WoBWorld

Den intresserade läsaren som har detaljstuderat mina senaste inlägg har säkerligen lagt märke till att jag pratat om att ta bussen in till metropolen borås helt avslappnat och som om det vore det naturligaste i världen att lilla Jonas hoppade på en buss både titt som tätt. Sen har samma läsare förbryllat funderat över min påstådda ångest för att just åka med ett dylika fordon och givetvis fått svårt att få ihop de bägge sakerna.

Nå, så här ligger det till. Jag kan visst tänka mig att åka buss. Typ nån gång då och då. Kanske en gång i veckan. Max. För det hela är förenat med ett sådan enormt obehag att jag drar mig för det hela. En panikångestattack på en buss är precis hur ruggig som helst och inget jag önskar ens min allra värsta fiende (som förresten råkar vara jag själv). Men en gång i veckan kan jag tänka mig att ladda upp för det hela och göra mitt allra bästa för att i alla fall försöka att reda ut resan. Det är tanken på att göra det där 3 gånger i veckan som gör att hela mitt inre fryser till is för att sedan springa ut i de allra hetaste eldflammor.

Det är väl som med att gå till tandläkaren för den som är rädd för sådan. Man kan tänka sig att gå nån gång per år, men att ränna där 3 gånger i veckan är helt enkelt uteslutet.

Så har vi rett ut det.