Döden
Jag är då rädd för döden att tankarna upptar en stor del av mitt liv. Man kommer inte undan. Ingen nu levande människa kommer vara levande om 150 år. Vi kommer alla vara borta, stor som liten, kvinna som man, rik som fattig, lugna, stabila människor och vi oroliga själar. Alla kommer vara döda. Det är det ENDA man kan vara säker på här i livet och det skrämmer arslet av mig.
Det kanske vore lättare om jag inte var angostiker. Kanske skulle jag finna ro i tanken på att det finns en himmel. Eller tvärtom, en tro på evig utsläckning. Men jag kan inte tro på vare det ena eller det andra. Jag kan inte försonas med tanken på att allt bara ska ta slut. Alla minnen jag har ska bara försinna, alla känslor jag någonsin känt ska upplösas till ingenting.
Det gör mig vettskrämd.
Det kanske vore lättare om jag inte var angostiker. Kanske skulle jag finna ro i tanken på att det finns en himmel. Eller tvärtom, en tro på evig utsläckning. Men jag kan inte tro på vare det ena eller det andra. Jag kan inte försonas med tanken på att allt bara ska ta slut. Alla minnen jag har ska bara försinna, alla känslor jag någonsin känt ska upplösas till ingenting.
Det gör mig vettskrämd.
Kommentarer
Trackback