WoBWorld

Det står om ångest i Expressen idag. Personligen tycker jag att man, som så ofta sker, blandar ihop vanlig hederlig oro och missnöje med livet med den sjukliga ångesten. Man pratar om att människor har ångest för att gå tillbaka till  jobbet efter semestern och kallar det ångest. Men för mig som är "ångestexpert" kan jag tycka att man urvattnar ordet och dess betydelse när man använder det istället för att kalla det misstrivsel eller oro eller missnöje.

JAg vet själv hur tråkigt det var att gå tillbaka till arbetet efter 4 veckors härlig semester, men det var ingen ångest. Det var bara tråkigt. Ångest däremot är en känsla som färgar hela tillvaron i svart, grått och vitt brus. Den sjukliga ångesten kommer helt utan att man kan koppla den till något speciellt. Den bara bor i bröstet som en liten svart fågel som knackar på hjärtat.

Sen pratar man i samband med artikeln om panikångest som om det vore samma sak som "ångest" för att gå tillbaka till jobbet. Men det är ju även det en helt annan sak. Det är när man blir skräckslagen för precis ingenting alls. Man vet att det inte är farligt, att man inte kommer dö (i alla fall när man fått en diagnos och det hela förklarat för sig) men ändå så strejkar hela kroppen och man kännner sig som om man skulle hoppa ut ur ett flygplan utan fallskärm.

Folk säger att de får panikångest över att inte hitta glasögonen på morgonen och det känns varje gång som ett hån för mig som kan ligga en hel dag i sängen och svettas, krampa, inte kunna svälja, hjärtat dunkar och hela kroppen skriker. Ingen säger att de får en släng med cancer för att de måste deklarera men panikångest kan de slänga ur sig som om de pratade om en förkylning.

Det är just detta som gör det så svårt att försvara sig när man blir påhoppad för att man är sjukskriven. Det är ju bara ångest man lider av. Det har ju "alla", men det går minsan till jobbet ändå, för de är lite bättre än jag är, lite finare, lite duktigare. Att berätta att man inte jobbat på snart 4 år för att man har ångest är som att tigga problem. Folk kan helt enkelt inte förstå hur det tär på mig, hur det förstör mitt liv.

Så snälla, säg inte att du får ångest nästa gång du glömt att köpa mjölk i affären. Tänk på att det finns många som mig som inte kan leva ett normalt liv eftersom ett litet område, locus ceruleus i hjärnan får tuppjuck och helt plötsligt bestämmer sig för att jag är i omedelbar livsfara fast det inte finns någon som helst anledning till oro.

Sen kommer den vanliga diskussionen om man ska ta en massa "droger" eller inte. Tja, jag vet med bestämdhet att skulle jag inte ha mina antidepressiva skulle jag tagit livet av mig för länge sedan. De moderna antidepressiva är ju inte, trots vad många tror, mediciner som sänker ditt medvetande på något sätt. Man känner sig inte drogad av dem, det enda som händer när man tar dem är att mycket oro, depression och ångest försvinner och man kan leva ett "normalt" liv. Sen finns det ju mediciner som de facto "drogar" ner dig lite, sådana man kan ta till när ångesten är för stark. Själv får jag inte några sådana mediciner eftersom jag är alkoholmissbrukare och det finns inte en läkare i världen som vill ge mig ett till missbruk. Men de antidepressiva blir man ju inte beroende av på det sättet.

Lägger man sedan till den kognitiva beteendeterapin så har man stor chans att få bukt med ångesten. Jag går ju på regelbundna samtal där man försöker isolerara vad jag känner, när jag känner det och därifrån skapa strategier för hur jag ska ändra mina tankar kring det som sker runt omkring mig och i mig. Men jag har förstått att för mig kommer det inte finnas någon "bot" från min ångest. Jag får lära mig att leva med den, att stå ut och försöka acceptera att sådan här är jag och detta är mitt liv.

Men som sagt. Använd ordet ångest med urskillning. Du kanske kan hjälpa en sån som mig att bli accepterad i och av samhället därigenom