Meningen med livet?
Jag önskar att jag förstod vad min roll i detta livet är. Förut, innan, när jag jobbade så hade jag mening med livet. Jag hade mina barn som jag älskar över allt annat på jorden, jag hade ett jobb som jag trivdes med, jag var någons man. Nu vet jag inte längre. Jag vet att det finns många där ute i världen som tycker jag är en parasit på samhällskroppen. Ibland är jag böjd att hålla med. Jag gör ju ingen som helst nytta längre. Jag skulle lätt kunna dö i denna stund och ingen skulle sakna mig på några veckor eftersom jag endast har sporadisk kontakt med världen. Den enda som skulle reagera vore väl min mor som jag försöker ringa var eller varannan dag. Men inte ens hon skulle märka något förrän efter någon vecka helt enkelt eftersom det inte är så ovanligt att jag isolerar mig i dagar utan att vara i kontakt med någon levande människa.
Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan för att det är sant. Jag har inte längre något mål med min tillvaro. Det finns egentligen ingen anledning för mig att gå upp ur sängen annat än för att tömma kattlådan och ge Chips mat.
Jag kom in på dessa tankegångar eftersom Klimpen i en kommentar undrade varför jag driver den här rätt meningslösa bloggen. Det är helt enkelt så att bloggandet är mitt "jobb". Något att göra, en plats för mig där jag kan göra någon skillnad. Visst, det står inga stora tankar i den, det mesta är bara beskrivningar om hur jag röker och dricker kaffe. Men så får man kommentarer då och då och då blir det som ett samtal över fikabordet. En del tycker jag är dum i huvudet och en del gillar det jag skriver. Precis som i riktiga livet.
På jobbet, när jag jobbade, så var jag (inbillar jag mig) rätt så omtyckt. Men jag kommer ihåg en gång när vi satt ett gäng i solen på eftermiddagsfikat och pratade. Så sade en av biståndsbedömarna, en ung tjej som var vikarie, till mig "du ska inte tro att du är så jäkla populär". Jag vet inte vad det var som retade henne, men nått var det. Men så är det ju. En del gillar det man gör, en del gör det inte. Det är likadant med bloggen. Fast jag har lika svårt att förstå varför folk läser när de bara retar sig på det man skriver. Är det inte enklare att sluta läsa då? Men jag är tacksam för både ris och ros. Inte för att jag tänker ändra på något av det jag skriver bara för att någon tycker att det är tråkigt, dumt, korkat eller bara eländigt. Men det är alltid kul att veta vad männiksor tycker.
Så jag har bloggen som anledning att gå ur sängen på morgonen. Jag för ett samtal med mina läsare. En del kommenterar mycket, en del lite, de flesta inte alls. Men det känns lite som att man har ett gäng vänner där ute som man kan prata om allt med. För det är ju det jag gör, pratar om det mesta här på bloggen. Visst, jag har sagt det innan och säger det igen, jag skriver ju inte allt som händer, men mycket av min vardag, mina tankar och funderignar hamnar här.
Jaja, nog om det. Nu ska jag duscha (se där, en helt meningslös sak att berätta).
Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan för att det är sant. Jag har inte längre något mål med min tillvaro. Det finns egentligen ingen anledning för mig att gå upp ur sängen annat än för att tömma kattlådan och ge Chips mat.
Jag kom in på dessa tankegångar eftersom Klimpen i en kommentar undrade varför jag driver den här rätt meningslösa bloggen. Det är helt enkelt så att bloggandet är mitt "jobb". Något att göra, en plats för mig där jag kan göra någon skillnad. Visst, det står inga stora tankar i den, det mesta är bara beskrivningar om hur jag röker och dricker kaffe. Men så får man kommentarer då och då och då blir det som ett samtal över fikabordet. En del tycker jag är dum i huvudet och en del gillar det jag skriver. Precis som i riktiga livet.
På jobbet, när jag jobbade, så var jag (inbillar jag mig) rätt så omtyckt. Men jag kommer ihåg en gång när vi satt ett gäng i solen på eftermiddagsfikat och pratade. Så sade en av biståndsbedömarna, en ung tjej som var vikarie, till mig "du ska inte tro att du är så jäkla populär". Jag vet inte vad det var som retade henne, men nått var det. Men så är det ju. En del gillar det man gör, en del gör det inte. Det är likadant med bloggen. Fast jag har lika svårt att förstå varför folk läser när de bara retar sig på det man skriver. Är det inte enklare att sluta läsa då? Men jag är tacksam för både ris och ros. Inte för att jag tänker ändra på något av det jag skriver bara för att någon tycker att det är tråkigt, dumt, korkat eller bara eländigt. Men det är alltid kul att veta vad männiksor tycker.
Så jag har bloggen som anledning att gå ur sängen på morgonen. Jag för ett samtal med mina läsare. En del kommenterar mycket, en del lite, de flesta inte alls. Men det känns lite som att man har ett gäng vänner där ute som man kan prata om allt med. För det är ju det jag gör, pratar om det mesta här på bloggen. Visst, jag har sagt det innan och säger det igen, jag skriver ju inte allt som händer, men mycket av min vardag, mina tankar och funderignar hamnar här.
Jaja, nog om det. Nu ska jag duscha (se där, en helt meningslös sak att berätta).
Kommentarer
Trackback