Tankar om mig och bara mig
Jag gör inget själv för att mitt liv ska bli bättre utan sitter som en jättebebis och väntar på att någon annan ska ta tag i min krage och lyfta mig. På det sättet kommer man ingenstans. Visst, jag är sjuk, jag har panikångest, social fobi och en satans massa andra fobier plus att jag hela tiden slåss mot min svarta hund (som Churchill kallade sin livslånga depression.
Jag vet egentligen inte vad som hindrar mig mest. Men jag tror att livsledan är min största fiende. De dagarna när jag inte ser någon som helst mening med min egen existens utan mest bara vill sova bort tiden. Men livet är ju så stort och har så mycket att erbjuda att det är synd och skam att slänga bort det på att isolera sig i en lägenhet och inte ens gå ut när solen skiner.
Men, det blir nog sakta bättre har jag fått för mig, fast det går sakta, sakta. Om jag jämför mig själv med hur jag var för 5 år sedan så mår jag så mycket bättre, trots att livet har trasslat till sig på damfronten och arbetssituationen. Men eftersom jag kommit hit så kan jag komma längre. JAg kommer nog aldrig bli den person jag var när jag var 18. Som tur är kanske, för jag var en mycket omogen 18-åring. Men jag önskar att jag kommer finna ro i mig själv igen. Få tillbaka tron på mina egna förmågor.
Nä, nu får jag sluta tänka en stund och göra något annat. Det tar på krafterna att tänka djupa tankar när man är i grunden småkorkad :-)
'Stay in your day' ar ju det de flesta manniskor inte klarar av i storstansmyllan, det ar for stressigt och man tanker hela tiden pa framtiden och andra platser och vad man ska gora da istallet och hur annorlunda ens liv ska vara da. Istallet for att carpe diem och gor det basta av idag.. Men du verkar vara motsatsen till denna livsstilen, du stannar liksom nastan for mycket i sjalva dagen, och bara harvar runt dar och kommer inte vidare, eller har jag fel? Mycket mojligt. bara en tanke. OCh att det har sina naturliga forklaringar i din sjukdomsbild ar sakert sant och vi vet ju att var sak har sin tid. iallafall, helt klart for alla manniskor ar att det inte ar latt att hitta ratt balans mellan att dromma o planera for framtiden (utan att all ens tid faller mellan handerna pa en), och att ta tillvara o leva for just denna dagen (utan att man aldrig kommer vidare till nasta steg med sitt liv). Njae detta kraver tid och komplentation, som du skulle sagt :) Kramar
Men precis så är det ju. När jag var yngre så levde jag bara för mina drömmar, men jag vet inte om jag nådde dem för tidigt eller vad som hände. Nu lever jag bara för dagen, minuten, sekund. Tack för att du redde ut mina tankar lite. Tack.
Så här kan man åxå tänka:
Just nu har du en "groperiod", du vet när fröet ligger i jorden å det inte händer ett skit, men utan den där "meningslösa-ingenting-perioden" kan det omöjligt bli en växt av det hela!
Var som du e!