Inte skäms jag inte
Jag har funderat mycket hit och dit genom åren om jag ska känna någon skam över min sjukdom och mitt liv. När jag blev sjuk 1991 kände jag en enorm skam. Jag gick på psyk, var psykiskt sjuk. En ovärdig medborgare. Att fått en somatisk (kroppslig) sjukdom hade nog varit lättare även om jag fattar att även det hade betytt ett stort lidande. Men att vara 21, nybliven pappa och en glad skit som blev psyksjuk. Hua. Skammen. Inte berättade jag för någon vad som var mitt problem. Jag kommer ihåg hur jag var rädd så rädd för att bli inspärrad (detta var på den tiden man fortfarande hade stora sjukhuskomplex för psykiskt sjuka männikor). Att var nervklen.
Jag vågade inte ens ringa till psyk själv utan det fick min dåvarande flickvänn göra. Men det är många år sedan nu. Som det är just nu skämms jag inte ett skvatt, vare sig för min panikångest, min sociala fobi, min alkoholism eller att jag är sjukskriven på obestämd tid. Faktiskt. Det är den del av mig. Det är en del som har format mig, gjort mig till den jag är. Ska jag skämmas för vad jag är?
Aldrig.
Däremot kan jag känna stor sorg över att livet blivt som det blivit. Kanske är det en försmak av en 40-års kris. Halva livet har gått och jag sitter ensam i en lägenhet med bara katten till sällskap och vågar vissa dagar inte gå upp ur sängen av fruktan för att monstret som lever i mig ska väckas till liv. Men så kommer jag på att även om hälften av livet har gått så har jag hälften kvar, med lite tur.
Sen har jag som sagt blivit den jag är på grund av det som lever i mig. Och inte vill jag vara någon annan än just mig själv. Inte för allt guld i Småland. Alla har sin börda att bära och min är panikångest. Sjukdomen har gjort mig empatisk, inkännande, jag har fått ett patos som jag inte haft utan ångesten. Visst, den har även gett mig mindre lyckade drag. Många gånger precis tvärtom de bra sidorna. Det inkännande kan förvandlas till total utestängning av andras känslor, det empatiska till okänsligthet i kontakten med andra mäniskor. Själviskheten vandrar med mig.
Men som sagt. Skäms jag för vad jag är? Nej fan heller. Jag är jag och ingen annan kan säga att den är som mig. Jag är en unik varelse, helt utan drift att ställa in mig i leden. Helt utan lust att vara som alla andra. Jag vill bara vara som jag är. Högljud, skrattande åt livets alla absurditeter och jag vägrar lägga mig ner och skämmas.
Så det så.
Jag vågade inte ens ringa till psyk själv utan det fick min dåvarande flickvänn göra. Men det är många år sedan nu. Som det är just nu skämms jag inte ett skvatt, vare sig för min panikångest, min sociala fobi, min alkoholism eller att jag är sjukskriven på obestämd tid. Faktiskt. Det är den del av mig. Det är en del som har format mig, gjort mig till den jag är. Ska jag skämmas för vad jag är?
Aldrig.
Däremot kan jag känna stor sorg över att livet blivt som det blivit. Kanske är det en försmak av en 40-års kris. Halva livet har gått och jag sitter ensam i en lägenhet med bara katten till sällskap och vågar vissa dagar inte gå upp ur sängen av fruktan för att monstret som lever i mig ska väckas till liv. Men så kommer jag på att även om hälften av livet har gått så har jag hälften kvar, med lite tur.
Sen har jag som sagt blivit den jag är på grund av det som lever i mig. Och inte vill jag vara någon annan än just mig själv. Inte för allt guld i Småland. Alla har sin börda att bära och min är panikångest. Sjukdomen har gjort mig empatisk, inkännande, jag har fått ett patos som jag inte haft utan ångesten. Visst, den har även gett mig mindre lyckade drag. Många gånger precis tvärtom de bra sidorna. Det inkännande kan förvandlas till total utestängning av andras känslor, det empatiska till okänsligthet i kontakten med andra mäniskor. Själviskheten vandrar med mig.
Men som sagt. Skäms jag för vad jag är? Nej fan heller. Jag är jag och ingen annan kan säga att den är som mig. Jag är en unik varelse, helt utan drift att ställa in mig i leden. Helt utan lust att vara som alla andra. Jag vill bara vara som jag är. Högljud, skrattande åt livets alla absurditeter och jag vägrar lägga mig ner och skämmas.
Så det så.
Kommentarer
Postat av: Miss Borderline
Helt rätt!!
Vi måste våga vägra skam!!
Vi ÄR inte vår sjukdom, alkoholism eller vad det nu är, vi är människor som alla andra!!
Trackback