WoBWorld

Tänk om jag kunde förstå mig på livet det allra minsta. Det är så lite som skiljer bottenlös förtvivlan och ren och skär glädje. Små saker som spelar så stor roll att man inte har den allra minsta kontroll över dem.

Just nu känner jag mig relativt avspänd (för att vara mig då alltså) medan jag bara för några dagar sedan var en enda härva av tilltrasslade nerver och oändliga spänningar. Egentligen har ju inget hänt alls sedan dess förutom att jag hyser ett hopp om att inte behöva sätta mig på bussen tre gånger i veckan. Märkligt.

Sover gott om natten gör jag, hungrig är jag och axlarna har ramlat ner till sin rätta plats igen. Visst, alla problem i världen är inte borta. Det finns saker att ta tag i, men nu känner jag att jag klarar av vardagen i alla fall.

Märkligt.