så är det

Att ha panikångest är lite som att vara en svala som är höjdrädd. Man vet att man har en massa kapacitet men man vågar inte använda den utan låser in sig i sitt eget lilla privata fängelse där helt tokiga tankar virvlar runt, fast man vet att det är något som inte kan hända.

Livet blir till en liten kub, liten som en ärta, där man springer skrikande omkring och hoppas att hjärtat ska sluta rusa, svetten sluta droppa och musklerna ska slappna av. Det finns inget försvar, ingen plan över hur man ska leva sitt liv, det bara rullar på, dag ut och dag in, sekund för sekund. För längre fram än så kan man inte tänka när paniken sköljer över en. Tick tack, svarta jeans, t-shirt med Guligantryck, tofflorna ligger slängda bredvid sängen. Håret vått av ångestsvett, snabba ryck med huvudet för att finna ett sätt att hålla munnen stängd utan att allt domnar bort.

Lägenheten nystädad, inget mer projekt att ta i. Leker med tanken på att ta mig ut, bort, lämna ångesten hemma och gå ut, springa mig bort från mig själv. Men kroppen vägrar medverka. Den lever sitt eget liv. Kramper i benen, kan inte, vågar inte svälja den egna saliven, andas, andas, andas skriker det i huvudet. Försök, försök, måste, måste lugna ner mig. Vill inte vara med mer, kan bara hoppas att det går över, tick tack, tick tack.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback