Min älskade katt och att förlora en vän
Sömn, jag behövde sömn. Hade varit uppe ett och ett halvt dygn igen och stekt hjärnan. Besviken på livet, trött och rädd. Men lite sömn gjorde susen. Nu ska jag fortsätta sova tills all ledsenhet är borta.
Just som jag skrev detta fick jag en hejdundrande panikattack. Det var väl det att jag satte ord på det som bubblar i mig som gjorde det. Men jag lyckades kravla mig upp ur soffan och slänga i mig ett piller. Men det som gjorde mig lugn var inte pillret. För det tar ju minst 20 minuter innan det funkar och under tiden får man vrida sig i ångest.
Nä det var lilla Chips som hoppade upp bredvid kudden och pockade på uppmräksamhet genom att lägga en tass på min kind. Allt som jag gav efter för hennes påstötanden och klappade henne blev jag lugnare och lugnare. Sen började hon, jag vet det låter äckligt men, "tvätta" mitt hakskägg och jag smälte bort allt längre in i lugnet.
Fan, jag bara måste få med mig katterna. Jag har ändå skött dem sedan 03 utan att de mått dåligt. Men det ser ju bra ut. Jag ska ringa mina kontaktpersoner på soc i morgon och se om inte de kan hjälpa mig lite extra med det där så allt är klart redan när jag flyttar.
Vem fan behöver piller när man har två päslbollar liksom? De ger mig så mycket gott de där två rackarna.
Sen är det gott att alla hjärtans dag är över. Ingen höjdardag för lilla Jonas 2008. Givetvis skickade jag en massa elaka mess till före detta frun eftersom hon "övergett" mig totalt vid detta laget. SÅ jävla dumt. Bättre att lilla Jonas biter i det sura äpplet som en man. Tar saker för vad de är. Men inte jag inte. Alltid dramatsisk. Så nu hatar hon väl mig på riktigt. SÅ dumt.
Men, gjort är gjort och jag älskar henne fortfarande så mycket men jag vet inte längre hur jag ska nå fram till henne. JAg vill ju att hon ska ha det bra men det är som om jag inte finns längre. Jag når bara inte fram. Så jag skickade en massa elakt skit bara för att få en reaktion. Men det fick jag inte heller. Nada. Inget. Fan jag har förlorat min allra bästa vän på riktigt....
Just som jag skrev detta fick jag en hejdundrande panikattack. Det var väl det att jag satte ord på det som bubblar i mig som gjorde det. Men jag lyckades kravla mig upp ur soffan och slänga i mig ett piller. Men det som gjorde mig lugn var inte pillret. För det tar ju minst 20 minuter innan det funkar och under tiden får man vrida sig i ångest.
Nä det var lilla Chips som hoppade upp bredvid kudden och pockade på uppmräksamhet genom att lägga en tass på min kind. Allt som jag gav efter för hennes påstötanden och klappade henne blev jag lugnare och lugnare. Sen började hon, jag vet det låter äckligt men, "tvätta" mitt hakskägg och jag smälte bort allt längre in i lugnet.
Fan, jag bara måste få med mig katterna. Jag har ändå skött dem sedan 03 utan att de mått dåligt. Men det ser ju bra ut. Jag ska ringa mina kontaktpersoner på soc i morgon och se om inte de kan hjälpa mig lite extra med det där så allt är klart redan när jag flyttar.
Vem fan behöver piller när man har två päslbollar liksom? De ger mig så mycket gott de där två rackarna.
Sen är det gott att alla hjärtans dag är över. Ingen höjdardag för lilla Jonas 2008. Givetvis skickade jag en massa elaka mess till före detta frun eftersom hon "övergett" mig totalt vid detta laget. SÅ jävla dumt. Bättre att lilla Jonas biter i det sura äpplet som en man. Tar saker för vad de är. Men inte jag inte. Alltid dramatsisk. Så nu hatar hon väl mig på riktigt. SÅ dumt.
Men, gjort är gjort och jag älskar henne fortfarande så mycket men jag vet inte längre hur jag ska nå fram till henne. JAg vill ju att hon ska ha det bra men det är som om jag inte finns längre. Jag når bara inte fram. Så jag skickade en massa elakt skit bara för att få en reaktion. Men det fick jag inte heller. Nada. Inget. Fan jag har förlorat min allra bästa vän på riktigt....
Kommentarer
Trackback