WoBWorld

Äsch. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta Gula faran till La stada eller inte. Helst skulle jag sätta mig och äta en pizza, titta på en bra film och sedan gå och lägga mig för att läsa lite. Men det går inte för sig. Mest för att jag

• inte har några pengar

• inte har någon bra film hemma att titta på

• lovat mor att hälsa på i dagarna

Så det får väl bli som det blir. Kanske en dusch och lite mer kaffe kan få fart på mina livsandar. Det känns verkligen i hela kroppen att det är söndag, inte tu tal om den saken. Tant mamma tyckte jag skulle ta med några av mina räkningar så att hon lunde betala dem, i alla fall de allra värsta. Men det känns ruttet att utnyttja hennes goda vilja på det sättet. Men samtidigt så vet jag ju inte när jag kommer att kunna betala dem. Det där med Försäkringskassan kan ju ta månader om jag fattat allt rätt. Usch och fy.

Sen känns det ännu mer ruttet att bara besöka tant mamma när jag behöver pengar. Fast den sista tiden så har det ju varit kroniskt slut på pengar så det har liksom inte spelat någon roll när jag dykt upp. Fasen vad allt blivit knöligt och besvärligt. Nu känner jag verkligen hur jag lever på andras välvilja och det är ingen behaglig känsla alls. Jag som till och med tagit emot socialbidrag, så nu kan jag knappast säga att jag är självständig och autonom.

Nä, ingen idé att snurra in sig på de tankarna för då blir jag bara snurrig och nervös. Jag får ta det dag från dag. Men nog fan kommer det kännas bättre när pengarna från FK kommer in på kontot. Jag får se detta som ett tillfälle att lära mig lite om livet. Som Polare R sa när jag blev inlagd på psyk: se det som fördjupad praktik.

Jag tror med mig att jag efter de här sista 8 åren aldrig kommer att döma någon för att den fallit och tappat taget i livet. Det är så lätt så lätt att ramla ner i livets alla potthål. Sen ligger man där och krafsar förskräckt för att ta sig upp igen. Men det är bara att försöka klättra så gott det går och ibland för man stanna och hämta andan. Det är lite det jag gör nu känner jag. Såhär inaktiv har jag aldrig varit så länge någon gång i mitt liv.

När jag var nyanställd som chef kommer jag ihåg att jag tog 1 veckas semester bara för att smälta allt. Det var i samband med att jag och min yngsta sons mor flyttade isär. Så jag tog långa promenader längs med Viskan, läste böcker och bara sov, åt och latade mig hela den där veckan. När helgen kom så kände jag mig utvilad och frisk igen, själen hade börjat läsa och jag var beredd att jobba hårt igen.

Nå, det är lite som nu fast ledigheten räknas i år istället för dagar. Men det gör nytta för vissa dagar så känner jag mig framåt och redo att möta livet och dess olika skiftningar. Men så kommer de där dagarna när antingen ångesten håller ett stenhårt grepp om mig eller att jag är helt slut och bara sover och sover och sover. Men de där pigga, nytra dagarna kommer allt oftare så jag hoppas att jag snart har vilat färdigt. Man får låte det ta den tiden det tar. Ungefär som förr i tiden innan man funnit läkemedelsbehandling för TBC och patienterna fick ligga platt på rygg i månader, kanske år för att anstränga lungorna så lite som möjligt. Nå, jag ligger platt för att inte anstränga min överhettade skalle för mycket. Kanske gör de susen. Eller så kommer det en medicin, precis som det gjorde för TBC som gör mig helt frisk igen.

Man kan ju bara hoppas.