Livsledan och ...
Jag förstår inte varför männiksor, både i och utanför vården, hela tiden vänder på problemet och ser det från fel håll. "Om du bara aktiverar dig ska du se att du mår bättre". "Om du bara äter rätt så kommer du må bättre", "Om du bara tänker positivt" ska du se att du kommer må mycket bättre.
Hade en häftigt uppflammad diskussion med psykpersonalen som var här för att ta min puls och mitt blodtryck och även lämna tabletter jag kan ta om det blir jobbigt i själen. Väl så. Men så pratades det om att bara....
Så blev jag förbannad och svarade tillbaka och hela diskussionen höll på att spåra ur totalt, men som tur var så sansade vi oss alla tre. MEn man känner sig påhoppad.
När en sån som Klimpen eller Klumpen eller Plumpen eller vad det nu är han kallar sig skäller så känns det mest som när en såndär liten råttstor jycke gläfser. Han förstår liksom inte bättre, fick väl inga leksaker när han var liten eller nått, alltså sitter han och läser bloggar han avskyr och hatar personer han aldrig vare sig sett, mött eller pratat med. Men den kategorien är väl mest irriterande som mygg på en grillkväll.
Men när folk som arbetar med psyk sätter igång och trivialiserar problematiken känns det djupt i hjärteroten. För om inte de vill vara med och förstå vart ska man då vända sig? Jag försökte förklara att jag levt med detta i 17 år och att jag kan det mesta som är sagt om ångest och att jag även kan berätta att det inte är så lätt som de sägs att bli frisk. Visst går det, men man måste få hjälp med mediciner och terapi. Att lägga hela ansvaret på den sjuka individen är att skuldbelägga den för att den inte "försöker" tillräckligt.
Sköterskan som var med sade att hon visst själv haft ångest. Så klart hon hade. Det ha alla mer eller mindre någon gång i livet. Men varje dag, varje natt i 17 år är lite annorlunda mot ett enstaka panikanfall eller ångest över att man inte gett barnen tillräcklig kärlek.
När jag ville prata om ångest utifrån ett kemiskt perspektiv var de inte ens intresserade av att disutera det. Jav använde, måhända lite drastiskt, schizofreni som jämförelse. Ingen ber en schizofren skärpa sig, börja motionera och tänk glada tankar så går det över. Men det bara skrattade de bort. Mitt andra argument för att problemet inte är så enkelt så att det bara går att "tänka bort" är att varför ska jag äta medicin om problemet ändå inte sitter i hjärnan. Då sade sköterskan att det är väldigt lite vi vet om hjärnan än så länge. Någonstans där tappade jag tråden.
Summan av det jag fattat av samtalet var att:
- Det är bara jag själv som kan kontrollera min ångest
- Problemet är inte kemiskt i hjärnan, fast man kan framkalla en ångestattack hon en individ genom att injicera mjölksyra.
- Mediciner kan hjälpa, men vi vet inte varför.
- Medan det bara är jag som kan styra ångest det så kan även mediciner hjälpa till, men bara när man inte pratar om det
- Genom att det bara är jag som kan styra min ångest så måste jag ju själv vilja ha ångest. Men det vill jag ju inte, det är jag säker på.
Det känns lite som att sanningen ligger någonstans mellan allt detta.. Jag är helt 100% säker på att man kommer omvärdera sin syn på ångest, dess uppkomst och dess behandling inom en 10-års period. Men just nu så är den regerande sanningen och enda tillåtna sätte att se på ångest som något som patienten själv styr. Det är helt enkelt på grund av allt detta som man bryr sig så lite om oss nerutiker som patientgrupp.
Visst, vi som är friska och bara emellanåt råkar ut för vad vi tror är ångestattacker, har svårt att förstå nån som är heltidssjuk. Men jag har följt din blogg rätt länge, och jag märker att du mår bättre när du rör på dig och äter ordentligt, verkar det som i alla fall. Så fort som du börjar dricka går det åt h-e, sen vad som driver dig att dricka är en annan sak. Jag tror du fixar detta, för i grunden är du sund. Tycker jag.. Du klarar att åka buss verkar det som, du klarar att handla, åka till mamma, snart har du körkortet - fixa - snacka med din son, laga mat (det såg jättenyttigt ut), blogga - men du behöver träffa mer folk. Självklart blir man lite knäpp av att bara prata med katten. Hurra för din kompis K.
Okey...du snackar skit om psykvården.Det gör alla som har hamnat där.Jag har jobbat inom Psyk i närmare 30 år och bara mött missnöjda patienter.Så vad gör vi?Skiter i er eftersom både jag och mina arbetskamrater inte orkar att lyssna längre.Vi kan ge er en spruta men vi kan inte förändra erat liv.Så är det med det.Den enda som kan göra något åt sig själv är just du själv.Hur jobbigt tror du det är att sitta och lyssna dag efter dag på alla psykfall som tycker att dom är gudar och vi är bara skit? Sen går dom hem och svär en ramsa och fortsätter med sitt missbruk.Medan vi går hem och försöker att förtränga och leva ett vanlig liv...vilket för det mesta inte går utan det blir slitningar i äktenskapet...ja jösses tänk en gång för fan...du är så centrerad...men om du hade någon som helst tanke på andra...så vore det bra
Glömde en sak...du med din lilla ångest du skulle se våran när vi går till jobbet på måndagsmorgonen...hela helgen förstörd
Byt jobb då gnällspik!
Daniel var en seriös typ..har förmodligen aldig haft nåt jobb...men han kaske kan tala om för mig hur man byter jobb med 5 år till pensionen.Men jag förmodar att alla kan det av ert slag
HAr man gått 30 år på samma arbetsplats och föraktat sina patienter så skulle man nog slutat för 25 år sedan. Minst. Jag har aldrig sagt att all personal är kass. De jag mötte när jag var uppe på psykakuten var änglar och verkligen experter på bemötande. Men du Orvar är helt klart olämplig inom vården.
Lottet: Du har helt rätt, men tvärtom. Det är när jag mår bra som jag kan/orkar ta tag i mitt liv och leva hälsosamt. Som förra hösten när jag började träna, sola, gick ner i vikt. Helt enkelt för att jag orkade och kunde. MEn sen återkom ångesten trots att jag tränat och allt det där och då kunde jag inte fortsätta. Det är lite så med alkoholen, den tar jag till när jag mår som allra sämst. Men jag kan hålla med om att det är korkat för den hjälper mig inte direkt kan vi väl vara överrens om.
MEn det är en liten fråga om hönan och ägget där jag inte alltid är övverens med gällande paradigm. Hade Orvar läst inlägget hade han insett att det inte handlade om att jag ansåg att personalen var på något sätt dåligt, men att jag anser att det som de fått lära sig, den vårdvetenskap vi har av idag gällande neuroser är ute på lite sne kant. Men Orvar orkade inte det så då vet jag inte vad jag ska göra åt en så sorglig figur förutom att be honom gå till sin chef och be om omplacering så att sjuka patienter slipper ha med honom att göra. Det verkar bäst för alla för jag har svårt att se hur Orvar skulle kunna ansa, leka, lära i en anda av tro hopp och kärlek.
Bitter man den där orvar...men man blir väll sån när man slängt bort sitt liv på ett jobb man(vågar jag säga det) hatar kanske rent ut sakt...men ärligt talat..sluta tjata på andra att sluta gnälla när du gör exakt samma sak..
Daniel: Menar du att det är jag som gnäller? Usch, det vill jag verkligen inte göra. Vill bara berätta om hur jag känner och mår, men det är nog rätt att det kan bli förbannat gnälligt. Jag är inte riktigt så här gnällig IRL, men här på bloggen så kommer allt ut, här häver jag ut allt som jag inte orkar hålla inne med så det blir väl lite väl koncentrerat ibland kan jag tro. Ska försöka skärpa mig.
nej, det va menat till orvar. Klart att var å en har rätt att gnälla...Men att säga åt någon annan att sluta när man gör desamma själv..dålig stil
Min mamma har jobbat inom psykvården i över 30 år, jag vet vilket slitigt jobb dom har. Jag har själv oxå erfarenhet som patient. Jag blir verkligen mörkrädd om denne Orvar jobbar inom psyk och är allvarlig i sitt inlägg!! Har man ett sånt människoförakt så ska man inte jobba med människor överhuvud taget, och absolut inte inom psykiatrin!!