Nu blev det enna som trassligt :-)
Nähä. Nä det gick ju inte. Det blev ingen resa till stora staden eftersom jag inte hade pengar på busskortet. Så jag blir väl sittande här ute i min lilla lya och får fundera ut en annan lösning på mitt predikament. Det sista som lämnar är hoppet säger de ju :-)
Jag har ju i alla fall så jag klarar mig idag med ett paket cigg och mjölk och dessutom ett gäng frysna tacoskal som man kan knapra på i stillhet. Det skadar väl knappast att jag går ner nått kilo och dessutom så blir det ju helt klart lättare att sluta röka när man inte har några rökdon att blossa på. Fast jag lurar på att kila över till en granne och låna 30 spänn till bussen. Det är ju det där med medicinerna ju.
Äh, fasen vad saker och ting ska knasa till sig. Men jag vet inte, det känns lite som att universum liksom pröver mig för att se hur mycket jag reder ut så jag tänker då banne mig inte ge upp. No way. Jag får slänga all fånig stolthet överbord och se vart det för mig. Troligen kommer jag småle åt detta när jag blir en gammal man och vara stolt över att jag redde ut det hela på något sätt som jag än så länge inte riktigt kan se eller finna. Hela mitt inre skriker just nu att jag ska gå och lägga mig i sängen och försöka sova bort tiden till nästa vecka när jag får ersättning från försäkringskassan igen, men jag tror att de där locktonerna är skapade just för att jag ska göra bort mig och sluta tänka kreativt. Så jag ska ta en kopp kaffe (som jag gudskelov har gott om, annars vet jag inte hur det hade gått) och fundera ut en präktig lösning på det hela. Som mål har jag att jag på julsafton ska sätta mig ner hemma hos tant mamma på kvällen och gotta mig åt att jag minsan är en överlevare och inte ger upp när det blåser lite.
Vansklig tillvaro det här man lever. men Chips, katten, är på min sida. Hon tittar på mig och jag finner den allra största tröst i att hon kommer sova bredvis min kudde i natt oavestt hur jag gör. Som sagt, svårigheter är till för att överkommas.
Jag har ju i alla fall så jag klarar mig idag med ett paket cigg och mjölk och dessutom ett gäng frysna tacoskal som man kan knapra på i stillhet. Det skadar väl knappast att jag går ner nått kilo och dessutom så blir det ju helt klart lättare att sluta röka när man inte har några rökdon att blossa på. Fast jag lurar på att kila över till en granne och låna 30 spänn till bussen. Det är ju det där med medicinerna ju.
Äh, fasen vad saker och ting ska knasa till sig. Men jag vet inte, det känns lite som att universum liksom pröver mig för att se hur mycket jag reder ut så jag tänker då banne mig inte ge upp. No way. Jag får slänga all fånig stolthet överbord och se vart det för mig. Troligen kommer jag småle åt detta när jag blir en gammal man och vara stolt över att jag redde ut det hela på något sätt som jag än så länge inte riktigt kan se eller finna. Hela mitt inre skriker just nu att jag ska gå och lägga mig i sängen och försöka sova bort tiden till nästa vecka när jag får ersättning från försäkringskassan igen, men jag tror att de där locktonerna är skapade just för att jag ska göra bort mig och sluta tänka kreativt. Så jag ska ta en kopp kaffe (som jag gudskelov har gott om, annars vet jag inte hur det hade gått) och fundera ut en präktig lösning på det hela. Som mål har jag att jag på julsafton ska sätta mig ner hemma hos tant mamma på kvällen och gotta mig åt att jag minsan är en överlevare och inte ger upp när det blåser lite.
Vansklig tillvaro det här man lever. men Chips, katten, är på min sida. Hon tittar på mig och jag finner den allra största tröst i att hon kommer sova bredvis min kudde i natt oavestt hur jag gör. Som sagt, svårigheter är till för att överkommas.
Kommentarer
Trackback