle jag raskt rakat av att. Men den där sladden är lika mystiskt försvunnen som så mycket annat, någonstans bland flyttkartonger och påsar.

Det bästa vore ju att troppa av till frisören men till det fattas det kontanta medel. Men jag ska nog ringa och beställa en tid när pensionen ramlar ner. Det får det vara värt. Annars tror väl folk att jag är helt och totalt galen och tokig, för lite så ser jag ut just nu.

Eller så låter jag det hela växa sig ännu längre och leker övervintrad hippie? Det kanske vore nått. Nä, det får nog vara. Eftersom jag lider inte så lite av fågänga så retar den där kalufsen mig så det riktigt spritter i hela kroppen. Att jag sedan finner en hel rad med grå hårstrån retar mig ännu mer. Som om det inte vore nog med att mitt en gång så tjocka hår med åren har glesnat betydligt även om jag inte har några kala fläckar eller så. Nä, en tur till frisören och sedan en avstickare till närmsta ICA-handlare för att köpa hårfärg. Det räcker liksom med att jag är fet, jag behöver ju inte se gammal ut med.

Nu vet jag ju att det av tradition har ansetts oerhört omanligt att vara fåfäng men jag är det. På ett manligt sätt. Jag tillhör inte de som kladdar med en massa hudkrämer, ialla fall inte ofta, eller förgkoordinerar min garderob. Men jag har inget emot att göra det bästa av det anlete Gud har gett mig. Jag menar, solen skiner ju även på litet skjul så...

Men men. Det hela får vara som det är för tillfället. Jag får nöja mig med kamm och vänta på att pengarna ramlar ner över mig.

Nu har jag ätit mina mediciner i några dagar och mår lite bättre. Att det är vår gör nog sitt till med kan jag tro. Jag brukar ju piggna till lite framåt vårkanten. Den generalla ångesten, alltså den som ligger och bubblar mest hela tiden, har gett sig lite. Ok, jag går fortfarande på övervarv för det mesta, om jag inte sover det vill säga. Men det känns inte lika kaosartat i mig som det gjort de sista veckorna. Pulsen är lite lugnare och handsvetten har gett sig en hel del.

Men jag är fortfarande spänd som en fiolsträng när jag vaknar. Just nu har jag ordentligt ont i tungan eftersom jag bet mig i den i natt. Jag vaknade av att det gjorde kanonont i munnen och fann att hela käften var full med blod eftersom jg låg och bet mig i tungan så hårt jag bara kunde. Nu har jag ett stort bitjack i tungan och dessutom en blåsa till det.

Jag får alltid börja dagen med att försöka mjuka upp musklerna kring alxlar, nacke och käkar innan jag kan göra något annat.

Panikångestattackerna har givit sig lite de med. Nu får jag bara en attack om dagen ungefär och den ger sig rätt så fort, på en halvtimma ungefär om jag bara får gå och lägga mig en liten stund och varva ner. Men jag vågar fortfarande inte ge mig på något som kan trigga ett anfall, som att ge mig ut på en lång promenad eller så.

Lusten att dricka alkohol får jag bara när jag får mina anfall. Då skulle det sitta perfekt med en två folköl så att jag visste att det hela lugnade ner sig. Men den tänker jag inte bjuda på. Fan heller. Då gör jag ju bara precis som alla tror att jag ska göra, eller snarare förväntar sig av mig. Nope, nix och no. Lite stolthet har jag allt kvar.

Men det klart. jag är ju rätt lyckligt lottad för tillfället. Jag kan gå här och skrota lite som jag vill utan att någon ställer för stora krav på mig. Vill jag gå och lägga mig på sängen och slappna av en stund kan jag göra så och ingen kommer och stör mig. Det är det som är så UNDERBART med att ha ett eget hem. Detta är min lilla borg och jag gör som jag vill. Lägger jag en sak på bordet så vet jag att den ligger kvar där när jag sedan ska hämta den. Det är ingen som rört den eller flyttat på den.

Städar gör jag när jag själv tycker att det blivit för rörigt. Men det är ju tacksamt att städa när man har en så liten behändig lägenhet som jag har och dessutom bor jag ju ensam så den enda som ställer till det är jag själv. Ja, och katten då förstås, men där handlar det mest om att dammsuga upp katthår och utspilld kattsand och det gör man ju på ett kick.

Så på det hela så känns det som om vinterns mörker och elände håller på att vända. Nu börjar jag längta efter det lilla träslottet, men det ska ju tant mamma tyvärr sälja till våren/sommaren så jag får väl vänja mig av vid tanken på att kunna vara där nere i sommar. Jag får ta mitt kaffe och min tidning med mig ut i den fina trädgården utanför huset här i stället. Det finns en liten uteplats med tak och allt som man kan sitta vid så det ser jag fram mot.

Nä som sagt. Nu vet jag ju inte vad livet kan bjuda på i morgon. Jag har lärt mig den svåra vägen att saker och ting kan hända i en handvänding som ställer livet på ända, men just nu så känns det helt ok att vara mig.

Den intresserade läsaren som har detaljstuderat mina senaste inlägg har säkerligen lagt märke till att jag pratat om att ta bussen in till metropolen borås helt avslappnat och som om det vore det naturligaste i världen att lilla Jonas hoppade på en buss både titt som tätt. Sen har samma läsare förbryllat funderat över min påstådda ångest för att just åka med ett dylika fordon och givetvis fått svårt att få ihop de bägge sakerna.

Nå, så här ligger det till. Jag kan visst tänka mig att åka buss. Typ nån gång då och då. Kanske en gång i veckan. Max. För det hela är förenat med ett sådan enormt obehag att jag drar mig för det hela. En panikångestattack på en buss är precis hur ruggig som helst och inget jag önskar ens min allra värsta fiende (som förresten råkar vara jag själv). Men en gång i veckan kan jag tänka mig att ladda upp för det hela och göra mitt allra bästa för att i alla fall försöka att reda ut resan. Det är tanken på att göra det där 3 gånger i veckan som gör att hela mitt inre fryser till is för att sedan springa ut i de allra hetaste eldflammor.

Det är väl som med att gå till tandläkaren för den som är rädd för sådan. Man kan tänka sig att gå nån gång per år, men att ränna där 3 gånger i veckan är helt enkelt uteslutet.

Så har vi rett ut det.

Jaha. Vad ska man egentligen sysselsätta sig med idag då tro? Tidningen har jag läst, lägenheten är så städad den kan vara. Det klart, plocka upp tvätten och lägga in alla saker på sin rätta plats i lådor och garderober kan man ju göra. Eller, snarare, borde jag göra. Sen vid 14 tiden började en Bröderna Marx-film på tv så den kan jag ju alltid titta på. Sen är det en faslig massa timmar kvar innan det är dags att lägga sig och sova igen.

Tristess är väl ordet för dagen misstänker jag. Tanken var ju att jag skulle åkt till tant mamma och hämtat mopeden idag efter terapin men det gick ju inte eftersom pengakistan är så tom den bara kan vara. Så jag får väl vänta till i morgon och göra det då när jag fått det där tillskottet jag väntar på.

Vädret inbjuder inte direkt till några promenader heller. Fast det klart, jag har ju just börjat på en ny bok som jag kan tänka mig att lägga mig att läsa. En stilla tillvaro i en stilla miljö. Fasen, det finns ju folk som betalar dyra pengar på att ha det så. Fast då heter det att de åker på "retreat" och kopplar av från stadens stress och jäkt. Så om man tänker efter så sparar jag en faslig massa pengar på att vara hemma och ha tråkigt istället. Inte så illa.

Men först ska jag ge mig ut på en spännade skattjakt i lägenheten och leta upp mina mystiskt försvunna tofflor. Ett äventyr så gott som ett annat.

Ok vilket uppvaknande. Jag var tvungen att lämna sömnens härliga landskap där jag just lade handen på ett mjukt kvinnobröst för att stappla upp till dörren där envisa och enträgna ringningar pockade på min uppmärksamhet.

Där utanför fann jag en synligt upprörd vaktmästare som påpekade att min bäddsoffa stod kvar i källaren fast jag lovat att forsla bort den å det snaraste. Nyvaken som jag var kunde jag bara lyssna till den verbala storm som for över hans läppar medan jag hmmmade medkännande och därefter lovade jag att soffeländet skulle vara borta så fort det bara gick. Efter ett samtal till myrorna fick jag löfte om att de skulle hämta soffeländet på tisdag, så jag ska ner till källaren och sätta upp en lapp på soffan med den informationen så kanske det hela lugnar ner sig.

När jag nu ändå var vaken så knatade jag ut i köket och gjorde iordning en kopp rykande varmt kaffe och satte mig med pipan mellan tänderna och funderade över vad det kan vara som gjorde att en vaktmästare blir så arg så här på en onsdag. Stackaren såg ut som han skulle få slag vilken sekund som helst så jag hoppas att även han tog sig en kopp kaffe efteråt och lugnade ner sig lite.

Tanken var ju att jag skulle åka på terapi i dag men det skiter sig eftersom jag helt enkelt inte har kontanta medel nog att ta bussen till La Stada Borås. För tillfället uppgår mina tillgångar till 3,60 på mitt bankkonto och en knapp i byxfickan. Mer äger inte lilla Jonas. Men i morgon kommer ett efterlängtat tillskott till kassan då jag ska få tillbaka 500 kronor som jag lånat ut i all min godhet. Det är inte en sekund för tidigt.

Men annars har jag allt jag behöver för ett gott liv. Lite lagom med mat i skafferiet och tobak och kaffe. Mer behövs inte för tillfället. Så jag lär överleva dagen utan problem,men det är lite surt att behöva ställa in terapin eftersom jag känner att jag skulle behöva prata av mig lite och även få lite styrsel på mina tankar. Men men. Är man pank så är man.

Nu ska jag läsa igenom dagens lokalblaska, ta en kopp kaffe till och klappa katten. Hon verkar lite piggare idag och har återtagit sitt förföljande av mig igen. Men så helt plötsligt verkar hon drabbas av lite deppighet, då försvinner hon in i lådan som jag gjorde iordning inför förlossningen och lägger sig och sover en stund.

Så så ser det ut i vårt lilla hem. En eftertänksam katt och en pank husse. Men på det stora hela har vi det rätt så bra.

Det där med att hålla sig vaken i ett dygn är sällan en bra idé. Tanken var ju att jag skulle på terapi i dag men det ställde jag in eftersom jag mår helmysko. Helt övervarvad, hjärtklappning, svettningar, ångest och oro. Men mobila teamet som skulle kört mig till terapin kommer hit i alla fall för att titta till mig, eller nått.

Helst skulle jag bara rasa ihop i sängen och sova både länge och väl just nu. Chips försöker locka in mig i sovrummet genom att kika ut därifrån och stirra på mig som om hon ville säga nått. När det inte funkar så vänder hon om och går och lägger sig på sängen igen för att göra ett nytt försök igen efter en stund.

Ute skiner solen och det ser riktigt vårigt ut. Hade jag inte mått så knepigt så skulle jag tagit en promenad till affären för att köpa lite mjölk och annat som behövs här hemma. Men det får vänta känner jag. Så fort mobila teamet varit här ska jag lägga mig och försöka sova så att jag inte varvar upp mig ännu mer. Det där med att slarva med sömnen brukar straffa sig rejält, det kan ta flera dagar att bli sig själv igen.

Nä. Till tvättstugan måste jag med eftersom jag fortfarande har tvätt hängande i torkrummet. Så det är väl bara att troppa av kan jag tänka och ta tag i det där.

Jäklar i min lilla låda vilket tifo Guliganernas tifogrupp hade gjort som en hyllning till Matte Svensson. Skit helvete och fan också att jag inte var där.

Konstigt. Jag är inte det allra minsta trött fast jag inte sovit på hela natten. Men det slår väl till som ett klubbslag i sista änden kan jag tänka mig. Men just nu är jag fullt upptagen med att tvätta och dricka kaffe.

Solen skiner in i lägenheten så trivsamt, katten ligger i min säng och sover och morgontv bjuder på sin sedavanliga blandning av allvar och roande ting.

Haha, det skulle inte förvåna mig om jag somnade på terapin idag. Eller, det kommer jag nog inte göra med tanke på hur nervös jag redan är över att ta diskussionen kring Antabusen och den där bussturen 3 gånger i veckan. Men jag tänker inte vika mig. De får ta alla prover de vill på mig, men de får inte mig att åka buss fram och tillbaka till stan 3 gånger i veckan. Inte för att jag ska ta en medicin jag själv bett om att få utskriven. No way.

Så så är det för tillfället.

Det känns lite mysko. Gårdagens match mellan Elfsborg och AIK var inte bara den första hemmamatchen jag missade på nått år utan även det första matchen jag inte diskuterade med före detta frun. Det kändes märkligt. Men, saker är som saker är och inte kan jag göra något åt det. Men nog kändes det skumt. Jag är van vid att utväxla sms vid mål och andra viktiga saker under en match. Men nu kunde jag snattra om det hela med min dotter som är en inbiten Elfsborgsfan hon med, och det är minsann inte illa det.

Ah. En god natts sömn. Det har de varit trevligt att få. Men istället har jag suttit och ugglat framför tvn medan gruvliga, mörka tankar har hemsökt mig. Jag ska ju till min terapeut på missbruksenheten och jag kan väl säga som så än så länge att jag känner att hon inte riktigt har koll på mina problem om man säger.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag kom ju ner till tvättstugan i tid för att fortsätta tvätten som av tidsskäl avslutades igår. Så nu snurrar maskinen så vacker där nere igen.

Sen har vi ju nyttan och nöjet med att se hur solen sakta stiger på morgonhimlen. Först som ett svagt sken som allt medan tiden går ökar tills man ser solens gula skiva stigar i horrisonten. Inte så illa.

Chips är fortfarande rätt så nere men hon har ialla fall krypit ur sitt gömställe i lådan och suttit i mitt knä i en hel timma innan hon ansåg att det fick vara nog.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe, försöka hitta nått att äta och fortsätta tvätta. Sen får jag väl försöka sova lite innan jag ska vara hon teraperuten klockan 15.00.

Äntligen. Nu har några forskare kommit fram till ett samband med fetma och ett vanligt förkylningsvirus. Jag visste det. Så klart att det är så. Min övervikt har inget som helt med att jag äter stora måltider fulla med fett på nätterna eller att jag dricker en faslig massa öl. Jag är bara lite förkyld.

Så nu är det bara att sätta sig ner på arslet och vänta på att det kommer ut en tablett man kan plocka i sig så blir jag lika smärt som alla vackra människor.

Tänk att det kunde vara så lätt.

Ah, så underbart. Elfsborg fullkomlig krossade AIK på Borås arena med 3-0. Själv satt jag framför webbradion och hoppade av glädje. Det känns tjuvtjockt att inte vara på plats men som sagt så hade jag helt enkelt inget val. Antingen mat till katten och mig eller fotboll och då fick maten ta överhand.

Men vi vann. VI VANN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nope. Några ullegulliga kattungar blev det inte. Bara en stackars död liten kattunge. Chips hade det jobbigt igår, det hela drog ut på tiden och det sista fick jag hjälpa henne att få ut fostret. Men som sagt var den lilla figuren redan död.

Idag ligger Chips i sin lilla låda och sover mest hela tiden. Hon verkar både trött och lite ledsen. Hon har inte ätit eller druckit sedan igår fast jag försöker truga så gott jag kan.

Själv blev jag lite besviken måste jag erkänna. Jag hade sett fram mot små Chipsflarn här i hemmet. Men, saker är som de är och det är inte så mycket att göra åt det hela.

Idag är det tvättdag, det var värstans vad tvätt det har blivit. En full tvättkorg och en påse med smutskläder. Men som tur så är det en bra tvättmaskin i tvättstugan så den sväljer en hel del tvätt åt gången.

I kväll är det dags för fotboll. Elfsborg-AIK. Tyvärr har jag varken hälsa eller pengar nog att gå på matchen vilket är ett eländes förtret för mig, jag som sett fram mot den matchen i månader. Men jag får nöja mig med att lyssna till webradion istället. Funkar ju bättre än ingenting i alla fall.

Så ser det ut i mitt hem för tillfället. Nu ska jag värma upp lite överblivna makaroner och sätta mig för att äta. Magen är totalkass på mig så det är nog bra att försöka få i sig lite mat.

Jodå. Nu händer det saker minsan. Chips ligger mestadels och flämtar på sängen eller i lådan som jag gjort i ordning åt henne. Ibland får hon sammandragningar och hon är lite i sin egna värld även om hon gärna vill att jag ska klappa henne.

Inte vet jag hur lång tid sånt här tar, men jag kan tänka mig att det är som med männsiksor att det kan ta sin lilla tid. Jag måste erkänna att jag är rätt så nervös över det hela. Men jag misstänker att katten själv vet vad som ska göras. Så jag kan bara hänga med och hoppas att allt går bra.

Man kan bara hoppas att det inte blir allt för många småskruttar av det hela. Två vore lagom tycker jag. Som jag sagt innan, de ska ju placeras någonstans när det nu är dags för det.

Där ser man vad en katt kan hinna med under några dygn ute i det fria.

Jösses. Ibland slår jag mig själv med häpnad. Idag är ett sånt tillfälle. Jag somnade igår enligt konstens alla regler och det var väl inget konsigt med det. Men att jag sedan vaknade 18.20 idag är desto underligare. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har vaknat så sent, inte ens när jag jobbat natt. Jösses, jag måste vara rätt slutkörd efter de sista veckornas känslomässiga turer.

Det är tur att jag inte har något speciellt att göra i morgon för det lär bli svårt att somna i kväll misstänker jag. Tja, man upphör aldrig att förvånas.

Eftersom det inte återstår så mycket av denna vackra söndag så får det väl bli tv och läsning som fyller min tid.

Chips beteende har ändrat sig så jag vet inte riktigt om det är dags snart. Hon har slutat följa mig överallt utan ligger i ett hörn i sovrummet bredvid överkastet som ligger i en hög på golvet. Hon verkar lite oroligt och andas snabbt och ytligt. Jag vet inte, men man börjar ju fundera. Fasen, jag blir redigt nervös när jag tänker på det. Jag ska sätta mig och konsultera mina kattböcker och kolla runt lite på nätet hur man ska göra när det blivit kattillökning i familjen.

Nä, nu ska jag nog hälla i mig en kopp kaffe till tänkte jag. Sen ska jag dammsuga lite i badrummet eftersom det är kattsand över hela golvet. Efter det blir det som sagt tv eller läsning som gäller.

Ok. I brist på Absolut vanilj och pizza fick det bli uppvärmda makaroner och dito köttbullar nedsköljt med porlande vatten. Det mättade magen i alla fall.

Nu ska jag traska de få stegen till min säng och lägga mig att läsa lite innan jag uppsöker sömnens land. Det har varit en lång dag, med mina mått mätt så jag känner mig rätt så nöjd med sakernas tillstånd.

Jag bjuder eder god natt och önskar eder alla en god sömn och frid på jorden.

Hjälp. Jag vill ha den där pizzan nu, med en gång. Varför, varför i hela fridens namn kunde inte min lägenhet transporteras till Las Vegas bara för en stund så att man fann en öppen pizzeria i skrivandes stund? Varför måste allt stänga klockan 22 i detta eviga land. Förutom krogen som stänger 02.00. Vilket bara det är en skandal. Fan, vid 02.00 börjar man ju få upp ångan ju.

Ok, jag vet, i de så kallade storstäderna så stänger krogen inte 02.00. Men i alla fall. Och när det gäller pizza så kan man till och med i metropolen Borås värka i sig en sådan framåt 03.00 på helgen. Men här ute i obygden så stänger hela världen 22. Fan vet om minuten ens fungerar.

Fasen. Jag vill ha Absolut vanilj, en stor stark och en flottig megapizza med allt på. Men, jag får nöja mig med kolsyrat vatten från min Sodastream och om jag envisas med hungern en macka gjord på torrt bröd och kall falukorv.

Äh, det är så att man börjar tycka att det är dags att lägga sig.

Oj då. Jag tog en närmare titt på min mobil och upptäckte att min kusin Esko hade ringt. Jag hoppas för allt i världen att det inte var något han behövde hjälp med för det vore bra pinigt att inte svara om han kallade så mycket som han slet när jag flyttade mina saker från förrådet hos tant mamma. Hua.

Det är nackedelen med att få telefonskräck. Telefonskräck upprepar den förvånade läsaren nu? Jo, det är när jag helt enkelt är för kass att till och med svara i telefonen. Då lägger jag den under madrassen och låtsas som om det regnar när det ringer. För jag vet ju att om det har hänt något allvarligt så ringer folk igen och igen och då får man väl kolla vem som ringer och svara om man tycker det verkar vettigt.

Men annars så får telefonen ligga där djupt under madrassen så att bara ett svagt ljud når mina öron och jag tittar inte ens på fanskapet. Ännu en fobi jag har, att lägga bredvid de andra. Så nu hoppas jag bara att det inte var något viktigt kusinen ville. Det är ju inte riktigt läge att ringa och fråga vad de var heller så här mitt i natten. Men jag får ringa i morgon och fråga vad det kan ha varit han hade på hjärtat.

Vem sa att det är lätt att vara neurotiker?

Jag kan inte bestämma mig om jag vill ge mig ut och jaga efter ett kjoltyg eller låta det vara. Visst känner jag mig alldeles enormt ensam ibland. Det är inte det att jag behöver någon precis nära mig hela tiden. Men det vore gott att veta att man har någon som bryr sig om en, någon man kunde kyssas med och vara nära ibland.

Men så vet jag inte. Jag får nog reda ut mitt liv innan jag drar in någon annan stackare i den härva som jag lever i. Sen kommer ju problemet hur man ska presentera sig själv. "Hej, jag heter Jonas, jag är neurotiker in till döden, alkis och förtidspensionerad med taskig ekonomi och barn med två olika kvinnor. Dessutom är jag fet och självisk". Ni hör, det låter inget vidare.

Nä. Det får nog vänta det där med damer. Fast det vore gott att ha någon att ringa till på natten.

Jag har bestämt mig. I morgon ska jag bjuda mig själv på en pizza minsann. Jajamen. Inga pengar? Jodå, jag fann som jag tidigare nämnt 100 kronor i 20-lappar i min plånbok och dessa skall gå till en festmåltid och kattmat. Kaffe har jag, tobak har jag. Vad behövs mer? Jag riskerar att gå ner nått kilo. Hahah, så tråååkigt. Terapin får jag ta på faktura och en 100-lapp till lite pasta ska jag nog kunna vigga av tant mamma. Sen får jag låta dagarna gå tills pengarna ramlar ner över mig igen.

Jag har tak över huvudet, musik på hårddisken, en fungerande internetuppkoppling, gitarren är stämd och sängen är nybäddad. Ärligt talat, vad mer behöver man?

Det är märkligt hur gener och anlag kan spela oss människor ett spratt. Det slog mig idag när jag hade min moster och morbror på besök. De är bägge i 70-års åldern men båda två är vitala som 30-åringar. Min moster är min tant mammas storasyster men ger tecken på att vara 20 år yngre än min krassliga moder. Min morbror är ännu mer fantastisk. Nyfiken på livet fortfarande. Han har just börjat med att upptäcka datorer och internet och hade tusen frågor kring min dator och mina externa hårddiskar, min webkamera och hur mitt internet fungerade.

Det klart. De har levt ett helt annat liv än min mamma som har jobbat sedan hon var 14 och tagit hand om både mina morföräldrar och min far de sista åren. Hon har inte varit snäll mot sig själv medan min moster varit hemmafru och hennes make egen företagare. De har inte behövt oroa sig för pengar de sista 40 åren så det klart sånt spelar ju roll det med. Fast sen vet man inte vad som kommer först, hönan eller ägget. Det finns ju en anledning till att min morbror varit drivande och kraftig nog att driva en fotofirma i 40 år.

Men det gör mig glad att möta sådana människor, för man får hopp om livet. Jag som jobbat den största delen av mitt yrkesverksamma liv med sjuka männiksor har lätt för att tappa just det där hoppet om att det kan finnas en lycklig ålderdom. Man möter så mycket elände och bedrövelse, sjukdom och lidande så man finner sig själv frukta ålderdomen. Sen är jag uppväxt med en sjuklig fader som hade vartenda förbannad sjukdom du kan finna på kartan så jag har väl ofta kännt en stuporös rädsla för att bli gammal.

Nä. Hoppas jag är lika nyfiken och pigg på livet som min morbror när jag är 70. Då finns det inte så mycket att vara rädd för.

Uscha, jag har en räkning liggande. En som skulle betalats senast den sista mars. Den är på 600 svenska riksdaler och rör min mobil och mitt mobila internet. Problemet är att jag bara har 200 kronor på kontot så hur jag än vänder och vride på slantarna så får jag inte ihop det. Jag kan bara hoppas att påminnelsen kommer i lagom tid till att pengarna ramlar in igen den 19:onde. Hur jag sedan ska överleva på 200 spänn fram tills dess är sköljt i ett dunkel även för mig. Kan man äta grus tro?

Det var länge sedan jag var så black på penningar. Väldigt länge sedan faktiskt. Det brukar alltid köra ihop sig runt de sista dagarna innan lönen kommer men nu är det liksom kört på förhand. Så, jag är rädd för att jag får ställa mig med mössan i hand och be tant mamma om en handräckning fram tills jag blir stadd i kassa igen. Fast problemet med att låna pengar är ju att man ska betala tillbaka dem och då står man lika pank igen.

Fy för den lede. Jag som har en massa att betala denna månaden. Mitt högkostnadskort har gått ut så jag får betala för varje gång jag går på terapi. Ok, det är bara 60 spänn per gång, men har man inga pengar alls så är 60 kronor mer än mycket. Tur att jag inte behöver betala mina mediciner på ett tag i alla fall. Gudskelov för välfärdssverige. Fast det trollar väl Alliansregeringen bort snart det med kan jag tro. Vi som befinner oss i "utanförskap" ska ju krossas tills vi inte kan andas mer känns det som. Det blåser en kall vind över vårt avlånga land.

Men, som jag brukar säga, det kunde vara värre. På nått sätt.

Jag satt här och funderade på vad det var som gnagde i mig tills jag kom på det. Jag är trött. Lite hungrig med men fram för allt trött. Det var länge sedan jag satt och var trött på en lördagskväll innan klockan har slagit 2. Så, eftersom jag inte har något att äta så ligger det nära till hands att lägga sig i sängen och läsa lite innan John Blund överfaller mig och jag får sova lite.

Katteländet har blivit allt mer efterhängsen och har nu tagit plats bakom ryggen på mig i fotöljen där jag sitter. Ingen idé att försöka bre ut sig alltså. Men jag misstänker att hon lär följa efter mig om jag skulle stövla iväg till sängen i sovrummet.

Jaja. Först ska jag röka lite och fundera över livet under köksfläkten innan jag tar min Mats ur skolan. Jag menar, på en lördag kan man ju inte gå och lägga sig hur som helst. Det gäller att njuta av helgen. Tyvärr visar de "Enemy at the gate" på 4:an, en film som jag nyss sett så där finns det inget tidsfördriv att ägna sig åt. Men, lite kontemplation under köksfläkten smäller lika högt minsann.

Gud vad jag är kåt på dig. Jajamen. Så började ett mail jag fick av en viss Samantha som bor i Amerikat. Visserligen var det hela skrivet på engelska men ändå. Hur tusan kunde hon veta att jag hade sex senast runt 1835? Det enda jag behövde göra för att åtnjuta hennes kropp och tjänster var att adda henne på msn, sen skulle det bli köra av minsan.

19 år, blond med smärt kropp, stora bröst och ständigt kåt. Så beskrev hon sig i korta drag. Hon lovade göra saker med mig som ingen tidigare gjort. Bara en sån sak. Visserligen föredrar jag brunetter men vad tusan. Man kan ju inte få allt man önskar. Sen ville hon att jag skulle ringa ett telefonnummer med. Det var visst en kostnad inberäknad i det hela, men för sjutton gubbar. För 19,90/minut så kan man ju tänka sig att ringa bara för att slösa bort en stund i telefonen innan hon kommer hem till mig och gör allt det där som hon hade tänkt sig.

Tänk, hon visste till och med att jag har stor manslem. Eller, det har jag ju egentligen inte, i riktiga livet är den högst ordinär för att inte säga åt det lilla hållet. Men hon visste minsann att hon ville att jag skulle köra in min grova i henne gång på gång tills hon skrek högt. Så skrev hon. Klok kvinna den där Samantha.

Fram för allt är jag imponerad över att hon hittade just lilla mig i den stora djungel som nätet är nu för tiden. Tänk vilken tur jag har. Så, jag får väl foga mig i mitt öde och förstå att jag är oemotståndlig för det täckta könet. Visst hade jag en aning om att det var så redan innan, men nu vet jag ju.

Ojojoj vilken åktur hon ska få. Men först ska jag bara adda henne på msn.

Jaha. Nu har jag varit duktig och deklarerat med. Det är ju nästan barnsligt enkelt nu för tiden. Bara att logga in på skatteverkets hemsida med bank-id och så är det hela fixat. Tyvärr får jag även detta år vänta på eventuella pengar till i december eftersom min och min gamla arbetskamrats handelsbolag var aktivt under 2007. Men nu har vi lagt ner det så nästa år så får jag tillbaka mina pengar som alla andra på sommaren. Fast mig spelar det ju ingen roll eftersom kronofogden tar allt ändå. Men i alla fall.

Åh vad jag känner mig duktig nu.

Rätt så irriterande är det. Till och med väldigt irriterande. Jag har en vägglampa som jag vill ha upp. Men jag har bara lampan men inte pryttlen man skruvar upp på väggen och som man sedan skruvar fast lampan på. Jag kan för mitt liv inte förstå varför före detta frun har packat grejorna i olika lådor eller påsar eller vart nu den där lilla fästanordningen ligger. Vore inte det naturliga att lägga det tillsammans? Tja, vem vet hur kvinnor fungerar.

Sen saknar jag min styrkbräda, mitt strykjärn, min hårtork och en massa andra småsaker som hon antingen har slängt eller helt enket behållt själv.

Som sagt. Irriterad.

Jag har fått en skugga. En skugga i form av en liten dräktig katt som följer mig vart jag än går. Inte vet jag varför men så är det i alla fall. Sätter jag mig i köket vid spisen för att röka så nog dyker hon upp blixtsnabbt och lägger sig under stolen. När jag sedan knatar ut i vardagsrummet för att sätta mig vid datorn så vips är det en liten Chips som lägger sig på mattan bredvid. Får jag för mig att lägga mig i sängen så går det inte många sekunder innan hon är där och slänger sig ner bredvid kudden. Inte ens på toaletten får man vara i fred, för då dyker hon upp och tittar intresserat på när husse gör det husse gör på toan.

Hon piper förskräckt mellan varven, som om något plågar henne. Tja, troligen är hon ytterst förvånad över att det rör sig i magen på henne. Det skulle jag bli med om det började skutta och hoppa i buken på mig. Det är ju inte läge för att sätta sig ner och förklara blommor och bin för henne heller. Men jag misstänker att hon vet vad som ska göras när den dagen kommer.

Resten av tiden, när hon inte följer mig eller piper så letar hon undanskymda platser. Jag har fått rådet att göra iordning en låda åt henne där hon kan pressa fram sina små ättelägg. Lådor har jag gott om så det lär inte bli något problem. Frågan är ju vart den ska stå, men jag lutar åt sovrummet.

Det tar på krafterna att bli styvfar. Fast inte lika mycket som när man ska bli far på riktigt och måste ge sig ut mitt i natten för att köpa saltlakrits eller vad nu den förmenta blivande modern fått tuppjuck på för tillfället. Så jag ska inte klaga. Kattpappa ska jag nog klara att bli.

Hoppas jag.

Fasligt vilket jobb det är att hålla liv i en pipa. Det är nog en konst som bara gamla storrökande män och pundhuvuden klarar av. Själv så får jag tända pipeländet gång på gång. Fast det där är ju en vanesak, man brukar få lite kläm på det efter att ha stoppat några stop.

Sen tillkommer ju det äventyrliga i att röka just pipa. Har man en cigarett i handen så ser man ju direkt om den börjar ta slut men en pipa är ett enda stort mysterium tills man slutligen bara drar ren luft i den.

Men nog kände jag mig lite gentlemannaktig där jag satt på min stol i köket under fläkten och puffade godmodigt. Så passande att jag läser Sherlock Holmes för tillfället. För han sitter ju och röker pipa både titt som tätt. Kanske blir man lite klokare av det, vem vet?

På tal om punduvuden så fick jag hem ett brev från kriminalvårdstyrelsen om att min kombatant som sparkade näst intill livet av mig häromåret blivit fälld och får tillbringa sommaren i hemmet iklädd en fotboja. Han har dessutom fått ett besöksförbud på sig angående mig. Så honom lär jag vara i fred för. Men jag vet inte. Jag känner mig mest missmodig. Tro det eller ej så tycker jag mest synd om killen. Han hade i dessa moderna tider fått diagnosen Adhd redan i skolan och kanske fått den vård han behövde under sin uppväxt. Vi gick ju i paralellklass och när jag tänker efter så uppvisade han redan då alla tecken på någon form av bokstavssjukdom. Men men. Kanske han kan ta detta som en chans att vända sitt liv?

Just nu så¨känner jag mig lite färdig med den här dagen. Jag funderar på att plundra min plånbok som häpnadsväckande uppvisade ett antal tjugolappar och gå och köpa mig en pizza. Dum idé när man inte har några pengar egentligen. Nja. Jag får fundera på det där. Det är ju ändå lördag menar jag.

Får nog ta en pipa Greve Hamilton och fundera. Precis som Holmes brukade göra.

Att knata omkring helt obekymrad på stadens gator och träffa på ett gammal x är alltid förknippat med ett visst besvär. Vad ska man säga, hur ska man uppträda? Tja, jag har kommit på det perfekta sättet. Hädanefter ska jag ställa mig och sjunga Willie Nelsons gamla klassiker "Funny how time slips away". Givetvis i Elvis version då. Kan det bli bättre tro? Man börjar trevligt och trevande för att sedan bli allt mer syrlig och avslutar det hela med en rejäl känga i baken.

Jajamen, Så ska jag göra.


"Well hello there,
My its been a long long time
How am I doin,
Oh well I guess Im doin fine
Its been so long now and it seems that
It was only yesterday
Mmm, aint it funny how time slips away

Hows your new love,
I hope that hes doin fine
Heard you told him, yes baby
That youd love him till the end of time
Well you know, thats the same thing
That you told me
Well it seems like just the other day
Mmm, aint it funny how time slips away

Gotta go now,
Guess Ill see you hanging round
Dont know when though, oh
Never know when Ill be back in town
But I remember what I told you
That in time your gonna pay

Well aint it surprisin how time slips away
Yeah, aint it surprisin how time slips away"

Jaha, då har man varit ett under av effektivitet igen då. Jag har i vederbörlig ordning plockat in alla kläder som ramlade in i plastsäckar, hittat min elektriska rakhyvel som varit mystiskt försvunnen i några veckor och renbäddat sängen. Allt detta på bara en timma elle så. Man slutar aldrig att förvånas över att man kan få sådana energiryck.

Men jag måste erkänna att en hel del saker åkte rakt in i lilla sovrummet tillsammans med en faslig massa andra saker som jag inte har orkat plocka upp än. Men på ytan är lägenheten så vacker som den bara kan vara.

Nu väntar lördagskvällen med dess blandning av nöje och avkoppling. Egentligen så känner jag för att göra något rikitgt roligt, men både kassa och min fortfarande lite vacklande hälsa sätter stopp för alla sådana planer. Så jag får nöja mig med lite tv och uppvärmda makaroner. Inte så illa om man tänker efter. Det kunde vara värre.

Nyss rökte jag den allra sista cigaretten, så nu får jag puffa godmodigt på min pipa istället. Så ser kvällen ut. Tv, makaroner och pip-puffande. Man ska inte klaga. Inte alls.

Då har man haft besök av moster och morbror som hade med sig alla saker som jag hade kvar hos tant mamma. Det är fasligt vad prylar jag äger, jag blir lika förvånad varje gång jag tittar mig omkring. Säck efter säck med kläder och pryttlar bar vi upp så nu har jag ännu mer att pyssla med. Jag får ta och börja titta lite i alla lådor och säckar som jag har stående i den stora garderoben och i det lilla sovrummet.

Vi satt även och drack en kopp kaffe och småpratade sådär som man gör när man är vuxen. Jag fick även bekräftat att visst är Chips gravid. Kattkännare som de är både moster och morbror kunde de se det direkt. Så här ska det bli smått om någon vecka. Kul men samtidigt lite jobbigt. Det gäller ju att skaffa hem till de små liven med. Men det får jag ta när det blir aktuellt.

Mot slutet av besöket började jag känna av ångesten igen så det var lite jobbigt en stund där när jag satt och försökte hålla masken så gott jag kunde. Men jag tror det gick vägen. De vet ju att jag har de problem som jag har, men man vill ju inte oroa folk i onödan.

Nu ska jag plocka upp alla kläder ur påsarna och försöka passa in dem någonstans i mina redan proppfulla garderober. Men jag får väl knö in sakerna så gott det går. När väl det är klart ska jag sätta mig och bara koppla av en stund. Sen har jag en massa papper som ska in i pärmar men det tar jag nog i morgon tror jag. Sen i nästa vecka ska jag börja plocka i alla kartonger. Kort och gott så har man att göra.

Min misstanke om att min lilla Chips har varit ute på dumheter växer för varje dag. Hon lyckades ju smita ut från tant mammas lägenhet för ett tag sedan och var borta i några dagar. Inget mer med det kan man tycka. En katt gör som en katt vill liksom.

Men, jag säger som Tony Irving, men. Magen på den lilla pälsbollen tycks växa för varje dag trots att jag satt henne på diet. Hon letar upp en massa små skrymslen och vrår och skrapar och donar därinne för glatta livet. Hennes bröstvårtor är svullna som på en stripteasedansös i en kall lokal och hon är obotlig kelig. Så, jag tänker som så att, ska det bli små Chipssmulor som tillskott till hemmet?

Jag kan inte säga att det skulle glädja mig speciellt mycket. Visst, kattungar är så söta som någon varelse någonsin kan vara och visst unnar jag min katt lite moderlycka. Men vart ska man vända sig för att avyttrat dessa små liv sedan. Det räcker så bra med en katt i hushållet, förhoppningsvis två om min kära Lancelot kommer tillbaka med. Det beror lite på om de som har hand om honom eller inte vill behålla honom eller inte.

Nja. Jag är helt klart kluven. Men men. Är det så att min Chips har varit ute och slarvat så är det väl så då. jag får i vilket fall som helst skylla mig själv som glömt att ge henne p-pillerna.

Kanske är hon helt enkelt bara fet?

Ok. Jag är fortfarande rätt nervig. Jag öppnade fönstret i köket varvid köksdörren slog igen med ett brak eftersom balkongdörren stod öppen med och det blev korsdrag. Jisses. Jag är inte helt osäker på sanningshalten om jag påstår att jag hoppade 50 cm rakt upp i luften och att pulsen drog upp mot 400 slag i minuten. Det kunde lika gärna vara ett kanonskott strax ovanför huvudet på mig, så rädd blev jag.

När jag väl lugnat ner mig lite så återgick jag till mina göranden. Då smällde det till i diskmaskinen av någon för mig helt outgrundlig anledning. Återigen hoppade jag, ännu en gång rusade hjärtat. Mina nerver. Så, nu sitter jag i lugn och ro, har stängt alla fönster och dörrar och lyssnar i lugn och ro på mig alla käresta skiva, "Elvis country" som var den första skiva jag köpte. Det var på den tiden skivorna var av vinyl och stora, svarta och glänsande. Inte som dagens små yttepyttiga plastspektakel till skivor. Själva lyssnadet till musik som sitter som en smäck i ryggmärgen är som balsam för min överhettade själ.

Nu är det bara ett evigt väntande på att telefonen ska ringa så att tant mamma kan berätta att hennes syster med vidhängande make har startat sin färd till mitt lilla hem.

Så. Jag väntar.

Sådär ja. Då har jag moppat alla golv med. Det gick fort och lätt eftersom det helt enkelt inte fanns någon smuts att moppa upp. Men nu luktar det gott av rengöringsmedel i hela lägenheten. Men som jag sitter här så upptäcker jag att jag totalt glömt att dammtorka bordet i vardagsrummet där datorn står. Det är ett glasbord så vartenda dammkorn elller fingeravtryck syns med obehaglig skärpa. Det får jag göra nått åt känner jag. Det är bara att ta fram mirakeltrasan och damma, damma, damma bort det fula. Sen är jag klar.

Efter det finns det inte så mycket att göra förutom att sätta sig i lugn och ro och invänta besöket. Kanske skulle man hälla i sig en kopp kaffe till? Fast jag har en känsla av att då blir jag som en Duracellkanin, jag är redan hyperaktiv. Man vill ju inte möta släkten med rullande ögon och spasmer i hela kroppen.

Nä, det får bli en stund i sängen med Sherlock Holmes i stället. Det var fasligt vad det tar tid att läsa ut den där boken, fast jag har läst mer eller mindre hela tiden sedan jag slog upp den tycker jag. Men nu börjar jag närma mig slutet så snart är det dags att botanisera i bokhyllan efter nästa bok. Jag har ett gäng olästa så det fattas inte material i alla fall.

Nä, dammtorka bordet var det.

Sådär ja. Då har jag dammsugit hela lägenheten och dammtorkat lite nödtorftigt eftersom min moster och morbror från Trollhättan kommer på besök. De skulle ta med sig de saker som jag hade kvar hos tant mamma med så nu är snart hemmet komplett. Mitt enda moln på bostadshimlen är alla dessa ouppackade lådor som jag har i källarförråd och i det ena "lilla sovrummet". Den dörren vågar jag knappt öppna för där har jag slängt in alla tomkartonger blandat med en hel hög med oöppnade lådor. Tanken är ju att det "rummet", som egentligen är en megastor garderob, ska bli gästrum för mina barn när de väl behagar dyka upp.

Det enda jag behöver göra är att köpa ett elelement att sätta in där, men de är ju inte så dyra och det goa i kråksången är ju att elen ingår i hyran så kostnaden för det behöver jag inte tänka på. Det är lite lågt i tak i rummet, men fönster finns det och el och taklampa så det blir utmärkt för barnen att sova i. Men först får jag som sagt packa upp lådorna som står därinne. Det mesta är böcker så jag får väl investera i en bokhylla till med, men jag får ta en sak i taget.

I den andra jättegarderoben som jag har tänkte jag ha min stationära dator och ha rummet som kombinerad garedob och arbetsrum. Det finns inget fönster därinne men det lyser ju så hemtrevligt från skärmen så det behövs ju inte. Det är fördelen med snedtak. Jag betalar bara för 2 rum och kök men har egentligen en 4:a. Inte illa, inte illa alls. kunde bara lägenheten ligga på min gamla stadsdel Sjöbo så vore allt perfekt.

Men jag klagar inte. Utsikten över Viskan är värd hyran bara den. i dagarna har ett svanpar bosatt sig i krokarna och guppar hemtrevligt utanför mitt fönster på den gröna Viskan. Bättre kan man inte ha det.

Nä, nu ska jag nog moppa golven med, när jag ändå är i farten. Så luktar det gott när moster och morbror anländer.

Så får det bli.

Tänk om jag kunde förstå mig på livet det allra minsta. Det är så lite som skiljer bottenlös förtvivlan och ren och skär glädje. Små saker som spelar så stor roll att man inte har den allra minsta kontroll över dem.

Just nu känner jag mig relativt avspänd (för att vara mig då alltså) medan jag bara för några dagar sedan var en enda härva av tilltrasslade nerver och oändliga spänningar. Egentligen har ju inget hänt alls sedan dess förutom att jag hyser ett hopp om att inte behöva sätta mig på bussen tre gånger i veckan. Märkligt.

Sover gott om natten gör jag, hungrig är jag och axlarna har ramlat ner till sin rätta plats igen. Visst, alla problem i världen är inte borta. Det finns saker att ta tag i, men nu känner jag att jag klarar av vardagen i alla fall.

Märkligt.

Ojdå vad jag var trött. Det verkar som om några veckors övervarv resulterade i en evig trötthet när jag väl började må bättre för jag somnade som en klubbad säl igår kväll nån gång vid 18 tiden och vaknade inte förrän vid 8 i morse. Men så gott jag sovit. Telefonen har ringt, musiken var på hög volym och jag har bara sovit, sovit och återigen sovit.

När jag väl vaknade hade jag ruggigt svårt att hålla reda på vad som var verklighet och vad som varit dröm för jag kände efter både en och två gånger om jag inte var bakfull eftersom jag drömt att jag druckit en kvarting Absolut vanilj men jag kom snabbt fram till att det bara var en dröm eftersom jag mådde helt och totalt hyggligt förutom den förlamande tröttheten då. Vilken tur.

Jag märker verkligen hur spänd och orolig jag varit de sista veckorna på hur avspänd och harmonisk jag känner mig nu. Det är en milsvid skillnad. Livet går sannerligen upp och ner. Nu ska jag ta en kopp kaffe till och njuta av lördagen. Inte så illa. Inte illa alls.

Herregud vad saker jag fått gjort idag. Alltså om man jämför med hur jag tillbringat mina dagar den sista veckan. Jag har varit i stora staden och gått på min terapi, nått som kändes så bra så. Sen lade jag mig att sova några timmar för att efter det bege mig ut i regnet för en promenad till apoteket och affären. Så nu har jag äntligen kunnat plocka i mig min ack så viktiga medicin.

Kort sagt, det kan bara bli bättre. Hoppas jag i alla fall. Det enda molnet på min annars så blå himmel är att jag handlade upp mina allra sista pengar på kaffe, mjölk och tobak fast jag fortfarande har en räkning kvar obetald. Känns inget vidare alls. Men jag var smart och köpte piptobak i alla fall istället för cigaretter. Blir betydligt billigare och så känner man sig så ofantligt manlig när man sitter och puffar på en pipa. Lite gentleman sådär.

Nu ska jag värma upp lunchens överblivna makaroner och sedan ta en kopp välförtjänt kaffe.

Men på det hela stora så känns det helt ok igen.

Åh så underbart jag har sovit. Så fantastiskt underbart, otroligt gott jag har sovit. För första gången på veckor jag har sovit som ett barn hela natten. Nu sitter jag och väntar på att mobila teamet ska hämta mig till terapin. Jag känner mig laddad och positivt. Allt bara för att jag känner ett hopp på himlen om att slippa sätta mig på bussen tre gånger i veckan.

I eftermiddag ska jag ta en promenad till apoteket för att hämta mina mediciner så det finns liksom inget som hindrar mig längre. På vägen hem tänkte jag mig att ta och slinka in på affären och köpa mig en stor fanta att sitta och festa på under kvällen. Det är fredag gubevars.

Ute ligger dimman tjock, men det är en såndär vårdimma som har en doft av sommar i sig. Lägenheten är relativt nystädad, katten har fått mat och jag själv mår så mycket bättre. Inte illa alls för en fredag.

Enda molnet på min himmel är väl att jag inte har den allra minsta aning om hur pengarna ska räcka ända fram till den 19:onde när kontot fylls på igen. Men vad tusan. Vad är det för fel på makaroner? Fast jag lurar lite på att ställa mig med mössan i hand och försöka låna lite pengar av tant mamma. Jag har nämligen gjort ett generalfel när det gäller ekonomi. Jag väntade med att betala räkningarna för länge och lät pengarna flyta ut från kontot i en jämn ström under tiden så att när jag väl satte mig för att skicka iväg alla dessa räkningarna man har så var det mer eller mindre tomt i kistbotten. Dumt. regeln är ju att först betala räkningarna och sedan spendera resten. Men men. Det löser sig väl. Så länge jag har råd med kattmat och lite att äta själv så ska det väl gå kan jag tro.

Men någon fotboll på måndag blir det inte. Tyvärr. Det är lite surt men som tur är så är det ju inte sista matchen i år. Jag har varken kraft att ta bussen till stan eller pengar till biljetten. Tur att sportradion sänder det hela på webben. Jag får sitta här hemma och följa Elfsborg.

Nä, nu måste jag få på mig lite kläder och borsta tänderna, kamma till mig och allt det där man ska göra för att komma i form för en timmas terapi.

Livet känns sååå mycket bättre kan jag säga. Så mycket bättre.

Viken skillnad. Helt plötsligt mår jag som en kung. Allt tack vare mobila teamet som drog ut mig i världen vare sig jag ville eller inte.

Givetvis somnade jag efter maten och sov sedan som en stock allt medan de ringde på mobilen och knackade på dörren. Eftersom de har nycket så kom de slutligen in och väckte en mycket yrvaken Jonas som raskt slängde på sig kläderna och tillsammans åkte vi och fikade på torget.

Men varifrån kommer då konungakänslan? Jo, de skulle hjälpa mig att sortera bort det som inte för tillfället är det allra viktigaste, bland annat den där förbaskade antabustagningen. Vi kom överrrens om att det vikiga för mig nu är att jag kommer iväg på min terapi och i morgon kommer teamet och hämtar mig klockan halv 9 så att jag kommer iväg på det.

Det finns ingen ände på min lättnad. Så nu behöver jag bara koncentrera mig på att ta prover en gång i veckan och att åka på min terapi en gång i veckan. Det känns som om en enorm sten har lyfts från mina axlar. Solen skiner och jag är fri igen från tanken på att sätta mig på bussen tre gånger i veckan. En gång klarar jag väl av. Men tre... no, no, no.

Sen svängde vi förbi apoteket med så att jag kunde hämta lite mediciner. De viktigaste fanns givetvis inte inne men jag ska hämta dem i morgon. Nu när den allra värsta skräcken för världen utanför är undanröjd så känns det som en baggis att ta den lilla promenaden.

Ah, livet är underbart.

Sådär ja. Då var lägenheten dammsugen och moppad, jag själv har tillbringat en liten stund i duschen så nu är allt tiptopp. Förutom då att jag är nervös som en iller förstås. Men vad tusan. Det ska gå.

Nu står det lite matlagning på schemat och sedan ska jag lägga mig för att läsa lite innan det är dags att ta det där klivet ut i världen. Egentligen känner jag inte det allra minsta för att äta något, men jag vet att jag mår lite bättre om jag fått lite i magen så att jag slipper ett blodsockerfall tillråga på allt. Det är lätt när man är nervös och när skakningarna sätter igång blir jag ännu mer nervös.

Så. Inte mycket att orda om. Bara att sätta igång. Pyttipanna står på matsedeln för den här dagen. Inte så illa.

Ännu en vaknatt tillsammans med Sherlock Holmes och katten. Det är märkligt, jag har fått nån knepig dygnsuppdelning där jag sover mellan 09.00-12.00 och mellan 19 och 24. Jag får ju min dygnsvila men det är lite knepigt.

Idag ska ju mobila teamet hämta mig för att att jag ska komma ut lite i världen. Jag är livrädd. Men jag har sparat mina sista Theralen för just det tillfället när jag måste ge mig ut så kanske går det vägen. Jag hoppas att vi kan ta vägen förbi apoteket så att jag kan hämta ut mina mediciner med. Det goa i kråksången är att de skulle hjälpa mig att sortera lite i mitt liv så att jag kan koncenterar mig på det som är viktigt.

Terapin vill jag för allt i livet inte avstå. Det är första gången jag fått en terapeut som jag känner att jag har förtroende för så det är viktigt för mig. Förhoppningsvis kanske mina kontaktpersoner kan hjälpa mig att övertyga missbruksenheten i det absurda att jag ska tvingas att åka in till stan tre gånger i veckan för att ta en medicin som jag själv bett att få utskriven.

Så det känns lite om att det kanske finns en ljusning på horrisonten trots allt. Det känns lite ynkligt att behöva få hjälp att stå upp för sig själv, men just nu har jag bara inte krafterna för att kämpa på egen hand. När jag tänker närmare på saken så är det ju inte heller första gången de sista åren jag behövt hjälp med sådana saker heller. Men då var det före detta frun som hjälpte och stöttade mig.

Just nu mår jag tämligen uselt. Jag är spänd och har små muskelkramper och tics i ansiktet och halsen. Hjärtat dunkar på och händerna är så svettiga att det bildas små pölar på tangentbordet. Illa mår jag med. Magen har tagit mycket stryk de sista veckorna. Jag kämpar mest hela tiden för att hålla kräkreflexen från att växa ännu mer. Men som sagt så kanske det känns bättre när kvällen kommer och jag fått lite nytt hopp och framför allt mina mediciner.
Tja, vi får se vad som händer idag. Det är bara att hänga med.

Ännu en jobbig dag. Det började så bra när jag väl vaknade efter att ha sovit några timmar. Jag kände mig pigg och alert och lugn. Tog en kopp kaffe och satt och njöt av att det var lite lugnt i mig. Men sakta men säkert så började det krypa i mig igen, den känsla som växte och växte tills jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Jag gick mellan datorn och sängen, fram och tillbaka. Försökte finna någon ro i själen men obehaget bara växte och växte.

Till slut föll jag till föga och tog lite av mina lugnande tabletter vilket gjort att jag nu känner mig relativt avslappnad. JAg har ätit och hoppas att lugnet håller i sig hela kvällen. Men jag vet ju att ångesten lurar precis runt hörnet.

I morgon kommer mobila teamet och tar ut mig på en fika. Ingen idé att försöka smita undan där inte. Det skulle hjälpa mig att sålla bland allt som jag åtagit mig. Jag hoppas att det går bra och att tempot lugnar ner sig lite så att jag känner att jag har en chans att fixa det jag ska göra.

Jag tänkte ta tillfället i akt att försöka få bli skjutsad till apoteket så att jag kan hämta ut mina mediciner. Jag behöver dem sannerligen.

Så, jag har inte så mycket mer att säga. I mitt inre är det liksom tomt så orden fattas mig. Jag bara mal om samma sak om och om igen till ingen nytta.

Så. Jag håller käft.

Sådär ja. Då har jag avbeställt dagens läkartid. Jag fixar helt enkelt inte att åka dit. Nyss ringde ett skyddat nummer på telefonen men jag pallade inte att svara. Men någon har talat in nått på mobilsvaret så jag får väl ta och kolla vad det kan vara som någon vill mig.

Men strax ska jag sova lite tänkte jag. Har bara sovit 10 timmar på 2 dygn nu så jag börjar känna mig lite sliten, men samtidigt så går jag på övervarv hela tiden. Måste komma ner i varv lite så kanske jag kan samla ihop mig tillräckligt för att ta promenaden till apoteket för att hämta ut mina mediciner.

Man måste ju börja med nått liksom.

Gode morgon världen. Tja, jag har inte sovit en minut inatt. Jag har legat och läst Sherlock Holmes med varierande reslutat. För det mesta har det gått hyggligt men så har jag drappats av små ångestacker lite då och då. Inga stora men irriterade och definitivt har dessa omöjliggört någon sömn.

Jag har bestämt mig för att ställa in dagens läkarbesök. Jag pallar bara inte att ens tänka på att ta mig dit på morgonen med buss. Däremot ska jag försöka få tag på någon som kan hjälpa mig med att åka tll apoteket för att hämta ut de där medicinerna jag så väl behöver. Kanske mår jag så efter ett tag att jag vågar sätta mig på bussen till stan för de där provtagningarna och allt vad det är.

Men först ska jag äta lite och sedan försöka sova lite, ialla fall kanske jag kan skrapa fram någon timmas sömn.

Men som sagt. Först lite frukost.

Fasen. Klockan halv 11 ska jag vara hos läkaren men det bara kommer inte att gå känner jag. Jag funderar lite på att ta taxi, men jag har inte många hundrappar kvar i kassan och behöver helt klart behålla dem så gott det går.

Nä fy fan vilken soppa.

Det är mycket nu som man sade för några år sedan. Flytt, före detta fruns avståndstagande, kravet på att åka in till stan 3 gånger i veckan. Allt har blivit lite för mycket, eller, alldeles för mycket. Konstigt, jag som i höstas när jag mådde som bäst trodde att jag snart skulle vara redo att börja med någon form av jobb igen har blivit sittande och mår sämre än jag gjort på flera år.

Livet går upp och det går ner. Men jag är lite trött på att det bara syns mig gå neråt nu för tiden. Jag måste få styrka någonstans ifrån, för jag kan inte hitta någon i mig själv.

Jag somnade så gott efter maten och sömntabletterna och trodde väl att jag skulle fixa att sova hela natten. Men se det gick inte. Jag vaknade vid 24-tiden av en ångestattack. Jag lovar att det finns bättre sätt att vakna på. Vad skulle jag inte gett för att då i det läget ha någon att krypa upp till. Men, det är bara att inse att någon sådan inte finns så jag får försöka trösta mig själv så gott det går.

Så, jag läser. Sherlock Holmes samlade äventyr. Än en gång. Jag vet inte hur många gånger jag har läst dem. Men det funkar som tidsfördriv.

Nä, nu får jag lägga mig igen för nu känner jag ännu en ågestattack på väg.

Så. Nu har jag tagit mina sömndeiciner och mår betydlgt bättre. Lite småslö liksom. Lite lummig. Det är väl tidigt att ta dem det vet jag men jag såg ingen annan råd. Lite ro i själen. Nu skulle jag nog klara av att ta bussen misstänker jag. Jag har passade på att äta när jag för en gångs skull var så avslapnad att jag kan svälja, så maten ligger gott i magen. Igår kunde jag inte äta något alls, men så tog jag inte mina sömntabletter då heller.

Men i övrigt har det varit en helvetesresa hela dagen. Konsitg att ett litet sömnpiller kan funka så bra att man går från panikattack till panikattack till totalt lugn och till och med lite trötthet. Nu ska jag lägga mig och läsa och om jag somnar så det lika bra det.

Sitter och funderar på att ta en sömntablett innan jag åker in till läkaren i morgon. Så kanske jag pallar att gå på apoteket med och städa lite hos morsan och hämta en del räkningar jag har liggande där.

MEn vi får se hur det ser ut i morgon och framför allt hur länge det här lugnet sitter i. Hur länge som helst är ett önskemål måste jag erkänna.

Fasen så här kasst psykiskt har jag inte mått på länge, länge. Vartenda ljud får mig att hoppa högt. Jag mår riktigt, riktigt kass får jag erkänna. Kroppen går på ständigt högsta varv och jag känner mig både klasutrofobisk och paranoid. Nerurosen i dess allra mest fulländade form. Jag borde verkligen komma iväg till apoteket för att hämta mina mediciner men jag klarar ju för helvete inte ens att gå ut med soporna.

Jag får rejält ont i magen när jag tänker på den där läkartiden jag har i morgon. Hur i hela fridens namn ska jag kunna ta mig dit? Men samtidigt så behöver jag verkligen desperat prata med en läkare i detta läget. Hembesök kan man ju inte hoppas på.

Nä, detta var ju en evig soppa. En dekokt jag inte har den minsta aning om hur jag ska reda ut. Det känns lite som hur jag än vänder och vrider på det hela så blir allt bara fel, fel och återigen fel.

Nä, nu måste jag lägga mig i sängen igen innan jag ballar ur totalt. Jag klarar bara att vara uppe en liten stund i taget och nu räcker det för denna gången märker jag.

Fy fan vad under isen jag är. Jag kunde för mitt liv inte somna i natt. Men till slut slocknade jag vid 8 tiden på morgonkvisten. Sen vaknade jag vid 13 igen. Allt går med hyperfart i mitt inre. Superstressad kan man minst sagt säga. Superstressad av precis ingenting egentligen. Men den där obehagliga känslan av att vara jagad finns där precis hela tiden. Paranoid typ. Fan, håller jag på att bli galen på riktigt?

Konstigt nog har jag fått tillbaka förmågan att läsa igen. Jag läser och läser, nästan feberaktigt. Det är väl ett sätt att fly på kan jag tro. Bättre att läsa om andras liv än att leva sitt eget eller nått.

Idag är det ju första April men jag kan inte säga att jag är på något skämthumör. Men jag har i alla fall identifierat de aprilskämt som fanns i lokalblaskan, inte illa det. Fast de brukar vara rätt så uppenbara.

Nä. I morgon har jag tid hos min läkare. Det bara måste jag åka på, fast jag har just nu ingen aning om hur det ska gå till. Lusten att ringa och ställa in är överväldigande. Jag känner mest för att bara stänga dörren till sovrummet och leva i en liten bubbla bestående av säng, katt och bok med lite musik i bakgrunden.

Men idag har jag satt upp ett delmål i alla fall. Jag måste ut med soporna. Det ska väl inte vara omöjligt tycker man. Bara ner för trapporna och en snabb sväng förbi soptunnorna och tillbaka samma väg. Men det roliga i allt är att jag blir precis svettig i händerna bara jag tänker på att göra allt det där. Men vad fan, nått måste jag i alla fall palla med för att behålla någon form av självrespekt.

Så, det är bara att ladda upp.

Äntligen funkar bloggen igen. Tanke var att det skulle bli en stor uppgradering av hela bloggsystemet men av det blev det intet. Det enda som hänt är at blogghelevetet varit avstängt sedan i lördags.

Men, nu kan man äntligen logga in igen.

Tja, vad har hänt sedan i lördags då säg? Tja inget. Precis ingenting. Jag har blivit totalkass av pressen och pallar inte ens att gå utanför dörren för att slänga soporna. Min stackars moder har ringt mig ett antal gånger men jag har fått tillbaka min gamla telefonsräck och la mobilen under madrassen i sängen för att slippa höra den och framför alllt för att slippa svara.

Så, in till stan med någon buss har jag givetvis inte kommit. Fan, jag har fullt upp med att bara överleva dagen. Jag har sovit och läst så mycket jag orkat. Idag städade jag hela lägenheten för att få något annat att tänka på. Men som sagt så ställde jag soppåsarna i hallen för jag klarar bara inte att gå ut.

Jag känner mig så infångad och klaustrofobisk som man bara kan vara. Jag känner mig bara trygg här inne i lägenheten. Egentligen så borde jag ju i alla fall ta mig till apoteket för att hämta mina mediciner men jag klarar inte ens att tänka tanken av att gå ända dit bort och sedan stå i kö.

Givetvis är mina lugnande slut med och jag skulle behöva hämta ut dem med men som sagt.

Nä. Nu ska jag lägga mig och läsa lite till. Motzart får lugna mina överhettade nerver.