WoBWorld

Jaha. Än så länge verkar dagen inte gå i mitt tecken. Alls. Den där känslan av att nått fattas är så stark som aldirg förr. Jag irrar omkring i lägenheten och letar efter vad det kan vara som fattas mig. Röker en cigarett, tar en snus, röker ännu en cigarett och tar ännu en snus, allt medan jag häller i mig kaffe i tröstlösa försök att chockstarta kroppen och mina sinnen.

Men inte kommer jag någonstans med det inte. Det enda som händer är att jag blivit kass i magen. Alltid nått. Jag försöker att inte tänka på det faktum att jag inte har några pengar. Alls. Jo, visst har jag några hundralappar kvar av de som jag fick på soc och av min mor. Men sen då? Inga räkningar är betalda och i skafferiet så lyser maten med sin frånvaro. Det blir att förlita sig på tant mamma för de viktigaste räkningarna och att ta en ny sväng förbi sockontoret när de två veckorna har gått som pengarna skulle räcka till mat. Men som sagt. Jag försöker låtsas som om allt det där inte finns. Fan vet när jag får ersättning från försäkringskassan igen. Om någonsin. Det känns... hm... inte bra? Kan det vara ordet tro? Det är sannerligen dags att skriva på de där böckerna jag har liggande och som ska ta mig från botten till toppen. Eller om det blir till tippen, vi får väl se.

Jag håller på att bekanta mig med Lars Winnerbäck. Inte illa. Inte illa alls. Musik som passar mitt omuntra sinne. Kalla vindar och kalla gator. Helt i min smak. Konstigt att det tagit mig så länge att lyssna till honom. Men jag var nog lite rädd att det skulle vara en misslyckad Sundström-kopia men den gode Lars står bra på egen hand.

Nä. Nu är det dags att röka igen tror jag. Det var ju flera minuter sedan sist.