WoBWorld

Jag gjorde något otäckt. Jag kände efter hur jag egentligen mår och kom på att jag är inte uttråkad. Jag är ensam. Otroligt ensam. Fan, här sitter jag i främmande land utan någon att prata med. Dag ut och dag in. Städar, tvättar, röker och dricker kaffe för att hålla gråten på avstånd. Jag saknar någon att ty mig till, någon att prata med och smeka över ryggen.

Det är en märklig känsla för samtidigt som jag känner mig totalt bränd på förhållandebiten så saknar jag en kvinna i mitt liv så oerhört. Men en del av det kan säkert förklaras av mitt enehanda liv. Jag får liksom inte så mycket vettigt gjort förutom de där tomma sakerna jag pysslar med för att få tiden att gå, försvinna. Jag är livrädd för att jag kanske aldrig mer kommer att träffa någon att dela mitt liv med.

Så, jag städar och hulkar och tänker på absolut ingenting för att slippa känna.