Vems sak att bry sig?
Det var nog lite igår så att den ena av personalen är inne på Tough love som det heter så hon nöp mig lite i örat och det är något jag har svårt för. Jag har svårt för när auktoriteter säger åt mig vad jag ska göra. Men de idag var mycket smartare och gav informationen som ett förslag och det kan jag leva med. Samma sak, olika reslultat.
Jag har råkat ut för de mest skilda bemötanden inom psykiatrin. Det värst var väl när jag låg på missbruk och man kunde läsa föraktet i personalens ögon. De dömde bort en direkt. Ingen tog kontakt förutom det dagliga läkarsamtalet, jag kände mig helt bortglömd där jag gick i korridorerna. Det var inte de att de var otrevliga på något sätt, förutom en karl som jag fick svårt för. Men de hade gett upp. De ser samma människor komma in, nerkörda och fulla gång på gång. Det klart det sliter, det förstår jag med. Det bästa vore om man satte upp en 5 årsgräns på hur länge någon ska jobba med missbrukare, sen får man givetvis hitta på ett sätt att föra vidare den kompetens de hinner bygga upp till den nya personalen. Man kunde kanske tänka sig någon sorts skiftgång i ett halvår så att de nya hann få lite hum om hur det funkar.
Jag tror överhuvudtaget på rotation inom vården. JAg kunde ju själv känna en uppgivenhet i mitt yrke när jag jobbade. Samma problem, samma krämpor och det slutade alltid med döden vad man än gjorde. Men samtidigt så älskar jag gamla människor för de har så mycket att ge, så mycket att berätta. Jag kunde ibland planera "vila dag" på jobbet. En dag när jag inte gjorde allt det där andra man hela tiden springe omkring och gör, lägger om sår, skriver vårdplaner, pratar med anhöriga, läkare, distriktsarbetsterapin, sjukgymnasten, dokumenterar och sorterar en satans massa papper som hela tiden dimper ner.
Nä, då ringde jag på dörren till de patienter jag visste var ensamast eller helt enkelt trevligast, sen satt vi och pratade i en timma eller 2 tills det var dags för nästa patient.
Det gav mig så mycket de där samtalen. Jag fick nya krafter och orkade med allt det där tråkiga man gör på jobbet ett tag till.
Bemötande i vården är a och o. För om inte vårdaren, som har betalt för att bry sig, gör det? Vem ska man då uppsöka? Man är ju där för att livet är pissigt och allt gått snett. Man åker ju knappast upp till psykakuten för att man känner sig lite ensam utan för att man mår akut dåligt i själen.
Tänk om fler kunde förstå det, det enkla att bemöta en annan människa med respekt. Eller personens känslor med respekt och förståelse. Man behöver inte hålla med, bara förstå att det går att känna så. Och när det gäller dig, så förstår jag att hönan och ägget råder, men i de lägena gäller det att hålla sig till den svåra vägen. d v s mat, motion, umgänge. Sen tror jag också på att det du lider av är en kemisk reaktion, som borde kunna botas med rätt sorts stimulantia. OBS - rätt mat, motion, umgänge räknas till det. Även om jag är övertygad om att du med rätt - vilka det nu är sånt kan inte jag - sorts medicin skulle kunna vara tämligen besvärsfri. Jag är gift med en kemist!
Idag höll jag en kurs och fick veta att jag skulle vara riktigt vacker med rödare läppar, målade naglar och höga klackar. Häpp! (Apropå ingenting)
Alltså du får ursäkta att jag säger det men VEM är det som ska titta på förakt på VEM egentligen??!! Fruktansvärt bemötande av personalen som jobba med missbruk!! OCH borde inte vuxna friska människor ha vett på att BYTA JOBB när dom känner att allt bara går på rundgång och att dom gett upp och inte finner sitt arbete meningfullt!! Så är det inte snarare dom inlagda som isof ska titta snett på personalen??!! Dom inlagda kanske återkommer i jämna cykler men dom är ju sjuka, personalen ska ju iaf FÖRESTÄLLA vara friska, och friska människor borde väl kunna ta ansvar för sitt eget liv och byta arbete när dom inte trivs med sitt jobb tycker man!