WoBWorld

Jag fick en inbjudan till bröllop från min kusin i Trollhättan. Om en månad smäller det och jag ska givetvis vara där. Jag menar, någon måste ju ta ansvar för att göra bort sig i fyllan och villan med. Ser väldigt fram mot det hela för jag tror det kan bli ett hejdundrans kalas.

Så gott att ha något att se fram mot.

Jajamen. Nu har det blivit snurr på min värld. Jag tog mig i hampan och gav mig ut i världen på jakt efter cigg och kaffe. Ploppen på min perkulator har gått sönder så jag köpte torrkaffe. Se där en upplysning ni inte klarat er utan. Men det hela gick så lätt som en plätt att jag köpte ett sexpack öl i rena farten. Ajajaja. Nu är jag ju tvungen att dricka upp den fort så att det inte blir förstörd i värmen . Det vet ju all att öl är en färskvara. Så det är väl bara att börja sörpla kan jag tro.

Äh, detta går ju skitdåligt. Jag sitter och velar fram och tillbaka om jag ska åka till affären eller inte. Vilka jävla konstiga problem man skaffar sig. Egentligen är det väl inget att lura på, bara att slänga på sig sandalerna och hoppa upp på gula faran för att åka iväg. Men inte jag inte. Nä, då ska de sittas och fundera sönder problemet, som egentligen absolut inte är något problem. Liksom bara att göra det.

Men jag skakar på mjölkpaketet och räknar cigg för att se om jag kanske kan vänta med att åka till i morgon. Men för helvete, det tar 20 minuter allts som allt kan jag tänka mig att åka iväg och köpa lite mjölk och ett paket cigaretter. Svårare än så är det ju inte.

Jag måste vara född på tvären eller nått eftersom jag aldrig kan bestämma mig för det allra minsta på en gång. När jag ska välja pizza sitter jag med den lilla menyn i timmar innan jag bestämmer mig och sedan lever jag i några timmar i trygg förvissning om att jag valde fel och egentligen skulle valt något annat.

Men nu har jag bestämt mig. För att röka en cigarett och dricka en kopp kaffe alltså. Affären hinner väl stänga innan jag bestämt mig, så då är ju det hela löst.

Fan fan fan vad tokig jag blir på mig själv. Det är en av de sista fina dagarna, ialla fall denna gången. Nu väntar regn och svalare väder, så kanske, kanske är sommaren över. Vad gör jag då? Sover så klart. Jag lägger mig som en stor jävla vit val i sängen och somnar och vips så är det kväll igen och den fina dagen är som bortsprungen.

Att jag aldrig lär mig. Det finns ingen chans i helvete att jag kan lägga mig på sängen för att bara vila på dagen. Jag somnar lika fort som en gråsten sjunker i en damm och sen vaknar jag många timmar senare och fattar ingenting.

Tanken var ju att jag skulle ta Gula faran till Storsjön för att sitta lite lagom romantiskt under ett träd och skriva underbar poesi, istället så ligger jag och drömmer bort dagen. Visst, det är skönt att sova, väldigt skönt till och med när man slipper mardrömmar och det gör jag när jag sover på dagen, det är värre med det på natten.

Men man ska fan inte sova när vädret är så fint och det ska slå om. Sova kan jag göra alla regniga dagar.

Att jag aldrig lär mig.

Så utomordentligt irriterande. Jag vaknade av att jag hade myrkrypningar i hela kroppen. Men vad tusan. Det var bara att trava upp ur sängen och sätta på lite kaffe, äta lite frukost och möta solen med ett leende. Vädret ska ju bli sämre nu här frammåt så man får passa på medan värmen hälsar på oss.

Nu ska jag ta en kopp kaffe till, hoppa in i duschen sen får jag se vad jag ska göra. Var sak har sin tid,

Så underbart. Elfsborg vann och hänger kvar i toppen av tabellen på en vacker andraplats. Blir det guld i år med tro? Helt omöjligt är det inte. Då kan ni ge er fan på att jag ska vara på plats den avgörande matchen, oavsett pengar eller hälsa.

Så skönt så skönt.

Ojsan vad det blev mycket sova idag. Jag kunde ju inte somna igår kväll fast jag ville så jag fick sova på dagen istället. Men men, så blir det ibland har jag märkt.

Jag satt och snattrade med min äldsta son på msn halva natten. Så gott att prata med honom. En puttrade jag i telefonen med K en stund och efter det så låg jag ovh vände och vred på mig tills solen sken in genom mina lortiga fönster.

Det var underbart att vakna och faktiskt ha något gott att äta till frukost. Jag slevade i mig ägg och fil så det stod härliga till. Nu tror jag att jag ska titta lite slumpmässigt på tv och sedan lägga mig för att läsa.

Vips så försvann den dagen.

Ljuset. Ljuset. Om jag bara kunde måla skulle jag måla en tavla över den del av Viskafors som är min. Viskan som flyter förbi, piskad av regnet, träden som slokar under dropparnas tyngd. Solen som går upp och färgar allt gult, gyllene.

Så vackert.

Skydda mig nu. Det är bara en piska från min rygg. Behaga mig med dina örter och svala kompresser. Jag har flytt så långt och kommit så kort. Sprungit i dagar, veckor på grus, sand och vasst gräs. Min fötter, blodiga för dig att tvätta. Jag ger dig min själ, ta mig bort från piskan, från det kalla stålet. Göm mig, göm mig. Bara en piska borta. En kula i min arma skalle, ett svärd i mitt lår. Skydda mig du som kan, om du vill. Snälla vill.

NEJ!. Låt mig vara. Ser du inte? Jag sover. Flyter omkring bland färger du aldrig sett. Just lagt mig ner, benen utanför madrassen, huvudet på kudden. Just vaggats in i drömmen,djup in, långt in. Sjunger sånger ingen hört. Älskar hela tiden, med kvinnor ingen mött. Jag svävar, rör mig inte. Vänder mig om. Älskar dig om du vill. Men låt mig vara. Låt kudden kväva mina ljud, låt täcket följa min kropp. En tidning bredvid mig. Just somnat. Jag behöver ha min kärlek vid mig. Sover. Jag bara sover.

Jag måste vara den enda alkoholisten med papper på att jag är nykter. Nu pratar jag inte om de där tråkiga nyktra alkoholisterna som blir upprörda bara man tar en chokladpralin, utan oss alla som är alkisar och dricker. Det är nått fel på min lever. Den vägrar brytas ner, den står upp för husse.

Fast det klart, när jag tänker på saken så har jag druckit sorgligt lite det sista. Humphrey Bogart och Sinatra vänder sig i sina gravar. Men ändå. Visst har jag tagit en klar. Visst har jag druckit en pilsner eller 6 ändå så vägrar min lever skvallra. Den säger "allt e grönt, killen är klar och färdig". Det gör mig nästan rädd. Troligen kommer jag bli gul en vacker aprildag och död nästkommande sommar.

Men visst är det praktiskt.

Det bor en flicka vid havet. Gråblå är hennes blick och svart hennes hår. Där finner jag henne, bland musslor och tång, klippor och en gammal borg. Hennes ljud gör mig galen, blicken av henne tokig. En vacker liten varelse, för god för mig, för dig, för oss alla. En talang med Guds alla färger, med Herrens alla ord. Henne åtrår jag med en liten pickande känsla i mitt hjärta. Inte vet jag varför, inte vill jag veta hur det kommer sig.

Hon bor där, vid havet. Där vågor piskar sanden gyllene. Någonstans bland stadens myller finns hon. Någonstans där jag inte får tag i henne. Hon flyr min blick, mina sinnen, min känsla. Men jag vet hon finns där. Någonstans för mig att tycka om, kyssa, smeka. En hulda i staden, bland avgas och tångdoft. Inte vet jag varför, inte vill jag veta hur det kommer sig.

Hej och hå vad jag har farit omkring. In till La stada på Gula faran och in på terapi i en timma då vi mest satte upp en vårdplan. De vanliga frågorna om alkohol kom upp så jag sade som det var, att visst har jag druckit. Men mina prover var rena i alla fall, fast dem tog jag ju innan förra veckans partande. Nu bestämde vi att det ska bli provtagning en gång i månaden. Det låter helt ok för mig, bara gott att få bevisa att jag inte dricker mig redlös var och varannan dag.

Sen for jag iväg till stan för att gå på, gissa, bolaget, där jag köpte mig en starköl att njuta till Morden i Midsomer i kväll. Efter det tog jag en repa till ICA MAX där jag handlade tobak och ansökte om ICA-betalkort. Jag hade ju det innan men det tog vi bort vid skilsmässan eftersom det var ett gemensamt kort. Men det är bra så att jag kan använda kontot jag redan har och betalar mina skulder på.

Efter det tog jag en skön mopedetur till hemmet där jag lämpade av den lilla ölen, skrev en lista på saker jag skulle köpa sen åkte jag till affären för att handla lite. Men, nu får det vara nog med flängande för idag.

Min terapeut tyckte att det såg ut som om jag mår bra och banne mig om jag inte gör det. Det är som om arton ton har släppt från mina axlar när jag fått reda på att sjukersättningen rullar på, jag har betalt mina räkningar och allt som har varit trassligt sedan i våras har ordnat sig. Jag mår förbannat gott helt enkelt. Det är så bra att jag till och med kan se en framtid när jag kanske kan utföra någon form av arbete. Vad vet jag bara inte än. Men jag får ta en dag i taget. Jag är ju lika skör fortfarande och precis som någon människa skrev här på bloggen i en kommentar, jag pallar ju inte när det ställs krav på mig. Och det är så sant som det bara kan vara. Tyvärr.

Man ville ju helst vara en såndär Christer Fuglesang som inte backar för något, jämn och stabil i humöret och nerverna, smart och framåt, men jag är mer en Thorsten Flink i mina nerver. Ballar ur gång på gång. Så det får jag jobba på om jag vill börja jobba igen. JAg vill helt enkelt vara som jag var före den där junidagen 1991 när jag fick min första panikångestattack. Eller i alla fall hitta tillbaka till en del av den personen, en människa jag knappt känner själv längre.

Ah, livet är underbart att leva.

Kul. Jag kan bara få varmvatten i duschen. Eller, inte hett vatten men varmt vatten. Jag skruvade ner termostaten till iskallt men då blev det bara varmt och inte jättevarmt. Så nu sitter jag i värmen efter en varm dusch som säkerligen hade varit mumma på kalla vinterdagar, men idag känns det lite ogjort det hela eftersom jag eftersvettas som om jag klivit ut ur en bastu.

Tänk att man aldrig kan vara nöjd.

Men nog om det, bara en mindre fartbubbla på livets väg. Nu ska jag på med lite kläder för att åka in till La Stada och gå på lite terapi så att jag inte ska dricka. Vi får se om det funkar *L*

Varmt varmt varmt var det när jag försökte sova i natt. Men efter att ha läst och varvat det med att försöka somna så slockande jag vid 6-tiden på morgonen. Så nu sitter jag och är lite yr och virrig och kan kallt konstatera att det inte är svalare idag heller.

Tant mamma ringde och var orolig eftersom hon fått en påminnelese från Tele2 på en räkning (det är hon som står för min mobil eftersom jag själv inte kan få något abonemmangt) så det var skönt att kunna säga att den är betald som den ska.

Idag har jag (som vanligt) inga speciella planer. Städa ska jag väl göra, det börjar bli dags. Men sen vet jag inte så noga. Det får bli vad det blir. Mitt bankort kom på posten idag så nu kan jag gå och handla lite mat igen. Det är väl så långt mina tankar kommer.

Det blir var det blir som sagt.

Så klart. Just som jag tog på mig skorna så för att ge mig till affären så började det regna. Fast solen skiner så pissar det ner. Fast kanske lika bra det. Då kanske det går att andas när det väl slutar regna. Lite åska med tack så är vi i hamn igen.

Chips har fått nys på en fjäril som fladdrar omkring i sovrummet och det lilla katthuvudet går fram och tillbaka som på en uggla som tittar på en tennismatch. Själv är jag inte det allra minsta intresserad av att jaga nått överhuvudtaget. Känner mest för att sätta mig en med kopp kaffe eller en pilsner på balkongen och titta på Viskaforslivet lite så här från ovan. Men först får det gärna sluta regna.

Lite åska skulle sitta bra nu. Var ute med soporna och ett brev till brevlådan och det var som att röra sig i en varm, våt filt. Svetten rinner och det känns lite som om man inte får luft. Men ett rejält åskväder skulle nog ordna upp det där, så att luften blir lite klar igen.

Det är helt underbart. Jag har äntligne betalat mina räkningar, så gott så gott. Allt är betalt förutom skulden jag har till Polare M. Några ören blev det kvar med, men eftersom jag inte fått mitt nya betalkort från banken än så får jag vänta på att handla tills dess. Sitter och lurar lite på att ta en tur med mopeden, för att svalka av mig lite. Solen täckt av en massa grå moln men det spelar ingen roll för värmen inte.

Nä, en kall dusch får det bli först och främst.

Det var inte helt lätt att somna i går när det var så varmt. Jag vände och vred på mig som en mask på en krok. Retade mig på ljudet från fläkten och var allmänt sur och tvär. Men till slut så somnade jag i alla fall.

Sen har jag sovit länge, men vaknade av att det var, gissa, varmt. Men men. Det är sommar så det är precis som det ska vara kan jag tro.

Så det är bara att svettas vidare och se glad ut :-)

Som den otrogne läsaren borde veta vid detta laget så är jag stort Elvis fan. Nä, inte den där bleksiktige Costello utan den blodfulla ELVIS Presley. Sedan 1977 har jag förljt hans äventyr även om han dog det året. Det var min mamma som pratade om den store Elvis, köpte ett gäng kassettband som hon aldrig hörde på och som jag lade beslag på. Min första skiva jag köpte till min nya stereogrammofon var "Elvis Country" sedan dess har jag varit fast.

Men det är inte bara musiken som faschinerar mig. Utan livsödet. Från en Shotgunschack (ett hus så litet att du kan skjuta en hagelsvärm från framdörren till bakdörren utan att träffa väggarna) till Gracelands toalett, döende på golvet framför toalettstolen, så svart i ansiktet av dödskampen att ambulanspersonalen trodde att du var en svart man, med avbiten tunga. Full av droger, proppfull. Så... sorgligt.

Så en dag häromveckan satt jag och gottade mig åt det sorgliga. Jag såg på bilder av toaletten (jo det finns sådana) bilden av Elvis i kistan (jo det finns en sådan) och alla fruktanst löjliga konspriationsteorier om att Elvis skulle leva. Tja, till att börja med skulle han varit 73 år. Men det klart, kan Jerry Lee så kan kanske Elvis. Men Elvis är död och har varit så sedan 16/8-1977. Men det var gott att frossa i. Konstig nog. Vet inte alls vad det är som får mig att gilla det hela. Kanske är det så att hans öde var större än mannen själv.

Kanske.

Tänk att man kan älska en lite pälsboll så mycket som jag älskar min lilla katt. Inte som mina barn, eller tant mamma eller en kvinna så klart. Men när hon ligger med magen i vädret och sover och det rycker i tassarna så vill jag bara borra ner huvudet i den varma, mjuka pälsen och pussa på henne. När hon kommer smygande om natten och hoppar upp bredvid min kudde vet jag att jag inte är ensam.

Ibland kan jag nästan gråta när jag tänker på att hon redan är 5 år och möjligen har 10-12 ¨år kvar. När hon svansar runt fötterna på mig i köket så vill jag bara lyfta upp henne och det vet hon. Hon lägger sig på rygg i min famn och tittar sig omkring sådär nyfiket som bara Chips kan göra. Hon måste vara världens nyfiknaste katt. Allt är spännande. Hela tiden. Ett ljud, en fluga, tåget som går förbi.

Tänk ändå i vilka olika former kärlek kan finnas.

Min före detta fru, om nu någon kommer ihåg henne, sa en gång att hon tyckte det var så onödigt att jag la ut en massa videos på min blogg för det var ändå ingen som tittade på dem och det bara verkade som om jag inte orkade skriva nått och bara slängde ut nått för att fylla platsen. Men, som jag sade, varför skulle jag lägga ut nått om jag inte hade nått att säga? Då är det väl bättre att tiga. (Ok, jag vet, kasta sten, jättesten, dundersten i glashus, eftersom jag egentligne sällan har något alls att säga förutom att jag druckit kaffe och rökt en cigg). Men jag vill verkligen säga nått med de där videorna/videosarna (vad fan skriver man?). De säger saker jag inte kan säga själv med egna ord. Det kan handla om den skröpplga bilden av Elvis med en stämma som försätter berg till Kraftwerks maskineri. Saker jag inte kan skriva, helt enkelt för att jag inte finner ord.

Tja, nu kommer ännu en sån. Texten är så sorglig och jag känner igen mig så mycket, nattmänniska som jag är. Håll till godo, och vill ni veta vem jag är så lyssna.

Så har jag snurrat in mig på Jerry Lee Lewis senaste skiva. En massa duetter med folk som Mick Jagger (grattis i efterskott till 65-års dagen), Springsteen, Keith Richard och hur nu Kid Rock har smugglat in sig i skivstudion. Så bra. Det finns hopp för oss självförbrinnande människor. Kan Jerry Lee kan jag liksom.

Så bra så bra.

Fan jag letar efter en huvudvärkstablett. Allt jag hittar är Antabus (mot alkoholism), Campral (dito), neuroleptika (mot att jag är galen) och en massa antidepressiva, sömntabletter och vitaminer. Men en enkel jävla huvuvärkstablett? Inte då. Jag har ett helt apotek hemma men inget mot skallebonk.

Ska det vara såhär?

Ja go vänner. Så här frammåt kvällningen var det dags för en gammal goding. Det är den populära populärkvartetern Oasis som bjuder på ett skönt spår som heter "The importance of being idle". Vi brukar ta den lite då och då här på stationen. Mest för att ägaren känner igen sig i texten så.

Varsågod och efteråt kommer Radio Fnatts nyheter

Kom just på vad som kunde vara värre än den här eviga värmen i min lägenhet. Jag skulle kunna vara sjuk. JAg brukar alltid råka ut för årets värsta förkylning till sommaren. Det är faktiskt konstigt att jag hållt mig frisk i år. Kanske ett tecken på att kroppen håller på att läka och inte är lika infektionskänslig?

Ett år var det halsfluss så att jag inte kunde svälja mitt eget spott. Halsen var en enda stor varböld. Men det var inga bakterier utan ett virus så läkaren hälsade mig att "om du får svårt att andas så får du åka till akuten så får de skära upp halsen åt dig". Kändes ju... inte så bra.

Året efter, tror jag det var, var det lunginflammation. Jag hostade så att jag bokstavligen blödde ur ögonen. På riktigt. Det var de veckorna jag skulle ha mina barn men jag blev liggande hostandes, ätandes Coccilana för hostan och antibiotika för lunginflammationen, ensam framför tvn. Jag försökte ha mina barn i några dagar men jag kunde inte ens ta mig upp för att göra mat åt dem. MEn jag såg några bra filmen på dvd, filmer som jag fortfarande mår gott av att se. Det var liksom min tröst när jag låg och grät för att jag inte kunde ha mina barn.

Ett år var det influensa. Det sa läkaren i alla fall. Jag måste varit det enda influensa fallet den sommaren i hela landet. Ett år var det enkelsidig lunginflammation. Ett år bara en evig förkylning med 40 grader i feber.

Hua för att bli liggande i feber i denna värmen.

Så, nu när jag tänker efter ska jag vara glad över att jag inte är sjuk utan omfamna värmen, sommaren, solen och allt det underbara ljuset vi har denna årstiden.

Tur jag kom ihåg allt det där.

Ah. Äntligen lite svalka. Ett tag var det helt otroligt varmt här i lägenheten. Då tog jag och satte Chips i sele och så gick vi ut i trädgården där vi kunde finna skugga och lite ljumna vindar. Chips skrotade omkring i buskarna medan jag låg på gräsmattan och flämtade efter luft. Lite äventyr för en katt är inte fel, det märkte jag på den lilla pälsbollen som njöt så det tjöt om det.

Efter det gick vi upp igen och sedan dess har jag suttit i shorts med en fläkt blåsande på mig och tittat på tv. Men nu börjar det bli lite vettig värme här inne. Smart som jag är (*asg*) så drog jag ner persiennerna redan idag så att det kanske håller solen borta i nån timma i morgon. Så kanske man inte behöver vakna halv 6 igen. Om nu katten låter mig sova så länge.

Men nu är det nog dags att avsluta den här dagen. Det tar på krafterna att befinna sig i en bastu en hel dag..

Jojomen. Här har man varit ute i solen med Gula faran. Tog svängen förbi affären innan jag fortsatte mot den närbelägna sjön. Men när jag kom fram var det sådär otäckt mycket folk där så jag bara snurrade runt lite på parkeringen och tittade mig omkring. MEn om det blir fint väder i morgon så ska jag ta mig dit med lite dricka och en bra bok. Skit samma om folk undrar vad jag är för någon.

Det hela är ju ännu mer patetiskt när man betänker att jag bara är ännu en fet farbror och vad i hela fridens namn finns det för anledning för mig att tro att någon överhuvudtaget skulle bry sig om mig. Storhetvansinne ligger för mig märker jag.

Efter det har jag druckit en och en halv liter Cola, ätit upp resterna av kycklingen och envist grävt vidare i den där magiska potatissalladsburken. Jag tror att nivån börjar sjunka nu, men å andra sidan är jag äcklad bara jag tänker på potatissallad. Men har jag betalt för den ska den ner.

Nu ska jag sätta mig på balkongen och njuta av de sköna kvällsfläktarna som börjat vina i luften. Sen får vi se vad jag hittar på för sexiga och spännande äventyr här ute i Viskafors.

Tick tack. Tiden går. Jag får inget gjort. Fast när blev det en nyhet? Sitter och funderar på att gå in i duschen. Men det landar bara i tanken på. Är det ens någon mening med att gåp och duscha när man ändå kommer vara dyngsur om någon timma igen? Fast jag behöver åka till affären så kanske skulle man tänka på sin omvärld lite. För en gångs skull liksom :-)

Just sådana här dagar känns det änn mer att man är ensam i livet. Hade jag haft någon att leva med nu skulle man säkerligen suttit vid en sjö och druckit Fanta och haft det bra. Men jag vet inte. Åka till stranden ensam känns ju nästan lika kass som att gå på bio ensam. Lite tragiskt sådär. "Titta på farbrorn i skägget där som sitter ensam. Tänk på att så blir det kära barn om ni inte sköter er i livet", liksom.

Nä, det blir väl att åka till affären, köpa den där Fantan och sedan dricka den här hemma på balkongen. Som den ensamvarg jag trots allt är. Varför bryta ett väl inövat mönster? Hade jag bara min bil skulle jag åka till ett fint naturområde som heter Hoffsnäs och som ligger någon mil härifrån. Där kan man sitta själv vid stranden om man har lite tur. Nja, inte vid badstranden, men längs med vägen finns det några bra ställen med. Men men, ingen bil har jag som är redo att startas.

Nä, jag får sluta gnälla nu. När det äntligne är fint väder sitter jag inomhus och gnäller som en gammal bitter man. Nä, ut i världen får jag ta mig. Bums, skit i dusch, på med kortbyxor och upp på mopeden minsan.

Jag fortsätter på inslaget ämne. Det skulle visst bli varmare idag än i går. När jag tänker på det så tittar jag på Chips som ligger och flämtar och tänker att "vilken jäkla tur att man inte har päls". Det vore ju nedrigt att ha en massa värmande hår över hela kroppen. Nu skulle hon behöva en liten dragkedja på magen så att hon kunde ta av sig pälsbeklädnaden.

Själv skulle jag behöva kunna ta av mig min tjocka mage, men den sitter lika fast som Chips päls gör. Så vi får gå här och lida lite lagom.

Tror jag ska ta mig en kopp kaffe, duscha, klä på mig och ge mig ut, kanske bort till sjön och sätta mig under ett träd för lite svalka. Just nu längtar jag efter det lilla träslottet mer än jag gjort på hela sommaren. Att sitta i solen eller ligga i skuggan, ta en promenad till badplatsen och ta sig ett svalkande bad bland barnfamiljer och ungdomsgäng.

Jaja, jag får hitta nya smultronställen, helt klart. Borde väl inte vara omöjligt. Inte alls.

Tänk, min misstanke om att lägenheten blir varm på sommaren eftersom den ligger precis under taket var inte helt fel. Inte helt fel alls. Igår så knatade jag omkring och flämtade efter luft medan luften nästan darrade här inne. Svetten rann, flugorna surrade, inget fick jag gjort. Jag kunde inte ens koncentrera mig på tvn.

Gudskelov för fläkten jag har i sovrummet, annars hade jag nog aldrig somnat. Men till slut så somnade jag, när temperaturen sjönk till vettiga nivåer. Så det blev till att sova ut på morgonen istället.

Men nu börjar det redan tjockna till med värme här inne. Jag tror jag ska dra mig ut i det fria lite så att jag inte smälter bort. Men jag klagar inte. Inte på riktigt. Hellre varmt och skönt än evig kyla och regna. Såhär får det gärna vara hur länge som helst.

Herrej je vad varmt det blir här under takkupan där jag bor. Varmt, varmt, varmt. Jag var tvungne att ta en svalkande tur med mopeden tidigare idag och passade på att köpa mig en grillad kyckling och lite potatissallad. Eller snarare, en ofantlig mängd potatissallad märkte jag när jag ätit mig mätt på det hela. Det enda som hade hänt i bunken var att det var ett litet, litet hål i mitten. Så nu får jag leva på potatissallad i tre veckor känns det som.

Sen har jag pratat med K på telefonen, lekt med min stackars kelsjuka katt och ätit lite mer potatissallad. Men det är som om potatissalladen är från helvetet, för ju mer jag äter desto mer blir det i burken. Den sväller på något sätt. Måste vara världens allra billigaste maträtt.

Efter det har jag duschat kallt en gång, tredje duschen idag, sa jag att det är varmt här? Pratat lite på msn med min yngsta son har jag hunnit med också. Han är i Finland med sin ömma moder, hennes karl och deras gemensamma lilla dotter. Sen åt jag lite potatissallad. Men det är som förgjort. Magen är full av kletig sallad och äcklig majonäs, men det ser bara ut som någon har tagit lite sallad med en tesked. Märklig maträtt.

Nu ska jag titta på "Keeping mum", en film jag haft ögonen på i nått år nu. Jag älskar allt Rowan Atkinson gör, allt från "Svarte orm" till "Mr Bean" till "Rat race" så jag passar på att spela in filmen med.

Bara jag slipper mer potatissallad.

Ah så gott. JAg tog mig en liten tuppplur, nog så vederkvickande. Men jag vaknade av att det är vansinningt varmt här inne. Så blir det väl när man bor under takåsen. Chips visar att hon minsan inte tänker låta mig försvinna så länge en gång till och svansar runt fötterna på mig hela tiden. Just nu försöker hon lägga sig på tangentbordet, kanske är hon sur över att jag inte inte klappar på henne hela tiden som kompensation för min långa frånvaro.

Jag måste erkänna att jag känner i kroppen att det har festats ordenligt. Inga stora besvär men jag är rejält trött fortfaraden. Så jag ska nog ta en tur till affären och köpa mig nått gott att äta och sedan blir det softa som gäller den här lördagen.

Hej och hå vad jag har roat mig. I ondags åkte jag in till La stada för att svänga loss med Nelson och Polare M och det gick så bra så bra så. Det hanns med både att titta på fotbill, dricka Absolut vanilj (som är alldeles för god för att vara säker, man får i sig den så lätt så lätt), sitta på uteserveringar och framför allt hann jag glömma hälften jag gjort.

När jag väl ramlade in här hemma var det en glad katt som väntade på mig. En granne har tittat till henne lite titt som tätt men glädjen över att husse var hemma gick det inte att ta fel på. Chips nästan överföll mig. Så nu sitter jag med en  magkatarr från helvetet och är allmänt upplivad. Solen har slängt sina varma strålar över hela äventyret, sommaren är äntligne här. Nått som höll på att ta fullständigt knäcken på mig på bussen där jag satt och fyllesvettades blandat med värmesvettningar. Efter 3 dagar i staden utan att byta kläder eller duscha så luktade jag rätt så skumt med.

Men som sagt. Idag känner jag mig vederkvickad, förutom magen då. Enda eländet var väl att Chips väckte mig redan vid 06.00 och tyckte att nu går vi upp. Så det var bara att knata upp, en kattdam ignorerar man inte hur som helst.

Men idag blir det desto lugnare. Nu har jag haft det trevligt i La stada med mina vänner och det behövs ibland. Men lika mycket behövs det lite lugn och ro i hemmet efter ett sådant äventyr.

Men förgbannat roligt hade vi banne mig.

Ah. En underbar dag vettja. Solen skiner, himlen är alldeles klarblå och jag har pengar på kontot. Så gott. Planerna för dagen ser ut som så att jag ska ta mig till La stada för att gå lite ärenden till tant mamma och då passar jag på att handla lite själv. Men först får det bli lite kaffe, en cigg eller två, läsa lokalblaskan och duscha. Det får ta den tid det tar känner jag.

Idag ramlade det ner en massa papper från försärkingskassan där jag kunde läsa att jag är sjukskriven till och med juni 2011. På den tiden borde jag väl kunna piggna till tycker jag. Kanske fortare än så med. Det är ju inte tvunget att jag ska gå hemma hela tiden utan jag kan ju bryta sjukskrivningen om jag känner att det funkar.

Det hela väcker en massa i mig, för vad ska jag egentligen pyssla med i livet? Frågan är ju om jag någonsin kan återgå till mitt jobb som sjuksköterska eller om jag får fundera ut något annat som jag kan göra och som jag passar som.

Jaja, det där har jag tre år på mig att komma på. Just nu är det att ta sig till stan som gäller. En nog så stor utmaning som det är just nu.

Nädå. För glad får man inte vara för länge inte. Såklart. Jag tvättar som sagt och jag tänkte att jag slänger ner mina vita favoritsneakers i maskinen så att det blir vita igen. Det brukar ju funka så bra så. Men idag så lossnade hela innersulan och det stöddämpande materiealet pös upp som en liten ballong. Ok, det var inga dyra skor, men jag gillade dem skarp. SÅ nu hoppas jag att det går att pilla ner allt igen när skorna torkat. Med lite tur så kanske det går bra. Kanske skulle man ta på sig dem medan de fortfarande är våta så att de formas efter foten. Tja, där fick jag nått att lura på.

Nu är i alla fall tanken att jag ska ta Gula faran i expressfart till affären för att köpa cigg och några pilsner. Jo, pilsner sa jag, tro det eller ej. Jag lägger mina sista ören på öl. Men jag har räknat ut att jag får ta bussen i morgon om jag ska handla i stan och då behöver jag lite att peta i mig. Tror jag. Fast jag har inte bråkat färdigt med mig själv om det hela än. En del av mig tycker att jag är dum i huvudet som leker med elden, en annan del, missbrukardelen i mig, tycker att "va fan, en pilsner eller två kan ju inte skada. Mycket".

Tja, det är jag som får lida om det går till överdrift. Risken finns ju att jag redan idag tycker att jag kan ta en till Morden i Midsomer. Bara smaka lite, så sitter man på sängen i morgon och ångrar vartenda lilla droppe.

Äh att allt ska vara så svårt när man är missbrukare. Inget blir lätt och jag är expert på att lura mig själv att det går bra denna gången. Men det där med bussen vet jag annars inte hur jag ska lösa. Prova att bara åka säger den irriterade läsaren som tycker jag är pantad som ens funderar på att dricka.

Nä det här får jag fundera över medan jag åker med Gula faran. Lite frisk luft kanske löser upp tankeknutorna lite. Eller snarare löser upp suget, för det finns där det med måste jag ju erkänna. Det handlar inte bara om att åka buss, dummare än så är jag ju inte att jag inte inser det.

Som sagt. Lite frisk luft kanske löser det hela.

Det ska bli ett nöje att skicka iväg alla räkningar i morgon, bort alla världens väg. Få lite ro i sinnet och veta att det inte står någon indrivare eller delgivningsman utanför dörren. Nu ska jag bara njuta av känslan så länge jag kan. Den allra sista (lånade) hundrappen skall jag köpa kattmat och cigaretter för tänkte jag. Kan vara gott att komma ut lite i solen med.

Jag känner nu vilken press jag levat under de sista månaderna. Det är som om det riktigt känns i kroppen hur vissa spänningar släpper och axlarna åker ner till under öronen där de ska sitta. Så gott så gott.

Jag har många gånger varit i ekonomiskt trångmål, men aldrig som denna gången. Det har mest handlat om att vända och vrida på slantarna och någon gång låna lite pengar där jag kunnat. Men inte varit helt utan inkomst. Inget att rekomendera kan jag lova.

Fasen. Kroppen går på helfart, det är nästan så jag blir lite yr, en massa glädjehormoner studsar omkring som guttaperkabollar i magen och bröstet på mig. Händerna är plaskvåta av svett och hjärtat dunkar på så hårt det kan. Men det är ingen ångest denna gången utan ren och skär glädje över att kommit ur den här mardrömmen som de två sista månaderna varit. Att vara tvungen att förlita sig på andras godhet och känna sig helt liten i världen är inget normaltillstånd för en vuxen människa.

Ok, jag vet, även när jag får pengarna från Försäkringskassan så är det skattepengar som delas ut till mig och jag är djupt tacksam för att leva i ett land där möjligheten finns. I många andra länder på vår jord skulle jag vara utslagen och bostadslös som det ser ut. För jag skulle inte kunna sköta ens det allra enklaste jobb vare sig jag vill eller inte, så är det bara. Men jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna betala min skuld till samhället om några år när jag förhoppningsvis mår bättre. Men fram tills dess är det mycket terapi och tid som skall hela mig.

Men just nu, just nu mår jag toppen.

Så mycket lättare man sover när man har möjlighet att betala sina räkningar. Just nu går jag omkring som i en dimma av glädje och det var så skönt att kunna ringa till tant mamma och berätta den glada nyheten, det gör ju att även hon kan slappna av lite eftersom hon oroat sig stackaren för min situation. Jag kan ju bara tänka mig hur det skulle kännas om det vore mitt barn som var utan pengar totalt.

Till och med Chips verkar glädja sig mellan utfallen mot flugorna som surrar runt i lägenheten. Vädret är skönt, katten är glad och jag är euforisk mer eller mindre. Tänk vad livet kan erbjuda för olika stämningar just som man tror att man sitter säker i den känslan har för tillfället har.

Att pengaran kommit betyder väl även att jag fått 3 års lugn och ro för att läka såren i min själ. Livet är på topp och jag vill ställa mig på balkongen och sjunga högt för Viskafors. Fast det kanske vi ska undvika i alla fall när jag tänker närmare på saken. Då blir det väl finkan kan jag tro.

Det ska vi väl undvika.

HURRA!!!!!!!!! När jag loggade in på mitt bankkonto kunde jag till min stora glädje se att jag får pengarna för juni och juli från Försärkingskassan i morgon. Så underbart!!!!!!!

Nu slipper jag ligga mamma till last även om hon nog får låna mig pengarna till körkortet ändå eftersom jag inte fått någon AFA-ersättning innan jag skickat in alla papper som ska komma från försäkringskassan. Men jag får i alla fall grundpengarna och det är så fantastiskt att jag knappt tror det. Här har ni en som kommer sova gott i natt. Och i morgon ska jag handla mat så att jag fyller skafferier och kylskåp. Så under, under, underbart!!!!

Häpp, så var det fint väder igen och skall så förbli. Härligt. Även om jag inte är ute så mycket som jag borde så är det lättare att leva när solen skiner.

Tanken idag är att jag ska in till staden för att hälsa på tant mamma. Visserligen skulle jag gjort det redan i går, men då var jag så kass att jag inte fixade mycket annat än att ligga i sängen och filosofera. Men idag känns det lite bättre så... kanske kommer jag iväg.

JAg blev brutalt uppväckt av mina boendestödjare som var uppe en sväng för att titta till mig så att jag inte slarvar eller har det dåligt på något sätt. Så det var bara att gå upp ur den goa värmen i sängen.

Förutom sömn så upptäckte jag igår att jag fått en stor kal fläck i håret. Nope, inte nån såndär vanlig fläck som åren ger mannen utan en femkronorsstor fläck runt det som var den där fettkulan som blev en böld och som ajg tömde på måde var och fett. Nu är det så platt så platt där. Förutom då att det är en stor hårlös fläck. Hua, tänk om det aldrig växer ut igen. Det vill jag inte vara med om. Man kan ju inte gå omkring med en stor fläck på sidan av håret. Då får det bli rakapparaten, det är då så sant som det är sagt.

Just nu sitter jag och funderar på om jag ska ta mopeden eller bussen in till La stada. Ska jag ta bussen krävs ju lite förberedelser med antingen tabletter eller alkohol. Åka utan nått lugnande i kroppen är inte aktuellt. Men gudskelov ska min ängel till mor hjälpa mig med ansökningsavgiften för mitt körkort. Vore skönt att ha det ordnat till hösten så att jag äntligen kunde ställa på bilen igen och åka ståndsmässigt. Min kära Saab 900e ropar på mig där den står avställd utanför min mors hem.

Dagarna går så fort, de bara springer förbi och jag kom precis på att jag har tvätttid idag. Orkar jag med det tro? Det som är så bra med den här tvättstugan är, förutom att den är fräsch och har bra moderna maskiner, att man kan gå ner nästan när som helst och boka eftersom det bor så lite folk i huset. Så kanske koncentrerar jag mig på turen till La stada idag.

Men först får jag nog koka lite kaffe så att jag kommer igång och får lite fart på mig. Jag känner mig lite trött och däven efter att ha suttit uppe alldeles för länge igår kväll och först kämpat med mitt internet som loggade ur hela tiden och sedan satt jag i telefonen med K halva natten. Mina svar blev allt tystare och när jag lade ner luren somnade jag på 2 röda sekunder.

Så, lite kaffe och lite cigaretter och nått i magen, sen ska jag ringa tant mamma och se hur vi gör idag.

Orkar inte mer.... eller orkar allt. Älskar vissa av er, hatar en del av er. Älskar Miss Bordeline. Lisa, Anna karin (lite mer), Hjulia (speciellt mycket), en del mer en del mindre. Missar säker en massa nu. Men vad fan. Hör av er så lovar jag att besudla ert namn med mig. Fast får jag erkänna så håller jag Miss Bordelide högst helt enkelt för jag följt henne längst. ÄLSKAR missen vare sig hon vill det eller inte.

Rape me
Rape me, my friend
Rape me
Rape me again

I'm not the only one, IIIII [3x]
I'm not the only one...

Hate me
Do it and do it again
Waste me
Rape me, my friend

I'm not the only one, IIIII [3x]
I'm not the only one...

My favorite inside source
I'll kiss your open sores
I appreciate your concern
You're gonna stink and burn

Rape me
Rape me, my friend
Rape me
Rape me, again

I'm not the only one, IIII [3x]
I'm not the only one...


Rape me! (Rape me!)[8x]
Rape me!

I'm so happy. Cause today I found my friends.
They're in my head. I'm so ugly. But that's ok.
'Cause so are you. We've broke our mirrors.
Sunday morning. Is everyday for all I care.
And I'm not scared. Light my candles. In a daze cause I've found god.

Yeah yeah yeah yeah.....

I'm so lonely. And that's ok. (alt: 'cause today )
I shaved my head. And I'm not sad, and just maybe
I'm to blame for all I've heard. And I'm not sure.
I'm so excited. I can't wait to meet you there.
And I don't care. I'm so horny. But that's ok. My will is good.

Yeah yeah yeah yeah yeah.....

(Chorus)
I like it. I'm not gonna crack.
I miss you. I'm not gonna crack.
I love you.I'm not gonna crack.
I kill you. I'm not gonna crack. (x2)

I'm so happy. Cause today I found my friends.
They're in my head. I'm so ugly. But that's ok.
'Cause so are you. We've broke our mirrors.
Sunday morning. Is everyday for all I care.
And I'm not scared. Light my candles.
In a daze cause I've found god.

Yeah yeah yeah yeah.....
(Chorus)..

Efter tips från än en av mina bästa vänner Polare R. Varför han nu tyckte att den passade mig :-)

Ojajaj vad jag känner mig nyttig. Har städat köket, rensat kattens låda (lika mycket ett bläjobb som alltid. Är man inte där och tömmer var femte minut så är det överfullt med små kattkorvar. Katten måste vara det enda kända djur som skiter ut mer än de äter). Varit nere i källaren och bokat en tvättid och fick med min soppåsar upp så nu har jag det med.

Innan dess var jga och pantade mina tomburkar. Tänk, jag blir lika förvånad över mängden med plåt jag skramlat med mig. Har jag verkligen druckit allt det där, brukar jag fråga mig. Men kommer jag överrens med mig själv om att det är någon av mina grannar som smygsuper i min lägenhet på nätterna. Lite mjölk fick jag köpt. Ja mjölk och hrmfh host host.

Vad jag sa, jo, eh, lite pyttelite ulligulligt lite öl. Ifall jag blir törsdig menar jag. Men det var så lite att det knappt märktes.

Äh, va fan, det är ju sommar ju. Så får det bli, nu när det är som det är med det.

Nu sitter jag och väntar på bussen som går lite senare. Då ska jag, upplivad och nertaggad av ölen, hoppa på den med glatt humör och åka in till La Stada och tant mamma. Hon blir säkert glad när jag kommer och luktar eu de öl.

Innan dess kan jag passa på att, tja... pilla i naveln eller nått. Det blir nog bra kan jag tro.

Äsch. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta Gula faran till La stada eller inte. Helst skulle jag sätta mig och äta en pizza, titta på en bra film och sedan gå och lägga mig för att läsa lite. Men det går inte för sig. Mest för att jag

• inte har några pengar

• inte har någon bra film hemma att titta på

• lovat mor att hälsa på i dagarna

Så det får väl bli som det blir. Kanske en dusch och lite mer kaffe kan få fart på mina livsandar. Det känns verkligen i hela kroppen att det är söndag, inte tu tal om den saken. Tant mamma tyckte jag skulle ta med några av mina räkningar så att hon lunde betala dem, i alla fall de allra värsta. Men det känns ruttet att utnyttja hennes goda vilja på det sättet. Men samtidigt så vet jag ju inte när jag kommer att kunna betala dem. Det där med Försäkringskassan kan ju ta månader om jag fattat allt rätt. Usch och fy.

Sen känns det ännu mer ruttet att bara besöka tant mamma när jag behöver pengar. Fast den sista tiden så har det ju varit kroniskt slut på pengar så det har liksom inte spelat någon roll när jag dykt upp. Fasen vad allt blivit knöligt och besvärligt. Nu känner jag verkligen hur jag lever på andras välvilja och det är ingen behaglig känsla alls. Jag som till och med tagit emot socialbidrag, så nu kan jag knappast säga att jag är självständig och autonom.

Nä, ingen idé att snurra in sig på de tankarna för då blir jag bara snurrig och nervös. Jag får ta det dag från dag. Men nog fan kommer det kännas bättre när pengarna från FK kommer in på kontot. Jag får se detta som ett tillfälle att lära mig lite om livet. Som Polare R sa när jag blev inlagd på psyk: se det som fördjupad praktik.

Jag tror med mig att jag efter de här sista 8 åren aldrig kommer att döma någon för att den fallit och tappat taget i livet. Det är så lätt så lätt att ramla ner i livets alla potthål. Sen ligger man där och krafsar förskräckt för att ta sig upp igen. Men det är bara att försöka klättra så gott det går och ibland för man stanna och hämta andan. Det är lite det jag gör nu känner jag. Såhär inaktiv har jag aldrig varit så länge någon gång i mitt liv.

När jag var nyanställd som chef kommer jag ihåg att jag tog 1 veckas semester bara för att smälta allt. Det var i samband med att jag och min yngsta sons mor flyttade isär. Så jag tog långa promenader längs med Viskan, läste böcker och bara sov, åt och latade mig hela den där veckan. När helgen kom så kände jag mig utvilad och frisk igen, själen hade börjat läsa och jag var beredd att jobba hårt igen.

Nå, det är lite som nu fast ledigheten räknas i år istället för dagar. Men det gör nytta för vissa dagar så känner jag mig framåt och redo att möta livet och dess olika skiftningar. Men så kommer de där dagarna när antingen ångesten håller ett stenhårt grepp om mig eller att jag är helt slut och bara sover och sover och sover. Men de där pigga, nytra dagarna kommer allt oftare så jag hoppas att jag snart har vilat färdigt. Man får låte det ta den tiden det tar. Ungefär som förr i tiden innan man funnit läkemedelsbehandling för TBC och patienterna fick ligga platt på rygg i månader, kanske år för att anstränga lungorna så lite som möjligt. Nå, jag ligger platt för att inte anstränga min överhettade skalle för mycket. Kanske gör de susen. Eller så kommer det en medicin, precis som det gjorde för TBC som gör mig helt frisk igen.

Man kan ju bara hoppas.

Ja jösses. Jag lade mig för att sova vid 23 tiden igår kväll och vaknade vi inte förrän vid 11 idag. 12 timmars oavbruten sömn. Mycket rogivande. Kan jag tro.

Det känns fortfarnande som om jag knatar omkring i en dimma, trots ett antal koppar med kaffe och några cigg. Kanske är det meningen att jag ska sova hela dagen idag tro? Det känns enna så. Men så kan vi ju inte ha det. Jag borde först och främst ta mig in till La stada och tant mamma som jag ju lovat besöka. Vädret ser väl hyggligt ut, vilket i dessa tider betyder att det inte regnar för tillfället, mer kan man visst inte begära av sommaren.

Tja. Men först ska jag ägna mig en stund till åt att läsa lokalblaskan, dusch och allmänt försöka komma i form för att ge mig ut i världen.

Ah, en ny dag efter en god natts sömn, en natt som blev på morgon, förmiddag och eftermiddag. Men det var lika bra det. Messade och pratade med K halva natten. Hon var ute på partaj och skickade små glada utrop titt som tätt. Så när jag väl slocknade vid 5 tiden var jag rätt så trött.

Tanken var ju att jag skulle till tant mamma idag men vi beslöt att skjuta på det eftersom det öser ner regn ute lite då och då och att köra moped i störtregn är inte så kul. Så planerna för dagen är att göra precis ingenting, läsa min bok, koka lite spagetti och bara mysa med Chips i lugn och ro. Det är ju ändå lördag menar jag. Tror jag ska gå över tv-guiden och rota upp något att titta på.

Jag har pratat med Gud. Han sa att min tid är slöseri med liv men att han inte kan göra nått åt det hela. Men att andra kan tacka mig. All dem jag håller för något stort. Elvis, Lennon. De tackar för alla timmar jag lagt ner på dem, en superhjälte för mig, för dig, för oss. Jag önskar att jag vore den perfekta mannen. Men jag är inget alls. Blott en... träl. Liten, ihopkrupen, fet och ful. Full av socker, salt, fett och droger. Nikotin, koffein, alkohol, zyprexa och omeprasol. Lite för att lugna mig, lite för att pigga upp mig.

Men Gud sa inte mer. Men han hälsade från Elvis. Berättade att alla färgkorten från det jag var liten blivit bleka, röda. Ett äpple jag åt som nu är försvunnet, borta och ruttet betalar min biljett till himlen. Lyssna, hör, dova ljud från staden. En finsk arbetslös man som slår på sin fru, en bankdirektör som slår på sin. Det är deras, att äga, att slå, att missbruka.

Hör hur den lilla pojken blir förstörd, den lilla flickan tagen med våld. Den lilla stadens puls. Håna mig. Jag lever du är död.

Skit samma. Nu ska jag sova.

Oproffisionell. Räddar ditt liv men glömmer din själ. Ett av hundratals liv som gått genom mina fingrar, under mina flyende fötter. Inga ljud förutom fraset från ditt täcke när jag vänder på dig. Plasket av vatten i en rondskål. Du i dina sista magnifika år. Jag i början på mitt liv, som du kan se det. När allt svartnar, försvinner, bleknar, blir till vitt ljus. Då stod jag bredvid, kramade om din dotter, klappade din son på axeln. När du försvann från oss, när bröstkorgen slutade häva sig. När vi sakta vände dig om gång på gång och tvättade dig en sista gång. När jag rakade din kind, ett sista surr från den rakapparat som skulle slängas, som arvet efter dig. En sista soppåse som knyts ihop, ett stilla ljus på ditt bord. En blomma i din hand.

När kommer du tillbaka till oss? När lyser ditt ljus igen? När ska din torndövsstämma ljuda igen. När ska du och din fru åter hitta varandra? Kan jag ge dig mer? Kunde jag varit varsammare när jag rullade din stol i korridoren? Kunde mina händer varit lättare när jag lade om dina sår?

Tänk om jag har fel?

Min favorit Robbie Willams-låt. Inte bara för att jag älskar Robbie Williams, utan för det episka soundet, den fantastiska sången och den oerhörda texten. För den som vill förstå låten måste ni förstå den engelska utrycket "my monkey" som betyder "mitt beroende". Jag känner igen mig i låten även fast jag inte varit i Las vegas. Men jag har hört Curt Cobain sjunga om "Lithium". Me and my monkey har varit överallt och ingestans.Så jag känner igen mig. Låten är lite som som en förfinad engels variant av Bukowskis böcker.

För er som skiter i missbruk, bruk eller Robbie Williams så kan jag rekomendera att titta på videon bara för att se hur karln hanterar mikrofonen. Man kan tro att han är född med den i handen, den finns där, försvinner, kommer tillbaka. Stor underhållningen.

Det känns rätt ruttet. På riktigt. När jag var yngre så var jag rätt så snygg. Utan att skryta så hade jag tur i livets stora lotteri över hur folk ser ut. Men nu så är det åt helvete. Fet som en sugga och eländig. Lite som Lotten sa, när jag tänker på vad en kvinna vill ha så inte fan är det mig i alla fall.

Men det ska väl gå att få ordning på. Kan jag tro. Jag är inte så sugen på  att dö, bara livrädd för att leva.

Nä fy fan. jag får göra nått åt det hela. Helt klart.

Jaha. Så var kalaset över. Ölen tog slut i en snabb slurk, Morden i Midsomen tog slut lika fort och jag sitter och funderar på om jag ska lägga mig för att sova tidigt idag. Lika bra det. Chips har redan gett upp. Hon ligger och sover tungt i sin fåtölj (när jag säger att det är hennes menar jag verkligen det. Den är så hårig så ingen annan vill eller kan sitta där). Kanske kan jag locka med henne in till sängkammaren för att hon ska sova bredvid min kudde när jag nanar. Eller så gör hon som hon brukar och gör som hon vill.

Vet inte. Men i morgon blir nog en bra dag. Jag har redan lovat tant mamma att jag ska dyka upp och för en gångs skull så lovade jag att göra det. Annars brukar jag säga att vi får se, men idag så lovade jag. Så det blir ett projekt bara det. Sen så blir det vad det blir av dagen. Men än är inte fredagen slut. Vi får se om jag somnar eller om jag sitter och knattrar natten lång.

Jag har ju bytt ut tvn mot Robbie Williams så kanske jag får en massa att berätta. Det brukar jag få när jag lyssnar till bra textger och då vill jag med en gång dela med mig vare sig folk vill veta eller inte.

Än är som sagt inte dagen slut. Inte än.

Ah så underbart. På Tv24 kan man se en repris av "Morden i Midsomer" på blanka fredagskvällen. Nu mår jag gott, har en öl kvar att dricka, min favorit, Barnaby (sån vill jag vara) och katten sover lugnt i sin fåtölj. Stör inte nu du grymma värld.

Jag tycker det är lite roligt att lura männiksor. Som den gång jag frågade en damkompis på msn vad det var på tv den kvällen för jag hade inget internet och kunde kolla. Så hon travade iväg och hämtade en tidning och började tipsa mig om en massa bra program. Det var kul.

Betyder det att jag är elak tro? Kan så vara. Mina ex är rätt så överrens om att jag är en elak jävel. Men jag tycker mig finna att de fått revanch för länge sedan.

Men förresten. Är det nått bra på tv i kväll. Jag har ju inte internet så jag kan inte kolla, men ni kanske kan kolla åt mig???

JAg är inte alls på det klara på varför jag finns. Vad är meningen egenligen med all? Skaffa barn, reproduketera sig själv? Klar, gjort det. Färdig med det. Sätta avtryck i omvärlden? Tja, jag trampade i våt betong en gång för 100 år sedan i stan och min häl finns kvar där och samlar vatten på hösten. Men sen då. Jag fattar inte. Alls.

Jag läser en hel massa. Mycket och hela tiden. Läser och skriver och lyssnar till musik. Det är liksom det jag gör. Till och med när jag jobbade var det jag gjorde. Fast i hemlighet. Tyst för mig själv. Böcker som ingen läst än. Som fanns innuti min skalle.

Men när jag läser så kan jag inte undgå att fatta att jag bara är en mygga, ett sandkorn, en mikroonargism i det hela, i världen, i tiden. Så vad är då meningen?

Så, jag läser mina 80 år på jorden och sen sänker de ner min kista i mörkret och där ska jag vila i evigheters evighet. Till vilken nytta är jag?

JAg läser i Bibeln och försöker finna sanningen men det är ju faktiskt bara en massa rådgivande historier och sagor, lite som film på papper. Men någon sanning finner jag inte där. Så vad är då meningen?

Äh, jag skiter i det hela. Samlar ihop tillräckligt mycket pengar för att sätta mig på krogen och fånga in den allra fullaste damen, hon som gärna rider natten lång och sen skiter jag i allt.

Eller kan det vara vackrare än så?

Så märkligt. Så fort jag får in mig en öl börjar jag längta efter en kvinna att borra ner ansiktet i. Ljuva lockar att leka med, hårda lår att svepas med av. Varma läppar, en ivrig tunga, mjuka händer runt....

Hm, kan det vara så att jag trots att jag pratar om hur jävla bra jag har det kanske saknar en liten (eller stor, vad fan spelar det för roll) kvinna att dela mitt liv med.

Fan heller. JAg vill bara knulla.

Tror jag.

Jag hoppas jag är gammal när jag dör. Riktigt gammal. Men frisk. Som omväxling menar jag. En gammal gubbe ska jag bli, rik som ett troll, med en älskarinna så ung att mina barnbarn kallar henne lilla vännen.

Jag ska ligga där, nytvålad och doftande av parfym och dö i hennes armar, djupt inborrad mellan hennes lår.

Kan man få det tack. Med pommes bredvid.

Nä. Nu vill jag ligga med en kvinna. Helst en slinka som inte tjafsar om att det gör ont eller att hon inte vill just idag. Utan en som lärt sig den långa vägen. Stora bröst, fasta som två meloner. Smal midja, platt mage. Gudomlig svank. Långa ben och ett ansikte direkt från Gud. Ge mig en sån. Jag förtjänar det.

Hm...... eller.....

Jodå. Jag skramlade iväg till affären, lugnt och värdigt stigande i den uppförsbacke som det hela innebär. Men nu kommer vi till det otäcka. Otäckt, vidrigt och så olika mig.

Jag köpte bara två öl.

Visst serru. Två (2) st. Bara.

För jag tänkte en dag frammåt. Jajamen. Fina fisken serru, yeepers. Som vilken moderknullare som helst.

Två. Ok, en är slut så jag börjar redan ångra mig. Men tänk i morgon när jag vaknar utan bakfylla och med pengar på fickan. Då kan jag ju köpa öl.

Fan vad smart jag är.

Hua!!!

Så, min vän. Du undrar varför jag måste vara full jämt? Tja, det gör mig jämnare i temperamentet och låter skallen vila en stund.

Ego mina vänner. Kollar ni i ordboken finns det ett kort på mig där. Ego, ego, eg......oooo.

Märkligt att man (jag) ska blivit så embarmligt ego.

Märkligt.

Fan nu har det gått för långt. Jag har blivt för lat för att ta mig till affären för att köpa folköl för mina sista pengar. Nu får det vara nog. Skärpning Calle. Det här går inte för sig. En viss stolthet måste man ha i sin identitet öven om den bara är som alkis. Kan man inte ens sköta en så enkel syssla.

Fy på mig.

FY på mig.

Nu kanske den otrogne läsaren tycker att jag överdriver och det kan vara sant. Jag har inte tanken helt färdig i skallen än så mina argument kanske inte väger så mycket. Jag kommer troligen att återkomma till frågan.

Men ärligt talat. Vart i hela helvete är vi på väg åt här i vårt land? Ursäkta mig, men jag tycker mig ha läst att de återkommande tankarna funnits innan. Om planer på att arbete är frihet, att sjukdom är inbillat eller ska gömmas undan. Psyksjuka är farliga och ska gömmas undan. Medborgarna skall avlyssnas. Ifall någon är talliban. Fast om vi ska vara ärliga, tror någon att det inte har skett tidigare?

Men nog känns det igen. Fast det är bättre gömt den här gången. Bakom röda slipsar och hundögon. Men vad hette han nu igen? Hattolf Beatler? Smaka på Arbete skapar frihet, Arbeit macht frei. Utanförskapet skall utrotas, de som inte vill vara fria skall spärras in, tas bort, straffas.

Fundera på det.

Nä. Nu har jag bestämt inriktningen på dagen. En snabb promenad till affären, köpa ett sexpack pilsner för mina sista pengar och sätta mig bakom transformatorstationen på vägen hem och njuta lite i den lilla sol som finns.

Så får det bli.

Eller så går jag och lägger mig.

As if.

Ojojoj. Om man bara inte vore känd missbrukare. Tänk alla piller jag skulle kunna få då. Som det är nu så är läkarna så rädda för att skriva ut ens den allra minsta mikrogram av något roligt piller. Jag får bara barnmedicin. Synd om mig. Jag som är så nervig och eländig. Kanske skulle man bli stjärna i Amerikat. Då finns det ju alltid en glad doktor som skriver ut nått gott.

JAg skulle behöva nått för att pigga upp mig. Nått för att lugna ner mig. Nått för att vakna och nått för att sova på. Nått mot värken i nacken. Nått för värken i ryggen. Nått för värken i skallen. Nått som tar alla tre. Nått för att vara gladare när jag får besök. Nåttt för att vara lugnare när jag tittar på tv. Jag har lite ont i ena benet med.

Nått för att lätta upp vintern. Nått för att lätta upp sommaren. Nått att luta sig mot när jag är ledsen. Nått för att luta mig mot när jag är glad. Det är nått fel på tiden. Jag behöver nått mot det.

Nått för att göra mitt hår tjockare, min penis större nått annat för att göra min penis grovare och nått för att göra min penis hårdare. Nått för att våga prata med kvinnor. Nått för att våga prata med män. Nått som tar bort min skräck för hästar (fattar ni hur stora de där djuren är).

Kort och gott. Jag behöver en skrupulös doktor. Eller pengar.

Det funkar det med.

Jag satt här i godan ro och fann att det luktade matlagning. Nån gjorde nån god maträtt med lök i. Döm om min förvåning när jag upptäckte att lukten kom från mina egna armhålor. Jag borde vetat bättre. I den här trappuppgången luktar det bara rengöringsmedel, vuxenblöjor och kall hemtjänstmat. Jodå, jag känner igen lukterna från alla mina yrkesverksamma år. Fast de lukterna är bättre än lukten på gummifabriken jag jobbade på innan dess.

Men det hela sade mig att det är dags att duscha lite. Inte kan man lukta matlagning under armarna inte.

Tänk där lärde jag mig nått.

Jag undrar lite smått hur lång tid det tar innan jag får klagomål på hur högt jag spelar musik. De första månaderna så smög jag runt här i lägenheten och vågade inte ens nysa men allt medan dagarna har gått så har jag ökat volymen på musiken, ökat basen och nu sitter jag skönt ingjuten i basgångar och höga toner från allt mellan Ozzy till Rihanna. Dunk, dunk dunk är det enda jag hör. Men de flesta här i huset är 1000 år gamla så de hör nog inte när jag spelar. Men man kan ju tänka sig att någon anhörig dyker upp och tycker illa om att mormors kristallvas ramlar i golvet eftersom jag spelar så högt.

Det går inte många sekunder om dygnet när jag inte lyssnar till musik. Inte ens på natten. Jag vet inte om det gör mig tryggare eller nått men jag sover bättre om jag har lite musik på när jag sover. Fast då har jag ju inte på det så högt förstås, jag ska ju kunna sova med :-)

Men annars rullar det runt här i datorn mest hela tiden. Olika favoriter spelas med glatt mod och jag sitter och skuttar på toalettstolen när jag behöver gå dit eftersom musiken är på så högt. Hm, hur blev det nu? Alltså, jag behöver ju inte gå på toaletten eftersom jag spelar musik utan jag skuttar av musiken. Eller... hm. Vi lämnar dass tack.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska lägga in lite bra skivor som jag har som MP3 på datorn. Det känns så fjantingt att 2008 behöva sätta på en skiva. Hela min Springsteen-samling till expempel. Det är ju dumt att ladda ner sånt man redan har. Jaja, en sak i taget. Det börjar ju nästan likna jobb och det vill jag inte råka ut för, det vore ju livsfarligt ju.

Under tiden säger jag bara: dunk, dunkdunk, dunk, dunk.

"Låt inte solen gå ner över din ilska" har nån putsviktig person kläckt ur sig nån gång. Ojojj, jag vet inte hur många solar som gått ner över min ilska. Jag är inte så långsint, men däremot blir jag tokigt arg när jag blir arg. Då släms det i dörrar, bankas i väggar och det har hänt att saker och ting flygit omkring mig i ilskan.

Fast det är lugnare nu för tiden. Det var värre förr. En gång för många år sedan blev jag så arg på min dåvarande flickvän att jag gick ut till bilen och körde runt på gräsmattan tills den var blott ett minne av gräsmatta. Smart? Nope, snarare galet. Tokigt, dumt och fånigt.

Men jag har med åren fått större kontroll på min ilska även om den inte gömt sig helt. Men jag har i alla fall lärt mig att man inte dör om man inte agerar utifrån sin känsla. Jag kan räkna till 10 nu för tiden. Fast nog kan jag bli förbannad, men det är mer en såndär torr ilska, inte så köttig, mer att jag blir tyken och otrevlig. (tyken betyder uppstudsig för er som inte kan Boråsiska).

Men ilska är ju inte helt onyttigt. Så länge man har kontoll över den. Så länge man bemästrar konsten att bli lagom arg och inte blandar ihop vad man är arg för. Men nog kan det vara bra att bli lite giftig i affären om man bli dåligt bemött till exempel. Men att bli topp tunnor Kalle Anka arg leder mycker sällan någonstans. Bara till att man får ångra vad man sa och gjorde.

Men man lär sig förhoppningsvis under livets gång, lite har jag redan lärt mig. Tror jag. Hoppas jag.

Jag har funderat mycket hit och dit genom åren om jag ska känna någon skam över min sjukdom och mitt liv. När jag blev sjuk 1991 kände jag en enorm skam. Jag gick på psyk, var psykiskt sjuk. En ovärdig medborgare. Att fått en somatisk (kroppslig) sjukdom hade nog varit lättare även om jag fattar att även det hade betytt ett stort lidande. Men att vara 21, nybliven pappa och en glad skit som blev psyksjuk. Hua. Skammen. Inte berättade jag för någon vad som var mitt problem. Jag kommer ihåg hur jag var rädd så rädd för att bli inspärrad (detta var på den tiden man fortfarande hade stora sjukhuskomplex för psykiskt sjuka männikor). Att var nervklen.

Jag vågade inte ens ringa till psyk själv utan det fick min dåvarande flickvänn göra. Men det är många år sedan nu. Som det är just nu skämms jag inte ett skvatt, vare sig för min panikångest, min sociala fobi, min alkoholism eller att jag är sjukskriven på obestämd tid. Faktiskt. Det är den del av mig. Det är en del som har format mig, gjort mig till den jag är. Ska jag skämmas för vad jag är?

Aldrig.

Däremot kan jag känna stor sorg över att livet blivt som det blivit. Kanske är det en försmak av en 40-års kris. Halva livet har gått och jag sitter ensam i en lägenhet med bara katten till sällskap och vågar vissa dagar inte gå upp ur sängen av fruktan för att monstret som lever i mig ska väckas till liv. Men så kommer jag på att även om hälften av livet har gått så har jag hälften kvar, med lite tur.

Sen har jag som sagt blivit den jag är på grund av det som lever i mig. Och inte vill jag vara någon annan än just mig själv. Inte för allt guld i Småland. Alla har sin börda att bära och min är panikångest. Sjukdomen har gjort mig empatisk, inkännande, jag har fått ett patos som jag inte haft utan ångesten. Visst, den har även gett mig mindre lyckade drag. Många gånger precis tvärtom de bra sidorna. Det inkännande kan förvandlas till total utestängning av andras känslor, det empatiska till okänsligthet i kontakten med andra mäniskor. Själviskheten vandrar med mig.

Men som sagt. Skäms jag för vad jag är? Nej fan heller. Jag är jag och ingen annan kan säga att den är som mig. Jag är en unik varelse, helt utan drift att ställa in mig i leden. Helt utan lust att vara som alla andra. Jag vill bara vara som jag är. Högljud, skrattande åt livets alla absurditeter och jag vägrar lägga mig ner och skämmas.

Så det så.

Nope. Ingen fart på mig idag inte, det förstår jag. Jag envisas med att glida omkring i lägenheten, sitta och röka en stund, tillbaka till datorn, läsa Expressen och A-bladet om och om igen och inte få något gjort. Men vad tusan, det spelar ju föga roll egentligen vad jag gör. Jag kan lika bra sitta stilla som en humla på en ros som jag kan springa omkring och tvätta, handla och städa som jag hade tänkt mig att jag skulle göra.

Det är fördelen med att leva ensam. Ingen lägger sig i vad jag gör eller när jag gör det respektive inte gör det. Jag ska nog trots allt bli en gubbe i skogen, nu när jag har skägg och allt. Sluta tvätta, städa och dona och gro igen totalt. Låta näshåren ta över näsans kaviteter och lukta svagt av sur mjölk och kattpink när jag står i affären och köper bullens pilsnerkorv. Varför inte liksom?

Det finns ju klara fördelar med ett sånt liv. Lugnt och stilla och man slipper att trängas med folk när man handlar utan man får stå alldeles ensam i kön eftersom man luktar så illa. Vem behöver en kvinna? Inte jag inte, no no no. Inte jag. Nä, jag behöver bara min katt och lite kaffebröd att doppa i mitt eftermiddagskaffe. Kanske skulle man köpa sig en ko med. Eller en smutsig tax, det är lite lika som på något sätt.

Jo, så får det nog bli. Jag ska ge upp tanken på att bli frisk nog att börja jobba igen, glömma alla drömmar om en livskamrat och kanske börja samla på porr. Sluta klippa tånaglarna och börja röka cigarcigariller i vardagsrummet tills väggarna är gula av nikotin. Vänta på hemtjänsten en gång i veckan så att de kan städa min nerpissade toalett. För som sagt, vem behöver anstränga sig att leva ett vettigt liv. För vem liksom?

Eller, så kanske jag finner en fager mö, rakar av mig skägget, går ner i vikt. börjar jobba så småningom, lite längre dag för dag. Kanske börjar demonerna som hemsöker mig lägga sig till vila. Kanske.

Kanske.

Jaha. Ännu en dag utan pengar då. Idag skulle ju pengarna från Försäkringringskassa kommit om allt funkade som det skulle, men det klart att det inte gör. Nån som vet nått får jag inte tag på heller. Jag hoppas verkligen att det kommer lite pengar snart så att jag kan betala alla räkningar som ligger och släpar.

Ute har vädret drabbats av grav velighet. Ena stunden skiner solen för att nästa stund gömma sig bakom mörka moln och regn som slår hårt mot fönstren. Så någon lust att ge sig ut i världen har man då direkt inte. Lika bra att dra täcket över skallen och glömma denna ack så grymma värld känns det som.

Men, det är bara att se glad ut och låtsas som om allt är som det ska och att jag står på toppen av lycka i livets berg och dalbana. Bäst så tycker jag.

Ah! Ännu en fredag. Det borde inte spela mig någon som helst roll om det är fredag eller måndag eller nått eftersom jag går här och dräller var dag men det gör det trots allt. Fredag känns saftigare än måndag och helgen är fortfarande ett tillfälle att bjuda sig själv på lite extra. Det är inristat i kroppen sedan jag jobbade på den gamla goda tiden.
 
Så idag så ska jag banne mig vara helt tokig och köpa mig en påse chips att sitta och snaska på under kvällen. Man vill ju vara knasig ibland. Men först är det alla igångsättningsritualer som ska gås igenom, som kaffedrickande, rökande, duschande och allt sånt som den moderna människan skall ägna sig åt.

Jag tror även att jag ska ta en sväng förbi tvättstugan och se om det är ledigt idag så att jag kan slänga in en maskin eller två. Några andra speciella planer har jag inte. Det räcker så bra med lugn och ro och att det slutar regna så förbaskat hela tiden.

Så där ja. In och ut ur duschen, nästan otäckt ren och fräsch. Så nu fattas bara lite kläder och en rask promenad till affären. Eller om jag tar Gula faran. Fast en promenad vore nog bra för mig är jag rädd för. Nu när solen skiner och allt.

Jo. Så får det bli. Tyg på kroppen och ut i friska luften med mig bara. Så kan jag senare lägga mig med gott samvete i sängen och veta att jag faktsiskt har fått något vettigt gjort idag. Den känslan ska man inte undervärdera. Allt för många kvällar lägger jag mig till vila med en malande känsla av att jag skulle ha gjort något med dagen som jag inte fått gjort. Röka och dricka kaffe i all ära men lite motion skadar inte min kraftigt överviktiga kropp heller. Eller snarare inte alls.

Så. Upp och skaka loss bara.

Nä, nu får jag bestämma mig. Ska jag duscha och sedan gå till affären eller ska jag gå och lägga mig och hoppas på att jag sover hela natten ändå tills i morgon? Beslut beslut. En del av mig vill gärna knata ut i världen och traska till affären, en annan del av mig vill bara gå och lägga mig.

Vem ska vinna? Spännande värre tycker jag i alla fall. Sen finns det en helt tokig del i mig som har fått för sig att jag ska slänga på en maskin tvätt under kvällen. Så dumt. Som om jag skulle orka springa i trapporna under kvällstimmarna...

Nä, jag tror jag börjar med en kopp kaffe, sedan ska jag duscha och efter det får jag ta ett beslut kring hur jag ska tillbringa kvällen.

Man har då fullt upp mest hela tiden. Ja herre min je.

Tänk. Ända sedan jag hörde låten första gången så kan jag inte tänka på annat än en före detta... fru. Som jag haft. Vore gott att se henne lyssna till låten, koppla den till mig och sedan säga "aha, det är så det är".

Fan vet hur många timmar i veckan jag lägger ner på mina bloggar. Varför? Vad är det för vansinne som driver mig att ösa ut en massa privata tankar, funderingar och känslor? Vem tror jag egentligen att jag är? Som tror att någon intresserar sig? Fast det är det ju faktiskt några som gör och det gör mig så glad att jag får sådana där förälskelsefrjärilar i magen. Några tycker att det är värt att läsa ialla fall några av mina känslor i livet. Inte fan vet jag varför. Men det är ingen jag ska spekulera kring heller. Jag är nöjd med att det är som det är.

Själv läser jag inte många bloggar. Jag är helt enkelt alldeles för ego för att orka mig bry mig om min omvärld. Eller  så är det så att det egentligen finns rätt så lite med bloggar som är bra. Det vimlar av bloggar som handlar om mode. 16 åriga
tjejer som skriver om den senaste handväskan från H&M eller förtvivlade männiksor som skriver om sitt sexliv. Men bra skrivana bloggar som faktiskt handlar om något är det sparsmakat med.

Nä, jag har inte fått strohetsvansinne och tror att mina egna bloggar är något att hänga upp i julgranen. Men det är helt enkelt få bloggar som är intressanta. Jag är väl helt enkelt en sucker för bloggar som är som privata dagböcker fast på nätet. Att få känna människor genom det som de skriver. Allt för mycket handlar om den där jävla handväskan eller var Elle hade på omslaget förra månaden. Vill jag veta det så köper jag Elle.

Men som sagt finns det ett antal bloggar som jag följer. Ibland kommentarar jag, men mest har jag inget att tillägga. Men nog fan sitter jag själv och hoppar av glädje när jag fått en kommentar på mina egna inlägg. Om det är en positiv kommentar är det gott det. Är det en negativ så är det bra det med för då måste jag titta på mig själv ärligt och redo för att se att jag kanske har fel. Sånt livar upp.

Men en massa timmar i veckan blir det till att sitta här och knattra ut en massa goja. Helt utan rymd eller känsla. Bara en massa uppräknande av att jag druckit så och så många koppar kaffe eller rökt hundra cigg på en kvart. Inget vettigt. Så just därför hissar jag mina läsare till skyn, för att ni hittar själva essensen kring vad jag egenligen gör.

Inte fan skriver jag allt jag gör. Eller vad jag känner eller tänker. Så dum är jag inte. Vissa tankar och göranden är privata. Om jag runkat mellan kaffekopparna och ciggen så skriver jag inte det. Men det gör ju inte det hela mindre gott för det. Så jag tänker fortsätta öppna själen som man skär upp en böld och låter varet välla fram.

Så det så.

Det är något med natten som attraherar mig. Något med all tystnad och stillhet. Då vaknar jag till liv, likt en vampyr slukar jag mörkret. När man tittar ut genom fönstret på det kalla mörkret och alla vålnader som väntar där så lever jag. Alla lampor är släckta, alla männiksor sover. Då finner du mig vid dörren, på väg att ta ett kliv ut i livet, bort från allt det som är jag, mig och vad jag känner.

På dagen, när solen skiner, sover jag djupt, stilla mina andetag. Himlen, så blå så blå, finns utanför mina ögonlock och därinne så utspelar sig hjältedåd och storhetsvansinne. Jag är en riddare på väg att befria min drottning, mitt konungarike och hela folket. Alla jublar när jag störtar fram på min springare och kvinnor skriker mitt namn i skön befrielse. Då finns jag inte, för några sekunder.

Men när solen går ner, när allt svartnar så finns jag där igen, vaksam, redo att möta världen. En blinkande skärm, en tv, en radio. Hjärtat i halsgropen och tankar som är svärtade av sot, aska och natt. Jag har alltid varit fel, dum och feg. Men på natten regerar jag och de andra dårarna, vi åsidosatta, bortskuffade, felaktiga.

Då finns jag.

Jag längtar efter ditt hjärtas slag, dina vita tänder och dina mörka ord i mitt öra. Varför vet jag inte, hur det ska gå till vet jag inte heller. Jag vet faktiskt inte speciellt mycket alls. Men jag kan känna igen längtan i mitt bröst och jag vet vad jag vill. Vet du?

Inga steg kan vara onödiga om de leder mig till dig. Ibland springer jag, rakt fram, utan att se mig för. Ibland så smyger jag, kryper längs med gruset för att försöka finna dig i ett obevakat ögonblick, när du kanske tar mig till dig av ren förvåning. Men, som sagt. JAg vet inte så noga.

Kanske behöver jag dig inte alls. Kanske är du bara ett spöke i mitt huvud. Kanske finns du inte alls, utan är bara frukten av mina tankar och förhoppningar. Kanske, kanske, kanske vet du inte om att jag finns. Men jag hoppas och springer, hoppas och smyger och tänker på dig.

Håhåjaja. Dagarna går och sommare flyktar undan mina girigt gripande händer. Moln och regn tycks ha slagit läger på himlen och den riktiga värmen håller sig undan. Under tiden så sitter jag i min lägenhet och funderar på tillvaron medan minuterna tickar iväg.

Jag har kommit in i ett "sovstim" då jag kan sova precis hur mycket som helst. Jag somnar tidigt på kvällarna, sover länge på morgonen och däremellan så sover jag lite middag, eftermiddag och tar en tupplur till kvällen. Jag vet inte, jag vill liksom inte komma igång på nått sätt. Men vad tusan, det drabbar ju ingen annan så det går väl bra kan jag tro.

Visst tog jag bussen till La stada i förrgår. Det var lite lagom obehagligt, inte värre än så. Jag fick ingen ny kolsyretub till min Sodastream däremot. Det är visst slut i hela stan fick jag reda på av en söt tös som jobbade på ett av ställena jag besökte. Men jag fick mig ett MAX-mål istället. JAg måste ha varit starkare än jag trodde för jag kunde äta den där underbara hamburgaren utan att må speciellt dåligt eller bli för uppstressad. Jag som har så svårt att äta på restaurang annars.

Sen återvände jag i triumf till mitt hem där Chips tog emot mig med pukor och trumpeter genom att springa mellan fötterna på mig så att jag höll på att trampa ihjäl den lilla pälsbollen. Så igår var jag helt slut efter mitt äventyr och sov mesta delen av dagen och kvällen. Sen fortsatte jag sova på natten med, när jag ändå var igång.

Så det var pigg och utvilad jag gick upp i morse. Jag har inga som helst planer för dagen alls. Det får bli vad det blir liksom. Kanske skulle man ta en tur förbi affären för att köpa något gott att äta. Eller i alla fall nått att äta överhuvudtaget. Jag får se. Det känns helt ok att ha det så idag. Låta dagen rinna förbi utan att jag gjorde några dammar eller hinder i flödet. Läsa, äta och bara finnas till, nu när jag ändå känner mig rätt ok. För att vara mig alltså.

Paranojan är total. Det ringde på dörren bäst som jag satt och rökte och jag smög mig fram till dörren och kikade i dörrhålet. Där ute såg jag två obekanta ansikten så jag gick tillbaka till köket där jag satte mig för att röka. Men sen kom jag på att det troligen var mina boendestöd som stog utanför. Mina vanliga har ju semester så det verkade vettigt. Tja, när jag väl tänkt den tanken så kom jag på att de har ju nyckel så det var bara att släppa in dem.

Det visade sig vara precis som jag trott och de var hur trevliga som helst. Men jag blir lite orolig för just paranojan. Vart ska det sluta? Att jag ligger i sängen och inte vågar gå ut i lägenheten för att jag tror att Gestapo jagar mig?

Nä, fan, jag bara måste ut i livet igen.

Så där ja. Sent omsider så blev jag duschad och klar. Nu ska jag bara ta på mig lite kläder, kolla upp när bussen går och sedan banne mig ska jag sätta mig på fanstyget och jag ska GILLA VARTENDA SEKUND. Så det så.

Det är alltid lika spännande att på kvällen läsa vad jag skrev på morgonen. De första inläggen brukar handla om vad jag hade tänkt att pyssla med under dagen. När jag sedan läser om det på kvällen, när jag som vanligt inte fått något gjort alls, så funderar jag på vad sjutton jag tänkte med på morgonkvisten. Hur kommer det sig att alla mina formidabla planer alltid faller platt till marken? Förutom då att jag är kroniskt lat förstås.

Det enda jag som jag brukar få gjort är städningen. Men det beror mest på att jag inte trivs när det är stökigt kring mig. Det räcker så bra med stöket jag har innanför pannbenet. Så jag försöker hålla hemmet, mig själv och katten hela och rena. Stackars Chips har blivt van vid att bli duschad lite då och då. Inte för att jag egentligen tror att hon är smutsig men det känns liksom bra att ägna en stund åt att tvåla in det stackars livet och sedan torka henne torr medan hon tittar förebrående på mig och tycks sägat att "även du min Brutus".

Det konstiga är att jag är sådan pedant när jag bor själv, men så snart jag flyttar ihop med en kvinna så blir jag en riktig snuskpelle. Då får kvinnan tjata och gnata på mig länge och väl innan jag masar mig iväg för att lite håglöst vifta med dammsugaren på golv och mattor. Märkligt. Har säkert nått med patriakatet att göra kan jag tro.

Men som sagt så har jag svårt för stökighet och smuts. Jag dammar, dammsuger och moppar för glatta livet mest hela tiden.

Men idag så får det vara. Här är redan så rent det bara kan bli så det finns liksom inget att leta upp. Så jag får se om mina planer på att ta mig till staden går i lås. Det ska bli intressant att se hur det går.

Hm. Jag sitter och funderar på att åka in till stan och köpa en kolsyrepatron till min Sodastream. Men det är ju så förbaskat långt att sitta och köra mopeden. Jag måste göra nått med det här med mitt körkort. Bilen står ju och väntar på mig utanför tant mammas lägenhet och när jag går förbi så tittar den med ledsna ögon, lite som en övergiven sommarkatt.

Jag tittade till den häromdagen och upptäckte att det hade börjat mögla på säkerhetsbältena. Det var väl den våta vintern som gjort sitt.

Men som läget är nu så har jag inte råd med sådana extravaganser inte. Det får vänta. Men det vore gott att veta att bilen står på parkeringen här ute och att det bara var att sätta sig och köra in till stan när man kände för det.

Tur jag har Gula faran så att jag ialla fall slipper gå. Jag är nog allergisk mot att gå tror jag. Varje gång jag sätter i gång med att gå så protesterar mina fötter å det högsta. De kvider och lider inne i skorna och får med sig mina ben i klagosången. Ibland räcker det att jag så lite som tänker på att gå för att fötterna ska krulla ihop sig i strumporna och jag får ge upp den tanken fort som ögat.

Nä. Detta kräver eftertanke och lite tid. Kanske skulle jag passa på att duscha innan jag tar något slutgiltigt beslut i frågan. Kanske ska jag satsa på bussen? Jag känner mig rätt så stark idag. Kanske, kanske kunde det gå.

Nu för tiden tycks jag se på livet genom en rad med nyvakna tillfällen. Fasen vad jag sover mycket. Visserligen var jag uppe och snurrade redan vid 8 men lade mig raskt igen då jag inte såg någon som helst anledning att gå upp vid denna arla timma. Så det blev några timmar till i slafen och nu sitter jag och har ingen aning om vad som är upp eller ner eller höger eller vänster. I väntan på att kaffet blir färdigt så får det nog vara så kan jag tro.

Så där ja. Äntligen kom jag in i duschen, efter många om och men. Men nu känner jag mig riktigt upplivad. Nu gäller det bara att surfa på den vågen och ta sig till affären för att köpa nått att äta. Jag har då rakt ingen färdig meny klar i huvudet än men jag ser väl vad jag vill ha när jag kommer till butiken kan jag tro. Lax kanske vore nått, det är ju lagom sommarmat, även om nu vädret inte är så mycket sommar som man skulle kunna önska.

Polare R har varit på gymmet och tyckte att jag skulle dit med. "Nä tack", svarade jag på det. Jag har ingen som helst lust att springa på före detta frun där. Och visst hade hon varit där. Så det var en faslig tur att jag inte åkte in i ett anfall av träningslusta. Jag är rätt så sugen på att börja träna igen men som sagt. Då får jag nog hitta ett annat gym.

Nä, det får väl vara kan jag tro. Jag har ändå inte råd att lösa kort någon annanstans som läget är nu.

Nä. Nu ska det på med kläder och sedan en sväng förbi affären som sagt. Sen blir det nog tv-kväll för hela baletten tror jag. Det känns som om det vore en bra avrundning på den här dagen.

Så där ja. En snabb, mycket snabb, sväng med dammsugaren, städat badrummet och nu nöjer jag med det. I hallen står soporna och väntar på att jag ska bära dem med öm hand ner till soptunnorna på gården. Jag tror banne mig att jag fick upp farten lite med. Inte illa. Inte illa alls. Tror jag ska passa på att sätta upp en tvättid med, när jag ändå är i farten. Morgonrocken börjar lukta lite skumt, ett gott tecken på att det var allt för länge sedan jag tvättade.

Sen ska jag ta mopeden på en liten tur tänkte jag. Eller vad det nu blir jag gör. Jag lurar på att hyra senaste "Bourne" filmen och sedan bränna av dem med. Ladda ner film är hopplöst för mig som har mobilt bredband. Det skulle ta 5 år eller nått. Men bränna av kan man ju alltid göra.

Hm. JAg har helt klart drabbats av letargi såhär på måndagen. Försökte väcka mig med en kopp kaffe och städa upp lite i köket men det blev inte bättre för det. Till och med katten, Chips, verkar slö. När jag öppnade balkongdörren så öppnade hon ena ögat där hon låg i sin fåtölj men det blev inget mer mer det. Hon som brukar komma sättande som skjuten ur en kanon när den där dörren går upp.

Jag fick låna lite pengar av tant mamma så jag fundera på att åka till affären för att köpa något jag kan tröstäta. Men då ska man ju komma ut ur lägenheten först. Orkar jag det tro? Jag har en vag aning om att det kan vara så att jag helt enkelt har blivit kraftigt förslappad. Minsta ansträngning känns som ett berg att bestiga även om jag vet att jag borde göra något för att komma ur det här slöa tillståndet.

I torsdags fick jag äntligen tag i någon på Försäkringskassan som visste nått. Det var en oerhört trevlig människa som tagit tag i mitt ärende och ville ha det klart före hon gick på semester på fredagen. Vilken tur för mig. Hon skulle yrka på att jag skulle vara sjukskriven i 3 år till. Så hon hade gjort utredningen men hade några småfrågor till mig som jag besvarade så gott jag kunde. Sen var det hennes chef som skulle ta beslutet. Men om att funkar så blir jag sjukskriven från och med juni till juni 2011 och på den tiden borde jag väl frisknat till kan man tycka, med lite terapi och jävlar annamma. Jag hoppas i alla fall att det blir så, för jag har ingen som lust att plocka bort alla drömmar om att fungera som en normal människa. Om det blir så så har jag då varit hemma i 5 år och det borde väl räcka för att bota mig eller i alla fall få mig att fungera i vardagen och på jobbet.

Det goa i kråksängen är att jag väl får junis pengar retroaktivt. Så jag kan betala mina räkningar och banklån. e kan ju säga att jag har kännt mig mycket mindre pressad sedan jag pratade med henne. Stresshormonerna har lagt sig på en mer normal nivå.

Nä. Här kan jag inte sitta och sitta. Dags att ta tag i städningen igen.

Näe. Jag känner inte för något. Inget alls. Vill helst bara sova, men fan, man kan ju inte sova bort livet heller. I lördags var tant mamma, min moster och min morbror här en sväng och vi passade på att köra iväg diskmaskinen som tant mamma skulle hem till dem. Väl där så åt vi lite och hade det rätt så trevligt. Jag och min morbor var en kort sväng till Knalleland för att köpa en ny avloppsslang till diskmaskinen sen var den monterad och klar. Gott för tant mamma att ha en diskmaskin så slipper hon stå och diska för hand med sin dåliga rygg.

Mor och moster var ägen en snabb sväng förbi hos några av mina grannar som hon kännt sedan hon var ung. Det var nog trevligt för alla att träffas kan jag tro. Av min moster och morbror så fick jag en flaska vin, ett vin som hade Elvis på frasidan och som sades komma från Gracelands källare. Den flaskan ska jag då inte öppna förrän om några år. Själaglad blev jag, kan man lugnt säga.


Gårdagen tillbingade jag i lite lagom ruelse som straff för de öl jag drack på lördagen (hur tror ni annars att jag kunde ta bussen från stan till Viskafors). Men det var rätt så lugnt, värre har jag varit med om.

Idag så vet jag banne mig inte vad jag ska ta mig till med mig själv. Tror jag ska ta en promenad i grannskapet. Lite frisk luft kanske piggar alltid upp när hjärnan gått i stå. Eller om jag väljer den lata vägen och tar en tur med mopeden. Men först måste jag städa upp här hemma. Det har blivit lite allmänt sunkigt sådär. Chips fortsätter att pinka på golvet på toaletten. Fan vet varför hon håller på så.

Nä. Innan jag gör något så ska jag nog ta en dusch så att jag piggnar till. Sen får det bli vad det blir av det hela.

Fattar ni vilen mod det krävdes. För en man som gjordre karriär med en gitarr och en röst. Hua. Om jag bara fann rösten.

Oups. Jag somnade vid 20 tiden igår och sov sedan som ett barn hela natten. Men det var inget fel med det för när Chips väckte mig vid 8 i morse så var det inte det allra minsta svårt att knata upp ur sängen och sätta på lite kaffe. Pigg, piggelin.

Så nu ligger hela dagen framför mig, helt oupptäckt och bara väntar på att jag ska ta i tu med den.

Så jag får väl göra så.

Där ser ni. Jag kan visst vara tyst. Inga problem. Alls.

Matchen gick ju åt helvete, så efter det bestämde jag mig för att vara tyst i en dag. Eller, nu ljuger jag. Riktigt så var det inte. Men jag har genomlidit en dag och lite till med ångest upp över öronen. Troligen beroende på att jag inte ätit en av mina mediciner på en vecka helt enkelt eftersom jag inte haft den hemma. Så hjärnan kom i kapp och bestämde sig för att spruta ut stresshormoner och ångestattacker.

Så gårdagen tillbringade jag i sängen där jag försökte sova bort skiten. Under tiden så upptäckte jag en lysande uppfinning. Det är ju så att jag på något sätt har antecknat mig för att prova nya produkter baserat på mina intressen. Jag har ingen som helt aning om när jag gjorde det, men nu fick jag en lysande produkt att prova. Ljudbok i mobilen. Man bara loggar in och väljer ljudbok i en diger katalog. Givetvis kostar det en peng varje månad men jag får prova gratis i en månad mot att jag ger ett omdöme om det hela efter en månad. Det pallar jag väl göra.

Så igår låg jag och lyssnade till en av mina favoritböcker, "Tre män i en båt", av Jerome K Jerome. Boken är över 120 år gammal men ett lysande exempel på skrattkonst. Jag låg och skrattade högt mellan ångestattackerna. Sen när jag skrattat ett tag kom jag på att jag ju mådde dåligt så då ägnade jag mig åt att tycka förfärligt synd om mig själv en stund innan boken nådde innanför ångestskalet och jag skrattade igen.

Efter det så lyssnade jag på "Gustav III´s spioner", en historielektion så som en annan. Lysande lätt att bara logga in och lyssna. Tjänsten heter "Storytel" kan jag tipsa den hugade.

Men idag fick jag ett mess från Apoteket om att mina mediciner kommit så jag plockade upp mig själv i kragen och gav mig ut i världen och hämtade mina piller och passade på att handla upp mina sista ören i affären på Viskafors torg.

Medicinen har jag pillat i mig så snart ska jag väl bli folk igen kan jag tro. Under tiden så ska jag bara ta det lugnt tror jag. Jag är fortfarande rätt så darrig i nerverna. Men det blir väl bättre får jag hoppas.

Åh, om jag bara vore på Borås arena. Om jag bara hade pengar till det. Men det har jag inte. Så jag får nöja mig med webbradion.

ELFSBORG!!!!

Usch och fy. Så var det dags för ännu en omgång med ångest och elände. Igår kväll var ett ända elände, jag kunde inte ens titta på "Morden i Midsomer" utan låg i sängen och vred mig. Men till slut så somnade jag, men det tog ett bra tag innan jag fick någon ro.

Nu idag när jag vaknade så var det full storm redan från början. Fan vet varför. Eller, det vet jag ju. Dagarna i månaden går och jag har fortfarande inte betalt mina räkningar och jag bara väntar på att det ska börja ramla ner påminnelser i brevlådan. Än så länge har jag kvar pengar av de jag fick på soc men det lutar väl åt att ge mig dit igen i nästa vecka igen och tigga. Uscha.

Jag försöker få tag på någon på försökringskassan som vet något men det verkar vara omöjligt. Så jag fortsätter och gömmer huvudet i sanden och som svar på den taktiken så kryper hela kroppen ihop i ångest. Kul.

Som om det inte räckte med elände så har Chips, katten, börjat pinka på badrumsgolvet istället för i sin låda. Det började med nån gång då och då, men nu pinkar hon hela tiden på golvet. Jag spolar bort det och städar och katteländet pinkar igen. Skiter gör hon i lådan så det kan inte vara det att den är för lortig, jag tar bort allt som inte ska vara där så fort som jag bara kan. Men hon har fått pippi på att pinka på golvet helt enkelt.

Nä. Den här dagen hade kunnat starta bättre. Men då kan det bara bli bättre kan jag tro. Så det är bara att hänga med och se glad ut så kanske jag mår bättre om någon timma.

Tänk vad världen är liten. När jag var 14-15 år så var vi tre killar som hängde ihop i vått och torrt. Det var jag, Nelson och Larsa. Vi röjde runt i staden så som man plägar göra i ungdomligt oförstånd och var ute på äventyr mest hela tiden. Såhär i efterhand var det en underbar tid, även om jag inte vet om vi hade så förbannat roligt när det var aktuellt.

Igår pratade jag med Kusin Esko och det visade sig att Larsa är min kusins svåger. Hur vi kom fram till det vet jag inte riktigt men nog är det märkligt. Det är väl en 12 år sedan jag senast pratade med Larsa. Så dyker han upp helt plötsligt och är nästan släkt.

Märkligt, mycket märkligt.

Jäkla skitväder rent ut sagt. Inte ens en aning av sommar, med det där hällregnet som öser ner titt som tätt. Själv har jag sovit mesta delen av dagen. Tyckte det var bäst så. Fanns ingen anledning att vara uppe ändå. Så jag och katten har legat i sängen och sovit som två druckna medan regnet föll ute.

Men nu är jag uppe igen. Jag måste ju vara i form till Morden i Midsomer som börjar efter allsången. Jag tror det får bli en sväng med dammsugaren före jag gör något annat. Chips fäller något förförligt. Men först ska jag dricka lite mer kaffe och komma i takt med världen.

Ah. Hur bra kan det vara? 4 st 20-nått åringar i en skivstudio som uppfinner ett helt eget sound. Nått sånt hade inte hänt sedan Beatles uppfann pop. Sen slänger man ut de där ungarna i USA på en turne som skulle betyda total makt och total förnedring. Allt för den heliga musikens skull.

Den här låten går om och om igen i min dator. I original eller i 12 " versionen. Sååååå bra.

Det mörknar ute. Likaså i min själ. Men mitt i bröstet bor ett litet ljus som ständigt brinner. För dig, dina syskon och din mor, hon som födde din kropp i nio månader. Långt där inne finns det, ljuset som sprider sig genom goda ord och vänliga handlingar. Dit där solen aldrig någonsin får sikte, bor en liten värme. Det är den värmen som håller liv i själen under mörka timmar då vargar sliter i kött och blod.

Det blir lite svartare för varje minut, för varje sekund, för varje hjärtslag, från basen kryper strängar in i anden, djupt in i själen. Ansa, leka lära i en anda av tro hopp och kärlek. Finna sig själv. Finna någon annan. Finna dig. Finna oss. Finna slutet, finna sorgen. Inget, inget, inget. Allt, allt, allt. Inget, allt, allt, inget. En massa bokstäver, a till ö för att säga det som finns i hjärtat. Vilket oändligt slöseri med luft, kraft, kärlek.

Skogen är svart runt omkring mig. Allt vi är, vi var, jag är och jag förblir är allt vi kan vara. Inte mer, inte mindre. Hur? Ingen vet hur receptet skall tillagas, alla vet hur det skall smaka. Vi famlar i blindo, solen står som en vacker tapet, hon skulle vara en son och mannen skulle vara en tiger. Ljuset liksom allt det sammetssvarta bländar och förmörkar. För mycket av allt, för mycket av inget.

Hej och hå. Då har man varit i affären och köpt lite smått och gott. Cognacsmedvurst minsan. Inte illa. Jag passade på mellan regnskurarna och klarade mig faktist utan att bli våt överhuvudtaget. Inte illa det heller. På det hela en lyckad tur.

Nu ska jag bara ta det lugnt framför tvn och inte göra ett skvatt. (Som om jag brukar göra nått nån gång). Kanske skulle man koka en kanna kaffe och bara låta minuterna gå så länge så att det är dags att lägga sig för att sova.

Jo, jag tror jag gör så.

Nu är det tre och ett halv år och lite till sedan dörren gick i lås bakom mig och jag befann mig på psyks missbruksavdelning för avgiftning från alkoholen. Jag var klädd i finbyxor och kavaj, mancettknapparna glimmade i ljuset från lysrören och i mig var det totalt kaos. Eftersom jag fortfarande inte var nere i 0 ‰ vilket man måste vara innan man får någon lugnande medicin så fick jag bara kramplösande och fick sedan sova på en brits i dagrummet.

Tankar som snurrade runt, ångest som hemsökte mig och hela kroppen som strejkade, darrade, skälvde, skakade. Jag bad dem dra ner presiennerna eftersom det hela tiden kändes som om jag drogs mot fönstren och ut i den kalla novembernatten. Men på något märkligt sätt så somnade jag där jag låg och vred mig.

På morgonen väcktes jag bryskt av en vårdare som utan ett ord drog av mig täcket och pekade på ett rum där jag skulle byta kläder och tvätta mig. Skärpet och skosnörena hade de redan tagit ifrån mig. Och min tändare. Det var det första de gjorde på natten när jag ramlade in. När jag stad i det gula ljuset från lampan ovanför tvättfatet så tittade jag på det grå, pussiga ansiktet som var mitt, skäggstubben som letade sig upp mot huden och rynkorna i pannan. Hur i hela fridens namn hade jag hamnat där?

Tja. Genom hårt och ihärdigt drickande så förföll min kropp sakta men säkert. Det som börjat med en öl till kvällen hade accelarat till sådana mängder att jag inte kunde bli full hur jag än bar mig ut. Men inte kunde jag bli det allra minsta nykter heller för då rev fylleångesten i mig som vassa klor i själen. Jag hade börjar dagen med tre liter vitt vin, fortsatt med oändligt antal öl och toppat det hela med dricksglas fulla med Gin. Till slut stor jag med en kniv och högg mig i magen gång på gång, men som tur var så var det en slö kniv som inte gick igenom kavajen. Då hotade jag att hoppa från balkongen.

Till slut så ringde min vän i livet till mina polare som kom, tog mig under vardera arm och körde upp mig till psyk där vi fick vänta i timmar på att jag skulle få träffa en läkare. Under tiden rökte jag en miljard cigaretter och sprang runt, runt, runt den lilla planteringen utanför ingången för att slippa känna. När jag väl fick blåsa hade jag 2,3 ‰ men mina vänner såg inte på mig att jag var det allra minsta full ens. Ett tecken så gott som något annat.

---

Små nätta steg till rökrummet. En lång korridor. Fylleångest upp över öronen. Gå, småspringa i korridoren, fram och tillbaka, fram och tillbaka i en evig löprunda. Vänta på eget rum. Vänta på medicin. Vänta på att våga öppna munnen, tanken, livet. Tydligen hade jag varit ute i rökrummet redan på natten för jag var redan känd som "han den där tjusiga". Det var nog mest kläderna de syftade på. Nu hade jag blå fladderbyxor och en vit tröja med "landstinget" tryckt på framsidan. Tändare fick man låna av personalen eller försiktigt av någon annan av medvraken som hade smugglat in en åt sig själv.

Till slut fick jag lugnande när promillen ramlat ner till 0 och jag somnade som en sten i soffan i dagrummet. Efter någon timma var det en vänlig skötare som väckte mig och gick med mig till rummet där jag skulle vara och min säng stod. En snabb nick till rumskamraten sen fortsatte jag sova. Sova, sova, äta, röka, sova och sova lite till. Inga besök var tillåtna. Jag skrev dagbok de där dagarna men jag vet inte vart den tog vägen. Ändlösa rader fulla av ångestsvett och armod. En känsla av att livet var slut och att det inte fanns någon utväg mer. På toaletten bestod spegeln av en skinande plåskiva för att undvika att man skulle slå sönder spegeln eller ännu värre skära sig med den.

Så gick två dagar, sova, äta, röka, prata med läkaren. En promenad i korridoren, ett telefonsamtal med frun på kvällen. Ett ångerfullt samtal till vardera mor åt mina barn där jag förklarade vart jag var och varför. Ångest, eländiga sneda, vridna tankar.

Tredje kvällen fick jag åka hem på permission med en påse tabletter och ett grin. Före det så hade jag pratat med en läkare om mina ångestproblem och fått en antidepressiv medicin som jag skulle börja på. När jag, ledd av före detta frun, kom ut i kvällsmörkret fick jag en sån panikattack att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Från att ha legat mer eller mindre nedsövd och bara tagit paus från sovandet för att äta eller röka, till att komma ut bland bilar och folk kändes som att kastas in i en annan värld.

Men till slut kom vi hem och jag har nog aldrig sovit så gott som jag gjorde nerkrupen bredvid före detta fruns varma kropp och i min egen säng. Dagen efter var det bara lite formalia, ännu ett nytt samtal med en läkare, papper som skulle skrivas, recept som skulle undertecknas och lite allmänt buller som genomfördes på avdelningen dit jag återvänt på eftermiddagen. Sen fick jag komma hem igen, som ny.

Som ny? Nä det kan jag väl inte hålla med om. Det var början på en lång vandring där jag fortfararande slåss mot mina demoner. Det tog närmare ett år innan jag fick komma till rätt instans. Jag var för frisk för att skrivas in på psykmottagningen och drack för lite för att skrivas in på missbruksenheten. Under tiden fick jag gå på stödsamtal på psykakuten, där man mer eller mindre sa åt mig att skärpa mig. Det var först när jag rest mig upp och bara gått ut efter ännu ett sånt där meningslöst samtal som det blev lite fart på det hela.

Jag har sedan dess bytt mediciner ett antal gånger. Gått i terapi och sjukgymnastik, ätit Antabus till och från, skilt mig (vem trodde att hon skulle orka liksom), varit bostadslös och inhyst hos min sjuka mor, fått övergångslägenhet genom socialen, gett oräkneliga blodprover för att visa att jag lever i huvudsakligen nyktert. Så mycket på så kort tid. Men vägen dit, till den där balkongen, var lång.

---

Det är mycket som är fel med dagens psykvård. Bland annat så var man som en ickeexisterande varelse på avdelningen. Ingen kontakt med personalen alls förutom att jag fick en utskällning efter att jag bett om hjälp med att köpa cigaretter. Det skulle man visst göra på morgonmötet klockan 8, mötet som ingen berättat för mig om. Resten av tiden var den enda kontakten med personalen spårlöst borta. Det var väl när man bad om eld som man pratade med dem och dem med mig, eller när jag bad om lite lugnande. Det var lite som två olika grupper på avdelningen, patienter och vårdare och var och en av grupperna höll sig på sin kant. Men jag hälsade i alla fall på en kollega som jag jobbat ihop med och som arbetade extra på avdelningen. Bara en sån sak.

Men jag är inte svårt sjuk. Jag har inga problem med röster eller psykoser. Jag är bara fullblodsneurotiker och alkoholist. Så det är väl kanske ok att lägga mig långt ner i prioriteringen. Men ändå. Hur ska man våga be om hjälp när de som arbetar med att just hjälpa istället dömer ut en från början? "Ännu en svag alkis, ännu en som tycker så förbannat synd om sig själv Och här går jag och jobbar dag ut och dag in med de där gnällspikarna".

Men jag klagar inte. Men jag vet att jag aldrig mer kommer ligga på psyk igen, vad som än händer. För så förringad och så liten har jag aldirg varken förr eller senare känt mig. Steget till att vara bara ett nummer kändes kort så kort.

Sa jag förresten vilken dag jag åkte in?

Dagen efter mitt bröllop.

Nä. Nu är vädret för tråkigt har jag bestämt. Så jag har mailat regeringen om lite bättre väder. Så det borde väl dyka upp snart kan jag tro. Eller?

Dåligt väder kan jag klara mig utan en dag som denna. Det var ju så fint och varmt och behagligt i morse, varför kunde inte det hålla i sig? Hur i hela fridens namn ska man kunna planera nått när vädret svänger hit och dit som en drucken humla? Lite sol och värme är väl inte för mycket begärt när man bor i ett land där solens persienn åker ner i september och håller sig nere till mars. Nu när folk har semester och allt. Inte ett år till med evigt regn tack.

Men det är som det är med den saken. Så man får hitta på saker att göra inomhus istället. Läsa, städa, titta på tv, såna saker. Under tiden faller, rinner, livet iväg som en porlande vårbäck. Allt medan rynkorna växer och man får mer hår i näsan än man klarar att ta bort.

Men jag ska som sagt göra det bästa av det hela. Lägga mig för att läsa tänkte jag. Det kan väl inte vara fel? Sen får jag passa på mellan regnskurarna att ta mig till affären med, för att köpa den eviga mjölken som tycks ta slut samtidigt som jag ställer in den nya kartongen i kylskåpet. Dags att börja dricka kaffe utan mjölk kanske? Näe, där fick jag nått att fundra över.

Bra, så har jag lite att göra.

Ser man på. Det blev måndag igen, så där bara. Helt utan förvarning. Själv var jag i farten redan vid 8 i morse eftersom boendestödet skulle hämta mig för att jag skulle ta de där blodproverna i La Stada. Så vi åkte dit och jag satte mig i kön och väntade på min tur. Det var då en brokig skara människor i väntrummet. Eftersom det handlade om leverprover så fanns hela skalan av missbrukare, allt från fina frun till Janne Banan. Det pratades om benzo och amfetamin och jag kände mig rätt så utanför måste jag erkänna. Men tillslut blev det min tur att smita in i provtagningsrummet. 

Blodprovet var ju en baggis, bara att sträcka ut armen. Men sen skulle det kissas i en kopp med. I ett rum med en glasvägg och en stor vinklad spegel vid toan så att den som satt i rummet utanför kunde se allt. Kul. Inte kunde jag pressa fram ens en endaste liten droppe på det sättet inte. Jag stod där och rodnade och försökte och försöket men inte kom det någon urin inte.

Efter ett tag så fick jag avbryta försöket för att sätta mig i korridoren och dricka lite kaffe i förhoppning att detta skulle sätta fart på kissandarna. Efter två koppar fick jag göra ett försök och visst skvalade det hemtrevligt i koppen nu.

När allt var gjort så åkte vi tillbaka till Viskafors och jag gick upp till min lägenhet, låste dörren och kraschade i sängen. Helt slut efter mitt lilla äventyr.

Men nu är jag vaken, pigg och glad och det är inte illa det inte. Allt ska man vara med om.

Så ypperligt. Just som jag höll på att gräva ner mig allt för mycket i självömkan så messade Polare Roger att han skulle komma på ett besök. Det var synnerligen vederkvickande att prata med en männiksa såhär mitt i ensamheten. Vi satt och snattrade om precis ingenting alls en bra stund.

Nu känner jag mig pånyttfylld av bränsle och mellanmänskliga kontakter så jag tänker ta Gula faran till affären för att köpa den där påsen med chips, lite mjölk och annat och sedan sätta mig framför en film och bara koppla av. Ibland behöver man inte annat än att bara få prata lite med en annan människa för att livet skall få mening igen.

Vi planerar att åka på Fallens dagar i Trollhättan. Men det hela står och faller lite med min ekonomi. Vi får se om jag kommer iväg eller inte. Men kul vore det.

Som sagt. Affären var det.

Nähä, ingen ordning får jag på pryttlar och ting idag. Förutom att skaffa mig rejält ont i magen så har jag än så länge inte fått något vettigt gjort. Ok, det är söndag, då får man slappa. Men vad fan, jag gör ju inget annat alla dagar i veckan så någon gång borde jag väl tända till och explodera i göromål. Men den dagen är tydligen inte idag heller. Kanske i morgon?

Under tiden så vankar jag fram och tillbaka i mina 51 kvm och katten följer mina vandringar lite halvintresserat men utan att bry sig mer än nödvändigt. Själv ligger hon upplagd på toppen av bokhyllan och slumrar. Jag önskar att jag vore lite kattlik så att jag kunde nöja mig med ett sådant liv. Men jag vill mer, mycket, mest. Så därför går jag här och väntar på att något ska hända som frälser mig från ondo och gör mig lycklig och glad.

Tänk, jag läste just i morgonbladet om en man som fyller 85 idag. Han är fortfarande i full fart och har varit så i hela livet. Aktiv och lyckad på alla sätt. Vittberest och vetgirig. Gift med samma kvinna i en massa år, flitig med idrott och lyckosam i sin arbetskarriär. Han verkar så lycklig som nu en man på 85 år kan vara. Vad är det som skiljer honom från mig, förutom alla år då förstås?

Säg nu inte vilja eller nått sånt. För jag vill också. Jag vill också klara press och stress. Vill också kunna gå upp ur sängen med en känsla av att den här dagen spelar roll. Men jag har det bara inte i mig. Det finns ett stort hål i mig där den driften borde bo. Det saknas ett lugn i mitt hjärta. Jag rusar genom livet utan att komma ens en centimeter fram, snarast så går jag bakåt. Ramlar, tumlar, singlar neråt mot en hård grusplan, stora stenar och klippor hårda och vassa nog att krossa mig.

Min lott i världen verkar vara att se alla mina drömmar gå i kras. Alla lyckliga stunder drunkar i svart stoff av olycka och livsleda. En del av oss är överlevare, en del är vinnare, en del står bara ut tills vi drar vårt sista andetag. Livet känns onödigt och menlöst.

Men, jag får göra det bästa av det jag har. Ta vara på de få stunder av glädje och lycka jag finner. Fly in i ruset, det som gör att jag vill träffa andra männiksor, kanske en kvinna att famna, ge mig ut på resor runt om i världen. Låt mig låtsas att jag lever i korta sekunder, blixtar på en svart himmel.

Så kan man också leva.

Jaha. Än så länge verkar dagen inte gå i mitt tecken. Alls. Den där känslan av att nått fattas är så stark som aldirg förr. Jag irrar omkring i lägenheten och letar efter vad det kan vara som fattas mig. Röker en cigarett, tar en snus, röker ännu en cigarett och tar ännu en snus, allt medan jag häller i mig kaffe i tröstlösa försök att chockstarta kroppen och mina sinnen.

Men inte kommer jag någonstans med det inte. Det enda som händer är att jag blivit kass i magen. Alltid nått. Jag försöker att inte tänka på det faktum att jag inte har några pengar. Alls. Jo, visst har jag några hundralappar kvar av de som jag fick på soc och av min mor. Men sen då? Inga räkningar är betalda och i skafferiet så lyser maten med sin frånvaro. Det blir att förlita sig på tant mamma för de viktigaste räkningarna och att ta en ny sväng förbi sockontoret när de två veckorna har gått som pengarna skulle räcka till mat. Men som sagt. Jag försöker låtsas som om allt det där inte finns. Fan vet när jag får ersättning från försäkringskassan igen. Om någonsin. Det känns... hm... inte bra? Kan det vara ordet tro? Det är sannerligen dags att skriva på de där böckerna jag har liggande och som ska ta mig från botten till toppen. Eller om det blir till tippen, vi får väl se.

Jag håller på att bekanta mig med Lars Winnerbäck. Inte illa. Inte illa alls. Musik som passar mitt omuntra sinne. Kalla vindar och kalla gator. Helt i min smak. Konstigt att det tagit mig så länge att lyssna till honom. Men jag var nog lite rädd att det skulle vara en misslyckad Sundström-kopia men den gode Lars står bra på egen hand.

Nä. Nu är det dags att röka igen tror jag. Det var ju flera minuter sedan sist.

Nä. Nästa gång Bruce Springsteen kommer till Sverige måste jag bara gå, kosta vad det kosta vill. Tidningarna är fulla av superlativ och jag sitter tom och ensam och önskar att jag varit där. Det är väl ändå märkligt att jag inte varit och sett en av mina stora idoler än. Kusin Esko men fru var ju där igår och jag är så avundsjuk som man bara kan vara. Men men. Vad är väl en bal på slottet.

Själv så har jag sovit gott ända sedan jag lade huvudet på kudden. Men vid 11 tyckte Chips att det var dags att jag vaknade och väckte mig tassfast. Hon gav sig inte innan jag gått upp så det var vara att slänga täcket och ge sig upp i livet igen. Så nu sitter jag med kaffet och lurar runt på nätet i väntan på att krafterna skall återkomma. Inte vet jag vad jag ska ta mig till idag. Planer på att ta sig till tant mamma finns, men jag vet inte riktigt om jag pallar det idag. Jag får se om någon timma hur jag mår. Än så länge så är det lite darrigt och obehagligt i mig. Men det kan ju alltid ändra sig till det bättre.

Jaja, i vilket fall som helst så blir det som det blir så det är bara att hänga med liksom.

Nope. Det blev inga chips eller nån dricka. Jag bestämde mig för att skjuta på den festen tills i morgon istället. Det blev en kanna thé istället och en cigg under fläkten i köket. Inte så illa det heller. Ringa till tant mamma fick jag gjort med när jag ändå var så sprudlande av liv.

Nu sitter jag och funderar på hur jag ska avsluta dagen. Med en god bok, en bra DVD-film eller nått av allt det kassa som de visar på tv? Lite hungrig är jag med mitt i det hela. Kanske skulle man koka lite spagetti och sleva i sig? Nä, för sent för det.

Som vanligt när jag ska bestämma något så får jag fundera på det hela en stund. Sen blir det vad det blir. I vilket fall som helst så tror jag att jag snart kommer gå och lägga mig för jag är fortfarande rätt så trött av någon märklig anledning. Dagen har gått sin gilla gång och jag har väl faktiskt inte fått något gjort förutom att jag diskat en maskin och dessutom tömt den men det räknas ju knappast. Inte många kalorier man gör åt när man gör det så att säga.

Nä, detta blir ju bara meningslöst pladder. Värre än vanligt menar jag alltså. Lika bra att vara tyst som en mussla en stund i stället.

Förresten, ännu en gång funderar jag på varför folk är så förvånade över FRA och sjukersättningar. De har ju själva röstat fram regeringen. Alliansen gör ju bara vad de lovade göra inför valet.

Konstigt.

Nå. Som proffs på att ha ångest så retar det mig hur folk använder ordet för att beskriva att de har en otrevlig känsla i kroppen över att de har köpt gardiner till köket eller över att frisören klippte håret lite kortare än man själv tänkt sig.

För mig är ångest ytterst reellt och hindrar mig att leva ett fullgott liv. En panikattack betyder inte att jag blivit lite nedstämd över att räkningarna är större än inkomsterna. Nope man. Det är en känsla som pirrar i vartenda por, vartenda liten cell i min kropp och som fyller mig med en fasa som är värre än man kan tro att man klarar utan att dö.

Man hör sällan folk säga att :jäklar, jag tappade nycklarna, jag känner mig så cancersjuk. Men att svänga sig med ångest är helt ok.

Nå, varfrö bryr jag mig om detta? Jo, eftersom folk svänger sig med uttrycket så lätt så tror de att min ångest är så mycket lättare att leva med än den är. "För jag har ju också ångest, men jag skärper mig så går det över". Jojomen. Tänk bort ett brutet ben med min vän.

Äsch. Jag sitter och velar fram och tillbaka. Ska jag åka ner till macken och köpa mig en påse chips eller inte. Det är då fan att en sån sak ska vara så svår att bestämma sig för. Eller ska jag sätta på en panna kaffe till och njuta den brunsvarta bönan på balkongen i kvällsbrisen?

Fan vet vad det blir av allt. Troligen ingenting. Jag har liksom fastnat i nån sorts friväxel där det inte spelar roll hur mycket jag varvar upp för jag kommer inte en cm i alla fall. Den där känslan av att något fattas är hela tiden med mig. Som om någon viktigt molekyl i luften jag andas rymt sin kos eller som en himmel utan stjärnor, sol eller måne.

Nä. Tröstaäta kan vara lösningen på det hela, helt klart.

Ah. Kvällen har kommit över Viskafors, luften är varm men det går en mild bris genom allt det kvällsblå. Jag har suttit en stund på balkongen och bara njutit över stillheten och den friska luften.

Jag umgås med lite planer på att åka till macken och köpe en dricka och lite chips. Men jag vet inte. Det verkar lite korkat att köpa chips när man inte vet hur pengarna ska räcka resten av månaden. Fast det vore gott med något att knapra på, nu när det är lördag och allt.

Tvn står på och visar nyheterna. En stackars 16-årig flicka har blivit brutalt nedstucken av en sjuk, främmande man. Man tar sig för pannan och undrar vad det är som händer. Fast jag har en vag aning om att våldet faktiskt inte ökat så vansinnigt. Inte om man tänker i det stora perspektivet. Männiksor har alltid slagit varandra, mördat varandra. 1700-talets Stockholm var säkert inte så vidare säkert att vandra i på kvällen det heller. Fan vet.

MEn jag känner mig trygg här i min lilla lya. Bara katten och jag och en låst dörr. De utlovar regn och åska så det passar väl att ta det lugnt även i morgon, söndag som det är och allt. Jag får sikta på att tillbringa mycket tid med mina böcker. Jag försöker komma in i boken om Bellmans liv men det tar emot lite. Språket är oändligt vackert men lite svårt att tränga igenom. Kanske ska jag ge mig i kast med en annan bok. Egentlgen skulle jag vilja läsa en Engelsk deckare eller en Scarpettabok men jag har ingen hemma som jag inte redan läst. Tror jag. En hel del av mina böcker ligger ju fortfararande nedpackade i lådor eftersom de inte får plats i bokhyllan.

Nä. JAg tror jag ska passa på att åka ner till macken trots allt. Nått ska man ha att mysa med på en lördag. Eller?

Min enda stackars krukväxt har dött en förtidig död. Jag fick den av min dotter på min födelesedag och jag har vårdat den ömt. Men trots det så är det så död en växt bara kan vara. Men jag hittade ett grönt blad på den sorgliga varelsen så jag hoppas att den tar sig igen. Jag tror att jag övervattnat den stackaren så nu ska jag vara ytterst sparsmakad med vatten och se om den tar sig. Kanske borde man plocka bort de döda bladen men jag vågar inte pilla på den som läget är just nu. Vi får se om de sprirande bladen tar sig.

Annars har jag inga blommor och inga gardiner i lägenheten. Jag har gardiner nerpackade i källaren, men inga gardinstänger, eller snarare inga fästen till de gardinstänger jag äger. Men jag har liksom vant mig. Det är öppet och ljust utan gardiner och blir det för ljust eller varmt så är det ju bara att dra ner persiennerna. Jag funderar på att skruva ner de fästen som sitter på väggarna för så länge de hänger där så är det så uppenbart att något fattas.

Sen är det ju en fördel att jag inte har någon insyn alls här i min lägenhet. Jag kan springa omkring naken om jag skulle få för mig det. Men jag är rädd om katten och vill inte utsätta henne för den synen. Men jag skulle kunna om jag ville.

Jaha, kunde man inte ge sig på det. Just som jag tänkte tanken att ta på mig lite kläder och åka och handla som rullar gråa, stora, blaffiga moln in och hotar med regn igen. Ska det vara så? Jag bara undrar.

Så jag blir sittande i min fleecemorgonrock som är alldels för varm egentligen och är alldeles handlingsförlamad. Inget får jag för mig, inget gör jag. Bara... sitter.

Ah, Jag har äntligen hittat Maxisingeln med Depeche mode, "Fly on the windscreen" och laddat ner den. Som jag har letat, men nu fann jag den. Det har varit ännu surare att inte hittar den eftersom före detta frun slängt alla mina vinyler. Men nu dunkar låten ur mina högtalare, så att grannarna vet att jag än hemma.

How wonderful.

Väldans vad kvavt det är. Åska på gång tro? Som jag sagt tidigare, ett antal gånger, så föredrar jag varmt framför kallt, men kvavt är en annan sak. När bladen på träden slokar i den vindstilla luften och flugorna lojt flyger omkring i taket, då är jag inte lika glad måste jag erkänna.

Men men. Det kommer väl att ordna sig kan jag tro. Helt plötsligt sitter man med en kall nordanvind och frostbett i ansiktet och undrar vart fan sommaren tog vägen och önskar att det kunde vara bara en aning kvavt. Fram tills dess tänker jag njuta av värmen och solen.

Hm. Det är rätt så varmt här i min lilla lägenhet strax under taket. Alla fönster står på vädring men det gör inte saken mycket bättre då det helt enkelt inte blåser så mycket som det allra minsta. Dammtussarna på golvet ligger där de ligger och värmen är lite lagom klibbig sådär. Men men. Bättre det än att man sitter och fryser förstås.

Kaffet står på bryggning och jag har det tämligen bra. Ångesten som överföll mig i morse är som bortblåst, gudskelov. Jag funderar på att åka till affären och handla nått gott att äta. Eller i alla fall nått att äta. Men det kan vänta lite till. Den är ju öppen i två timmar till så.

Det verkar inte finnas nått bra på tv i kväll så kanske skulle man satsa på att leta genom dvd-samlingen efter en bra film och ta det lite lugnt framför datorn. I morgon hade jag tänkt mig att hälsa på tant mamma lite. Det var ett tag sedan jag var där nu. Allt ingår i min kampanj för att bli en bättre son och människa. Jag försöker ringa om inte varje dag så i alla fall varannan eller så. Det går sådär. Men jag har i alla fall ökat frekvensen på ringande ordentligt. Man vet ju inte hur länge man har sin gamla mamma i livet har jag kommit på.

Jag får nog gå över lägenheten med dammsugaren idag med. Det spelar ingen roll hur man städar när man har en liten pälsboll i hemmet som dessutom släpper ifrån sig ännu mindre pälsboller som ligger i hörnen i varje rum. Det går på ett kick det där har jag märkt.

Vad jag ska göra förutom dessa triviala sysslor? Tja, dricka kaffe, röka cigaretter. Lite som vanligt liksom. Kika runt på nätet. Inte värre än så.

Det verkar bli en bra dag.

Ojojoj vad jag sovit nu igen. Vaknade vid 8 i morse, gick håglöst upp för att sätta igång dagen. Jag hann röka en cigarett innan jag bestämde mig för att det var vansinne att gå upp på en lördag när man var så toktrött som jag var. Så jag vände tillbaka till sängen, katten lade sig bredivd och sen somnade jag så gott som man bara kan igen.

Klockan hann bli 15.00 innan jag vaknade igen. Men nu känner jag mig hyggligt pigg i alla fall. Enda molnet på himlen är att jag känner mig deppad och nere på ett obehagligt sätt. Lite som en försmak av en depression. Men jag har inte tid med någon depression nu såhär mitt i vackra sommaren. Det får allt anstå till hösten om det nödvändigt ska vara så att det ska dippas i humöret.

Idag har jag inga som helst planer. Springsteen spelar i Göteborg i kväll för andra kvällen i rad och Kusin Esko med fru ska dit. Det är ett helt under att jag aldrig sett Bossen live. Det kan jag bara skylla min ångest på. Nä, nästa gång han kommer ska jag allt ta mig dit. Banne mig.

Nå, jag får se vart den här dagen för mig i livet. En nog så interssant resa.

Nirvana

I´m on a plain


"I'll start this off without any words
I got so high I scratched 'till I bled
I love myself better than you
I know it's wrong so what should I do?
The finest day that I've ever had
Was when I learned to cry on command
I love myself better than you
I know it's wrong so what should I do?

I'm on a plain, mmmm
I can't complain, mmmm
I'm on a plain, mmmm

My mother died every night
It's safe to say, quote me on that
I love myself better than you
I know it's wrong so what should I do?
The black sheep got blackmailed again
Forgot to put on the zip code
I love myself better than you
I know it's wrong so what should I do?

I'm on a plain, mmmm
I can't complain, mmmm
I'm on a plain, mmmm

Somewhere I have heard this before
In a dream my memory has stored
As a defence I'm neutered and spayed
What the hell am I trying to say?

It is now time to make it unclear
To write off lines that don't make sense
I love myself better than you
I know it's wrong so what should I do?
And one more special message to go
And then I'm done, and I can go home
I love myself better than you
I know it's wrong so what should I do?

I'm on a plain
I can't complain
I'm on a plain
I can't complain
I'm on a plain
I can't complain
I'm on a plain
I can't complain
I'm on a plain...

(fades out into):

Ooh Ooh
Ooh Ooh "

Tänk. Ibland vet jag inte om jag är lycklig eller (o)lycklig. Det blir liksom ingen skillnad för mig. land Samma fladder i bröstet, samma dunkande puls. Samma höga känsla, samma djup. Hey, jag har ett nytt klagomål. Ett riktigt. Mitt liv är kaos. Det lär finnas en fin teori om det. Kaosteori. Sånt som kloka männiksor bryr sin panna om. Min panna bryr sig bara om nästa andetag. Nästa tår och nästa skratt.

Jag vet inte. På riktigt. Ärligt talat. Som ett nyfött barn står jag inför livets oändlighet. inför valet mellan vatten och sprit i glaset, runt kroppen och i själen. Ett nytt klagomål. Bryr ni er? Bryr du dig? Hör du ens mig? Tänker du på mig när du sover, när din skalle är tom på tankar kring göromål och ditt eget bästa? Jag finns här, vinns här. Jag är din att ta. Bara plocka mig som en mogen frukt från kunskapens träd.

Tänk. Ibland vet jag inte...

Tja. Sitter och varvar Cornelis med Nirvana, snattrar på msn med AK och har det rätt så bra. Kokade en obcen mängd med makaroner och slevade i mig så magen är mätt så mätt. Så jag är väl nöjd med livet. Katten sover i f åtöljen bredvid mig utan att ställa till något, mörkret sänker sig över Viskafors allt medan jag funderar på vad jag ska göra i morgon.

Kanske ska jag toka till det totalt och ta mig ut i världen en stund? Fan vet om jag inte gör så. Eller så ligger jag under taket i sovrummet och läser om Bellman. Vi får se vad det blir av det hela. I morgon är en annan dag liksom.

Vi får se.

vi får se.

Vad glad jag är. Turbo 3g utbyggnaden har nått Viskafors. Helt plötsligt så står det HSDPA på min mobila uppkoppling. Så jag uppgraderade mitt abbonemang direkt. Kostar inget extra året ut. Så nu väntar jag bara på att de ska skruva upp min uppkoppling så ska det äntligne flyta som ett källvatten här i Viskafors.

Dagen ramlar på och jag med den. Inget speciellt händer. Tristess kanske en del kallar det. Lugn och ro kallar jag det. Visst saknar jag sällskap. Men det kan vara gott med ensamhet med. En regning kväll som denna kan det vara skönt att slippa jämka med någon annan kring vad man gör. Chips, katten, brukar sällan klaga, vad jag än tar mig för. Möjligen kan hon vara sur om jag inte brytt mig om henne på ett tag. Men det är det enda.

Så jag sitter och lyssnar på musik, snubblar runt på nätet och pysslar lite i min ensamhet. Röker en cigarett, dricker lite Fanta eller en skvätt öl (jo jag fuskar, fast ytterst lite). Jag har det rätt så bra i min ensamhet.

Livet är bra förunderligt. Jag finner mig själv sitta och tänka på döden igen. Ännu en gång. Den upptar rätt mycket av min tid. Det slutgiltiga slutet. Vad som händer när man väl drar sin sista suck. Jag har sett så många dö genom mitt yrke och det brukar vara rätt så fridfullt. Det som följer kan man blott ana när man tittar på den stilla vaxdocka som blir kvar här på jorden. Men jag är väl fortfarande skriande rädd för att själv dö. Eller att någon jag älskar skall dö.

Men det kommer att hända. Vare sig jag vill eller inte. Efter livet följer blott döden. Inget annat. Men vad det innebär? Inte vet jag, jag kan bara gissa. En del pratar om evig vila och det låter ju trevligt. Men för att det ska vara trevligt så innebär det att man på något sätt ska vara medveten om vilan. Att allt bara ska bli svart kan jag inte acceptera. Inte när jag känner så mycket just nu i denna sekund. Att allt bara skulle vara... borta. Nä tack.

Fast jag har inget val. Det blir som det blir kan jag tro.

Hoppas det dröjer många, många år.

Så där ja. Då har jag minsan kommit upp ur fåtöljen och ut i det vackra vädret. Givetvis började det regna så fort jag stack näsan ut ur trappuppgången. Men jag fick köpt det jag ville i alla fall.

Men det blev lite mysigt med regn tro det eller ej. Men det doftar sådär gott sommaregn om allt. Just nu så slår regnet mot taket och det blev lite skumt och mörkt här inne. Men regnet bryr sig inte om det utan sköljer bort allt damm och våra skulder och synder.

Inte så illa.

Hjälp. Jag har börjat gilla fjortismusik. Hittade en mapp bland musikmapparna som tillhört före detta frun, så jag satte på musiken för att höra vad det var för något. Nu rullar den runt gång på gång. "Dancemania" och allt vad det är.

Gott pump är det ialla fall. Hon kanske inte hade så fel om den där sortens musik?

Jag känner att jag är arg. Förbannad på alla som tycker att jag lever ett strålande gott liv. Jag är så arg att jag får yrsel. Känner för att slå näven i väggen och ropa högt. Att de ens understår sig att döma mig utan att ens känna mig. Så självgott, så sturskt, så modigt att, oftast utan att skriva under med eget namn, komma med sårande kommentarer på mina bloggar.

Men, erfarenheten har lärt mig att man får välja sina krig. Just det kriget kan jag inte vinna, för de har redan besttämt sig för att de står lite över mig. Att jag är vek, svag och borde ta mig i kragen och rycka upp mig. Som om det handlade om att jag var lite nere för att min krukväxt har dött.

Så, jag låter väl dem hållas. Men jag kan inte hjälpa att jag elakt önskar att de själva skulle få känna på en riktigt ångestattack om dagen i en vecka tillsammans med en riktigt depression, en sån man får fast man egenligen inte har någt att vara deppig över, en sån som överfaller en mitt i livet och gör att man tappar livsglädje och spontanitet. En vecka räcker. Mer behövs inte. Men bara så att de fick känna på det lite.

Visst är det skönt att vara elak?

Himlen klarnar upp och jag funderar allt mer på att åka in till La Stada Borås för att handla lite. Det gäller att vända på vartenda lånad slant så att jag klarar mig månaden ut. Nästa månad vet jag inte hur jag ska reda ut om jag inte får pengar från försäkringskassan. Det får väl bli soc igen misstänker jag. Äntligen har min dröm fallit in. Jag är så mycket bidragsberoende som jag någonsin kan bli. På botten av kapitalismens pyramid. Vem vill inte bli det?

Många verkar det som eftersom så många tycker att man lever lyxliv som bidragstagare. Man bara undrar varför inte det finns fler av oss eftersom det är ett så eftersträvansvärt liv. Men jag lovar. Det är inte så svårt att bli.

Först måste du bli sjuk. Det räcker inte med snuva och halsont. Nä, du får allt ta i mer. Helst nått kroniskt. Nå, du får allt kämpa med det där ett tag i ensamhet innan du söker läkare. Sen får du bereda dig på att bollas runt som en fotboll i vårdsverige. Själv bollades jag runt i ca 15 månader innan jag kom till rätt instans. Vid det laget får du se till att vara så sjuk du bara kan vara.

Sen är det dags för läkaren att skriva ett intyg. Detta intyg ska du tillsammans med en egen ansökan skicka till försäkringkassan. Där ska en annan läkare, en som aldrig träffat dig, ta ett nytt beslut. Sen ska det hela presenterar för socialnämnden och det är de som slutligen avslår eller bejakar din ansökan.

Efter det kan du glädja dig åt att gå och skrota hemma med 75% av din gamla lön. Svårare än så är det inte.

Lätt som en plätt.

Nähä. Inte kom jag ur fåtöljen inte. Jag sitter kvar som om rumpen vore fastväxt i dynan. Fan, det kanske den är? Måste nog kolla det. Helt vansinnigt vore det inte, så många timmar som jag tillbringar framför datorn menar jag.

Ute ser det ut som om det snart ska regna. Mulet och varmt, lite kvavt med. Som om det ska börja åska. Det vore maffigt. Åska är power. Men jag vet en gång jag satt i det lilla träslottet medan blixtarna slog ner i trädgården. Då var jag inte så tuff inte. Då var det riktigt otäckt och jag försökte hålla masken inför mina barn som var med. Man ville ju inte skrämma upp dem också.

En gång blev före detta frun sittande under partytältet i full åskstorm. Jag fattar inte att hon inte dog av hjärtlsag. Hon kunde inte komma in i stugan heller för hon hade inga nycklar. Modig tös den där.

Men det blir väl som det blir med det där. Men jag har bara ingen lust att bli sittande på Gula faran på vägen in till La Stada medan åskan slår ner omkring mig och regnet vräker ner. Så jag får allt kolla upp det här innan jag gör upp några planer för resten av dagen.

Nä. Än har jag inte fått någon ordning på den här dagen. Suttit och messat lite med K på msn, pratat med tant mamma i telefonen, rökt några cigg. Tittat på Björn Gustavsson på Youtube och inte mycket mer.

Lite hungrig är jag med, mitt i allt. Så jag borde väl göra lite mat kan jag tro. Valet står mellan att koka makaroner eller koka potatis. En tur till affären vore inte helt fel. Men först får jag sätta lite snurr på hjulen här i hemmet. Tvaga min trötta kropp och få upp farten lite. Hur nu det ska gå till? Det känns som om jag tankat systemet med fel bränsle för det baktänder hela tiden. Just som jag ska resa mig upp ur fåtöljen så överfalls jag av en förlamande trötthet. Nått är helt enkelt fel för inte ens jag brukar vara såhär trött. Såkert nån evig infektion som tagit säte i min kropp och bara väntar på att bryta ut. Jag brukar ju bli svårt sjuk på sommaren. Ett år var det lunginflammation, ett annat hög feber och trötthet, ett år var det halsinfektion. Så det är inte helt omöjligt att det kan vara så i år med.

Men än så länge så känner jag som sagt inte av något annat än en förlamande trötthet. Märkligt när man just har sovit 18 timmar. Man tycker att man borde vara utvilad då.

Nä, en kopp kaffe, en cigg och sedan duschen. Sen får jag se vad jag tar mig till. Jag har ju lovat att åka till Kusin Esko för att beskåda den nya bastun med. Får se om jag pallar det idag. Fast om jag gör det kan jag passa på att handla på ICA MAXI med och det blir bra mycket billigare än att handla här hos den lokala TEMPO-affären. Nja, vi får se vad det blir av allt. Men först en allmän uppryckning av min kropp, ansa skägget lite och löga mig ordentligt.

Uscha. Jag känner mig inte det allra minsta i form. Nått är vajsing i kroppen. Trött som bara den, alltså tröttare än jag brukar vara och det är inte illa det. Känner mest för att dra det berömda täcket över skallen och fortsätta sova tills jag är pigg igen. När nu det blir av. Men bästa medicinen efter en sån här sovmataron brukar vara att sätta lite fart för att vänja kroppen vid att man faktiskt kan göra annat än bara sova i livet.

Så det får väl bli en tur in i duschen och sedan ska jag väl sätta mig på Gula faran för att åka till en noga utvald affär för att inhandla lite varor. Tant mamma hade ringt i går när jag sov så jag får väl kolla vad hon ville. Kanske var det nått ärende jag behöver åka på, så då har man det att göra med. Sen var det ju städning av lägenhet på schemat med. Inte för att det är så lortigt, men det känns gott att börja helgen med nystädat.

I helgen ska jag nog ligga lågt. Göra så lite som möjligt. På måndag ska jag ju ta prover i La stada, sen finns lite planer på att jag och Nelson ska sammanstråla. Men de är högst preliminära. Det är så mycket som ska funka för att vi ska träffas eftersom vi båda är som vi är med ångest och elände. Men man kan ju sikta på det i alla fall.

Så, lite har jag att göra i dagarna.

Damn!. Jag somnade vid 17.30 i går och vaknade vid 12-tiden idag. Snacka om sömnbehov. Jag drömde att jag var polare med Zlatan och blev synnerligen sur när katten väckte mig genom att kräva uppmärksamhet. Men det var nog bra atli väckt för tusan vet om jag inte sovit i en evighet om inte Chips fullgjort sin plikt.

Så nu sitter jag med kaffet och försöker få ordning på dagen. Handla måste jag göra. Städa. Sätta upp en tvätttid. Lite sånt småplock.

Men först ännu ett bloss tror jag.

Ojdå. Det märktes att det var några veckor sedan jag drack en öl för det var värst vad det snurrade till i knoppen efter bara en. Det är nog tur att jag bara köpte två för det vet ingen hur detta skulle sluta annars.

Just nu lurar jag på att fixa till nått att äta. Men jag kan inte bestämma mig för om jag ska göra köttfärssås och pasta idag eller om jag ska äta upp resterna från igår. Beslut beslut beslut. Aldrig får man vara glad och nöjd. Men det blir nog till att steka upp resteran av gårdagens potatis och äta det med sillen som blev över. Jo, så får det nog bli kan jag tro. Jag orkar inte riktigt tänka på att ställa mig och sleva i varma grytor i värmen här hemma.

Men först ska jag nog sätta mig på balkongen lite för att koppla av med en god bok. Invänta den riktiga hungern. Man blir inte så hungrig i värmen har jag märkt. Stackars Chips ligger helt utslagen i sin fåtölj, djupt slummrande med tassarna i full fart för att i drömmen jaga nån mus eller fågel.

Men som sagt. Innan jag gjort nått så får det bli lite kaffe på balkongen. Gott så.

Jag är kaffesugen. Egenligen är det ju så dumt så att man inte tror det. I värsta sommarvärmen så vill jag dricka en het dryck. Vart är logiken i det? Men likt förbannat är jag tvungen att sätta på en panna kaffe som jag skall avnjuta på balkongen.

Egenligen borde jag sätta upp en tvättid, men promenaden ner till källaren känns allt för lång för att jag ska ens orka tänka på den. Det hinner jag väl göra en annan dag kan jag tro. Fast det får nog bli rätt snart eftersom tvättkorgen slänger ilskna blickar på mig när jag går förbi, som för att påminna mig om att den är full och lite till. Men jag tittar bara åt ett annat håll. Det funkar hjälpligt.

I morgon ska jag ta Gula faran in till La Stada och hälsa på tant mamma tänkte jag. Sen ska jag ta vägen förbi kusin Esko och titta på både bastun han byggt och det badrum han håller på att bygga. Karln är manisk tror jag. Förresten, när jag tänker på det så tror jag att alla människor som får något gjort är maniska. Inte som jag som gör en eller två saker per vecka och däremellan vilar upp mig efter vedermödorna.

Men det är i morgon det. Idag ska jag nog sätta mig på balkongen med en bok. Eller ligga i sängen med en bok. Eller bara ligga i sängen. Eller kanske sova lite. Eller rent av mycket. Ni ser vilket liv jag lever. Bara svåra beslut hela tiden. Dag i n och dag ut. *pust*

Vartenda fönster står på vädring och en mild bris flyter genom min lägenhet och skapar korsdrag men inte blir det svalare för det. Jag har tidigare påstått att det inte blir så varmt här rakt under taket men jag börjar tro att det kanske var lite väl tidigt att dra den slutsatsen. Jag sitter och svettas lite sexigt medan Chips har förflyttat sig från balkongen till "sin" fåtölj och där ligger och tvättar sig frenestiskt.

Själv är jag inte lockad alls av att slicka mig själv ren, men en dusch vore inte fel för som det ser ut nu så har jag smält bort lagom till kvällen. Lite svalt vatten kanske kan ändra på det tänkte jag. Jo, det får nog bli så tror jag.

Men jag vill för allt i världen inte bli av med värmen. Hellre varmt än kallt, i alla lägen. Så jag hoppas att SMHI har fel när de lovar både kallare luft och mer regn till helgen. Nä, låt himlens härskare solen regera ohotat av dumma moln, ialla fall om dom inte är små bulliga, ulliga gosemoln. Dom kan få driva omkring bäst de vill. Men inga gråa täcken som släpper ifrån sig kallt vatten titt som tätt.

Länge leve sommaren.

Nu har jag varit en duktig kille. Jag var en sväng förbi Apoteket för att lämna in lite recept så att de kan beställa. De skulle smsa när det var färdigt, vansinnigt smidigt. Efter det så åkte jag på lätta små hjul till affären och handlade lite för mina ynka pengar. Lite köttfärs investerade jag i så att jag kan göra kättfärssås.

Så nu sitter jag här och har det alldeles utmärkt. Det var underbart att susa fram med Gula faran och låta vinden fläkta. Jag lurar lite på att ta en sväng in till staden i kväll för att titta på Amanda Jensen som spelar på stora torget i det som i Borås kallas "torsdagskväll", vilket är ett jippo där någon känd artist spelar på torget, affärerna har öppet till nio och uteserveringarna är proppade med glada männiksor och gatorna fulla av lika glada flanörer.

Jag funderar som sagt på att åka in till detta, trots min sociala fobi. Som ett test för att se vad jag pallar av. Jag kan ju alltid åka hem om jag blir dålig liksom. Men jag vet inte. Samtidigt så lockar hemmet med, sitta på balkongen och dricka en av de två Heinecken jag köpte och bara finnas till ett tag.

Chisp, katten har tillbringat hela morgonen och dagen på balkongen där hon jagar skator. Det måste finnas ett bo i träden nära min balkong för det pips och kraxas något infernaliskt utanför balkongen och igår höll en skata på att krypa in genom mitt takfönster i sovrummet. Alltså är det hela rena paradiset för Chips som blir den store vite jägaren när fåglarna flaxar omkring så när.  Hon ligger i en av platstolarna på balkongen och följer dramat intresserat.

Nä. Nu ska jag sätta mig på balkongen jag med och bara njuta av livet en stund.

Jodå, jag somnade några timmar tills det var dags att möta upp boendestödet och vi satte oss i rastplatsen här ute på gården och snattrade bort några minuter. Det känns gott att veta att de kommer och drar ut mig vare sig jag vill eller inte. Då kommer jag utanför väggarna minst en gång i veckan i alla fall.

Nästa vecka, på måndag, är det dags att åka in till La Stada och ta de där blodproverna som jag måste visa upp för socialstyrelsen. Då kommer boerndestödet ut till Viskafors och hämtar mig. Annars vet ingen hur det skulle gå att ta mig till staden eftersom det hela är så beroende på dagsform.

Nu måste jag sätta mig på Gula faran för att åka in till Apoteket i stan så att jag får mina mediciner. Men det blir väl kanske en trevlig liten tur på mopeden. Vädret är ju bra så det finna inget som talar mot en skön tur.

Nu har jag slagit mig själv med häpnad. Jag har ätit frukost. När hände det senast tro? Det måste vara en evighet. Jag brukar livnära mig på kaffe och cigg fram till kvällen, sen äter jag desto mer.

Men inte idag minsan. Idag har jag käkat fil och rostat bröd. Så nu blev jag alldeles trött och tror jag ska lägga mig lite innan boendestödet kommer.

Det tar på krafterna att sköta sig.

Givetvis så började dagen bättre än den fortsatte. Mitt i morgonsysslorna så överföll ångesten mig. Det var bara att bege sig till sängen och börja försöka slappna av så gott det gick. Just nu befinner jag mig i ett mellanland mellan att må ok och må kass. Jag kan bara hoppas att det inte blir värre. Speciellt eftersom mobila teamet ska komma och dra ut mig i världen idag, så då finns det inte plats för ångest.

Men jag får väl lägga mig igen, försöka göra de övningar jag lärt min i terapin och sjukgymnastiken och hoppas att allt lugnar ner sig.

Ah. Morgonen är så sommarvacker som man bara kan begära. Solen skiner, en svag dimma flyter på Viskan och fåglar kvittrar. Just nu så skiner solen in genom fönstret och värmer min nacke där jag sitter.

Jag somnade rätt fort igår när jag väl lade mig för att sova och vaknade efter en lugn natt pigg och vederkvickad. Nu sitter jag och försöker lista ut vad jag ska ägna mig åt denna vackra dag. Klockan 13.00 ska jag träffa mobila teamet, det är det enda jag vet. Och så måste jag till Apoteket för att hämta ut lite medikamenter. Förutom detta så ligger dagen framför mig och väntar på att fyllas av göromål.

Men nu ska jag nog sätta mig på balkongen med en kopp kaffe och bara njuta av den svenska sommaren.

Jag passade på att dammusga lite när det var paus i matchen och just som jag stod där och gned med dammugaren så kom jag på hur mycket jag tycker om min lilla lya. Den är min och bara min. Jag bestämmer vart jag ska ha mina möbler, vilka möbler jag ska ha, vilka tavlor jag ska sätta upp och vart de ska hänga. Det är en gåva mycket större än man kan tro, att ha en egen lägenhet. Det tänker man inte på när man väl sitter där och pöser, men för mig som inte hade något eget att bo i under 13 månader så är det helt enkelt underbart helt enkelt.

Här kan jag stänga dörren om mig de dagar när jag inte orkar med och bara få vara och finnas till. Eller så låser jag dörren efter mig och ger mig ut i livet de dagar jag pallar det och jag vet att allt är som det var när jag gick när jag kommer tillbaka.

Det är så sant som de säger. Det är de små sakerna i livet som gör en lycklig.

Uscha. Mitt som jag satt och lyssnade till matchen på webbradion så började jag må sådär pirrigt som jag gör innan jag får ångest. Lite smått nervös fast jag inte borde vara nervös. Kanske är det matchen som gör mig nervös? Det kan vara så.

I vilket fall som helst så studsade jag genast upp och knatade till köket och min lilla medicinlåda. Jag har inte tid att må dåligt nu, inte när Elfsborg leder och allt. Förhoppningsvis så hann jag i tid så att jag slipper en ångestattack för det vill jag då rakt inte ha. Inte nu och inte någonsin.

Det är rätt så varmt här under taket. I köket kokade nästan kaffet innan jag satt i sladden så jag drog ner persiennerna för att skapa lite skugga därinne. Men mitt sovrum är svalt som tur är. Det är huvudsaken för det finns ju inget svårare än att försöka sova när det är för varmt. Visserligen har jag en fläkt därinne ifall det skulle krisa men ändå.

Men livet är underbart när det är sommar. Alla problem blir så mycket mindre även fast de är stora. Solen skiner, himlen är blå, syrsor spelar och flugor flyger lojt i luften. Själv känner jag mig mild och snäll i själen. Nu fattas bara några öl, en grill och lite gott kött att lägga på kolet. Men man kan inte få allt är jag rädd för. Så jag nöjer mig med att betrakta den stilla Viskan som flyter genom landskapet utanför mitt fönster.

Hua vad otäckt. Jag var i affären och köpte lite bröd, margarin, en ostbit och lite sill och potatis plus cigg och det hela gick på en svindladen summa. Snart är alla socpengarna slut eller i alla fall är det rejält mycket mindre. Hur i hela fridens namn ska man kunna äta mot slutet av månaden tro?

Tja, jag får väl kanske åka in till La Stada där man finner affärer med betydligt billigare priser, för det är rätt så dyrt här. Men, inget som inte har något gott med sig. Det var underbart att komma ut lite med Gula faran. För en liten stund så glömde jag att jag mår dåligt och bara njöt av den svalkande vinden och den blå himlen. Fantastiskt. Jag hoppas att det kommande regnvädret som SMHI har lovat till helgen helt enkelt inte kommer utan håller sig borta.

De ringde på dörren. Maktens män. Eller i detta fallet en ung tjej. Men jag är inte dummare än att jag inte öppnar i det läget. Tv-licens kontroll. No way man. Denna gången ska de inte få tag i mig. Jag är fattig redan som det är. Inte tänker jag öppna dörren för en såndär människa.

Absolut inte!

Ah. Underbart. Elfsborg gör 0-1 mot Djurgården efter en minut. Så underbart, underbart, underbart. De har lyckats konservera den goda formen sedan före EM-uppehållet.

Kan livet bli bättre?

Fråga: vart i hela fridens namn har jag gjort av mina trekvartsbyxor? Inte kan jag åka iväg i svarta tjocka jeans till affären. Då tror de att jag blivit skvatt galen. Inte behöver de veta att jag faktiskt är skvatt galen.

Nån som har sett dem?

Fasen. Jag måste ut vare sig jag vill eller inte. Nått ska man ju ha att stoppa i magen med. Jag sitter och funderar på att köpa mig lite matjesill och potatis och låtsas att det är midsommarafton. Jo, så får det bli. Så på med kläder och ut i solen med Gula faran för att åka till den lokala handlaren på Tempo och inhandla det som behövs för att skapa denna kulinariska rätt.

Kate Ryan - Ella Elle La har blivt utsedd till troligas sommarplåga i A-bladet om jag inte missminner mig. Så jag var ju tvungen att ta reda på vad det var som skulle vara så bra med den. Men döm om min förvåning när det är en gammal favvolåt fast med annan artist då.

Där ser man. Allt går runt.

Det känns allt hur man har ramlat ner genom hierarkierna som finns i samhället. Från enhetschef med ansvar för en millionbudget och 25 personal till "bidragstagare" på bara 8 år. Rakt ner har jag trasslar mig och nu är jag väl på den absoluta botten även om det finns vissa saker som gör att jag inte är helt utslagen. Jag har fortfarande en lägenhet och för det är jag evigt tacksam. Den är min lilla stolthet och det är nog därför jag städar så förbannat mycket. Helt enkelt för att det ska vara snyggt och prydligt i min lilla värld när allt annat är kaos och elände.

Men resten av mitt liv ligger i skärvor vid mina fötter. All trygghet är som bortblåst och jag är uteslutande beroende av de trygghetssystem som finns i vårt samhälle. Det kunde man aldrig tro när man satt i sjuksköterskeutbildningen och läste Socialtjänstlagen. Att jag själv skulle vara föremål för insatser. Men tro inte att jag inte är tacksam. Jag böjer huvudet och tackar de som med sin skatt ger mig möjligheten till ett vettigt liv. Förhoppningsvis så kommer jag bli bättre så att jag kan betala av min skuld. Det är mitt mål i alla fall.

Men Chips, katten, bryr sig inte varfrån maten kommer. Hon vet bara att den kommer hit i en kasse som är grön, eller i min väska. Varje gång jag varit i affären och ställer påsarna på bordet kommer hon springande för att nosa noga på påsar eller väska. Hittar hon då en kattmatsburk så trycker hon nosen mot den som om hon kunde öppna den med blotta vilkekraften.

Jag får nog tänka som en katt ett tag frammåt här, så kanske jag kommer undan med förnuftet i behåll.

Jag måste erkänna att det här med att jag inte får några pengar från Försäkringskassan gör mig alldeles kall inombords. Det är nog en förklaring till att jag mår som jag gör för tillfället även om jag försöker förtränga lite av det hela. Jag menar, hur lång tid kan det ta innan jag får pengar? Kommer jag ens att bli beviljad sjukersättning? Fan vet med de här nya reglerna. Vad ska jag leva av under tiden? Jag kan ju inte hålla på att låna av tant mamma, hon har ju inga börsar att ösa ur.

Uscha vilken mardröm om man ska vara ärlig. Jag försöker att inte tänka på det så mycket men det finns ju där hela tiden i bakgrunden. Än så länge väntar jag på svar från min sochandläggare hur jag ska gör med hyran. Jag kan då säga att soc inte kastar pengar på en så som folk tror att de gör.

Men det är bara att gilla läget är jag rädd för. Försäkringskassan kan man inte påverka det är min erfarenhet i alla fall.

Jag får helt enkelt vänta på vad som än händer och ta det dag från dag.

Nä. Ut har jag inte kommit. Istället har jag sovit en del, läst lite och sovit lite till. Jag drömde min favoritdröm där jag kan flyga. Det är en härligt känsla att bara breda ut armarna och ge sig rakt upp i luften. Men säg den lycka som varar. Sen blev det mardröm av allt, som vanligt så då tyckte jag att det var dags att vakna.

Mitt hälsotillstånd skulle jag vilja beskriva som svängande. Ena stunden så mår jag helt ok för att nästa minut vara svag som en rutten persika. Det svänger helt klart. Men det är bara bra. För det är en förbättring från de senaste veckornas totala mörker och elände som jag jobbat mig igenom. Nu är jag i alla fall bra lite mellan varven.

I morgon måste jag in till La Stada för att hämta mediciner. Jag har en som är ovanlig så den brukar inte finnas på Apoteket här i Viskafors och jag har som vanligt glömt att gå in några dagar innan de tar slut och bett dem beställa dem. Så turen till staden är oundviklig. Men det kan bara vara bra att komma iväg lite. Sen kommer ju mobila teamet i morgon och drar ut mig med. Så det är väl lika bra att jag tar det lugnt i dag. För många låter det otroligt men det räcker med såna småsaker framför mig för att göra mig stressad och ostabil. Otroligt men sant.

Men idag är det fotboll som gäller. Äntligne drar Allsvenskan igång igen och Elfsborg spelar sin första match. Det blir till att sätta sig framför webbsändningen och njuta av att laget spelar igen. 20.00 smäller det och innan dess måste jag ha tagit mig till affären. Jag har lite kvar av pengarna jag lånade av tant mamma så jag kan köpa nått att äta.

Så jag har lite att pyssla med. Precis lagom för mig.

Tanken var ju som sagt att jag skulle ut i morgon men nu har den ena damen, K, backat ur eftersom hon har för mycket på jobbet att göra på fredagen för att palla med en utekväll före.

Kanske var det lika bra det eftersom jag ska ta de där proverna på måndag och ingen vet hur det gått när jag väl var ute med motståndskraften mot alkoholen. Men jag hoppas att vi hittar ett annat datum för en helkväll.

Jag är rätt sugen på en rejälv fest nu. Speciellt som jag inte festade på midsommarafton. Men vi får se som sagt, vad jag gör märker jag väl kan jag tro. Vädret ska ju bara hålla i sig i några dagar, sen väntar det lågtryck och regn och kyla igen så det gäller att passa på kan jag tro.

På tal om telefonfobi så läste Nelson mitt inlägg och plockade modigt upp telefonen, han har ju samma problem som jag. Själv väntar jag ju på ett telefonsamtal från min sochandläggare så jag svarade på skyddat nummer, något jag annars aldrig gör. Så helt plötsligt så fann vi oss sittande i telefonen. Två män med lika stor telefonskräck sitter och pratar i telefonen. Det måste var en av historiens märkligaste telefonsamtal.

Men jäkligt kul var det i alla fall.

Mina stora barns moder har äntligen skaffat internet, typ 10 år efter alla andra. Så nu sitter hon och lär sig hur detta underbara verktyg fungerar. Men eftersom hon är relativt smart så kommer hon säkert att få snurr på det hela.

Jag har tjatat i år på henne om att barnen måste för sjutton ha internet hemma. Att vara utan nätet är ju ungefär som att vara utan tv eller telefon nu för tiden.

Men nu är de uppkopplade och kan ta del av all information och annat skoj som finns på nätet. Det känns tryggt att min son kan porrsurfa bäst han vill nu *asg*

Den svenska sommaren visar sig från sin bästa sida men jag sitter inomhus i morgonrocken och försöker piggna till så gott jag kan. Inte helt lätt vill jag mena. Trots att jag hällt i mig kaffe så får jag ingen ordning på saker och ting alls. Känner mest för att återgå till sängen och sova några timmar till. Men det går ju inte för då sabbar jag dygnet igen. Inte har jag lust heller att sova bort de vackra soltimmarna.

Det är redan den andra juli, fasen vad tiden går. Den utlimata sommarmånaden. Då det är som mest sommar, så mycket man bara kan begära. Hua om tiden går lika fort som den brukar göra så är det snart september och regn som gäller. Det måste finnas något sätt att konservera sommaren. Eller snarare, det borde finnas nått sätt. Eller?

Jag borde väl klä mig sommarsvalt och ge mig ut i världen men jag jagas av den där tomheten som jag pratat om tidigare. Något fattas mig men jag vet banne mig inte vad det kan vara. Jag har inte ens en bra idé om vad det kan vara. Jag vet bara att det smakar tomt i munnen och att hjärtat fladdrar i bröstet på mig som en liten fladdermusbaby.

Nä, jag får göra det bästa av situationen och ta en dusch och möta dagen. Igår spärrade jag mitt bankkort eftersom jag till min stora förvåning måste ha tappat det någonstans. Jag kan bara inte hitta det. Men de skulle skicka ett nytt som jag får på måndag. Så jag får gå till banken för att hämta ut matpengarna jag fick på soc, det är dags att köpa nått att äta till makaronerna.

Tanken var ju att jag ska gå ut i morgon, men det känns inte helt aktuellt med tanke på den ekonomiska situationen. Har ingen som helst lust att bli en karikatyr över socialbidragstagaren som super upp sina socpengar. Fast det klart. Man behöver ju inte supa för att man gå ut. Har jag hört. Vi får se vad som händer i morgon. Det känns lite läskigt att tänka sig att gå ut utan att dricka. Får nog pumpa kroppen full med lugnande i så fall. Jag och folkmassor går inte så bra ihop i nyktert skick.

Nä. Jag måste få ordning på den här dagen till att börja med. Ordning och reda på de ljusa timmarna. Förra gången det var fint väder så var jag bara ute en enda dag, resten av tiden tillbringade jag inne eller på balkongen. Jag känner mig helt handlingsförlamad utan det lilla träslottet när det är fint väder. Jag menar, vad gör folk när solen skiner när de inte kan sitta i trädgården utanför ett litet träslott och lyssna till fåglarnas sång? Jag saknar den där kåken så det skriker i mig.

Men jag får hitta nya vägar och nya sätt att tillbringa sommaren på. Kanske skulle jag åka iväg till den där sjön som ligger här i Viskafors och försöka koppla av lite i skuggan under ett träd? Fast jag känner mig inte riktigt i form för att ta mig så långt hemifrån. Jag vet att det låter fel och konstigt men då är det i alla fall. Men så är jag inte som alla andra heller.

Nä. Lite mer kaffe, en cigg och sen en dusch. Sen får jag se vad jag gör. Kanske sätter jag mig på balkongen (om jag vågar, det är hemst högt upp) och läser en bok eller nått. Chips, katten, har redan parkerat sig där ute i den ena plaststolen och ligger och spinner för för fullt. Kan hon kan väl jag med tänker jag.

Äh. Jag som tänkt mig att jag skulle upp tidigt idag. Men inte då. Först vid 12-tiden slog jag upp mina vackert melerade ögon och såg mig omkring med tydlig förvåning. Troligen har väl mobilen ringt förgäves i morse. Inte vaknar jag av något så simpelt som ett mobillarm inte.

Ute är det varmt och gott, äntligen. Vi lever i den bästa av världar. Fåglar kvittrar, solen skiner och himlen är blå så blå. Själv är jag yrvaken och snurrig i skallen, men det är väl inget som lite kaffe inte kan fixa.

Kan bli den bra dag det här. Sannerligen.

Nå. Har jag fått någon ro då? Nope blir svaret, raskt och rakt. Ingen ro här inte. Det kryper i hela kroppen och jag är hyperstressad men ingen får jag gjort. Tror jag struntar i att åka till affären idag. Jag har precis ätit makaroner så mat har jag i magen. Cigg har jag så det är ingen brist på det heller.

Lite funderar jag på att ta en sömntablett och gå och lägga mig för mitt i all inre stress så är jag rätt så trött. Men jag kan inte somna. Fast då skulle jag ju missa veckans höjdpunkt, när Morden i Midsomer är på tv. Det vill jag ju inte. Av någon märklig anledning så är jag supersugen på glass. Riktigt gräddglass med jordgubbar. Kanske är jag med barn? Då brukar man ju kunna få sådana där ryck. Men mot det talar två saker.

1. jag är man
2. jag har inte haft sex med någon annan än mig själv på en evighet.

Så det är nog lugnt på den fronten. Nä. Såhär kan jag inte ha det. Det riktigt fladdrar i bröstet på mig. Som om hela buken och bröstet vore fullt med fjärilar. Inte en sån där behaglig känsla som när man väntar på något spännande, utan bara en obehaglig ton inom mig som skvätter omkring där inne,

Nä. Jag tror jag återgår till sängen och lägger mig och försöker slappna av med de övningar jag lärt mig på sjukgymnastiken. Kanske gör det susen.

Fasen. Jag får ingen ro i kroppen. Det kryper och krälar i mitt inre som om en massa maskar bor i mitt bröst. Jag funderar på att ta Gula faran och åka runt lite i omgivningarna men kan inte fatta ett beslut om att göra så. Så jag går här i lägenheten och putsar bort inbilldade dammkorn. Kanske skulle jag åka och handla redan nu. Men samtidigt vågar jag inte varva upp mer för jag är rädd för att väcka ångesten igen.

Så planen går ut på att först varva ner så att jag har lite rymd att varva upp på utan att allt går överstyr. Men det verkar vara omöjligt att komma ner på jorden. Hela tiden den där känslan av att det fattas nått. Jag röker, dricker kaffe och försöker identifiera vad det är som fattas mig men kommer ingenstans i det hela.

Skit också.

Idag har jag banne mig varit rikigt duktig. Jag har städat och dessutom ringt runt till olika ställen för att få lite stadga åt min vardag, trots min telefonfobi. Jag vet att det låter snurrigt, men jag har ruggigt svårt för att ringa upp olika myndigheter och vårdinrättningar. Jag brukar få ladda upp i flera dagar eller i alla fall en hel massa timmar innan jag fattar mod för att ringa det där samtalet.

Men idag har jag ringt till provtagningen för att ta reda på vilka dagar man kan ta prov, sökt min socialsekreterare för att ta upp problemet med att betala hyran nu när jag inte har någon ersättning och när jag inte fick tag på henne så ringde jag mobila teamet för att ta reda på hur jag skulle få tag på henne.

Så helt passiv har jag inte varit idag inte. Rena yrvädret. För att vara mig då.

Inte illa. Inte illa alls.

Jag sitter och lyssnar till Motley crues senaste skiva och tro mig eller inte men den är riktigt bra. Vem kunde tro att de kunde få ihop nått som var så energirikt och bra. Fast texterna är väl lite pubertala för att komma från 40-åriga herrar, men de vet väl sin målgrupp.

Riktigt bra, ta mig tusan.

Äh, dumt att lägga sig att sova nu. Då kan jag väl inte sova i natt igen. Så jag brygger mig lite kaffe och funderar på hur jag ska tillbringa min dag. Tisdag betyder "Morden i Midomer" på tv i kväll. DÅ vet jag vad jag ska göra. Sätta mig framför tvn och bara njuta av den dagglätta intrigen, vackra Engelska vyer och en lagom blandning av spänning och myseri.

Men fram tills dess då? Tja, läsa har jag ju varit inne på förut. Det kanske jag ska göra. Elle ta några varv med kortspelet Harpan på datorn. Eller...

Kanske skulle man passa på att ta en promenad när man ändå inte har något annat för sig? Det vore nog det nyttigaste och bästa. Men jag är lite orolig för att den här känslan av tomhet som jag bär med mig växer till ångest och att den i sin tur växer till en panikattack. Jag känner mig inte stabil precis. Inte när det känns så här tomt och konstigt i mig.

Nä, eftersom jag är precis uppvarvad och märklig så får det nog bli läsning på sängen innan jag beger mig till affären. Varva ner lite och komma i takt med mig själv. Ingen dum idé alls.

Så kommer vi till den stora frågan, den som jag gått och väntat på att den skulle komma. Vad ska jag äta idag tro? Kanske... makaroner, för 12e dagen i rad. Eller så tar jag Gula faran och åker bort till affären för att köpa något annat eller åtminstone något att äta till mina makaroner.

Men orkar jag det? Eller ska jag strunta i allt och äta upp den gamla chipspåsen jag har i skafferiet och låtsas att det var middagen? Jag menar, det är ju mycket energi i chips så helt fel kan det ju inte vara?

Nä, detta kräver en stunds eftertanke känner jag. Kanske ska jag ta mig en liten eftermiddagstupplur? Jag är rätt så ordentligt trött för jag har väl bara sovit en 4-5 timmar i natt. Jo, så blir det nog tror jag. En tupplur sedan affären. Sen löser sig väl saker allt eftersom kan jag tro,.

Uscha. Den där känslan av att något fattas jagar mig idag med. Som att äta men aldrig bli mätt. Jag kan för mitt liv inte sätta fingret på vad det är som fattas. Kan bara hänga med i svängarna och hoppas jag inte ramlar av.

I morgon ska jag in till La Stada för att ta prover. Givetvis kan man bara göra det på förmiddagen så det blir till att ramla ur sängen med ett leende och sätta sig på Gula faran och köra in till mottagningen för att bevisa att jag inte dricker (för mycket). Men det blir väl bra kan jag tro. Nu har jag ju inte rört en öl eller liknande på två veckor så det borde funka kan man tro.

Men det är i morgon. Innan dess ska jag få den här dagen att gå med utan att jag kryper ur skinnet. Jag avslutade en bok igår, Dan Browns "Gåtornas palats". Helt ok bok måste jag säga. Nu gäller det att hitta en ny bok. Jag har knaprat in på de olästa böckerna, ialla fall de som är uppackade, så det börjar tryta i bokfloden. Jag tror jag ska sikta på Ernst Brunners "Fukta din aska" som handlar om Bellmans liv och leverne. Jag började på den en gång men då var jag inte i läge att läsa, jag kunde inte få den ro som behövs för att läsa. Men nu är jag ju lite bättre så det borde gå bra att tränga in i Bellmans värld.

Jo, så får det bli.

Sådär ja.Nu var det nystädat i hela lägenheten och doftar gott av citron i varje hörn. Så nu kan jag lugnt sätta mig och koppla av en sekund med gott samvete. Nu är det handling som ligger famför mig. Bröd, mjölk och lite annat som kan vara bra att ha hemma.

På datorn vrålar Nirvana om hjärtformade lådor och lukten av tonårskänslor. Katten ligger på balkongräcket och leker med med döden medan husse sitter vid datorn. Ett stilla hem alltså.

Vi hoppas att det håller i sig!

NEJ! Nu börjar den lugnande kicka in och jag blir.... trött(are). Det var ju inte meningen liksom. Jag skulle ju bara komma ner lite på marken så att jag kunde städa. Nu känns det som om det ska till ett mirakel för att jag ska orka städa.

Det är typiskt mig just nu. Det svänger hit och det hela tiden. Ingen ordning på hur jag mår alls. Men jag ska försöka dricka lite kaffe till så kanske jag piggnar till?

Tja. Jag har inge ångest i alla fall :-)

Jojomen. Visst somnade jag till slut. Nån gång vid 4-snåret eller vad nu klockan var. Sen sov jag så gott så gott tills jag började drömma mardrömmar och vaknade av att jag mådde kass. En härlig början på en tisdag vettja. Så jag fick börja dagen med att plocka i mig lite lugnande innan det hela spann loss totalt.

Idag är det dags att städa minsan. Nu ska det bli av. Det är det enda jag ska fokusera på. Då borde det väl funka eller? Om jag inte har något annat att tänka på än dammsugare, wettexduk och rengöringsmedel. Chips, katten, verkar vara i samma funderingar för hon sitter och tvättar sig själv med en frenesi som är beundransvärd. Tass efter tass och ben efter ben går hon igenom enligt ett schema som bara hon själv känner till.

Jag är rätt så trött men det är ju inget ovanligt liksom. När är jag inte trött nu för tiden? Det är inget som ska stoppa mig inte. Lite kaffe och en cigg så ska väl det klara sig ett tag i alla fall. För idag ska det städas vare sig jag vill eller inte.

Så det så.

Klart som fan att jag inte kan sova. Jag sov ju bort hela dagen igår ju. Så jag ligger och läser och vrider på mig i sängen för att försöka hitta något korn av trötthet. Men inte det allra minsta grus kan jag hitta i ögonen.

Så urbota dumt.