Man börjar ju undra över varför man blir sjuk hela tiden

Jag har nog vant mig tror jag. Vid att vara sjuk. Är det inte i huvudet så är det i kroppen. Jag vandrar mellan förkylning till förkylning och tycks hosta mig igenom livet. Sen har jag några bra veckor när allt funkar som det ska. Sen, tja, så ramlar det ihop igen. Kan det bero på taskig diet, dåligt med motion och en satans massa cigg tro? Nja, man börjar ju fundera.

Förr i tiden, då när jag var en arbetande liten själ som pliktskyldigt gick till min arbetsplats var dag för att åtminstone kunna dricka gratis kaffe, så trodde jag att dessa återkommande infektioner berodde på stress. För jag var ju för sjutton nästan aldrig sjuk före jag fyllde 30. Men sedan dess har det varit minst en förkylning var annan månad och en stor dunderinfektion varje halvår. Men jag kan ju knappast klaga på stress nu för tiden, hur mycket jag än vill det. Det stressigaste jag har att tänka på är att ta mig till terapin varannan vecka. Så vad tusan är det då? Nä, jag klagar inte och gnäller just nu. Jag undrar faktiskt på riktigt. Vad är det som gör att mitt immunförsvar har klappat ihop så totalt? Det hela blir till en akademisk fråga i min skalle. För jag är ju annars kärnfrisk rent fysiskt. Ingen lätt hälta eller begynnande reumatism. Oh nej. Jag är som ett levande exempel på att övervikt, rökning och överdrivet alkoholintag inte är så farligt som folk påstår. Mina levervärden är helt ok trots ett antal försök att bevisa annat och jag har inte det allra minsta problem med podager.

Så vad tusan är det som krånglar? Om jag det visste. För just nu idag, precis nu, så kan jag bittert konstatera att jag troligen fått lunginflammation igen. Jag känner igen symptomen och det lutar väl åt att lilla WoB får knata till vårdcentralen på måndag för att hämta ut en gnutta antibiotika. Igen. Nä, det hela är ett mysterium. Jag har röntgat lungorna oftare än en del byter kalsonger och de finner inte nått annat än den gamla vanliga lnginflammationen. Inga konstiga mörka områden som kunde förklaras av rökningen och att jag hade ett halvår kvar att leva. Lite antibiotika och jag är uppe igen som en glad sprattelgubbe.

Nä, jag är väl ett medicinskt under kan jag tro.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback