Så kan man leva
Nähä, ingen ordning får jag på pryttlar och ting idag. Förutom att skaffa mig rejält ont i magen så har jag än så länge inte fått något vettigt gjort. Ok, det är söndag, då får man slappa. Men vad fan, jag gör ju inget annat alla dagar i veckan så någon gång borde jag väl tända till och explodera i göromål. Men den dagen är tydligen inte idag heller. Kanske i morgon?
Under tiden så vankar jag fram och tillbaka i mina 51 kvm och katten följer mina vandringar lite halvintresserat men utan att bry sig mer än nödvändigt. Själv ligger hon upplagd på toppen av bokhyllan och slumrar. Jag önskar att jag vore lite kattlik så att jag kunde nöja mig med ett sådant liv. Men jag vill mer, mycket, mest. Så därför går jag här och väntar på att något ska hända som frälser mig från ondo och gör mig lycklig och glad.
Tänk, jag läste just i morgonbladet om en man som fyller 85 idag. Han är fortfarande i full fart och har varit så i hela livet. Aktiv och lyckad på alla sätt. Vittberest och vetgirig. Gift med samma kvinna i en massa år, flitig med idrott och lyckosam i sin arbetskarriär. Han verkar så lycklig som nu en man på 85 år kan vara. Vad är det som skiljer honom från mig, förutom alla år då förstås?
Säg nu inte vilja eller nått sånt. För jag vill också. Jag vill också klara press och stress. Vill också kunna gå upp ur sängen med en känsla av att den här dagen spelar roll. Men jag har det bara inte i mig. Det finns ett stort hål i mig där den driften borde bo. Det saknas ett lugn i mitt hjärta. Jag rusar genom livet utan att komma ens en centimeter fram, snarast så går jag bakåt. Ramlar, tumlar, singlar neråt mot en hård grusplan, stora stenar och klippor hårda och vassa nog att krossa mig.
Min lott i världen verkar vara att se alla mina drömmar gå i kras. Alla lyckliga stunder drunkar i svart stoff av olycka och livsleda. En del av oss är överlevare, en del är vinnare, en del står bara ut tills vi drar vårt sista andetag. Livet känns onödigt och menlöst.
Men, jag får göra det bästa av det jag har. Ta vara på de få stunder av glädje och lycka jag finner. Fly in i ruset, det som gör att jag vill träffa andra männiksor, kanske en kvinna att famna, ge mig ut på resor runt om i världen. Låt mig låtsas att jag lever i korta sekunder, blixtar på en svart himmel.
Så kan man också leva.
Under tiden så vankar jag fram och tillbaka i mina 51 kvm och katten följer mina vandringar lite halvintresserat men utan att bry sig mer än nödvändigt. Själv ligger hon upplagd på toppen av bokhyllan och slumrar. Jag önskar att jag vore lite kattlik så att jag kunde nöja mig med ett sådant liv. Men jag vill mer, mycket, mest. Så därför går jag här och väntar på att något ska hända som frälser mig från ondo och gör mig lycklig och glad.
Tänk, jag läste just i morgonbladet om en man som fyller 85 idag. Han är fortfarande i full fart och har varit så i hela livet. Aktiv och lyckad på alla sätt. Vittberest och vetgirig. Gift med samma kvinna i en massa år, flitig med idrott och lyckosam i sin arbetskarriär. Han verkar så lycklig som nu en man på 85 år kan vara. Vad är det som skiljer honom från mig, förutom alla år då förstås?
Säg nu inte vilja eller nått sånt. För jag vill också. Jag vill också klara press och stress. Vill också kunna gå upp ur sängen med en känsla av att den här dagen spelar roll. Men jag har det bara inte i mig. Det finns ett stort hål i mig där den driften borde bo. Det saknas ett lugn i mitt hjärta. Jag rusar genom livet utan att komma ens en centimeter fram, snarast så går jag bakåt. Ramlar, tumlar, singlar neråt mot en hård grusplan, stora stenar och klippor hårda och vassa nog att krossa mig.
Min lott i världen verkar vara att se alla mina drömmar gå i kras. Alla lyckliga stunder drunkar i svart stoff av olycka och livsleda. En del av oss är överlevare, en del är vinnare, en del står bara ut tills vi drar vårt sista andetag. Livet känns onödigt och menlöst.
Men, jag får göra det bästa av det jag har. Ta vara på de få stunder av glädje och lycka jag finner. Fly in i ruset, det som gör att jag vill träffa andra männiksor, kanske en kvinna att famna, ge mig ut på resor runt om i världen. Låt mig låtsas att jag lever i korta sekunder, blixtar på en svart himmel.
Så kan man också leva.
Kommentarer
Trackback