WoBWorld

Som sagt, tittar och försöker fårstå varför någon annan överhuvudtaget tittar på Wallanderfilmen på tv. Men Johanna Källström är död. Ett offer för sig själv. Filmen liksom flyter bort när jag tänker på det. För jag kan förstå, bättre än jag själv vill, varför hon gjorde som hon gjorde. Kan förstå hennes val.

Det som gäller för mig är att inte ramla ner i samma svarta hål. Igen. För det är så nära, så djupt inom mig. En känsla av att allt ändå redan är över och att resten av livet kommer bli en enda lång Golgatavandring.

Jag önskar jag vore religiös. Hade någon sorts förankring i tanken på livet. Men jag har inget sådan. Jag är agnostiker vilket kort sagt betyder att jag inte vet vad jag skall tro på. Det är nog det svåraste man kan vara. Är man totalt utan tro så ser man livet som en parentes, har man tro så ser man det som början. Jag vet inte hur jag ska tro. Jag är livrädd för att dö, gudskelov, det är nog det som räddat mig kvar i detta allt så undebara liv som vi har. För nog är det en fantastisk gåva vi fått. Att leva, känna solen, älska, berusa oss, äta gott, vara nära dem vi tycker om och älskar. Skratta, gråta. Allt det där är något gudomligt. Men jag är inte säker på vart det kommer från.