Masters of war
Ok, Jag är inte helt stabil. Alls. Som jag redan berättat, för den intresserade läsaren, så har jag inte tagit mina mediciner på några dagar och då blir jag som en liten kort stubin på en jättelik dymanitgubbe. Så nu sitter jag och lyssnar till Bob Dylans "Masters of war" gång på gång och gråter som ett litet barn som tappat glassen i gatan. Livet är så fantasktiskt att man kan få vara sån ibland. Att gråta är bra tror jag. Jag gråter ofta fast jag håller med att nu är det lite överdrivet efter en timma till samma låt på repeat gång på gång. Men världen är så stor och jag är så liten.
Eller nått.
Eller nått.
Kommentarer
Postat av: Miss Borderline
Jag kan snöa in å repeata sålänge så jag till slut skäms inför mig själv....grannarna skonar jag dock genom att vid sådana tillfällen antingen lyssna i mp3-spelaren eller ha hörlurar på mig....man behöver ju inte skämma ut sig mer än vad man ändå gör inför grannskapet heller för den delen!
Trackback