WoBWorld

Det är något med natten som attraherar mig. Något med all tystnad och stillhet. Då vaknar jag till liv, likt en vampyr slukar jag mörkret. När man tittar ut genom fönstret på det kalla mörkret och alla vålnader som väntar där så lever jag. Alla lampor är släckta, alla männiksor sover. Då finner du mig vid dörren, på väg att ta ett kliv ut i livet, bort från allt det som är jag, mig och vad jag känner.

På dagen, när solen skiner, sover jag djupt, stilla mina andetag. Himlen, så blå så blå, finns utanför mina ögonlock och därinne så utspelar sig hjältedåd och storhetsvansinne. Jag är en riddare på väg att befria min drottning, mitt konungarike och hela folket. Alla jublar när jag störtar fram på min springare och kvinnor skriker mitt namn i skön befrielse. Då finns jag inte, för några sekunder.

Men när solen går ner, när allt svartnar så finns jag där igen, vaksam, redo att möta världen. En blinkande skärm, en tv, en radio. Hjärtat i halsgropen och tankar som är svärtade av sot, aska och natt. Jag har alltid varit fel, dum och feg. Men på natten regerar jag och de andra dårarna, vi åsidosatta, bortskuffade, felaktiga.

Då finns jag.