En pilsner till
På tal om min faschination av låten "Våga vara rädd" så för jag väl förklara att det är så mycket av mitt liv som går ut på just det. Att vara beredd att våga vara rädd. För jag är rädd så ofta, oftast helt utan yttre anledning. Men jag tror att jag växer för varje panikattack. Att jag lär mig lite mer om mig själv.
För när hela kroppen löper amok. När svetten rinner nerför ryggen, ansiktet domnar bort som om man fått en tandläkarbedövning rakt i plytet, nrä musklerna spänner sig och rycker. Då gäller det att våga möta det där. Den oerhörda dödsskräcken. Vissheten om att "denna gången kommer jag dö/bli galen.
För varje gång man "vågar vara rädd" så växer man lite. Blir lite ödmjukare, lite rundare i konturerna.
Under 18 år nu har jag levt med min ångest. Mer eller mindre varje dag har färgats av rädslan för att bli rädd igen. Om ångesten bara vore begränsad till attackerna vore det, inte ok, men bättre. Men varje vaken stund går ut på att undvika ännu en ångestattack, tills man är så utmattad att man inte pallar att stå emot längre. Då kommer den. Rädlsan för att vara rädd. Sen, som på beställning knyter sig magen, hjärtat börjar slå fortare och fortare. Svetten bryter fram i händerna. Rinner längs med ansiktet. Ner för ryggen. Tröjan blir blöt och allt går fortare och fortare. Som en virvelvind som varvar upp. Yrseln kommer, allt snurrar. Tunga, läppar, ansikte domnar. Det rycker i fingrarna. Man är övertygad om att det inte finns någon hjälp som någon levande varelse kan ge.
Så går mina dagar, mina veckor, månader och år. Samlas på hög, lägger sig vackert tillrätta. Jag kan se på dem så häår i efterhand och undra vad, vart, jag vore nu om det inte vore för det där. Jag är smart, har lätt för att lära och lära ut, ser hyggligt bra ut. Är social ut i fingespetsarna, får männiksor att trivas runt omkring mig. JAg kan få ett helt rum att skratta och må bra även när det är ett hårt jobb som väntar alla i det där rummet. Jag har lätt för att prata med kvinnor och även att erövra dem.
Allt det där har jag på mitt pluskonto. Det enda som drar ner mig är att jag till skillnad från många andra har en ångestneuros. vad det beror på vet ingen. Barndom, nä, den var inte helt lätt men heller inte kass, som så många andras barndom, Ärftlighet? Troligen, det finns många i min släkt som har problem med "nerverna" på ett eller annat sätt.
Men nyckleln till det hela är att "våga vara rädd". Men hur ska jag våga vara det? Jag vet inte än. Jag väntar på svaret. Kanske kommer det genom terapi? Kanske kommer det nån ny fantastisk medicin som ger mig lite större lindring. Jag trodde Pernilla var det som var svaret på det hela. Hon gav mig en trygghet som ingen tidigare eller efter henne har gett mig. Jag kunde lita på att hon gjorde allt hon kunde för att lindra min ångest och bara känslar av det var fantastisk. Men det klart att hon inte orkade med en jättebebis.
Så nu sitter jag här, ensam i mörkret och småpratar med dig. Om allt och inget kring det mest centrala i mitt liv. Rädslan för rädsla.
Äh. Jag tar en pilsner till tror jag. Enklast så.
För när hela kroppen löper amok. När svetten rinner nerför ryggen, ansiktet domnar bort som om man fått en tandläkarbedövning rakt i plytet, nrä musklerna spänner sig och rycker. Då gäller det att våga möta det där. Den oerhörda dödsskräcken. Vissheten om att "denna gången kommer jag dö/bli galen.
För varje gång man "vågar vara rädd" så växer man lite. Blir lite ödmjukare, lite rundare i konturerna.
Under 18 år nu har jag levt med min ångest. Mer eller mindre varje dag har färgats av rädslan för att bli rädd igen. Om ångesten bara vore begränsad till attackerna vore det, inte ok, men bättre. Men varje vaken stund går ut på att undvika ännu en ångestattack, tills man är så utmattad att man inte pallar att stå emot längre. Då kommer den. Rädlsan för att vara rädd. Sen, som på beställning knyter sig magen, hjärtat börjar slå fortare och fortare. Svetten bryter fram i händerna. Rinner längs med ansiktet. Ner för ryggen. Tröjan blir blöt och allt går fortare och fortare. Som en virvelvind som varvar upp. Yrseln kommer, allt snurrar. Tunga, läppar, ansikte domnar. Det rycker i fingrarna. Man är övertygad om att det inte finns någon hjälp som någon levande varelse kan ge.
Så går mina dagar, mina veckor, månader och år. Samlas på hög, lägger sig vackert tillrätta. Jag kan se på dem så häår i efterhand och undra vad, vart, jag vore nu om det inte vore för det där. Jag är smart, har lätt för att lära och lära ut, ser hyggligt bra ut. Är social ut i fingespetsarna, får männiksor att trivas runt omkring mig. JAg kan få ett helt rum att skratta och må bra även när det är ett hårt jobb som väntar alla i det där rummet. Jag har lätt för att prata med kvinnor och även att erövra dem.
Allt det där har jag på mitt pluskonto. Det enda som drar ner mig är att jag till skillnad från många andra har en ångestneuros. vad det beror på vet ingen. Barndom, nä, den var inte helt lätt men heller inte kass, som så många andras barndom, Ärftlighet? Troligen, det finns många i min släkt som har problem med "nerverna" på ett eller annat sätt.
Men nyckleln till det hela är att "våga vara rädd". Men hur ska jag våga vara det? Jag vet inte än. Jag väntar på svaret. Kanske kommer det genom terapi? Kanske kommer det nån ny fantastisk medicin som ger mig lite större lindring. Jag trodde Pernilla var det som var svaret på det hela. Hon gav mig en trygghet som ingen tidigare eller efter henne har gett mig. Jag kunde lita på att hon gjorde allt hon kunde för att lindra min ångest och bara känslar av det var fantastisk. Men det klart att hon inte orkade med en jättebebis.
Så nu sitter jag här, ensam i mörkret och småpratar med dig. Om allt och inget kring det mest centrala i mitt liv. Rädslan för rädsla.
Äh. Jag tar en pilsner till tror jag. Enklast så.
Kommentarer
Trackback