WoBWorld

Fasen. Kroppen går på helfart, det är nästan så jag blir lite yr, en massa glädjehormoner studsar omkring som guttaperkabollar i magen och bröstet på mig. Händerna är plaskvåta av svett och hjärtat dunkar på så hårt det kan. Men det är ingen ångest denna gången utan ren och skär glädje över att kommit ur den här mardrömmen som de två sista månaderna varit. Att vara tvungen att förlita sig på andras godhet och känna sig helt liten i världen är inget normaltillstånd för en vuxen människa.

Ok, jag vet, även när jag får pengarna från Försäkringskassan så är det skattepengar som delas ut till mig och jag är djupt tacksam för att leva i ett land där möjligheten finns. I många andra länder på vår jord skulle jag vara utslagen och bostadslös som det ser ut. För jag skulle inte kunna sköta ens det allra enklaste jobb vare sig jag vill eller inte, så är det bara. Men jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna betala min skuld till samhället om några år när jag förhoppningsvis mår bättre. Men fram tills dess är det mycket terapi och tid som skall hela mig.

Men just nu, just nu mår jag toppen.