Trött
Usha. Magen börjar säga ifrån. Den har fått nog av ölpimplande, cigarettrökande och snusandet. Bristen och överfödet av sömn och det skämmiga av att vara en sån som mig. Två steg från uteliggare.
Jag pratade just med Polare R som just sagt upp sig från jobbet som sjuksköterska på min gamla arbetsplats och ska börja som elekriker vid sjukhusets stora nybygge. Jag kommer, den dagen när den väl kommer, sakna honom på jobbet. Men jag beundrar hans mod att ta ett nytt steg i livet, att bryta upp från något han är missnöjd med.
Själv saknar jag det modet. Jag sitter gärna fast i en situation jag inte trivs med bara av ren bekvämlighet. Man vet vad man har liksom.
Men nu har jag ju chansen. Jag har kommit från ett jobb där jag tror att jag gett det jag kan ge. Jag är tom. Som det är nu så har jag inte mer att ge, jag har fullt upp med att sköta mig själv och inte ens det går så bra. Hur skulle jag kunna hjälpa andra då?
Så, nu kanske jag ska ta chansen, att när jag väl blir bättre, göra något helt annat. Jag har gjort en massa innan jag ramlade in i vården, mestadels på olika fabriker. Lastat däck på Viskafors gummifabrik,. jobbat i labbet på en annan gummifabrik. Lastat slitbanor på samma fabrik. Klistrat etticketter under smörburkar (jag vet, det låter helt sjukt men det var mitt jobb), vaktat plaströrsmaskiner. Jobbat på labb på samma rörfabrik. Sålt bilar. (jag var fruktansvärd, jag kan ju inte sälja ens den allra minsta smörkula).
Så det kanske är dags för nått nytt. Fan vet. Men jag får först hela mig själv, friskna till. För inte fan tänker jag vara pensionär resten av livet. Och det handlar inte om pengar som Alliansregeringen tycks tro. För man anpassar sig. Men jag vill inte leva resten av livet i en säng helt enkelt. Det där berömda "utanförskapet" betyder nått helt annat för mig än för andra.
Det betyder inte att jag känner mig mig mindre värd än dig även om man vill få mig att framstå så, utan jag vill ha ett rikt liv, vänner, ingå i en social gemenskap. Jag är förbannat trött på mitt eget sällskap.
Jag pratade just med Polare R som just sagt upp sig från jobbet som sjuksköterska på min gamla arbetsplats och ska börja som elekriker vid sjukhusets stora nybygge. Jag kommer, den dagen när den väl kommer, sakna honom på jobbet. Men jag beundrar hans mod att ta ett nytt steg i livet, att bryta upp från något han är missnöjd med.
Själv saknar jag det modet. Jag sitter gärna fast i en situation jag inte trivs med bara av ren bekvämlighet. Man vet vad man har liksom.
Men nu har jag ju chansen. Jag har kommit från ett jobb där jag tror att jag gett det jag kan ge. Jag är tom. Som det är nu så har jag inte mer att ge, jag har fullt upp med att sköta mig själv och inte ens det går så bra. Hur skulle jag kunna hjälpa andra då?
Så, nu kanske jag ska ta chansen, att när jag väl blir bättre, göra något helt annat. Jag har gjort en massa innan jag ramlade in i vården, mestadels på olika fabriker. Lastat däck på Viskafors gummifabrik,. jobbat i labbet på en annan gummifabrik. Lastat slitbanor på samma fabrik. Klistrat etticketter under smörburkar (jag vet, det låter helt sjukt men det var mitt jobb), vaktat plaströrsmaskiner. Jobbat på labb på samma rörfabrik. Sålt bilar. (jag var fruktansvärd, jag kan ju inte sälja ens den allra minsta smörkula).
Så det kanske är dags för nått nytt. Fan vet. Men jag får först hela mig själv, friskna till. För inte fan tänker jag vara pensionär resten av livet. Och det handlar inte om pengar som Alliansregeringen tycks tro. För man anpassar sig. Men jag vill inte leva resten av livet i en säng helt enkelt. Det där berömda "utanförskapet" betyder nått helt annat för mig än för andra.
Det betyder inte att jag känner mig mig mindre värd än dig även om man vill få mig att framstå så, utan jag vill ha ett rikt liv, vänner, ingå i en social gemenskap. Jag är förbannat trött på mitt eget sällskap.
Kommentarer
Trackback