WoBWorld

Fan vad jag känner mig fel ute i livet. Jag är ju i den åldern när man ska vara på topp liksom. Alla jag känner, utom en, lever i tvåsamhet och har någon att dela sin vardag med. De har jobb och en del har lyckats väldigt väl i sina karriärer. De tjänar pengar, betalar varje månad sina amorteringar och skaffar hund.

Själv så har jag väl passerat livets höjdpunkt. Känns det som. Jag är sjuk, kan inte jobba alls, har taskig ekonomi, ingen kvinna vid min sida och allt har liksom kollapsat om man tänker på vart jag kommer ifrån. För bara 8 år sedan såg alla kurvor ut att peka rakt uppåt. Sedan dess har tillfälligheter och mina egna tillkortakommande och misstag plockat ner mig till marken så att jag inte ens ska tänka en tanke på att jag skulle vara nått speciellt.

Fast, för helvete. Om man kan ramla så kan man också resa sig igen. Det ska bli intressant att se vart jag är om ytterligare 8 år. Fan vet. Men om jag bara jobbar med mina problem och gör mitt jobb så ska vi nog se om jag inte kan klättra upp på livets stängel igen. Kanske kommer jag aldrig att nå toppen men jag kan säkert komma upp en bit på stammen i alla fall.

Jo. Så får det bli.