Privat och personlig

JAg börjar tro att jag är lite för ärlig med vissa saker. Som det här med alkoholens plats i min värld och i mitt liv. När jag satt på terapin häromdagen (återfallsterapin, jag går ju på två olika sorters terapi, en mot min panikångest och en mot min alkoholism) så svarade jag glatt ja på frågan om jag druckit sedan sist. Vore det inte lättare att bara blåneka, för jag är ju inte dummare än att jag vet när det är dags för provtagning och då sköter jag mig två veckor innan så finns det inga tecken kvar på att jag druckit. Nu ska jag ju ta prover en gång i månaden och känner jag mig själv rätt så dricker jag i två veckor och är vit i två veckor, tar provet och dricker igen.

Så dum är nämligen jag. Jag har gått i terapi, läst allt jag kommit över om alkoholism, ändå kan jag inte förmå mig till att sluta helt. Det vore så mycket enklare att leva då tror jag. Men alkohol är världens bästa ångestdämpare, helt överlägsen alla piller som finns. Det är så skönt att vara ångestfri och slippa panikattackerna. Att det bli sju resor värre dagen efter botar man enkelt med en öl eller 12.

Just nu mår jag märkligt nog så bra så nu behöver jag inte dricka. Har inte det allra minsta behov av alkohol eftersom ångesten har gått och gömt sig någotstans. Visst tar jag mina Theralen (milt lugnande) i preventivt syfte, men det vette tusan om jag verkligen behöver dem heller.

Men det är likadant här på bloggen. Ibland så funderar jag på varför jag inte skyddar mig själv lite bättre genom att utelämna vissa saker. Det vore ju lättare då, så slapp man skäll från inskränkta personer som läser det de vill och inte det som står. Fast vad vore då meningen med bloggen? Ingen som jag ser det. Så jag fortsätter skriva att jag har hemmorider om jag har det. Just nu har jag inga kan jag berätta.

Sen så försöker jag att inte lämna ut andra människor i bloggen. Bara för att jag vill dela med mig av mitt liv betyder det ju inte att de jag älskar, tycker om och umgås med vill vara med på nätet. Det är väl bara före detta frun jag någon gång, i vredesmod, skrivit lite skit om och det beklagar jag väl så här i efterhand. Men gjort är gjort.

Nä, min "bloggstil" är öppen och jag släpper både på det privata och det personliga.

Så får det bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback