En-sam

Det är inte det att jag känner mig ensam. Jag känner mig däremot en-sam. Jag har återgått till mina ungkarlsvanor, blivit van vid att själv välja tv-program, vilken musik jag lyssnar till. Hur disken ska staplas i diskmaskinen och när jag ska städa. Vilket i och sig själv verkar vara varje dag. För att hålla tristessen på avstånd. De stora äter de små. Jag är liten. Världen upplsukar mig.

Jag känner mig som ett litet, litet sandkorn i rymden, långt från öknen eller sandstranden där alla mina kompisar är. Jag längar, såååå mycket, efter att bli kär igen att jag inte kommer att känna igen kärleken när den väl kommer. Risken finns att jag slänger mig i första bästa famn, bara för att slippa vara en-sam.

Jag sover, pinkar, går till affären, läser, dricker kaffe, rökar tobak, städar, tömmer kattlådan, betalar mina räkningar, går på min terapi. Men det finns ingen botten i mitt kärl.

Ibland kan jag glömma mitt tomma liv, när jag sitter och plockar på gitarren eller läser en bok eller tvålar in mig i duchen eller rakar mig. Men oftast så känner jag mig vilsen i min identitet. På min arm finns en tatuering som betyder "make" på något asiatiskt språk. I alla fall var det vad som sades när jag gaddade mig. Men jag är ingens make. Jag är en-sam. Min enda vän är en 5 år gammal liten pälsboll som älskar mig.

Mina barn ringer inte. De besöker mig inte. De har annat att göra. De lever sina liv. Mina stora barn ska få ett nytt syskon. Min lilla grabb, som inte längre är liten utan på randen till puberteten, 12 år som han är i år har redan fått en liten syster. Det känns som om jag är satt på undantag medan resten av världen lever sina liv utan mig.

Kvar finns bara jag och min lilla Chips. Vi rumlar om vartandra, pissar i samma rum, sover bredvid varandra och lyssnar till samma musik, vare sig hon vill eller inte. I lägenhen finns det inget damm att finna för det har jag städat bort. Mellan det jag drack mitt morgonkaffe och jag läste nyheterna på nätet.

Jag är en-sam. Inte ensam. Ensamheten bränner ett hål i själen men när man är en-sam så blir det hål i anden. Kraften rinner ut genom det där hålet och blir till glödgande magma som smälter allt i sin väg. Hur ska jag finna en livskamrat när allt jag kan erbjuda är smälta mineralen, stål och sten? Vem vågar ens ta i mig då?

Nä. Jag är inte ensam. Jag har rösterna i mitt huvud. De som ständigt påpekar hur rädd jag är. Menlös, trolös, de som säger åt mig att jag borde lägga mig ner och sluta äta, dricka, andas. Sluta leva för vem bryr sig ändå? Känslan i bröstet som gränsar till fruktan varje sekund jag andas och lever. Mardrömmarna som överfaller mig om natten, gamla kombatanter blandas med nya, friska som orkar slå när de gamla redan dött och försvunnit. Vuxit upp och skaffat villa, barn, hund, otrogen fru och ny färg på garaget.

Jag saknar henne. Obotligt. Fast jag är inte alls säker på att det är henne jag saknar. Troligen blir det allt mer bilden av vad jag trodde hon var som jag saknar. Vad hon är vet jag inte längre och då kan man ju inte sakna henne. Eller?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback