Att tänka som en katt
Det känns allt hur man har ramlat ner genom hierarkierna som finns i samhället. Från enhetschef med ansvar för en millionbudget och 25 personal till "bidragstagare" på bara 8 år. Rakt ner har jag trasslar mig och nu är jag väl på den absoluta botten även om det finns vissa saker som gör att jag inte är helt utslagen. Jag har fortfarande en lägenhet och för det är jag evigt tacksam. Den är min lilla stolthet och det är nog därför jag städar så förbannat mycket. Helt enkelt för att det ska vara snyggt och prydligt i min lilla värld när allt annat är kaos och elände.
Men resten av mitt liv ligger i skärvor vid mina fötter. All trygghet är som bortblåst och jag är uteslutande beroende av de trygghetssystem som finns i vårt samhälle. Det kunde man aldrig tro när man satt i sjuksköterskeutbildningen och läste Socialtjänstlagen. Att jag själv skulle vara föremål för insatser. Men tro inte att jag inte är tacksam. Jag böjer huvudet och tackar de som med sin skatt ger mig möjligheten till ett vettigt liv. Förhoppningsvis så kommer jag bli bättre så att jag kan betala av min skuld. Det är mitt mål i alla fall.
Men Chips, katten, bryr sig inte varfrån maten kommer. Hon vet bara att den kommer hit i en kasse som är grön, eller i min väska. Varje gång jag varit i affären och ställer påsarna på bordet kommer hon springande för att nosa noga på påsar eller väska. Hittar hon då en kattmatsburk så trycker hon nosen mot den som om hon kunde öppna den med blotta vilkekraften.
Jag får nog tänka som en katt ett tag frammåt här, så kanske jag kommer undan med förnuftet i behåll.
Men resten av mitt liv ligger i skärvor vid mina fötter. All trygghet är som bortblåst och jag är uteslutande beroende av de trygghetssystem som finns i vårt samhälle. Det kunde man aldrig tro när man satt i sjuksköterskeutbildningen och läste Socialtjänstlagen. Att jag själv skulle vara föremål för insatser. Men tro inte att jag inte är tacksam. Jag böjer huvudet och tackar de som med sin skatt ger mig möjligheten till ett vettigt liv. Förhoppningsvis så kommer jag bli bättre så att jag kan betala av min skuld. Det är mitt mål i alla fall.
Men Chips, katten, bryr sig inte varfrån maten kommer. Hon vet bara att den kommer hit i en kasse som är grön, eller i min väska. Varje gång jag varit i affären och ställer påsarna på bordet kommer hon springande för att nosa noga på påsar eller väska. Hittar hon då en kattmatsburk så trycker hon nosen mot den som om hon kunde öppna den med blotta vilkekraften.
Jag får nog tänka som en katt ett tag frammåt här, så kanske jag kommer undan med förnuftet i behåll.
Kommentarer
Trackback