Det sket sig

Sa jag att det skulle bli en bra dag? Bullshit. Jag fick en av de värsta nojorna jag fått på länge, länge. Mår skit och pannkaka. Min värsta mardröm slog till, kramp i tungan. Jag vet ju att det beror på att jag pressar tungan upp mot gommen och fram mot tänderna hela tiden, men det gör inte det hela bättre.

Som tur var så hade jag tagit lugnande det första jag gjorde när jag vaknade i morse så det höll det hela på ett sånt läge att jag inte gjorde något dumt. Men nu förstår jag varför folk skär sig, man är beredd att göra allt för att slippa ångesten.

Lusten att gå och köpa folköl är oerhört stark, bara för att få lite paus i kaoset i mig, men jag tänker inte gå i den fällan igen. Inte denna gången i alla fall.

Jag har meddelat min kusin om att jag inte kommer til bröllopet i morgon och det känns kass. Jag hade verkligen sett fram mot en baluns med släkt och en massa nya spännande männiksor jag inte kände sedan innan. Men, man kan inte få allt i livet.

Mitt boendestöd var här tidigare och de fick faktiskt ut mig på gården där vi satt och pratade lite. Men jag var så väck i skallen av alla lugnade jag tagit så jag vet fan inte vad jag svamlade om.

Sen ringde min "ångestterapeut" och vi pratade om att jag nog ska koncera mig på en terapi i taget. Det blir så splittrat som det är nu med två terapeuter. Det känns kass eftersom hon verkligen är underbar som terapeut och jag har fått bra kontakt med henne. Men jag förstår hennes resonemang att det är bättre att jag får "hela paketet" på beroendeenheten, med läkare och terapi och provtagningar och allt vad det är.

Uscha go vänner. I dag mår jag kass och har gjort så i två veckor. Men jag håller näsan ovanför vattenytan och försöker trampa vatten så gott jag kan. Min stackars tant mamma är så orolig för mig och jag förstår henne, det är som jag känner om min son som inte heller mår bra. Man känner sig så maktlös när ens barn mår dåligt och man önskar det vore någåt man kunde göra.

Krampen i tungan håller i sig men just nu så kan jag bara konstatera att det är så efter att plockat i mig allt lugnande jag har. Jag önskar att läkaren skulle skriva ut starkare lugnande till mig men det kan jag ju glömma på grund av mitt missbruk. Men jag jag funderar på att säga som det är, att om inte jag får lugnande tabletter så kommer jag supa ihjäl mig till slut eftersom det är det enda jag har att ta när ångesten är som värst. Alkohol har ju tyvärr den allra bästa ångestdömpande effekten av något annat som finns, men ångesten kommer sedan tillbaka tio gånger värre.

Hellre beroende av tabletter än att leva ett sådant här liv som jag lever nu, där vartenda minut är en kamp, där livet räknas i sekunder. Ibland är jag osäker på hur länge jag orkar innan jag gör något dumt. Tur jag är så livrädd för döden, annars hade jag nog gett upp för länge, länge sedan. En gång satten jag mig i bilen i garaget, starta motorn och lät avgaserna förtjocka luften, men som tur var så kom jag på bättre tankar när jag tänkte på mina barn. Så den vägen är utesluten.

Men att pumpa mig full med mer tabletter och ta mopeden till affären för att köpa folköl är som sagt lockande. Sen kunde jag ta mig till stan med bussen för att gå till bolaget, köpa en hela Gin och fyllna till ordentligt och glömma min ångest för en stund.

Nä. ingen bra idé. Så den skippar vi.

"Oh, lord, help me walk
Another mile, just one more mile;
I'm tired of walkin' all alone.

And lord, help me to smile
Another smile, just one more smile;
Don't think I can do things on my own.

I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
But now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help

Oh come down from Your golden throne to me, to lowly me;
I need to feel the touch of Your tender hand.
Release the chains of darkness
Let me see, Lord let me see;
Just where I fit into your master plan.

I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
Now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
With a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
"

Kommentarer
Postat av: Miss Borderline

Alltså det där med benso, ibland (speciellt bland yngre läkare) så är det ju en VÄL överdriven oro/rädsla tycker jag! Försök prata med din läkare, det finns ju en gräns för vad som är ok att neka en patient att prova om ett läkemedel kan fungera bara för att det finns en oro om att ett eventuellt missbruk kan uppstå, för tänk om det inte alls blir så utan att du får god hjälp av tabletterna, är inte DET värt att prova med tanke på hur du mår?!

Jag menar vad för motivering har läkaren för att inte ens låta dig prova mer än att du har problem med alkoholen?! Jag vet flera (inkls jag själv) som får benso trots vetskap om en viss missbruksproblematik, så med "rätt" läkare så är det inte totalt omöjligt.

Eller ska du offras på nåt "anti-benso"altare bara för SAKENS skull???!!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback