Helt ok att vara mig

Nu har jag ätit mina mediciner i några dagar och mår lite bättre. Att det är vår gör nog sitt till med kan jag tro. Jag brukar ju piggna till lite framåt vårkanten. Den generalla ångesten, alltså den som ligger och bubblar mest hela tiden, har gett sig lite. Ok, jag går fortfarande på övervarv för det mesta, om jag inte sover det vill säga. Men det känns inte lika kaosartat i mig som det gjort de sista veckorna. Pulsen är lite lugnare och handsvetten har gett sig en hel del.

Men jag är fortfarande spänd som en fiolsträng när jag vaknar. Just nu har jag ordentligt ont i tungan eftersom jag bet mig i den i natt. Jag vaknade av att det gjorde kanonont i munnen och fann att hela käften var full med blod eftersom jg låg och bet mig i tungan så hårt jag bara kunde. Nu har jag ett stort bitjack i tungan och dessutom en blåsa till det.

Jag får alltid börja dagen med att försöka mjuka upp musklerna kring alxlar, nacke och käkar innan jag kan göra något annat.

Panikångestattackerna har givit sig lite de med. Nu får jag bara en attack om dagen ungefär och den ger sig rätt så fort, på en halvtimma ungefär om jag bara får gå och lägga mig en liten stund och varva ner. Men jag vågar fortfarande inte ge mig på något som kan trigga ett anfall, som att ge mig ut på en lång promenad eller så.

Lusten att dricka alkohol får jag bara när jag får mina anfall. Då skulle det sitta perfekt med en två folköl så att jag visste att det hela lugnade ner sig. Men den tänker jag inte bjuda på. Fan heller. Då gör jag ju bara precis som alla tror att jag ska göra, eller snarare förväntar sig av mig. Nope, nix och no. Lite stolthet har jag allt kvar.

Men det klart. jag är ju rätt lyckligt lottad för tillfället. Jag kan gå här och skrota lite som jag vill utan att någon ställer för stora krav på mig. Vill jag gå och lägga mig på sängen och slappna av en stund kan jag göra så och ingen kommer och stör mig. Det är det som är så UNDERBART med att ha ett eget hem. Detta är min lilla borg och jag gör som jag vill. Lägger jag en sak på bordet så vet jag att den ligger kvar där när jag sedan ska hämta den. Det är ingen som rört den eller flyttat på den.

Städar gör jag när jag själv tycker att det blivit för rörigt. Men det är ju tacksamt att städa när man har en så liten behändig lägenhet som jag har och dessutom bor jag ju ensam så den enda som ställer till det är jag själv. Ja, och katten då förstås, men där handlar det mest om att dammsuga upp katthår och utspilld kattsand och det gör man ju på ett kick.

Så på det hela så känns det som om vinterns mörker och elände håller på att vända. Nu börjar jag längta efter det lilla träslottet, men det ska ju tant mamma tyvärr sälja till våren/sommaren så jag får väl vänja mig av vid tanken på att kunna vara där nere i sommar. Jag får ta mitt kaffe och min tidning med mig ut i den fina trädgården utanför huset här i stället. Det finns en liten uteplats med tak och allt som man kan sitta vid så det ser jag fram mot.

Nä som sagt. Nu vet jag ju inte vad livet kan bjuda på i morgon. Jag har lärt mig den svåra vägen att saker och ting kan hända i en handvänding som ställer livet på ända, men just nu så känns det helt ok att vara mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback