WoBWorld

Nä nu ger jag upp den här kvällen. Har suttit och messat med dottern på msn och känner att det är dags att uppsöka sängens värme och mjukhet för att försöka somna i tid. Jag hoppas jag mår bättre i morgon och slipper den här känslan av att något fattas som hela tiden jagar mig.

Men nu ska ju vädret bli bättre här frammåt, på torsdag ska jag in till La Stada för torsdagskvällen på torget och livet är inte så pjåkigt alls. Inte om man betänker hur många andra har det.

Så, god natt kära vänner och ovänner. Sov gott och allt det där.

Natti.

Uscha vad jag känner mig som en skurk. Eller snarare som en än värre skurk än jag brukar känna mig. Min dotter komfirmerades i helgen och jag var inte där. Jag hade missupfattat allt och trodde det var i juli som det var. Så jag missade allt. En usel, usel, usel, usel far är jag och jag skäms precis så mycket som jag ska göra.

Tyvärr hade jag nog inte kunnat komma i alla fall, inte med min nuvarande hälsa. En kyrka proppfull med människor hade skrämt arslet av mig. Jag hade fått tillbringa den mesta tiden av det hela på toaletten där jag andats i påse och försökt att lugna ner mig. Visst hade jag kunnat ta några öl men jag tycker sannerligen att min dotter förtjänar bättre än att ha sin öldoftande pappa med i kyrkan.

Men visst var min kära dotter vacker?

Så slog jag knut på mina planer och tänkte om allt en gång till och tog slutligen Gula faran till La Stada och tant mamma där jag hälsade på en stund. Solen sken och det var sparsamt med trafik på vägen mellan Viskafors och Borås så jag hade det rätt så bra där jag puttrade fram.

På vägen hem blev det lite kallare men inte värre än att jag klarade mig med att dra upp dragkedjan i jackan. När jag väl kommit hem igen så satte jag mig och tittade på tv lite lagom slött, smsade med lite folk och hade det rätt så bra. Men det är fortfarande något som jagar mig på nått sätt. En känsla av att det fattas nått som jag inte kan sätta fingret på. Lite som att vara hungrig eller röksugen eller nått sånt. Men jag har ingen aning om vad det är jag saknar.

Jaja, det ger sig väl kan jag tro. Nu ska jag titta runt lite på nätet och sedan ska jag lägga mig och läsa lite tänkte jag. Förhoppningsvis somnar jag tidigt idag med så att jag kommer upp i rimlig tid i morgon. Då ska här städas. Det är inte det att det är så vansinnigt smutsigt eller rörigt här hemma, för det är det inte. Men det känns så bra i själen när man har städat färdigt och vet att det inte finns något damm eller några katthår eller dammtussar någonstans, inte ens under chifonjen eller under skänken. Det handlar liksom mer om känslan av renhet är av reell renhet.

Sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra i morgon. Men det löser sig väl kan jag tro. Det brukar ju göra det. Handla ska jag göra förresten kom jag på. För i morgon kommer socpengarna så då får jag passa på. Jag fick även låna lite pengar av tant mamma så att jag kunde köpa kattmat, cigg och en Fanta. Lilla Chips blev som tokigt när hon fick syn på burken när jag packade upp ur väskan. Hon är väl rejält trött på torrfoder kan jag tro, även fast det egentligen täcker alla näringsbehov hos katten. Men det måste bli träligt att bara äta torrfoder kan jag tro. Så hon mumsade i sig en hel skål på stört.

Så medan katten äter så dricker jag Fanta och röker. Vi har det rätt så bra vi två.

Nä. Jag tror jag gör en rockad. Jag struntar i att åka in till La Stada idag. Istället så städar jag ordentligt här hemma och tar hand om min "närmiljö", försöker lägga mig i tid och åker in till tant mamma i morgon på förmiddagen istället.

Det verkar som om jag bara klarar av en sak i taget nu. Det blir så ibland har jag märkt. Jag klarar inte av att ha mer än en sak planerad. Det blir kaos i skallen och jag "stänger av" på något sätt. Stad, städ, tvätt = för mycket.

Jag vet att det låter tokigt. Att det låter som en baggis i livet att ha så lite att pyssla med, men för mig kan det bli för mycket helt enkelt. Men det är bara när jag är nere som det blir så. Visserligen känner jag mig inte så nere, men det där vet jag hur det kan vara. Jag känner mig helt ok och så BOM så ligger jag i diket och undrar vad som hände.

Nä. Steg ett i planeringen blir att ringa tant mamma och säga att jag kommer i morgon istället. Som tur är så har jag inte lovat att jag skulle komma idag, utan jag sade att "vi får se". En klen tröst i alla fall. Sen ska jag dra fram skurtrasor, dammvippor och dammsugaren och gå igenom lägenheten ordentligt. Kanske känner jag mig lite piggare när det är rent omkring mig?

Så får det bli minsan.

Åh vad smart jag är. Tanken var ju att jag skulle få en massa gjort idag. Vad gör jag då? Jo, jag går och lägger mig för att sova och sover bort hela dagen. Som sagt. Smart.

Men jag är fortfarnade lika trött tyvärr. Fan vet vad det beror på. För sömn har jag ju fått. Om det är infektionen i knoppen som gör det tro? För nu är jag tröttare än till och med jag själv brukar vara och det vill inte säga lite.

Men men. Nu ska jag sätta mig på Gula faran och åka in till La Stada och hälsa på tant mamma i alla fall. Nått får jag ta och göra av allt jag tänkte mig få gjort. Städa kan jag ju göra i morgon. Men som sagt. Jag blir så trött på mig själv. Inte undra på att jag är singel. Jag menar, när till och med jag själv blir förbannad på mig själv som inte kan få något gjort en måndag som denna, hur kan jag då tro att en kvinna skulle stå ut i ens fem minuter?

Nä. Skärpning.

Åååååh!. Jag borde börja städa nån gång. Men jag hittar inte energin till detta. Helst skulle jag bara lägga mig i sängen, dra täcket över skallen och sova men det går ju inte. Inte kan man sova bort sitt liv. Jag funderar på om det är infektionen i min bulle på skallen som gör mig så passiv och trött. Det är en överväldigande trötthet som gör att jag knappt orkar gå från sängen till köket. Vad jag nu ska i käket och göra för jag har inga cigg och ingen mat. Det är så att kattmaten börjar se god ut. Men då bleve jag väl ovän med Chips och det vill jag inte bli. Då pinkar hon väl ännu mer kan jag tro.

Men nog kan det vara infektionen som gör att jag är så trött. Det är ömt och ont i hela sidan av skallen ner på halsen/nacken och en lymfkörtel på halsen är stor som ett litet ägg. Kanske skulle man söka läkare så att man fick lite penicillin mot det där eländet. Men jag okar inte tänka tanke ens.

Nä. Jag gör så att jag lägger mig i sängen och sover någon timma till. Sen tar jag tag i livet och förhoppningsvis så har det idoga regnandet slutat när jag är färdig med städet så att jag kan ta Gula faran in till stan och tant mamma.

Så får det bli.

Så märkligt jag mår. Det är som om något fattas hela tiden. Lusten att bara sova bort hela livet är överhängande hela tiden. Jag mår bra en liten stund precis när jag vaknat men sen så övergår det hela till någon sorts livsleda eller vad jag ska kalla det. Kanske är jag helt enkelt bara röksugen? Nått fattas i alla fall.

Katteländet har börjat pinka inomhus igen. Antingen så pinkar hon på golvet i badrummet och det är väl kanske inte så farligt. Inte fräscht heller men det är ju lätt att rengöra. Men värre är att hon pinkat i min säng med. När man tittar runt på nätet så finner man att det kan bero på en rad olika saker. Missnöje, sjukdom, att hon löper (men det gör hon inte eftersom hon får p-piller) eller att hon är missnöjd med sanden i hennes låda.

Inte vet jag vad det kan vara. Frisk verkar hon vara. Kanske är hon lite understimulerad? Kanske borde jag leka mer med henne? Eller saknar hon Lancelot tro?

Som sagt. Det är inte trevligt när man hittar en våt kattpinksfläck i sin säng. Nä det där måste jag få ordning på.

Usch och fy för regn. Tanken är ju att jag ska åka in till La Stada på Gula faran men som det ser ut just nu så är det inte direkt en lockande tanke. Kallt och vått är det utanför mina fönster och jag kan inte påstå att det gör mig på gott humör precis.

Men, idag måste jag in vare sig jag vill eller inte. Ett sånt elände, tänker jag medan jag bekymrat tittar ut på allt det där våta och kalla.

Det blir till att försöka bita ihop. Kul.

Ojojoj vilka äventyr vi varit på, min böld och jag. När jag skulle lägga mig för att sova i går kväll så dunkade det i min lilla böld jag har på skallen. Det gjorde vansinnigt ont så till slut så gick jag upp och stack hål på eländet med en nål. Ett tilltag som kanske verkar korkat men jag hade så väldigt ont i den där bullen som satt på knoppen min.

Resultatet väntade inte på sig. Ut vällde mängder med tjockt var. När jag säger mängder så menar jag verkligen mängder. Jag klämmde på bölden och det var som om det inte kunde ta slut. Men dunkandet och smärtan försvann i alla fall. Nu idag så är det lite ömt men det är det enda.

Förutom att leka doktor så har jag inte gjort speciellt mycket. Eller, snarare inget alls. Tittade på EM-finalen igår och såg Spanien köra över Tyskland. Sen har det inte blivit mer gjort. Nu sitter jag och väntar på att kaffet ska bli färdigt så att man kan få lite fart på livet.

Utanför slår regnet mot fönsterrutorna. Det kan ingen tro att det är fint väder utlovat i dagarna. Men det är väl bara att ha lite tålamod kan jag tro.

Nä. Nu får kaffet bli färdigt så att jag och min lilla böld kan piggna till lite.

Nu regnar det ute. Ordentligt. Det kan ingen tro att det är värme och sol utlovat i veckan. Men jag hoppas att det stämmer. Det gör så väldigt mycket för humöret det där med att det är fint väder. Visserligen är det lite mysigt när renget slår mot mitt takfönster men jag föredar allt blå himmel.

Speciellt vill jag ha uppehåll i morgon när jag ska ta Gula faran till La Stada Borås. Att köra moped i regnet har absolut ingen som helst charm. Alls. Det luktar lunginflammation lång väg bara jag tänker på det. Nä, köra i t-shirt och kortbyxor, det är grejen det.

Så. Jag hoppas att regnet ger sig tills i morgon.

Nä. I morgon får det vara nog men slapperiet här i mitt lilla hem. Upp tidigt och städa lägenheten, åka in till tant mamma och låna pengar, fixa och dona. Nu har jag suttit på arslet allt för länge allt för mycket. Det straffar sig minann. Så nu sitter jag i min stol och retar mig på smutsen och katthåren och dammtussarna på golvet, fingeravtrycken på mitt glasbord, dammet på skänken och den allmäna smutsen här hemma.

Så i morgon blir det fram med skurtrasa, dammsugare och divierse attiraljer som behövs för att städa upp. Jajamen.

Men idag är det fotboll som gäller. EM-final minsan. Nu skulle man haft lite chips och dipp, en stor Fanta eller Cola och kunna sitta och smaska medan bollen rullar fram på tvn. Men, jag får nöja mig med en kopp värmande thé och en snus. Drt går det med.

Nu handlar det bara om att vänta in matchen.

Ser man på. Jag har äntligne fått tummemen ur och sorterat mina bokmärken i webbläsaren. Tio års samlande av diverse bokmärken har gjort att det vara totalt omöjligt att hitta vad man letade efter ändå. Så jag deletade skoningslöst allt som jag inte använder. Vilket visade sig vara det mesta. Nu har jag en handfull bokmärken som jag hittar lätt bland.

Jag har lurat på det där ett bra tag men det har liksom inte blivit av. Men nu är det gjort. I ett anfall av energi. På något märkligt sätt känns det kanon att äntligen ha sorterat och slängt det som inte ska vara kvar. Eftersom jag är som en hamster när det gäller att spara på saker så hann det bli en del under tio-tolv år.

Men nu är det rent och prydligt. En del bokmärken visste jag inte ens att jag hade och en farlig massa var onödig då sidorna de pekade på var borta sedan länge.

Ah, detta kräver en kopp thé som belöning.

Det är festdags. EM-final minsann. Kvällen bjuder på stor underhållning. Hoppas jag i alla fall. Så det blir spännande att se vem som tar hem hela klabbet.

Innan dess ska jag ha städat lägenheten tänkte jag. Det kan väl inte vara omöjligt att klara av. En uppgift på en hel dag. Låter möjligt. Fast man vet aldrig. Ibland slår jag mig själv med häpnad över min egen lathet och förmåga att skjuta upp saker till nästa dag.

Nä. Idag SKA jag städa. Därmed basta!

Herre je. På tv4 så har man låtit några designers skapa "utemiljöer". Alltså, de har möblerat utomhus. Och nu menar jag verkligen möblerat. Mattor, levande ljus, kuddar. Utomhus. Det ser helt spejsigt ut. Inte, inte, inte snyggt.

Visst vill man har det trevligt på sin uteplats. Men att ha en massa mattor på gräsmattan verkar ju rubbat. Vilket jäkla rännande det blir när det regnar. Det vet man ju att man får full fart om regnet kommer. Då ska man in med stolsdynor och filtar. Ska man dessutom kånka in mattor och kuddar.

Det är väl bara en designer som kan komma på något så knepigt.

Det regnar ute. Men det gör inte så mycket för att:

• Det är söndag
• Det ska bli varmt i veckan har SMHI lovat
• Jag är trött

Så lite regn skadar inte. Bra för skog och åkrar och sånt. Har jag hört.

Egentligen skulle jag behöva åka in till La Stada i dag men jag orkar knappt tänka så långt. Latmasken i mig är inte bara fet, han är vaksam med. Om det verkar som om jag ska gör något som anstänger mig det allra minsta så slår han till och gör mig passiv och trött. Men jag borde verkligen hälsa på tant mamma. Nja, jag får fundera på det där. Man vill ju inte förkyla sig genom att åka med Gula faran i regnet. Hälsan är viktig.

Nä, det lutar åt att jag ligger i sängen hela dagen och läser boken jag håller på med. Kanske kokar jag lite makaroner och festar i mig. Det är ju som sagt söndag så man vill ju lyxa till det lite. Jag tror att jag i sådana fall tokar till det lite och tar lite ketchup till med. Helt vild och galen är jag.

Nä. Först så ska jag dricka upp mitt kaffe, gå in i duschen och ställa mig för att bli ren och sen får vi se vad jag bestämmer mig för att göra med den här dagen.

Så får det bli.

Fasen vad det värker och molar i den där eviga bulan jag har på skallen. Inga värktabletter har jag heller så att jag kunde få lite ro från det där eländet. Typiskt mig att ställa till det på det sättet. Om jag bara låtit den vara från början hade det ju inte blivit så här. Eller ännu bättre. Knatat till vårdcentralen med eländet. Det hade ju varit det smartaste kan man tro.

Men nu bultar och bankar det i skulten på mig så att jag blir tokig. Kanske skulle man ta en nål och sticka hål på eländet. Hm, det låter ju smart. Göra det än värre än det redan är. Nä jag låter den vara och är den kvar i morgon så ringer jag till vårdcentralen så att en läkare får titta på det hela. Kanske behöver jag lite penicillin för att det ska läka ut.

Dumma, dumma mig.

Döm om min förvåning när jag somnade hyggligt tidigt igår. Det gjorde i sin tur att jag vaknade redan vid halv 8 nu på morgonen. Känns helt underbart att fått ordning på dygnet igen. Det gör livet allt så mycket lättare att leva när man sover på natten och är vaken på dagen. Jag är ju trots allt ingen fladdermus.

Eftersom det är söndag idag så tänker jag inte ägna mig åt några större åthävor. Bara ta det allmänt lugnt, städa lite och läsa mycket. Gott så.

Jag får ingen ordning på dygnets timmar. Jag har helt klart tappat greppet på dag och natt och deras förhållande till varandra. Sover titt som tätt på dagen för att sedan vaka ut nätterna. Det verkar som om jag är som piggast vid 5-tiden på morgonen och det vore väl ok om jag vaknade då. Men inte har jag sovit innan dess inte.

Som idag. Klockan 05.00 stod jag i köket och skruvade upp ett väggskåp, pigg som en liten glad iller. Men när klockan slog 09.00 överföll sömnen mig och så sov jag mellan 10 och 15 ungefär. Så det blir väl samma historia idag med kan jag tro. Inte för att det gör så mycket eftersom jag inte har något inplanerat i morgon. Men man mår så skumt när man vänt på dygnet. Liksom lite flygig eller hur jag ska förklara det.

Nä, det bästa är att somna vid 23-tiden och sova till 6 eller nått på morgonen. Då är det skönt att bara skrota runt på morgonkvisten och läsa tidningen, dricka lite kaffe och bara ta det lugnt. Men det ligger liksom inte för mig.

Jaja. Det brukar ordna sig det där. Tillslut har jag vänt rätt på dygnet av bara farten när allt förskjuts. Tills dess får jag trippa tyst i lägenheten på nätterna så att man inte stör några sovande grannar. Det funkar det med.

Jovisst somnade jag. Som en sten vid 9 tiden på morgonen. Sen har jag sovit så gott så gott så. Men jag vaknade av att kulhelvetet på skallen värkte och stod i. Så det var bara att ge sig upp ur sängen och ta tag i dagen *asg*, som om jag skulle ta tag i något överhuvdtaget.

Nu lurar jag på om jag orkar ta Gula faran in till La stada eller om jag ska skjuta upp på det ännu en dag. Makaroner har jag ju så mat kan jag ställa på bordet. Cigg är det ju lika bra att jag inte kan köpa. Men jag har några korvören kvar som jag funderar på om jag ska investera i lite Chips (nä, inte katten), dipp och en dricka. Det är ju lördag menar jag.

Sen var det ju det där med städningen med som jag lovat mig själv att ta tag i. Fast jag gör ju bara mig själv besviken om jag bryter mitt löfte. Ingen annan märker ju av det i alla fall liksom. Nä det där får jag allt fundera på en vända till känner jag.

Igår lekte jag ju doktor igen och bestämde mig för att skära upp den där bölden på skallen. Jag hade som av en händelse ett skalpellblad hemma så jag karvade lite på skallen med det där bladet. Men inte fick jag ut något från bölden inte. Kanske skulle jag skära djupare men det gjorde så förbannat ont att jag inte kom för mig att göra det. Blodet rann, jag var irriterad och inget hände mer än att det gjorde ondare när var färdig än när jag började.

Så nu har jag en stor skorpa i skallen, en skorpa som gömmer en böld som värker och molar. Som Missen sa, jag borde veta bättre. Men jag är ju kroniskt dum när det gäller att göra misstag i livet så ingen blev väl egentligen förvånad över mitt tilltag. Man känner sig så fräsch med en böld på knoppen. En riktigt charmör enna som.

Nä. Jag bestämmer mig för att La Stada får vänta ännu en dag på mig. Det blir en snabb tur till Tempo för att handla lite snacks till kvällen och sedan tar jag och bölden det lugnt i kväll. Kanske finns det något kul på tv att titta på. fan vet.

Nä det var ingen idé att försöka sova så jag gick upp. Nu sitter jag bara och väntar på att klockan ska bli tillräckligt för att jag ska kunna börja städa. Jag har redan skruvat upp en hylla i köket. Lika bra att göra sånt när man har en massa energi över. Det vette tusan när den återkommer menar jag.

Men bara klockan blir 7 så ska jag ta mig en dusch och sedan städa så har jag det gjort. Som sagt. Man får passa på.

Jösses vilka myrkrypningar jag har i benen. Det gör det helt omöjligt att somna. Så jag sitter och tittar på tv och hoppas att det där sprättande i benen slutar snart.

Trött är jag så det förslår men det spelar liksom ingen roll när man inte kan sova.

Hatar myrkrypningar.

Värmen kommer tillbaka nästa vecka kan man läsa i de stora kvällstidningarna. Så gott så gott. Jag längtar efter sol och värme. Då ska jag försöka ta mig ut lite mer än jag gjorde när det var varmt och gott senast här i början på månaden. Förhopningsvis så mår jag såpass bra att jag kan vara utomhus lite. Det gäller att passa på att lapa sol eftersom oktober kommer fortare än man tror.

Men just nu så känner jag mig fortfarande lite ostabil, minst sagt. Ibland mår jag helt ok, inget att klaga på. Sen kan det svänga och jag får djup och obehaglig ångest. Det pendlar fram och tillbaka hela tiden så att jag inte kan planera nått överhuvudtaget för jag vet inte hur jag kommer må nästkommande timma. Men det gör ju faktiskt inte så mycket eftersom jag kan styra helt över min egen dag. Inga möten eller liknande att tänka på.

I skafferiet har jag makaroner, katten har mat och det är sand i hennes låda. Snus har jag med så jag har inget behov av att åka iväg till affären. Givetvis så köpte jag ett paket cigg igår för pengarna jag fick låna av K. Så gick det med den idén om att sluta röka. Men nu är de snart slut och jag lurar på att strunta i att köpa några mer. Det vore på tiden att jag slutar.

Nä, nu får jag ta en värktablett så att dunkandet i den där bulan på skallen ger sig lite. Sen en kopp kaffe, en dusch och sedan ska jag ta tag i att städa lägenheten.

Kanske.

Oj då. Jag var visst inte färdig med sömnen. Jag lade mig för att vila lite och somnade som en sten där jag låg. Vips var jag i drömmarnas land och intet blev det av mina planer att städa eller åka in till La Stada redan vid lunchtid.

Jag har haft en lite, lite fettkula på skulten. En liten bula på skallen som retat livet ur mig i flera år. Så häromdagagen fick jag för mig att jag skulle platta till den där kulan så att det försvann. Så jag tryckte till av hela livet men inget hände mer bulalettn. Den satt där den satt.

Inget mer med det kan man tro. Men nu har det svullnat upp runt den och det spränger som tandvärk i hela skallen. Det har väl blivit någon blödning runt kulan kan jag tro, när jag tryckte till på den där kulan. Eller om jag på något sätt fått en infektion i området. Ont gör det i alla fall. Så går det när man ska leka doktor på egen hand. Men det går att leva med, med lite hjälp av värktabletter och lite tålamod så går det väl över kan jag tro.

Jaja. Jag får väl så sakteliga ta tag i den där städningen som jag yrat om halva dagen. Mycket katthår är det som ska bort från golvet. Nått ska man ju ha att göra liksom.

Ojdå. Skrev jag inte ett ord i går? Så ovanligt. Men kanske behövde bloggvärlden lite radiotystnad från mig. Men nu sitter jag här igen. Gårdagen gick i lugnets tecken. Mobila teamet hämtade mig så att jag kunde utföra lite ärenden. Bland annat var jag på socialkontoret och tiggde pengar. Ett nytt lågvattenmärke i mitt liv. Men det gick hyggligt kan man väl sammantfatta det hela. Men jag hoppas jag aldrig mer behöver gå dit. Det var känns inte alls trevligt kan jag säga. Men tyvärr en nödvändighet eftersom jag inte får några pengar från försäkringskassan. Jag hoppas att det ordnar upp sig snart.

I övrigt så fick jag inte mycket gjort igår. Dagen liksom bara gled undan utan att sätta några större avtryck i historien om mitt liv. Men vad som var roligt var att jag pratade med en gammal arbetskamrat som jag inte sett på säkert tio år. Hon känner AK som jag i sin tur känner genom nätet och bloggen. De var i kungshamn på någon fotbollsturnering som deras barn deltog i. Vi bestämde att vi skulle gå ut på torsdag nästa veckan. Men nu vet jag inte. Jag kom på att jag inte har några pengar för tusan. Fast det kanske inte behöver kosta någon mer än gaderobsavgiften om man inte dricker nått förstås. Så kan man visst göra med har jag hört rykten om.

Det var ju torsdagskväll på torget i går, den första av årets upplaga. Torsdagskvällar på torget i Borås under sommaren kommer det diverse artister och uppträder. Igår var det Lassa Berghagen och det gjorde mig alltså inte ett skvatt att jag missade det. Nästa vecka är det Amanda Jenssen så det kan väl bli lite småputtrigt kan jag tro. Det brukar vara packat med folk i staden och är det fint väder så myllrar det av människor på uteserveringarna.

Som tur är så kunde jag låna 200 spänn av K så att jag kunde köpa lite makaroner och sånt. Socpengarna kommer inte förrän på tisdag. 750 spänn som ska räcka i 2 veckor så det ska nog bli bra. Jag är djupt tacksam för att få leva i ett land där det finns sådan hjälp.

Idag hade jag tänkt att åka in till La Stada Borås för att hälsa på tant mamma. Städa lägenheten ska jag göra med. Chips hårar ner så att man kan tro att hon har betalt för det. Själv så brukar hon ju ränna och gömma sig när jag tar fram dammsugaren. Man kan ju tycka att hon kunde hjälpa till lite men inte då.

Nä. Nu får det bli lite mer kaffe. Det här inlägget blev rörigt märker jag så det krävs nog lite koffein så att jag piggnar till lite och har någon form av koll på vad jag skriver.

Nu har jag nog gjort det fånigaste jag någonsin gjort. Glöm inte att jag är en person som lyckats uppnå närmast total perfektion i att göra bort sig eller göra dumma saker. Men frågan är om inte detta slår allt.

Jag prenumererar på kalsonger. Idag när posten kom så ramlade det ner ett paket bland alla räkningar och reklam. Kul, tänkte jag. Döm om min förvåning när jag öppnade paketet och ut ramlar ett par vita kalsonger. Det tog mig en bra stund att komma ihåg att jag gått på något sånt där erbjudande, ni vet, "endast 37kr och du kan avsluta ditt medlemskap när som helst bla bla bla". Det var ett tag sedan och det hade alldeles fallit mig ur minnet. Men nu stod jag likt förbaskat med ett par vita boxerkalsonger i storlek XXL.

Visst, de var trevliga och bekväma. Men herregud. Det var inte många veckor sedan jag satt i mitt eget kök och skrattade rått åt mina stora barns moders nya kille som prenumererar på strumpor. "Så jäkla dum du är", kläckte jag ur mig mellan skrattattackerna.

Så. Hur dum var han egentligen? Hur dum är jag? Nu gäller det att snabbt avbeställa nästa paket, annars får jag väl köpa en ny byrå så jag får plats med alla kalsonger som regnar ner genom brevinkastet. Jag som redan har ett gäng invanda kalsonger som liksom format sig efter min kropp. Hemtama kalsonger kan man säga. Inte behöver jag kalsonger i brevlådan.

Så jäkla dumt.

Ah. En dusch var gott. Nu luktar jag ljuvligt, nästan lika vackert som jag själv är. *ASG* Nä, men det var gott att duscha, ansa skägget och känna sig fräsch igen. Nu sitter jag och funderar på om jag ska vänta till i morgon med att åka in till tant mamma. Jag har ju faktiskt några färskpotatisar som ligger i skafferiet. Dom skulle jag kunna koka upp och käka. Lite torftigt kanske men likt förbaskat mat i magen och det är ju huvudsaken.

Fotbollen Turkiet - Tyskland i EM börjar vid 20.30 nått och till dess ska jag hunnit åka in till La Stada, hälsa på tant mamma, handla och åka hem igen. Kanske bättre att åka tidigare i morgon istället? Vad allt ska man inte behöva fundera på, stackars mig som bara är en björn med mycket liten hjärna.

Eller ska jag stanna hemma idag och städa upp i den allmänna röran, renbädda och fixa så att det är fräscht här hemma istället? *Funderar*.

Nja. Jag börjar med att ta på mig kläderna så får vi se vart det barkar. Det klart, en dag till utan pengar betyder att jag inte heller kan köpa cigaretter och det är ju bra. Men å andra sidan så börjar snuset ta slut och då blir det olidligt, det vet jag. Nä detta var alldeles för krångligt för att jag ska reda ut det hela utan en kopp thé och lite kontemplation.

Mot köket.

Jajamensan vad duktig jag har varit. Jag har äntligen tagit upp de tvättade plaggen ur tvättkorgen, de som legat där sedan jag tvättade för några veckor sedan. Men det var inte tomt många sekunder för jag hällde över den smutstvätt som legat i en påse på golvet och nu är det nog dags att skaffa en tvättid tror jag. Renbädda sängen måste jag mer för det är en massa äckelpäckelsnusfläckar på lakanet. Jag sover ju ibland med portionssnuset i munnen men har inte vett nog att stänga käften så det blir sådana där bruna fula fläckar på lakanen. Men det går bort så lätt i 90 grader så problemet är lätt löst.

Men först ska jag ta den där duschen som jag yrat om hela dagen, sen ska jag in till La Stada och efter det så kan jag sätta igång med att titta på fotbollen i kväll. Så det ser ut som om dagen är fulltecknad.

Jodå. Visst somnade jag på stört när jag lade huvudet på kudden. En sisådär 12 timmar för sent. Sov gott gjorde jag i alla fall så det kan jag inte klaga på.

Så nu sitter jag med en kopp kaffe och kikar runt på nätet, bläddrar mellan tidningar, bloggar och hemsidor för att försöka hålla mig uppdaterad. Den där duschen som jag yrade om i morse får jag väl ta kan jag tro. Sen måste jag, vare sig jag vill eller inte, sätta mig på Gula faran och åka in till La Stada för att vigga lite pengar av tant mamma för nu är det alldeles tomt på mat här i skåpen. Äta måste man ju liksom.

Men först ska jag dricka lite kaffe, sträcka på mig, lojt och behagligt.

Så får det bli.

Så klart så blev jag nu dundertrött och längtar till sängen. Tanken på att sätta mig på Gula faran lockar mig allt mindre. Kanske det vore bättre att sova en stund och sedan knatan till sängt.

Får fundera på detta.

En ny dag och jag är fortfarande vaken. Nu är det ju ingen idé att lägga sig, speciellt som jag inte är så trött precis. Nä, jag funderar på att slänga på en kanna kaffe och krypa in i duchen och sedan ta Gula faran in till La Stada Borås för att hälsa på tant mamma och vigga lite pengar av henne så att jag kan köpa lite att äta.

Röksuget är det lite si och så med. Ena stunden kan jag känna ett enormt behov av en cigarett för att nästa stund fullständigt ha glömt bort att jag ens någonsin har tagit ens det allra minsta bloss i mitt liv. Det är väl bara att försöka stå ut de där minuterna när röksuget är som starkast.

Ute så svävar en tunn dimma över skogen och Viskan. Det är fortfarande rätt kallt ute men jag har redan vädrat ut här i lägenheten utan att frysa ihjäl så så illa är det inte.

Nä, sätta på kaffe var det ju.

Oj då. Jag som skulle lägga mig tidigt idag blev visst sittande framför tvn av ren lathet. Jag orkade liksom inte resa mig och gå till sängen. Snacka om man är lat.

Men nu ska jag nog gå och lägga mig och vara glad över fjärde dagen utan några cigg. Visst Det river rätt bra i röktarmen men det känns inte helt omöjligt denna gången att sluta. I vilket fall som helst så vet jag ju nu att jag kan hålla upp i fyra dagar utan att balla ur totalt. En vetskap så god som en ann.

Nä, lägga sig var det. Sussa gott, ska bli gott.

Nu är det totalt fritt på mat här i huset förutom kattmat och några färskpotatisar som jag köpte till midsommar. Det allra sista riset åt jag upp nyss. Jag får nog ta Gula faran i morgon till La Stada och tant mamma för att vigga en hundralapp eller nått sånt så att jag kan köpa lite mat. Cigg klarar jag mig förhoppningsvis utan eftersom jag faktiskt inte rökt på några dagar nu. Sen på torsdag ska mobila teamet hjälpa mig med att skaffa en tid till socialen för att se om jag kan få nått litet bidrag så jag kan betala hyran och lite andra småräkningar. Jag har ingen aning om hur det där fungerar men det löser sig väl.

Jag hoppas verkligen att allt snabbas på nu när jag pratat med läkaren om det där intyget som skulle in. Det är rätt så läskigt att inte ha skuggan av en inkomst. Men jag får hoppas på det bästa så att jag klarar mig över den här lilla puckel i livet med. Allt brukar ordna sig kan man märka i efterhand. Så troligen även detta.

Det blir nog bra. Det måste det.

ÄNTLIGEN I kväll börjar "Morden i Midsomer". Ett års väntan är över. Att få sätta sig och följa Barnaby och Troys äventyr ska bli mig ett oerhört nöje. Jag är anglofil ut i fingerspetsarna, älskar det mesta som kommer eller har kommit från Storbritannien. Allt från Conan Doyle till Svarte orm, Beatles eller Robbie Williams. Så en sommar utan äventyren i Midsomer County vore ingen sommar alls.

Fram till det börjar så ska jag för en gångs skull kolla på "Allsång på Skansen". Kanske är det nått att titta på trots allt. Håkan Hellström är ju med idag så varför inte?

Ojojoj. Jag har bytt anitivirusprogram och brandvägg. Inget att prata om kanske de flesta tycker. Så dock inte jag. Själv är jag så förbannat konservativ när det gäller vissa saker. Jag har haft Norton sedan 1996 och att då bara byta märke på programmen känns helt fel för mig. Men jag fick ett nyhetsbrev där jag fann att AVG det bästa antivirusprogrammet och att det dessutom är gratis så jag tänkte ge det en chans. Sen valde jag en annan brandvägg med eftersom jag var tvungen att avinstallera Norton 360.

Så nu ska jag lära mig programmen och dessutom lära mig att tycka om dem. Inte helt lätt efter att följt samma program i 12 år.  Men, det är ju inte värre än att jag avinstallerar programmet om det skulle visa sig behövas. Eller så lär jag mig tycka om AVG och då har det ju blivit något bra av det hela.

Hahah, finns det något roligare än att skratta åt och förlöjliga Hitler? Förlöjliga denna spillra av en männiksa. Inte glömma vad han gjort, aldrig det. Men skratta åt mannen. För genom att skratta åt ett monster så förringar man monstret och dess b betydelse. Synd att inte fler skattade åt honom 1933. Då kanske vi hade sluppit hela det elände som kallas WWII.

Jasså, jaha. Tisdag sådär bara. Utan att jag fått vara med och bestämma. Men jag är hyggligt nöjd med det ändå måste jag erkänna. Som alla läsare förstår så har jag tillbringat mesta delen av dagen i sängen där jag sovit den oskyldiges sömn eftersom jag fuckat up hela dygnet igen. Jag låg och läste alldeles för länge i går natt/i morse så när jag väl somnade så blev det till att sova bort halva dagen idag istället.

Men nu är jag uppe och pigg som en liten iller. Förutom en vag aning om ångsest i bröstet så mår jag rätt så bra. Jag borde sätta mig på Gula faran och besöka min tant mamma. Men jag vet inte om jag pallar det just nu, det känns fortfarande lite ostabilt i kroppen på mig. Lite som ett sår med en såndär tunn, tunn sårskorpa över som man absolut inte får pilla på. Nattgammal is liksom.

Men lite duktigt är jag i alla fall. Jag ringde min läkare och vi pratade om varför inte intygen kommit in så han skulle skriva ett nu i veckan. Sen pratade jag med mobila teamet så de ska hjälpa mig att söka socialbidrag för första gången i mitt liv. Men jag ser inge annan utväg eftersom jag inte kommer få några pengar från FK denna månaden och kanske inte heller nästa månad. Tant mamma har erbjudit sig att låna min pengar, hon har ju nu när stugan är såld men jag har abslout inte hjärta att ta ifrån henne pengarna nu när hon för en gångs skull har lite pengar på banken efter alla års slit i vården.

Idag är första dagen jag dricker kaffe i alla fall. Det är så vansinningt gott att det nästan är så att himlen öppnar sig och Guds stora gula sol lyser just på mig och ingen annan. Nu fattas bara ett bloss med. Men det har jag inga av. Inte sedan 4 dagar om jag räknad har ajg rökt förutom små små bloss på några fimpar som jag hade. Jag räknar inte cigarren eftersom man inte tar halsbloss med en sådan.

Men jag ska försöka att inte överdosera på koffeinet så att jag blir sådär otäckt skakgig och brakig som man kan bli när man dricker för mycket koffein.

Men en kopp till får det allt bli. Och en snus under läppen för att hålla cigglusten stången.

Det regnar ute. Mest hela tiden verkar det som. Jag tänkte att jag skulle, trots att jag tidigare bestämt mig för att avstå, ta en sväng förbi apoteket. Som tur är så hade jag ett helt nytt regnställ i garderoben. Det låg till och med i sin originalförpackning så det var bara att dra på sig det hela.

Nå, byxor och jacka var i storlek L men det hjälpte inte mig. Efter mycket krångel och rumpviftande så lyckades jag dra upp byxorna över bak och allt det andra som byxor skall vara över. Jackan var det inga större problem med. Den smög jag på utan att behöva svära ens en enda gång.

Så, jag tog min väska, min hjälp och vandrade nerför trapporna i glad förvissning om att det minsan inte spelade någon roll hur mycket det regnade, jag var skyddad ändå. En tanke så god som en ann.

Nå, upp med låste till Gula faran, på med hjälmen, ena benet över sadel.... ena benet sa ja. Ena.... Det var hopplöst. Det fanns inget rörelseutrymme för att svänga benen vare sig över sadel eller nått annat heller. Efter att jag stått det och förgäves försökt få upp benet mer än 5 cm från marken tänkte jag att jag vänder på hela steken.

Alltså, benet var stilla och fint medan jag välte mopeden så att klivet skulle bli lägre. Givetvis var det enda som hände att jag tappade mopedhelve.... mopeden i backen. Olja rann, bensin skvalade och där stod jag i regnet, högröd i ansiktet, svetten rann nerför ryggen och jag tänkte på hur det hela egentligen såg ut om någon granne skulle råka titta ut där jag stod.

Nu var jag förbannad. Jag bara skulle upp på mopeden. Så, jag tog ett hästakliv med höger ben och till min förvåning så kom jag över med både fot och ben och satt helt plötsligt på sadeln som om jag inte gjort annat i hela mitt liv.

Men, säg den lycka som är evig. Det räckte att jag höjde höger knä för att sparka igång kicken på Gula faran så sa det "ritch" i grenen och byxorna sprack hela vägen från mitten till knät på vänster ben. Svetten lackade, jag var snorig och dan och byxfliken flaggade i vinden allt medan våta regndroppar fann sin väg till mitt allra mest privata ställe.

Men, jag bet ihop, låtsades inte om byxornas strejk utan åkte till Apoteket, hämtade min medicin, körde hem, låste Gula faran för denna gången, gick upp för trapporna. Det var först när jag var hemma i min trygga lägenhet som jag fick utlopp för all frustration. Jag slet av mig byxorna, vilket gick alldeles utmärkt eftersom de nu hade spruckit mest hela vägen mest överallt. Sen gick jag till sopkorgen med byxorna och knöcklade ner byxorna i påsen.

Allt bara för att hämta lite sömnmedicin.

Jösses.

Jag har pippi på att att hålla datorn i trim. Jag uppgraderar, uppdaterar, rensar och pysslar med registret som om det vore ett nyfött barn. Allt i syfte att ha en dator som rinner på likt en klar fjällbäck. Givetvis blir det problem när man håller på på det sättet.

Min stackars lilla notebook fungerar ena dagen lysande för att dagen efter braka ihop totalt. Men jag har lärt mig av mina misstag och ser till att backa up alla viktiga data regelbundet. Just nu sitter jag och funderar på att uppgradera mitt virusprogram. Det är absolut inget fel på det jag har men det är inte det senaste i serien. Jag har Norton 360 v1.0 och nu har de ju sedan ett bra tag släppt v.2.0. Den vill jag ha såklart. Men jag tror jag ska nöja mig med Norton Internet Security 2008, för de andra funktionerna i Norton 360 har jag redan andra program som är bättre.

Men men. Men men. Jag hittar ingen bra crack till programmet så det får väl vänta då kan jag tro, allt medan jag är irriterad.

Nu får jag nog defragmentera ena hårddisken kom jag på. Det har jag inte gjort på flera timmar ju. Fullt upp. Säger fullt upp har jag.

Det vore rasande trevligt att kunna slappna av en stund. Bara för några minuter. Nu pratar vi inte sova eller så. Men att kunna, våga, slappna av i kroppen och sinnet så att lugnet kunde får brusa fram i själen på mig. Men det verkar fan i mig hopplöst för tillfället.

Det retar mig så in i bomben att det ska vara så mellan varven. Visst, det är ok att känna sig stressad när man har ett jobb att sköta, eller nått viktigt att göra. Men min tillvaro är ju ytterst lugn och sansad. Inte mycket som skulle kunna stressa upp mig. Det skulle väl vara att snuset tar slut eller att en kopp inte blev tillräckligt ren i diskamaskinen. Likt förbaskad så sitter jag här i stolen och är så superstressad över precis ingenting. Knepigt, minst sagt.

Men, jag vet ju boten. Andas i fyrkant, försöka slappna av trots kaoset i ande och själ. Ibland lyckas jag, oftas inte. Men det är helt klart värt ett försök. För några år sedan, eller, nja, snare en 8-9 år sedan kunde jag slappna av även fast jag var superstressad. Då räckte det att jag blundade och tänkte på andningen i nån halvminut eller nått så rann stressen av mig. Nu är det helt hopplöst. Jag kan blunda bäst jag vill men här rinner ingen stress av mig inte. Inte ens när jag inte har något att vara stressad över. Märkligt.

Men jag ska i alla fall göra ett försök. Ett gott försök är det värt i alla fall tycker jag.

Nope. Jag kommer inte iväg till apoteket idag inte. Nja, då får jag väl skylla mig själv kan jag tro att jag inte har alla mina mediciner. Men det får vänta till morgondagen då kanske jag mår lite bättre med så att jag känner mig i form. Jag får helt enkelt improvisera mig fram på livets väg när jag mår såhär. Ta var dag för sig liksom.

Men lite thé kan jag nog få i mig i alla fall. Den uppmärksamme läsaren har kanske märkt att jag gått över från kaffe till thé på sista tiden. Det är helt enkelt så att koffein triggar min ångest och jag behöver ju inte själv göra det värre än det är liksom. Så jag sörplar thé och tar det så lugnt jag bara kan. Jag har ju en utmärkt thébryggare till min hjälp för att koka den ljuvliga dekokten.

Så. En kopp thé till sen ska jag fortsätta att läsa om kommisarie Wallander. Så det så.

Ute regnar och regnar och återigen regnar det. Jag har just lyckats skrapa ihop de pengar jag behöver för att hämta ut min medicin men lusten att åka ut i regnet och blåsten med Gula faran är helt klart lite begränsad. Kallt regn rakt upp i näsan är sällan trevligt.

Vart tog all den trevliga solen vägen? Blev den tjurig när folk bara gick omkring och klagade för att det var varmt och torrt? Jag som hade hoppats på en såndär 1994-sommar med evig sol och asfalt som blödde i värmen. Men där fick man tji minsann. Men sommaren har ju knappt börjat så det kan ju ändra sig, vilket jag hoppas att det gör.

Under tiden får man sitta inne med en god bok och invänta värmens återkomst. Bara det inte blir som förra året, när det regnade konstant hela sommaren. Eller 1987 när det strilade mest hela tiden. Det vet jag för då jobbade jag som dödgrävare på park och kyrkogårdsförvaltningen och satt i regnet och rensade gravvårdar. Det var en faslig massa vatten som kom den sommaren. Jag tillbringade det mesta av tiden i orange regnkläder.

Men värme har sina problem med. Ni skulle bara känna lukten som kommer ifrån soprummen på äldreboenden där det byts en massa blöjor på vuxna människor. Låt de där blöjorna ligga och gotta till sig lite i värmen så får man en odör som inte är av denna värld. För att inte tala om hur tråkigt det är att jobba inomhus när solen gassar.

Tja, själv slipper jag ju de problemen även denna sommaren. Jobbar ju varken inne eller ute så jag kan själv välja vart jag vill tillbringa min dag. I alla fall när jag inte jagas av nån fånig ångestattack. När det kommer till det så hoppas jag att de sista dagaran var kulmen på några månaders försämring. Kanske vänder det nu? Fan vet.

Gaaah. Som om det inte räcker med ångest upp över öronen. Nu har jag blivit förkyld med. Igen. För tusende gången de senaste åren. Det kliar och värker i halsen, huvudet känns som om det är en enda stor värk och som kronan på verket så har jag fått ögoninflammation. Det är grusigt och eländigt i ögonen och när jag blundat en stund så klibbar ögonlocken igen så att jag inte kan öppna ögonen utan att pilla bort kletskropan med fingrarna.

Tanken var ju att jag skulle till apoteket för att hämta mina sömntabletter men det går ju inte heller. Jag har ju inga pengar ju. Det betyder att jag måste in till La Stada Borås för att låna pengar av tant mamma innan jag kan gå till apoteket. Fasen, det är inte mycket som funkar just nu.

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Ute regnar det ju bara ändå så jag kan lika bra mysa ner mig i sängen med en bok och en kopp varmt thé bredvid mig. Röka går ju inte eftersom jag inte har några cigaretter och det kan vara ett lyckokast. Nu kanske jag lyckas sluta röka och då är det värt en liten förkylning minsann.

Så. För att summera läget så är det långt från hopplöst. Lite motigt, visst. Men helt ok. Det får man banne mig vara nöjd med i dessa dagar.

Jag har inte riktigt bestämt mig än för vad jag tycker om den här dagen. Ena stunden mår jag totalkass och vill bara sova, nästa minut så mår jag bra igen. Hit och dit, fram och tillbaka går det. Ingen ordning alls på det hela.

Idag är det ju tänkt att jag ska ta mig till Apoteket och till La Stada Borås för att hälsa på tant mamma. Fan vet om det går när jag mår såhär. Men jag tar det en stund i taget. Dricker thé och tar det lugnt och känner efter vart gränsen går idag. Det är svårt att veta när det svänger så inom mig hela tiden. Gränserna för vad jag klarar av flyttar sig hela tiden så jag har svårt att få spår på hur jag ska handskas med denna måndagen den 23/6 2008.

Nä. Det får bli lite mer thé så får jag se vad det blir av allt.

Ok. Nu börjar det krypa i kroppen. Igen. Jag gick ut i köket för att se om det fanns något vettigt att äta och så var det dags igen. Kanske spänningen från fotbollen på tv spelar roll med. Inte vet jag. Men vad jag vet är att nu mår jag allt sämre och sämre för varje minut så nu tror jag att det är dags att lägga sig på sängen lite och försöka slappna av innan det går för långt.

På tv så drabbar Spanien ihop med Italien på fotbollsplanen. Här drabbar min ångest och min hunger ihop och fan vet vem som vinner. Jag sitter och lurar på vad man skulle kunna göra för mat som inte kräver att man tuggar men jag kommer inte på något vettigt som jag kan göra av det jag har hemma. Potatismos skulle kanske vara nått? Usch vad torftigt det låter. En portion potatismos och inget mer. Men så får det nog bli. Med mycket vatten mellan tuggorna så borde det gå ner och fylla magen så att jag får lite ro i buken.

Fasen vad jag längtar efter att kunna äta. Men förhoppningsvis har ångesten gett sig i morgon så att jag kan äta nått. En pizza eller MAX-mat vore nått. Men jag får nog börja med att tugga i mig lite pasta eller nått i morgon. Eller om jag ska fixa nån god soppa kanske.

Det är nog det värsta med min ångest, att jag inte kan äta normalt för det mesta. Ibland, när jag mår bättre, som förra hösten, frossar jag därför i mat på tider och platser som annars är omöjligt. Att äta mitt på dagen på MAX till exempel. Jag åt där nästan varje dag i några veckor bara för att jag kunde. Som det är nu så vore det omöjligt. Det skulle väcka sån ångest att jag skulle smälla av. Jag har ingen lust att lägga ut 50 spänn på nått som jag sedan inte kan äta. Då slänger jag hellre bort pengar på annat.

Men annars så brukar jag få vänta tills kvällen och jag fått i mig mina sömntabletter och blivit lite avslappnad som jag kan äta, då blir det frosseri klockan halv ett på natten.

Men som sagt. Jag är hungrig så det skriker om det men kan inte äta, inte än.

Nja. Helt och hållet ok är jag tydligen inte. Allt går bra förutom att äta eller sitta och koncentrera mig på fotbollen. Då börjar det med en gång krypa i ångesttarmen. Men jag har hållit det mesta stången genom att bland annat städa badrummet och köket. Just som jag stod och slabbade med vatten på badrummet så gick strömmen. Det var ett väldans muller från åska strax före det så helt förvånad blev jag inte. Men som tur var så kom strömmen tillbaka rätt fort, det tog nog bara 15 minuter eller nått.

Men det är roligt hur man tänker. När strömmen väl gick så kunde jag inte fortsätta städa på toaletten så jag tänkte: "hm, man kanske skulle passa på att titta lite på tv tills strömmen kommer tillbaka". Smart? Inte så.

Men nu sitter jag här framför tvn och datorn och röker en cigarr (jo jag vet, jag får ju inte det för jag jobbar ju inte, men likt förbannat så röker jag en). Fotbollen, Spanien-Italien slänger jag ett getöga på då och då när nerverna håller. Med lite tur så tar Italien hem matchen.

Nä, nu ska jag försöka titta lite närmare på matchen. Ett gott försök kan man ju alltid göra.

Ibland så märker jag att det låter som om jag gett upp inför min sjukdom. Fan heller. Jag gör det allra bästa av livet som jag kan. Jag håller mig hel och ren, min lägenhet städad, katten matad och jag försöker hålla någon form av vardag i allt kaos som sjuder innanför mitt skallben.

När jag kan så testar jag gränserna för att se vad jag klarar av. Ibland så är jag nästan totalt besvärsfri och då gör jag allt det där som jag inte annars kan. Ibland så mår jag sämre och då testar jag gång på gång vart gränsen finns för tillfället.

Nä, jag har inte gett upp, inte resignerat. Alls. Men jag har lärt mig hur jag ska leva livet utan att må allt för dåligt allt för länge. Jag vet när min kropp kräver sömn och när den fått för mycket. Vart gränsen är för hur många koppar kaffe jag kan dricka utan att må dåligt. Vad jag ska äta och när jag ska göra det.

Däremot har jag anpassat mitt liv efter hur jag mår. Det gör att jag inte lever ett riktigt "normalt" liv.  Inte riktigt som alla andra. Ibland, rätt ofta så missar jag gränsen och gör något i övermåttan. Då är det min bipolära sjukdom (manodepressivitet som det heter i folkmun) som pratar. Då har jag druckit 20 koppar kaffe eller köpt filmer för mer pengar än jag egentligen har råd med. Ett sådan handlande står i direkt opposition till min ångestsjukdom så då blir det liksom som lök på laxen.

Så jag försöker leva mitt liv i mittenfåran. Precis i mitten där dikena är som längst bort. Där kommer jag cyklande och försöker hålla mig på livets smala väg.

Ibland går det riktigt bra, ibland, som de sista tre dagarna går det inte alls. Men jag lär allt som dagarna går, lite till för varje dag. Till slut borde jag kunna det här tillräckligt bra för att bryta mig ur sjukdomens bojor.

Tycker jag.

Fasen. Visst tusan mår jag bättre. Mycket bättre till och med. Nu har jag varit uppe några timmar och än så länge håller sig den allra tjockaste ångesten sig borta. Det känns helt underbart än så länge. Visst är jag spänd och orolig men inte värre än man skulle vara innan man går till tandläkaren eller ska besiktiga bilen liksom. Lite lagom orolig bara.

Så gott. Då kanske jag kommer iväg i morgon till Apoteket för att hämta mina mediciner och sedan in till La Stada för att låna lite pengar av tant mamma. Jag har ju inte haft någon som helst nytta av pengar de sista dagarna, det kan man väl se som en fördel. Men nu så är jag bra sugen på nått att äta och en liten cigarett kanske. Jo jag vet. Cigg är ingen man ska prioritera när man inte har några pengar. Jag vet det så vi får se om jag inte skippar dem. Vem jag nu försöker lura med den raden?

Nu ska jag NJUTA av att kunna titta på tvn och EM-fotbollen.

UNDERBART att kunna det.

Jag har märkt, genom en rad sura kommentarer på mina båda bloggar, att en del tycker att jag lever ett riktigt lyxliv. Jojomen. Går hemma och röker cigarr mest hela tiden och är lös och ledig för att leva livet precis hur jag vill. Dessutom får jag betalt för det. Inte illa.

Men, man missar liksom en stor del av det som är hela sanningen. För att få åtnjuta detta privilegium så får jag betala ett pris. Hur kan man tro något annat? Jag menar, om det vore en sån drömtillvaro så skulle ju var och varannan gå hemma och dra fötterna efter sig.

Redan nu så ser jag kommentarerna på det lilla påståendet. "Jag har bättre moral, jag är bättre än så, bla bla bla". Jag orkar inte ens tänka på hur det hela läses av en del människor.

Priset jag får betala? Tja. Att inte klara någon som helt stress, nu pratar jag inte jobbstress eller så utan bara stressen av att stå i en kö i affären. Att inte kunna gå på bio, restaurang, teater, fotboll, åka buss, tåg, i bil med någon annan som kör, gå och handla, äta med min familj, ta en promenad. Att vissa dagar, som de två senaste, inte kunna äta, knappt dricka, titta på tv, läsa, sova, svara i telefonen eller överhuvudtaget leva ett normalt liv.

Finns det överhuvudtaget någon som tror att jag vill ha det så? Att mitt liv är bekvämt? Att jag trivs här i mitt eget fängelse? Jag lovar, jag byter gärna. Jag skulle gärna återgå till mitt liv som det såg ut innan jag blev sjuk den där julidagen 1991. Då var jag en rätt så glad skit, lagom smart och med en liten familj som var min. Sedan dess har jag kämpat vartenda dag mot min ångest. Jag lovar, den går inte att tänka bort. Jag lovar. Skulle det vara så enkelt så nog fan skulle jag göra det.

Men egentligen vet jag inte varför jag skriver detta. De som tycker att jag ska ta mig i kragen och skärpa mig och göra lite nytta i samhället istället för att röka cigarr och blogga dag ut och dag in tycker det vad jag än säger. För de vill inte förstå. Jag själv tror att de inte vågar förstå. För skulle de förstå mig skulle de även fatta hur skört livet och hälsan är. Det behöver inte vara paniksyndrom, social fobi, agorafobi, klaustrofobi och bipolär sjukdom som är mina diagnoser. Det kan vara än värre saker. Det kan handla om livet och det kan slå ner precis hur som helst.

Kanske i ditt liv.

Så skönt. Jag har än så länge inte fått någon panikattack idag, visserligen mullrar det i bröstet på mig mest hela tiden men det känns lite som om det vore lite lugnare i själen idag. Kanske, kanske kan jag titta på fotbollen i kväll. De senaste dagarna har jag ju inte klarat av att sitta upp utan har legat i sängen och lyssnat på tvn som står i vardagsrummet. Tvn som radio liksom.

Äta har jag inte klarat heller. Jag har för sjutton haft svårt att ens svälja min egen saliv så att äta har varit uteslutet. Men jag har druckit buljong så att jag fått i mig lite näring i alla fall. Röka, snusa eller dricka kaffe har inte varit aktuellt. Men nu känns det som sagt lite bättre. Inte bra men bättre och det är banne mig fan så mycket värt.

Så, jag hoppas att jag som sagt klarar att titta på matchen. Det har varit surt så surt att ligga i sängen och vrida sig i ångest medan man hört på dessa två fantastiska matcher som har gått de sista två dagarna. Som alla som läst lite i min blogg vet så håller jag nu givetvis på Ryssland, halvryss som jag är. Visst hade det varit tusen gånger bättre om det vore Sverige som spöade Holland i går men nu är det som det är och jag får göra det bästa av det hela.

Jag tror banne mig att jag ska försöka få i mig lite att äta idag med. Hungrig är jag så det skriker i magen men tanken på att tugga i sig mat och sedan svälja ner ned är lite skrämmande. Sjukt jag vet. Men så är jag inte frisk heller, trots vad en del tycks tro.

Nä. Lite thé tror jag att jag ska börja med. Lite för att kontrollköra systemet liksom. Man får börja med det lilla.

Herregudars vad tiden går långsamt när man mår kass. Jag har fastnat i en evig ångestspiral som aldrig verkar ta slut. Dag smält in i natt och åter till dag igen allt medan jag ligger och vrider mig i sängen i plågor och elände.

Fasen vet varför, men troligen är det väl summan av allt som inte funkar just nu som biter på mig. Någon sade på min andra blogg att jag inte klarar krav och det hade han ju helt rätt i. Det är ju just det som är mitt problem. Minsta problem eller krav som ställs på mig så ballar hela min ande och min själ ut.

Så, jag ligger i sängen och borrar ner ansiktet i kudden och försöker få kontroll på min andning medan sekunderna tickar sakta sakta. Under tiden så snurrar mitt inre runt i universum helt utan styrsel. Nu har det varit så här i tre dagar och det börjar kännas lite som att det aldrig ska ta slut. Det blir ju bättre, det vet jag ju. Inget är för evigt liksom. Men det är en jobbig väntan tills det blir bättre.

Vill ju bara må hyggligt liksom.

Tänk ibland så undrar man varför folk läser ens blogg. Det dyker upp då och då lite olika kommetarer om hur trötta diverse individer är på ens beteende. De är trötta på att jag är lat, girig, fet, alkis och allt vad det nu är. Men varför i hela fridens namn läser de en blogg som skrivs av någon som de retar sig så förbannat på?

Själv skulle jag aldrig ägna ens en sekund åt att läsa vare sig en blogg eller en bok eller en artikel eller nått överhuvudtaget om jag retade mig på skribenten så vansinnigt. Jag menar, varför? Det måste ju ta på krafterna att reta sig så vansinnigt på någon som man inte ens känner utan bara får se små bitar av i en blogg.

Knepiga männiksor. Mycket knepiga.

Så vart det lördag och midsommardagen. Jag sitter och dricker thé och har det rätt så bra måste jag erkänna. Gårdagen tillbringades mestadels i liggande läge med en bok och stilla kontemplation. Det var nog banne mig den första midsommar jag inte festat på sedan jag blev vuxen. Men det var lika gott det för jag har en vag aning om att jag mår fasen så mycket bättre än de flesta idag.

Ute är det totalt tyst och stilla, lite som om Viskafors blivt en spökstad över natten. Inte ens Chips som sitter och tittar ut genom fönstret lyckas hitta något spännande där ute i världen. Själv funderar jag på att ställa mig under duchen så att jag får lite fart på livsandarna.

Jo. Så får det bli.

Jag har sovit och sovit lite till. Inget annat. Bara sovit. Men till slut så gick det inte att sova mer så jag var tvungen att gå upp ur sängen och sniffa lite på livet.

Mår sådär. Lite spänd och orolig men jag hoppas att det inte blir värre. Det första jag gjorde när jag vaknade var att ta mina mediciner så kanske jag klarar mig utan att ångesten växer mig över huvudet.

Ute regnar det. Sommaren som borde vara prunkande och överväldigande känns långt bort. Jag hoppas verkligen att värmen och solen kommer tillbaka. I morgon är det midsommar om jag fattat allt rätt. Tanken var ju att jag skulle fira den ordentligt men nu blir det ju inget firande alls eftersom jag inte har några pengar att fira med. Det blir en stilla dag här i lägenheten med katten som sällskap. Lika bra det kanske. Då slipper jag ju må dåligt på lördag.

Nä, nu ska jag skärpa till mig lite och försöka få lite substans och ordning på mitt liv den här trista torsdagen. En kopp thé och en cigg får det bli först för att så att säga ladda upp.

Ok. VM om två år.

Säger inte mer.

Tomt. Så jäkla tomt. Sverige förlorade mot Ryssland i EM och jag känner det som om jag förlorat nått stort själv. Det är märkligt det där med hur idrott och då framförallt världens populäraste sport fotboll kan engagera och ställa till det i själen. En vinst idag och jag hade mått som en kung för en stund. Nu blev det inte så. Fotbollsfesten är inte över. EM är inte över. Jag har fortfarande en hel del spännande matcher kvar att titta på men Sverige är ute ur spelet.

Tyvärr pallade mina nerver inte av pressen utan jag satte mig i köket och rökade efter att jag skruvat upp volymen på tvn och satt där på min stol och låtsades att tvn var en radio.

Fy fasen vad besviken jag är.

Usch och fy.

Nu har sändningen inför matchen med stort M börjat. Jag ska försöka intala mig själv om att allt är ok och att jag i lugn och ro kan kolla på det hela. Men i munnen råder kaos och helvete. Jag biter ihop allt vad jag kan för att inte förlora kontrollen på situationen och balla ur totalt igen för typ tusende gången idag. Ibland funkar det inte att svälja ner saliven utan att jag lägger mig ner på sängen med ansiktet nerborrat i kudden. Visst låter det sjukt?

Men, som sagt. Jag ska försöka låtsas att allt är ok. Kolla på fotbollsmagansinet eller vad det nu heter och sedan matchen. Nått jävla liv måste man väl ändå få ha fast man är tokig?

Eller?

Nope. Kom inte iväg till Apoteket inte. Mår lite lagom kass sådär. Men ikväll ska jag försöka stå ut och samtidigt se på Sverige-Rysslands matchen i EM. Eftersom jag är halvryss så kan jag ju inte bli besviken.

Nä, skoja bara. Självklart så håller jag på Sverige. Nått annat finns inte. Jag hoppas bara att jag inte mår för dåligt så att jag kan kolla på matchen.

Jag kan som sagt i alla fall hoppas på det.

Jaha. Till slut så lyckades jag somna om igen efter att varit hur uppjagad och halvt tokig. Men först så ringde jag runt till alla terapeuter och diverse myndigheter för att jaga rätt på de där pappren som skulle vara på Försäkringskassan vid detta laget. Det visade sig att de inte kommit iväg från psyk än. Kul.

Men jag somnade som sagt likt förbannat och när jag vaknade mådde jag förbannat mycket bättre än när jag somnade. Så nu sitter jag och laddar upp för att ge mig ut i världen och åka till apoteket för att bunkra upp med lite mediciner. Som tur är så har jag frikort så jag behöver inte tänka på den delen i alla fall, gudskelov.

Men först ska jag nog koka lite kaffe och försöka känna efter hur jag egentligen mår så att jag kanske slipper få ut allt som ångest utan verkligen känner det jag gör. Låter det snurrigt? Tja, det är det kanske. Men ofta blandar jag ihop mina känslor och tolkar allt som ångest. Så jag hoppas jag slipper ångest om jag känner efter lite i förväg så att säga.

På tv säger de att sill är nyttigt. Det passar mig utmärkt. Sill är så gott så gott. Det går att variera i oändlighet och är billigt och mättande.

Äntligen nått i min livsstil som är hälsosamt.

Fördröjd reaktion? Vaknade vid halv 5 med en ångest som var gastkramande minst sagt. Mina tvångstankar om att svälja tungan tog över hela mitt inre och tvingade mig att koncentrera hela mitt medvetande till munnen och tungan. Jag pressade med tungan upp i gommen och fram mot tänderna så hårt att jag inte kunde öppna munnen. Hjärtat bankade i bröstet på mig och svetten rann över hela min kropp. En annan tvångstanke jag kan få dök upp. Den består av att jag är rädd för öppna fönster och att jag ska förlora vettet och slänga mig ut genom dem. Det brukar bli bättre om jag har fönstren stängda och persiennerna neddragna. Givetvis var mitt lilla fönster i sovrummet stängt så jag fick samla allt mod jag har och krypa fram till fönstret medan jag höll hårt i elementet som står under fönstret.

Till slut så kunde jag gå upp och gå in til köket och efter mycket om och men svälja ner en lugnande tablett. Efter en 40 minuter så började det hela gå ner i takt. Så nu sitter jag och hämtar mig i lugn och ro.

Kunde dagen börja bättre? Jovars.

Firefox, webbläsaren, släpper idag en ny version, version 3. Själv har jag kört en betaversion av programet, alltså en inte helt färdig version utan en som är under utveckling, ett bra tag nu och är mer än nöjd. Nå, så Mozilla som ligger bakom Firefox har tagit ett stort andetag och vill skaffa sig ett världsrekord i nedladdningar av ett enskilt program under ett dygn.

Nu väntar vi alla, men inte går det att komma in på varken Mozillas hemsida eller Forefox. Kan det vara så att Mozilla tog ett allt för stort ansvar på sig och sina servrar när de siktade på världsrekord.

Jajaj, jag väntar, för idag ska den färdiga versionen vara ute för nedladdning så det är väl bara att vänta på att allt lugnar ner sig.

Alla pratar Zlatan. Precis alla. Ialla fall i min lilla värld. Då känns det lite gott att faktiskt ha varit en av de få som jag känner till som försvarat Zlatan från början, redan när han spelade i MFF. Visst var han omogen som människa men redan då en fantastiksk fotbollspelare, jag vet för jag såg honom på gamla Ryavallen.

Min före detta fru avskydde Zlatan. Zlatan och Henke var inte vatten värd i hennes ögon. Nå. Vad säger ni nu då, nu när Zlatan mognat och blivit en trevlig prick förutom en gudomlig fotbollsspelare, troligen just nu världens bästa fotbollspelare.

Är han fortfarande överväderad kära vänner?

Jag vet inte. Det här sista med pengarna var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Eller snarare bägaren som fick droppen att rinna över. Jag borde ha panik och vara djupt orolig men fan, just nu orkar jag inte ens tänka på det hela. Så jag håller det borta på nått konstigt sätt. Det är som om det bara vore en dröm det hela, lite som att "detta kan bara inte hända mig".

Så, istället för att sitta iskall och gråta så dammsög jag min lägenhet, fyllde på med nytt fräscht vatten till katten. Rökade en cigarett. Men jag har en vag aning om att jag kommer gråta desto mer när jag lägger huvudet på kudden. Så jag struntar nog i allt gå och lägga mig.

Tänk ibland så har man rätt fast man absolut inte vill ha det. Det kändes inte rätt det här med min sjukersättning och förnyelsen av den. Jag visste att det skulle bli nått problem. Visst blev det så. Försäkringskassan har inte fått in någon ansökan och betalar därför inte ut någon ersättning. Jag lämnade min ansökan till min kontaktperson på psyk som skulle skicka in den tillsammans med läkarintyget sedan så tänkte jag inte mer på det.

Inte förrän idag när jag började grunna lite på det och därför fattade telefonluren och ringde til FK för att höra mig för om mitt ärende.

Nope. Inga papper, inga pengar. Sorry men så är läget grabben.

Kul.

Full av ångest och panik och oro ringde jag tant mamma och pratade av mig lite av allt det iskalla i mig som bor i min mage och mitt bröst just nu.

Detta borde väl passa de som på min andra blogg tycker att jag lever lyxliv som inte jobbar och står i och därför heller inte ska få några pengar. Tja, grattis kära vänner. Nu blev det så.

Nä fy fan. Detta skulle jag klara mig utan i tusen år.

Så har jag varit ute i friska luften lite med hjälp av mobila teamet. Vi satt och pratade en stund på gården bara, inga stora åthävor.

Nu börjar jag fundera på vad jag ska äta idag då? Pasta och det som blev kvar av tacomåltiden kanske. Kan bli smarrigt. Just nu mår jag halvhyggligt faktiskt, så det gäller att passa på liksom. Senare vet ingen om jag kan äta alls.

Sen behöver jag städa upp här i lägenheten. I alla fall dammsuga för det ligger lökskal på govet i köket och en väldig massa kattsand på golvet i badrummet och i hallen. Resten av lägenhtetn präglas av bortsprungna katthår och dammtussar. Så en liten dammsugare får nog fullt upp här i lägenheten. Sen måste jag äntligen plocka upp de rena kläderna ur tvättkorgon för nu är påsen med smutstvätt proppfull och behöver läggas in i tvättkorgen.

Vad jag ska göra med? Ingen som helst aning. Tyvärr. Det hade varit trevligt med nått att se fram emot men jag får göra som jag brukar, se fram mot tvkvällen och sedan sova tills det blir morgondag. Vad annat kan man göra liksom?

Ännu en tisdag i livets breda flod. Mår väl inget vidare men mobila teamet kommer ut och hämtar ut mig i världen så den där impulsen att lägga sig och sova får jag strunta i. Kanske lika bra det när jag tänker närmare på saken.

Än så länge ser jag ingen framtida instättning på mitt bankkonto rån försäkringskassan och paniken växer sakta men säkert. Tänk om jag inte får några pengar denna månaden för att jag var för sen att lämna in pappren? Hur i hela fridens namn ska det gå då? Hyra, banklån, underhåll, mobilen och internet. Det är sånt som bara ska betalas ju.

Men jag gör som jag brukar göra när det gäller såna här saker, jag stoppar hvudet i sanden och låtsas som om problemet inte finns. Det är ändå ingen jag kan göra åt det hela förutom att vänta och se vad som händer den 19:de då sjukersättningen ska komma. Har jag inget insatt på kontot då är det dags att bryta ihop en stund.

I övrigt går ajg på overdrive hela tiden. Hjärtklapning och allt det där andra som plågar mig titt som tätt. Fast det håller sig relativt lugnt trots allt. Om man jämför med hur det kan vara liksom.

Nä nu ska jag se om jag hinner med en cigarett innan mobila teamet kommer.

Det ger sig bara inte. Tabletterna gör varken till eller ifrån. Ångest, ont i magen, ont i kroppen, huvudet. Ont i ögonen. Hjärtat slår som en stånghammare i bröstet på mig, pulsen ligger på 130 trots att jag legat i sängen i 15 minuter. Hur länge pallar man med detta innan man blir fullständigt tokig? Länge misstänker jag. För när jag tänker nyktert på det hela så är det inte första gången jag varit med om detta. Det har varit så här till och från sedan 1991. Men nu vet jag inte längre vad det finns för lösning. Jag tar mina tabletter, går om jag kan på min terapi. Försöker göra mitt jobb, ta mig ut i livet minst en gång om dagen på ett eller annat sätt. Men det hjälper ju inte. Jag finner ingen lindring i något.

Jaja, det går väl över kan jag tro. Jag ska försöka koncentrerar mig på fotbollsprogrammet på tv och sedan lägga mig för att läsa.

Allt medan tiden och livet går...

Ännu en kväll har gått. Det känns sisådär. I morgon är det tänkt att jag ska åka till min ena terapi. Jag vet inte om jag fixar det. Fast det klart. Jag klarade ju faktiskt av att åka in til La Stada igår, även om jag nu åkte med bil in. Så helt omöjligt vore det ju inte att tänka sig att jag kan sätta mig på Gula faran in till staden. Men jag har börjat få mer och mer ångest när jag kör på vägen in till Borås. Inga vägrener en bra bit av vägen och bilar som susar förbi tätt tätt bredvid en.

Nu på kvällen har jag brottats med ångest hela tiden. Tanken var ju att jag skulle sitta och titta på fotbollen, men det gick inte alls. Jag klarade att sitta en stund sen fick jag gå ifrån och lägga mig ett tag innan jag kunde gå upp igen. Som tur var så kunde jag äta tidigare på kvällen så idag har jag faktiskt haft en hygglig måltidsordning. Nu har jag tagit mina sömntabletter plus två lugnande med så kanske kommer jag till lite ro innan jag ska sova.

Men ångesten finns med mig hela tiden. Just nu i dessa dagar så får jag knappt någon ro alls. Tvångstankar, ångest och en vag bris av depression. Så brukar det inte vara på sommaren. Då brukar det vara lite lättare att leva. Kanske är en del av det hela längtan efter det lilla träslottet. Det har ju varit givet att jag ska ha spenderat sommaren därnere de sista åren. Eller, egentligen hela mitt liv förutom när jag var liten och vi var i vår egna sommarstuga. Men man var ju en hel del nere hos mormor och morfar ändå.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra när sommren kommer. Ett lyxproblem, jag vet, lägg ner den höga brösttonen. Men i vilket fall som hels ett problem, ialla fall om det är det som ligger bakom mitt nuvarande hälsotillstånd. Jag menar, det var bara 35kvm gammal stuga med kallvatten och ingen toa, men det var underbart att vara där nere bland kolonistugorna. Sken solen var man i trädgården, regnade så satt man inte och kurade med en god bok och hade det bra. Fast det är en fin trädgår härutanför på gården så jag kanske ska ta med mig en filt en dag och lägga mig på baksidan av huset där solen skiner på dagen och ligga och läsa och ha det bra. Mysa i regnet inomhus kan man ju göra även hemma, faktiskt lite bättre än i en liten kolonistuga.

Jaja, det är ingen idé att klaga allt för mycket. Då kommer alltid nån jäkel och gnäller på att man är en lyxlirare eller nått. Kanske inte på den här bloggen men på min Expressenblogg. Förbannad? Jag? Inte då...

Vilken underbar tur dagen började med. AK ringde och undrade om jag ville ha skjuts in till staden efter att hon slutat arbeta som målare för dagen. Givetvis ville jag det, ett stort problem löste sig elegant. Väl i La Stada Borås så ramlade jag in till tant mamma, hämta den där utebetalningslappen och hennes och mitt leg och åkte ner till Svensk Kassaservice där jag hämtade ut ett gott tillskott till ekonomin.

Efter det åkte jag upp till Sjöbo igen och tant mamma där jag lämnade hennes leg och vi pratade en stund. Efter det åkte jag till Kvantum i Knalleland och skulle köpa lite smått och gott tänkte jag. Men då var min tur slut. Min plånbok. Vart i hela fridens namn var min plånbok? Jag satte mig på Gula faran och åkte tillbaka samma väg som jag åkt ner till affären. Till slut kom jag fram till tant mamma och ingen plånbok hade jag funnit.

Givetvis hade jag glömt eländet hos tant mamma. Så klart. Nå, nu var det ju raka spåret. Nästan. Jag handlade på Kvantum och styrde kosan mot Viskafors och mitt goa hem.

Bensinstopp. Så klart. Det var bara att vrida på reservtanken och åka tillbaka till en Shellmack och tanka. Nå, nu var det väl ändå raka spåret? Eller?

Hagel. En enorm mängd med stenhårda kalla hagel ramlade ner från skyn. Det var inte helt behagligt kan jag säga. Men det slutade rätt så fort och övergick i ett kallt regn istället. Jag tog en snabb sväng förbi affären i Viskafors för att köpa en dricka sen åkte jag hem, packade upp allt och bytte om från mina dyngsura kläder till morgonrocken.

Pust. Gudslekov hade jag förmedicinerat så jag var rätt så cool hela vägen även om det kröp lite ångest i mig när jag stod i kassorna på affären.

Men nu ska jag värma mig med en kopp kaffe och sedan blir det lite tv tror jag.

Sådär ja. Då har jag städat på det där miljögoda sättet, nämligen har jag ställt upp alla fönster och balkongdörren så att alla dammråttor flyger iväg ut genom fönstret eller i alla fall under möblerna så att jag slipper se dem.

Egentligne borde jag dammsuga och lite sånt men det orkar jag bara inte med. Jag har fullt upp bara med att hålla mig lugn och fin och inte dras med i den svaga antydan till ångest som jag känner hela tiden.

Jag tror jag ska ställa livet på standby-läge och bara lägga mig och läsa lite. Men först måste jag nog äta. Har inte ätit sedan i lördags så det kanske är på sin plats att göra det nu. Jag har ju alla saker jag behvöer för Tacos så varför inte ställa sig att steka upp lite köttfärs och njuta av maten en stund. Jag ska göra ett försök att äta lite i alla fall. Men det är svårt att äta när jag mår såhår eftersom jag hela tiden får för mig att jag ska sätta i halsen, så jag tuggar och tuggar och tuggar lite till, sen måste jag svälja maten med lite vatten för säkerhetsskull.
 
Men, det är väl bara att försöka. Jag vet ju att jag mår bättre om jag fått i mig lite mat och inte bara går hela dagen utan mat för att sedan äta enorma mängder när jag fått i mig mina sömntabletter så att jag är lagom avslappnad för att äta. Som sagt, jag åt senast i lördags så det är dags.

Sådär ja. Ett dygns (sic) sömn har ställt om hjärnan lite så att allt inte är lika nattsvart igen. Jag mår långt från bra men helt ok om man säger. De konstiga tankarna har försvunnits, för evigt hoppas jag, jag har däremot drömt en massa obehagliga drömmar. Mina stackars lakan och täcken låg över hela golvet när jag vaknade.

På något sätt så borde jag ta mig till La Stada Borås för att hämta 850 kr som måste hämtas på posten. JAg hade betalat mobilräkninge två gånger så därför kommer den ena inbetalningen tillbaka. Men hur jag ska ta mig till stan är ett mysterium för mig. Gula faran står ju hos tant mamma så jag måste alltså sätta mig på bussen. Hua. Det gick ju inte så bra förra gången precis. Visst skulle jag kunna ta några folköl för att palla av det, men då kan jag ju inte köra tillbaka Gula faran så det är inte ett alternativ.

Ta en sömntablett så att jag kom ner i varv kanske vore nått? Får fundera på det. Men jag behöver verkligen de där pengarna.

Nä, först får jag ta en kopp kaffe till och lura på hur jag ska lösa detta problem.

När jag skrev det förra inlägget så kom jag på att man kan reducera mina inspirationskällor till två skivor. Elvis "Elvis country" som var den allra första skivan jag köpte och Beatles "Abbey road" som jag hade och lyssnade till en miljard gånger till när jag var 10. Så mellan jag var 8 år och 10 så fick jag dessa giganter inväxta i mitt hjärta.

Resten kom efter.

Hm. Jag märker hur jag utsett mitt livs låt till flera låtar. Ett problem i sig. Men jag är ändå lite logisk i all min galenskap. Nått av Beatles, nått av Lennon ensam, nått av Elvis, nått av Sinatra och nått av Robbie Williams. Det är allt jag behöver på en öde ö.

Det och gratis cigg och kaffe.

Hur känns det? Att vara förstahandsvittne till en människa i förfall? Jag går sönder, itu. Jag bryter ihop och finner ingen väg tillbaka. Gitarrer, harmonier, bas och trummor följer mig. För att jorden är rund. Galen. GALEN säger jag. Tokig. För att vinden är hög. Kärlek är allt, kärlek är du. Min kvinna är borta, långt ifrån mig. Vid kusten bor hon och jag finner ingen väg till henne. Hon är försvunnen framför mig. En flicka i en kvinnas kropp, svartvit är hon. Mörkt hår och blodiga läppar. Vita tänder och ett leende från helvetet.

Henne håller jag kär.

Innan, förut, för någon timma sedan så tittade jag ner på mina händer och trodde ett slag, bara för någon sekund, att det var min mors händer. Jag lovar. Jag håller på att bli galen. Tokig.

Hur ska detta sluta?

Jag borde sova. Men tankarna flyger förbi i skallen på mig. Blir galen på min egen galenskap. Tokig på mitt eviga samtal jag har med mig själv inne inuti min skalle. En monolog som aldrig tar slut. Ord, ord, bokstäver, meningar, slutsatser som är fel, fel, fel. Nej. NEJ säger jag. Inte låta tanken växa sig stark, vinna över mig. NEJ!. JAG KOMMER INTE ATT ÄTA UPP MIN EGEN TUNGA!!!!!!!!!

Den absolut bästa låt jag vet. En låt jag återkommer till hela tiden. En låt jag hört gång på gång sedan jag var 10 år men inte kan få nog av. Låten som gjorde min Lennon till MIN Lennon. Många cigg, många öl, en hel del thinner och en smula majja på det har gjort mig säker på att detta är den allra bästa låten som någonsin gjorts. Det var länge sedan jag röka på men det spelar ingen roll. Detta är världens bästa popband, Beatles, på sin absoluta topp. Synd bara att det tog slut så snart efter denna skivan som var det sista de spelade in. Ah, den bara äter sig in i skallen den här låten. Det är så att jag vill ha kvinnan Lennon sjunger om. "I want you, shes so heavy". Utan den här låten vore jag död för länge sedan men jag vet att jag kan lyssna till den när allt tokar till sig så blir jag lite lugnare, lite gladare. Lite mer... hel?

Sjuk? Svartsjuk? Felsjuk? Helsjuk?

Yeps det är jag det.

Måste skärpa mig. Komma ihåg vad som är verklighet, vad som är dröm och vad som är fel, fel, fel. Ute går solen upp över Viskafors och Viskan flyter förbi med vaga minnen av en dimma över det kalla vattnet. Det är så vackert att jag gråter en stund över att livet kan vara så skönt. På datorn spelar en 43-årig röst som tillhör Lennon om "Flickan". Mandolin, svepande gester och vackra toner. Jag gråter lite mer. Men medan jag gråter så glömmer jag bort varför jag är så olycklig. Det är som försvunnet en stund.

Jag vill bara dö, försvinna, sova, sova, sova. Jag vet ärligt talat inte riktigt längre hur jag ska stå ut med livet. På min andra blogg så hånas jag för att jag är vek och visst är det så. Jag är vek. Svag. För liten. Inte stor nog att leka med de stora killarna.

Men ärligt talat. Just nu vill jag bara sova.

Sitter och lyssnar till Beatles Rubber soul och hör min Gud Lennon sjunga om Nowhere man. Så bra, så... genialt. Om 2 år är jag lika gammal som Lennon var när han dog och jag har inte gjort något för någon att komma ihåg.

Orkar snart inte mer.  Faktiskt. De konstinga tankarna börjar ta över min skalle. Tankar på att äta upp min egen tunga, tankar på att äta rått kött. Drömmar om att jag mördat någon. Vill inte vara med mer.

"The word is love"

Ok. På gränsen till en psykos. Helt klart. Inga vana känslor. Inte den vanliga ångesten. Måste bero på min höjda medicinering. Jag vågar inte öppna munnen för att jag har fått för mig att jag ska tugga i mig min egna tunga om jag gör det. Galen? Ja tydligen. Så jag sitter och biter ihop så hårt jag bara kan, tills ansiktet domnar och tungan blir ett med mitt kött. En doft av död, förruttnelse svänger förbi mig.

Snälla. Jag vill bara dö snyggt.

Sådär ja. Då har jag varit i affären och handlat. Några öl till matchen, de andra gick ju åt igår, lite pryttlar till en tacomåltid för att hylla Anders Svensson och så har jag pantat burkar. Men givetvis glömde jag köpa cigaretter och ost så jag får ge mig av tillbaka till affären. Men jag behöver ju motion så det är väl inte så mycket att klaga på det.

Anledningen till att jag glömde köpa allt jag skulle ha var att jag hade halvpanik i affären och bara ville ut så fort som möjligt. Ångesten låg bara ett andetag bort. Som sagt, jag behöver snacka med min läkare för medicineringen funkar helt enkelt inte längre.

Sen är jag lite ledsen och nedstämd över debatten som förs på min Expressenblogg där man kallar mig lat, parasit och en massa annat som har all anledning att bli lite nere av. Det känns pyton att ha sjukdomar som friska männiksor kan relatera till utan de tror att man bluffar eller är lat när man faktiskt lider rätt ordentligt och framför allt blir rejält handikappad av. Det vore en sak om de vill eskriva under eget namn men jag pratar med aniktslösa människor, då blir det svårt att få nått vettigt utbyte av debatten även om jag älskar att debattera.

Men men. Ingen idé att låta det där påverka mig. Jag får nöja mig med att jag själv vet hur jag mår och vara stolt över det jag faktiskt får gjort här i livet.

Nä. Nu är det väl bara att ta på sig skorna och vandra bort till affären innan matchen så att allt funkar och är på topp.

Så klart gick det åt helvete med resan till La Stada Borås igår. Jag var, precis som jag skulle, hemma hos tant mamma som hade besök av min moster och morbror och vi hade lite trevlig samvaro med sedvanligt prat. Sen slog det slint i skallen på mig för jag bestämde mig för att ta bussen hem. Bara för att prova och bara för att jag mådde rätt ok.

Resan blev ett helvete kan jag säga. På bussen ner till centrum så började jag må dåligt, blev mer och mer spänd och var slutligen tvungen att hoppa ur bussen tidigare än det var tänkt. Väl ute ur bussen så drack jag två av de folkölen jag hade tänkt ha till fotbollen i kväll och med nytt mod satte jag mig på bussen för att fortsätta resan till busstorget. Men även nu blev resan en mardröm. Det tog väl inte mer än 5 minuter men kändes som en timma minst. Väl ute ut bussen sprang jag till en liten park som finns vid torget och försökte få lite ro i själen men adrenalinet sprutade och jag skalv, ansiktet domnade, käkarna blev så spända att jag inte kunde få upp munnen, jag kände inte tungan i munnen och jag svettades som en gris där jag gick runt runt för att lugna ner mig. Efter många om och men fick jag i mig två öl till och då började det hela lugna ner sig.

Sen var turen ut till Viskafors inga större problem. Men jag kan ju inte dricka öl varje gång jag ska ut och åka buss. Jag ska nog ringa min läkare på måndag för detta funkar inte. Ångesten blir snarare värre för varje dag än bättre sedan jag höjde mina mediciner. JAg har fått en massa knäppa tankar som att jag ska tugga upp tungan och lite andra knepiga ideer.

Kvällen förflöt sedan i alkoholens tecken. JAg pratade med K på telefonen i någon timma och sedan kom en nätbekant över så vi satt och tjattrade till rätt så sent. Hon hade problem med sin karl. Sen fick hon sova över i mitt lilla gästrum medan jag somnade gott i min goa säng.

Tanken var att K skulle komma hit från Varberg idag men jag sov när hon ringde och messade på morgonen och undrade om resan fortfarande gällde eller om jag gjort upp andra planer så det tillfället till att träffas missade vi. Men det går ju mer tåg.

Idag är jag helt klart ur balans. Både för den lilla "minidebatt" som pågår på min Expressens blogg angående om jag är ett lat arsle som parasiterar på andra eller inte och på grund av min sjukdom. Ångesten river rätt bra i mig. Men jag ska gå till affären och handla så då kanske det lugnar ner sig lite om jag får röra på mig lite. JAg hoppas bara att jag inte ffår nått tuppjuck i affären för det orkar jag bara inte med idag känner jag. Idag vill jag slappna av och njuta av fotbollen på tv, äta nått gott och dricka några öl i alla stillhet.

Så, jag får väl ta den där promenaden nu då.

Nu så har tabletterna kickat in och den sedvanliga tröttheten efter en ångestattack kommer smygande. Och nej, det är inte på grund av pillren jag blir trött. Det blir man alltid efter en panikattack, det känns som om man sprungit ett maraton eller mer.

Men nu gäller det att skrapa ihop min skit och styra kosan mot La Stada Borås där jag ska svänga förbi tant mamma på ett litet besök innan jag åker till affären. Det gäller nu att passa på medan tabletterna funkar så att jag slipper obehagliga överraskningar när jag åkt iväg.

Ah. Nu börjar det lugna ner sig lite. Den alltför välbekanta huvuvärken har ersatt de alla värst spända musklerna i nacke, huvud och ansikte. Det sker smygande allt som jag slappnar av. En huvudvärk som dunkar och drar i skallen på mig när avspänning ersätter spänning.

Just nu så skulle jag lätt dra i mig en 6a Gin & Tonic bara för att känna hur ångesten viker. Det är tyvärr så att alkohol är den allra bästa ångestlindraren. Det går fort, det går lätt och man mår som en kung ett litet tag. Tyvärr finns det ju baksidor med det där, som med allt annat. Ångesten som kommer dagen efter eller bara efter några timmar är 7 resor värre. Då har jag allt för många gånger fortsatt att dämpa ågren med alkohol tills jag kommit in i ett hjul som jag inte har den allra minsta koll på.




Nä, det får vara. Gudskelov så har jag inte tillräckligt mycket pengar för att lägga dem på alkohol. Jag hoppas jag har tillräckligt på ICA-kortet för att kunna köpa lite chips och dipp till Sverigematchen i Em-fotbollen i morgon. Då ska jag mysa ner mig i soffan och bara njuta av skådespelet.

Man får hitta såna där små saker i livet som ger lite guldklou på det hela. Allt som jag skriver så viker ångesten sin väg. Tack gode gud för läkemedelsindustrin. Jag får då och då höra att jag ska sluta med mina tabletter för det är inte bra att äta en massa piller. Jag behöver istället komma ut i livet och träffa människor. Men så enkelt är det ju inte riktigt. För utan mina tabletter så skulle jag inte kunna göra något alls. Då vore jag fjättrad vid min madrass och bara röra mig mellan sovrummet, toaletten och till köket på natten när jag sovit några timmar så att jag var lite lagom trött och lugn så att jag kunde äta nått. Eftersom det mesta om min ångest handlar om rädsla för att få kramp i tungan eller sätta mat i halsen så måste jag vara avslappnad när jag äter.

Mina piller drogar inte ner mig på något sätt. De bara plockar ner mig till en normal grav av vakenhet. För  ångest är ju egentligen bara en förhöjd vakenhet. Men nu känner jag hur den lämnat mig totalt, eller nu ljuger jag, den lämnar mig aldrig totalt. Men den ligger bara och morrar i bröstet på mig. Då är det snart läge att försöka äta något, det gäller att passa på.

Sådär ja. Då har jag fått i mig lite medicin och legat en liten stund på sängen så nu hoppas jag att stormen ska ge sig. Men hur jag ska kunna ta mig till La Stada har jag ingen som helst aning om. Helst skulle jag peta i mig några folköl men det vore ett dumt, dumt beslut. Så jag får hoppas att tabletterna kickar in snart så det kanske blir lite lugnare och jag kan göra det jag måste göra.

Men just nu så kan jag berätta att jag har: svettningar, frossa, illamående, tics och små muskelkramper, andnöd, tunnelseende, darrningar, hjärtklappning och en miljard andra små saker och sensationer i kroppen och själen. Helst av allt så vill kroppen bara rusa iväg ut genom dörren och springa, springa, springa tills allt överflödigt adrenalin tagit slut och jag ramlar ihop i en orkeslös hög.

Nä fy fan. Detta kunde jag vara utan. Men som sagt. Om en 20 minuter eller nått så börjar tabletterna verka så då kan jag kanske komma ner på jorden igen. Än så länge har det inte växt mig över huvudet. Jag kan ju tillexempel sitta här och skriva, visserligen nätt och jämt, men likt förbannat så har jag en vag tråd mellan mig och mitt förnuft som håller mig lite lugnare än en fullminent panikattack.

Nä det här går inte bra. Inte bra alls. Ångesten bara växer och växer hela tiden. Jag blir nog tvungen att tugga i mig lite piller för att komma ner till jorden. Just nu så mår jag riktigt skit, men det är fortfarande inte värre än att jag till exempel kan sitta här och skriva även om hela kroppen skriker att jag ska lägga mig platt på magen med ansiktet ner i kudden, så som jag brukar lägga mig när jag får en panikattack. Till råga på allt så mår jag redigt illa med. Det känns som om jag ska spy hela tiden. Kul läge.

Nä. Jag pallar snart inte mer. Måste nog få i mig det där pillret innan det hela växer mig över huvudet.

Kul. Ångest från minut ett när man vaknar. Jättekul. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det för jag måste åka och handla i La Stada idag och lusten att sätta mig på Gula faran är lika med noll. Helst skulle jag bara gå och lägga mig igen för att låta ångesten storma färdigt i kroppen. Hjärtat skenar och jag svettas som en gris medan jag försöker allt för att lugna ner mig lite. Jag vet inte om jag drömt något obehagligt eller vad det är som gör att jag mår som jag gör, men förbaskat olägligt är det i alla fall.

Men än är det inte värre än att jag har koll på det i alla fall. Så helt uteslutet att jag klarar att ge mig ut på vägarna är det inte. Det är då själva fan att affären här i Viskafors inte är en ICA-affär. Då slapp jag resan in till stan. Som jag tidigare berättat så har jag mina sista ören på mitt ICA-kort så jag är tvungen att leta upp en sådan affär.

I natt blev det sent. Satt i telefon med K till runt fyrasnåret nått. Inte mycket blev sagt egentligen men det var trevligt i alla fall. Så mitt i all ångest så är jag lite seg. En motsägelse i sig men så är det ändå. Både trött och uppjagad på samma gång. Allt ska man vara med om.

Men. Jag har vissa projekt för dagen i alla fall. Först och främst affären, sen måste jag städa här hemma tänkte jag. Sen ska jag sätta upp en tvättid med. Jag har inte ens packat upp de rena kläderna ur tvättkorgen sedan förra gången jag tvättade men jag har lite småsaker som måste tvättas.

Det är lite så jag får tänka för att få dagen att rulla på utan att jag ramlar ner i letargins stora hål. Radda upp de saker jag ska göra under dagen och sedan utföra sak punkt efter punkt. Det hjälper lite mot både tristessen och ångesten. Alla dumma tankar får gå och lägga sig en stund medan jag låter kroppen gå på autopilot.

Så. Jag får väl kanske sätta igång då.

Nu är jag säker på att änglar finns. I mänsklig form i alla fall. Först var det Sara som skickade 500 spänn till mig när jag hade som allra minst pengar så att jag kunde köpa mat åt mig och katten. Sen var det Pernilla (Hjulia) som gav mig en liten trevlig tv. Polare M som har gett mig lite kredit genom att låna ut pengar till mig.  Och idag, när jag var i affären och hade räknat fel när jag skulle räkna ut vad mina varor kostade så att jag blev stående vid kassan utan att kunna betala.

Döm då om min förvåning och glädje när jag fick låna 50 spänn av kassörskan så att jag kunde köpa det jag skulle köpa. Helt otroligt. Man tror det inte är sant att världen kan vara så snäll när man bara hör talas om elände och bedrövelse på tv och i tidningarna.

Jag tackar er alla och kan bara säga att affären Tempo i Viskafors, där kan de verkligen vårda sina kundrelationer. Jag tror jag har prisat detta förr men nu är det ännu mer markant. Synd bara att priserna är så höga. Men det kostar väl att ha en affär i ett litet samhälle som Viskafors kan jag tro. Fast det funkar ju med City i Brämhult och Fristad så nog borde det kunna bli billigare.

Men som sagt. De får 5+ för sin service och bemötande.

Åhhh, vad jag är trött på det där overdriveläget min kropp befinner sig i. Ingen rast och ingen ro. Hög puls, svettiga händer, oro i kroppen. På gränsen till en panikattack, eller i alla fall på gränsen till början på en panikattack.

Jag borde väl äta nått men allt bara växer i käften på mig när jag försöker äta. I morgon måste jag ta Gula faran in til La Stada Borås för att handla på ICA eftersom jag har några ören kvar på mitt ICA-kort. De sista slantarna jag har på banken ska jag sprida som ett regn över den lokala Tempo-handlaren. Lite mjölk får det bli, till kaffet. Sen är det frågan om jag ska köpa cigg eller snus. Det är ju sannerligen dags att sluta röka men det tar emot, det gör det. Jag misstänker att jag kommer fram till ett beslut först i affären.

Nä, nu tycker jag att det är dags att jag kommer in i ett bra läge i livet igen. Jag är både trött och förbannad på hur min kropp håller på och dummar sig. Jag säger son Nelson sa i en kommentar här på bloggen, "jag lever i mitt eget privata fängelse". Det är liksom så. Man är fri att gå vart man vill men vågar knappt gå upp ur sängen.

Men jag vet ju att det kan vända det hela och helt plötsligt så mår jag bra igen för x antal dagar, veckor eller till och med månader. Livet går upp och livet går ner. Men det vore trevligt att vara mer i balans. Till råga på allt så fick jag brev från min nya läkare som påpekade att jag inte kommit på de tider jag skulle besöka min kontaktperson och därför undrade de om jag överhuvudtaget var intresserad av någon hjälp. Så jag har fastnat i ett skönt läge.

För att få hjälp måste jag ta mig till hjälpen men eftersom jag mår som jag gör så kan jag inte ta mig dit och alltså kan jag inte bli bättre. Jag vet inte hur jag ska vända mig. Just nu känns det som om allt bara väntar på att braka loss. Lite som innan åskan börjar dundra, det där kvava, klibbiga. Det är läkaren, det är Försäkringskassan, det är socialstyrelsen angående min legitimation, det är dessutom mitt försäkringsbolag som av någon för mig märklig anledning vill veta om jag fortfaraden är sjuk och desutom vill de ha en massa intyg om detta i så fall.

Jaja, jag kan inte ta till mig allt på en och samma gång känner jag. Det gäller att sortera bland allt och lära sig att prioritera. Det är enda sättet att hålla paranojan stången. Var sak har sin tid och sin plats.

Min son var här igår, min yngste son. Jag var så förbaskat glad att jag knappt visste vart jag skulle vända mig. Jag, hans mamma och hennes gubbe tog en kaffe och ordnade upp lite papper som behövdes för att min son skulle få skaffa pass. Sen gick de vuxna tillsammans med min sons lillasyster och kvar var jag och sonen.

Vi gjorde väl inget speciellt. Vi snokade runt lite i lägenheten för att han skulle få bekanta sig med den. Han fick en hel hög med datortidningar, Populär historia (han är som sin far mycket intressedad av historia) och min gamla trontjänare till gitarr som jag en gång fick av Nelson. Grabben spelar saxofon så jag tänkte att det kan vara bra för honom att lära sig lite gitarr, eller i alla fall få möjligheten. Sen fick han ett dataspel och en dvd-film med som jag råkade ha i två upplagor.

När han gick efter bara några timmar kändes allt ruttet och ensamt. Men samtidigt sådär varmt och gott i bröstet när man har varit tillsammans med sitt barn och känt den där förbindelsen som man bara kan få med sitt barn.

Minne har han med. Han tittade på den tv som jag fått av Pernilla (Tack igen) och konstaterade direkt att en sådan har ju farmor ju, fast hennes är lite större.

Nu hoppas jag att det inte dröjer så länge innan han kommer nästa gång. Det har gått alldeles åt helvete för lång tid sedan vi träffades senast. Nu är det bara äldsta sonen som ska komma ut med så har alla mina barn varit hemma hos mig här i min nya lya.

Det är en gåva, barn. Så jag är glad över att de fortfarande vill träffa gamla gubben pappa. Man mår liksom bra i flera timmar efteråt. :-)

Jag har lagt hela mitt liv på is i väntan på Försäkringskassans beslut angående min sjukersättning. Alla papper är inskickade men jag vet fortfarande inte hur de nya reglerna kommer påverka mig. Tanken är ju att alla ska jobba minsan. Men jag jag vet inte. Jag som inte ens pallar av min vardag, hur ska jag kunna jobba? Det är ju inte det att jag inte vill jobba. Det vore trevligt med något kul att göra, lite roliga arbetskamrater, en hel del mer pengar i plånboken.

På min förra blogg var det en dam som påpekade att jag inte borde få några pengar alls eftersom jag inte jobbade. Man tycker väl kanske så om man är född helt utan empati och logiskt tänkande. Men problemet är väl snarare att det vilmar av folk där ute i samhället som tycker att man är en jäkla parasit som inte arbetar och gör rätt för sig.

Tja, jag gjorde mitt allra bästa under 14 år och kämpade på trots min sjukdom. Läste på högskolan i tre år samtidigt som jag jobbade extra så mycket jag bara kunde. Men när krafterna väl tog slut så sjönk jag djupt och snabbt. Förfallet gick på någon månad bara. Till slut, det sista raset på bara några dagar.

Så, nu sitter jag och är orolig för min sjukpenning. Drar de in den så har jag ingen inkomst alls. Helt i linje med damen som skrev inlägget på min andra blogg.

Det är sånt som jag sitter och fundera på medan jag får ont i magen av oro.

Det blev en tidig kväll igår. Jag somnade nog vill 23-tiden tror jag men då hade jag desutom sovit mellan 17.30 till 22 så jag var bara uppe och snurrade lite innan jag lade mig igen. Vet faktiskt inte varför jag var så trött men jag känner att det hänger i. Kanske nån ny förkylning av nått slav på gång, skulle inte förvåna mig i alla fall.

Följetongen med att Chips pinkar lite här och var fortsätter. Men som tur är så pinkar hon på golvet i badrummet så det är relativt lätt att göra sig av med. Men det oroar mig för sånt beteende brukar tyda på att katten inte är i balans. Kanske har hon för tråkigt här i lägenheten, den kanske är lite för liten för henne. Dessutom har hon ju vant sig vid att vara ute hela sommarhalvåret när vi var i stugan.

Jag får börja med att försöka aktivera henne med leksaker några gånger om dagen och se hur det går. Men roligt är det inte, för man kan ju inte ha en katt som pinkar överallt.

Ute är det grått och relativt kallt. Det åskade igår kväll och regnet smattrade så hemtrevligt mot mitt takfönster medan jag flöt bort till sömnens land. Men det hinner säkert bli varmt och gott igen hoppas jag, så att det inte blir som förra sommaren när det var got och varmt i början på juni för att sedan bli ett enda grått regn. Vi får hoppas på det bästa.

Nu idag när jag gick upp så fick jag en dundernoja bäst som jag satt och rökte gamla fimpar från askoppen. Jag har börjat få det när jag går upp och jag har ingen aning om varför. Jag har en svag misstanke om att medicinhöjningen kanske inte var det bästa som hänt mig för det är sedan jag höjde dosen som jag fått de där morgonattackerna. Paniångest parat med en massa skumma, dumma tankar. Men jag fortsätter med den dosen ett tag till för att se om det stabiliserar sig. Annars är det väl bara att sänka den, det är ju inte svårare än så.

Nä. Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och sedan hoppa in i duschen sen bär det iväg till affären för att köpa, gissa, mjölk och cigaretter. Det gamla vanliga. Det där med att sluta röka slutade ju i bittert nederlag, men jag ska ta nya tag banne mig. Jag har fan inte råd att lägga ut en 50-lapp per dag i cigaretter. Snusandet däremot behåller jag ett tag till i alla fall. Man kan inte sluta med allt på en gång, tror jag i alla fall.

Nä som sagt. Städa upp kattpinket i badrummet och sedan en välbehövlig dusch.

Sådär ja. Efter att ha jobbat halva natten och en stund nu på förmiddagen idag så har jag äntligne fått ordning på datorn. Nu flyter allt som källvatten och det fungerar äntligen som det ska. Men det var ett evigt pillande med att lägga in alla småprogram som man vill ha i burken men som man inte tänker på att man har där.

Ute blåser det så att granarna på andra sidan Viskan böljar fram och tillbaka. Mulet är det med. Men något regn har jag inte sett än. Förhoppningsvis så håller det sig borta tills jag varit i affären och handlar det vanliga, mjölk och cigg.

Jag känner mig obehagligt uppskruvad, kanske följden av att suttit och glott på datorns skärm i allt för många timmar i sträck. Jag funderar lite på att köpa några folköl till kvällens match, men det får nog vara med tanke på min bräckliga ekonomi. För att inte tala om min hälsa.

Nä, det får nog vara. Tror jag. Men matchen ska bli kul att se. Lite synd man inte har någon att se den med. Men men. Man kan inte få allt i livet kan jag tro.

Men innan jag gör något överhuvudtaget ska jag städa upp lite här i lägenheten. Det börjar gro igen här och var. Det går vansinngt fort det där märker jag. Den största syndaren är väl Chips som sprider sina katthår över hela lägenheten helt utan att ens göra en antydan till att plocka upp efter sig. Just nu ligger hon och sover medan tassarna och morrhåren spritter på henne så jag misstänker att hon drömmer om någon trevligt jakt på möss eller fåglar.

Den fotölj som hon har utsett till sin är totalt nerhårad och den röda filten jag lagt dit för att skydda stolen är nästan vit av katthår. Jag måste komma ihåg att köpa en sån där klisterroller som man har för att ta bort just katthår och sånt från kläder och andra textilier.

Jaja, nog om det. Nu ska jag som sagt försöka få lite snurr på världen utanför datorns lilla mikrokosmos. I alla fall kan jag ju göra ett försök.

Ännu en varm härlig dag även om det är lite svalare idag, vilket i sig inte alls är så fel. Idag har jag inte gjort något speciellt fram till nu. Mobila teamet var här och vi tog en kaffe på torget men jag fick en panikattack där jag satt så vi fick hastigt och lustigt avbryta det hela. Men när jag väl kom hem igen så mådde jag helt ok. Knepigt det där.

Så nu sitter jag och dricken en kopp kaffe och tänkte jag skulle formattera om datorn som har krånglat allt med den sista tiden. Dags för en storrensning av burken. Jag har ägnat en stor del av gårdagen och morgonen åt att backa upp de filer jag behöver ha kvar och jag hoppas inte jag har glömt något. Men det har jag säkert. Man brukar göra det har jag märkt.

Sen måste jag åka och handla lite mat till kylen och skafferiet för nu är det totalt tomt i mina förråd. Men det kan jag ju göra medan datorn står och puttrar och installerar Vista, det brukar ju ta ett bra tag det där.

Men först så ska jag dricka upp kaffet och samla kraft till att fixa med datorn. Hör ni inte av mig på ett tag så beror det helt enkelt på att något har gått åt pipsvängen. Det skulle inte direkt förvåna mig om något krånglade. Det göra det ju jämt med datorer.

Ok. I min blogg har jag väl inte direkt gjort mig känd för att kommentera politik, det tycker jag andra gör så mycket bättre än jag, vad de än tycker, hit eller dit. Men nu måste jag få öppna käften.

Senator Clinton har gett upp kampen om att bli Demokraternas presidentkandidat till förmån för Barack Osama. Visst är det skönt att det lilla kriget är över. Men...

Chansen att vinna över republikanerna är en aningens mindre nu som jag ser det. USA är ett land fullt av rädda människor. Rädda för svarta, kvinnor, kineser, araber och allt som inte de har växt upp med. Om du inte varit min granne när vi växte upp är du livsfarlig och då vill jag bomba, döda, lemlästa dig.

Jag vet inte. Allt går absolut inte att föklara genom 9/11. För rädslan fanns där i ryggraden hos varje Amerikan redan innan dess. Indianer, svarta, latinos, kvinnor, kvinnor och återigen kvinnor. "Women is the nigger of the world" sjöng Lennon och nog fan är det sant. Men i amerika är fortfarande en kvinna mer värd än en svart.

Men, låt oss inte hymla om vad jag tycker. Hellre en Demokrat som president än vilken Republikan som helst. För tro inte annat än att det påverkar oss här i kalla nord. Tro inget annat.

Hm. det där med att sluta röka går ju sådär. Bäst som jag stod på ICA och köpte mina småsaker jag samlat på mig så upptäckte jag till min förvåning att jag hade ett sånt där kort som finns nu för tiden och som man visar upp för en läsare på en maskin och vips så ramlar det ner ett paket cigaretter. Ett sånt kort hade jag i handen.

Ja jag blev så paff över det hela att jag betalade för kortet med och sedan knatade jag, fortfarande full av förvåning, till maskinen och hämtade mitt lilla paket med giftpinnar. Det var inte förrän jag girigt slukat i mig röken från en cigarett som jag slutade vara förvånad och bytte humör till djupt skamsen och besviken på mig själv.

Ja, jag var så besviken på mig själv att jag var tvungen att ta en cigarett till. När jag väl kom hem var jag fortfarande förbittrad på mig själv så jag tände en cigarett till för att lugna ner mig lite. På den vägen är det.

Men i morgon. Då jäklar i min lilla Jansson, då ska det inte tändas några cigaretter inte. No way.....

Jo, idag får jag allt skärpa mig lite. Lägenheten ser ut som om en bomb hade briserat, i köket ligger det utspillt kaffe på bänken och jag själv går här och vantrivs. Jag vaknade i morse av att Chips, katten, stod och kräktes upp en hårboll bredvid min kudde. Sånt får en att piggna till rätt fort kan jag lova. Sen fortsatte hon av bara farten att kräkas lite på golvet med, liksom när hon ändå var igång.

Så det var bara att gå upp och göra det bästa av situationen. Som tur är så somnade jag ovanligt tidigt i går kväll så jag är relativt utsövd. Så därför ska jag ta en storstädning här i lägenheten idag. Det är sannerligen dags för det. Sen får jag väl även sätta mig på Gula faran och åka in till La Stada för att handla lite. I kylskåpet har jag för tillfället en halv gul lök, ketchup, senap och två alkoholfria öl. Det blir ingen mätt på. Så, eftersom jag har alla mina stackars småslantar på mitt ICA-kort så måste jag uppsöka ett stycke ICA-affär för att lösgöra slantarna.

Jag får nog åka rätt tidigt för det pratas om åska och regn under dagen och jag har ingen som helst lust att sitta och knattra mig fram på Gula faran medan blixtarna slår ner åt höger och vänster där jag far fram. Så, La Stada, städa och få ordning. Så ser dagens schema ut än så länge. Men känner jag mig själv rätt, vilket jag tror jag gör, så kan vad som helst få mig att ändra prioritering under dagen.

Men först ska jag dricka lite kaffe till och brottas med lusten att röka.

Min dator krånglar precis hela tiden. Det börjar nog bli dags att göra en formatering av hela systemet och det är inget jag ser fram emot så när jag väl fått allt på plats så ska jag göra en Ghost, en avbild, av hela c-hårddisken så att jag slipper börja om från början igen nästa gång det är dags att dona loss.

Men som det är nu så kan jag inte alls lita på burken. Helt plötsligt, totalt utan förvarning så stänger den bara av sig. Eller så fryser hela systemet och enda boten är att starta om hela klabbet igen.

Problemet är att jag inte har någon aning om vart alla skivor är som jag behöver för att lägga in allt igen. Windows Vista-skivan har jag hittat men sen ska det vara en skiva till med alla kringprogram som man fick med datorn. Ja ja, jag får väl leta upp dem bland allt annat som ligger huller om buller i lådor. Nu har jag ju faktiskt bara en låda att leta igenom där det är blandade saker plus då lådorna i chifonjen förstås.

Det ordnar sig kan jag tro. Först ska jag ta en kopp kaffe innan jag gör något alls mer. Sen får vi se hur mycket jag orkar att göra idag med datorn eller om jag tar det en anna dag. Det blir som det blir, det är ju trots allt Nationaldag.

Ok. Tredje dagen utan cigaretter och det går sådär. Inga större problem egentligen, framförallt mycket lindrigare än jag trodde det skulle bli. Men helt plötsligt så överfaller lusten till ett bloss mig och hela världen stannar upp i några sekunder. Men jag har märkt att det akuta behovet går över rätt så fort bara man härdar ut.

Jag har fortfarande ingen större aning om hur detta kommer gå. Det var ju inget planerat eller så utan bara ett ryck jag fick så det kan gå precis hur som helst. Fast nu har tävlingsinstinkten vaknat i mig. För tusan, har jag klarat två och en halv dag utan cigg så ska det väl gå några timmar till liksom. Men man får nästan göra så nu i början. Ta det timma för timma och bara hoppas att det funkar att klara sig utan giftpinnarna ett tag till.

Förövrigt så mår jag sidådär. Lite blå liksom, lite nere. Hängig är nog det rätta ordet tror jag. Det är ett häng som fan inte vill ge sig alls. Lusten att bara gå och lägga sig och sova är precis hur stor som helst. Fan vet vad det är eller vad det beror på men jag har svårt att glädja mig åt något överhuvudtaget. Ångesten lurar hela tiden i botten av själen på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att skaka av mig obehaget.

Nationaldag är det till råga på allt. Fast jag har svårt att se det stora i den här efterkonstruerade dagen när vi har landets "riktiga" nationaldag, midsommar, precis runt hörnet. Så jag väntar med firandet och håller i mig tills midsommarafton.

Fram tills dess får jag väl sova eller nått.

Ännu en halvdan dag. Mår lite lagom ostabilt och mitt i allt detta så har jag bestämt mig för att försöka sluta röka. Jag har varken råd eller lust att dö i förtid. Jag ska ge det ett gott försök i alla fall. Just nu löser det sig av sig självt eftersom jag alla mina pengar på ICA-kortet och här i Viskafors finns ju ingen ICA-affär så jag får ta Gula faran till La Stada Borås för att handla och jag bara orkar inte det idag. Tror jag. Fast jag skulle behöva köpa snus så att jag har tillräckligt för att göra rökstoppet så lätt som möjligt.

Mat har jag för en gångs skull hemma, potatis och sill. Jag har redan slukat i mig denna formidabla måltid två gånger de sista veckorna men klarar gott nog att äta det idag med. Det är så gott så gott. Jag kan knappt tro att det bara är två veckor kvar till midsommar. Det ska bli kul, då ska jag parta loss ordentligt i glada vänners lag. Fram tills dess får jag ligga lågt så att man pallar trycket.

Jag måste erkänna mig vara rätt så trött eftersom jag tillbringade halva natten med att messa och prata med K, en formidabelt vacker kvinna i Varberg. Skojsig humor har hon med, bara en sån sak.

Nä, nu tror jag att det är dags att lägga sig för att läsa lite. Jag känner mig så slö så slö men jag låter det vara så för tillfället, även fast jag skulle behöva städa här i lägenheten innan dammet tar över hela stället. Men det tar jag en annan dag.

Ni tror jag är nere för räkning? Tror den gamle hästen har lagt sig ner för att dö och bli hamburgerkött? No way mannen. Get out of my way!!!



Don't tell me I'm wrong
Don't tell me that you knew all along
I won't roll over dead
Only I know what goes on in my head

I've got nothing to hide
I'm not guilty inside
I won't give up
After all I'm still crazy

I'm not going away, I'm not going
Try so hard to break me but all your diamonds turn to sand
I'm not going away, I'm not going
Say goodbye forever, I'll wait for you in no man's land

Get out of my way
There's nothing you can do to change what I say
I won't ever let go
I got the answer but you'll never know

I got my eyes open wide
Ain't gonna slip up or slide
Can't take me down
After all I'm still crazy

I'm not going away, I'm not going
Try so hard to break me but all your diamonds turn to sand
I'm not going away, I'm not going
Say goodbye forever, I'll wait for you in no man's land

[SOLO]

I'm not going away
I'm not going away
I'm not going away
I'm not going away
I'm not going away
I'm not going away
I'm not going away
I'm not going away

I'm not going away, I'm not going
Try so hard to break me but all your diamonds turn to sand
I'm not going away, I'm not going
Say goodbye forever, I'll wait for you in no man's land
I'm not going away
I'm not going away
I'm not going away, I'm not going
Say goodbye forever, I'll wait for you in no man's land

Nope. Detta är inte bra dagar. Jag tillbringar den mesta tiden i sängen och gömmer mig från livet så gott jag kan. Jag har fått en släng av paranoija och känner mig jagad av försäkringskassan, socialstryelsen, kronofogden och allt och andra som jagar mig för intyg och papper och personliga besök.

Så jag stänger av livet och ligger och läser och låtsas som om det regnar. Ute flyter varm och härlig dag på en efter en men jag finner ingen glädje i dem. När telefonen ringer hoppar jag högt och sedan stänger jag av den bums. Min generella ångest har ökat med. I natt vid 4 vaknade jag med en full panikattack som tog en timma innan den gav sig helt och hållet.

När jag väl gick upp vid 11 så mådde jag rätt så kass och givetvis fick jag en panikattack igen. Som på beställning. Men nu har jag fuskat och tagit en sömntablett för att komma ner lite i varv. Uscha, jag mår inte bra alls.

Men just nu är det lite lugnt i själen efter den där sömntabletten. Jag måste:

1. städa lägenheten, den börjar sagga igen
2. tanka mopeden
3. åka till La Stada för att gå på apoteket eftersom de inte brukar ha min medicin här ute i viskafors
4. plocka upp tvätten ur tvättkorgen

Så lite ska jag väl få gjort kan jag tro. Men det tar emot nått fasligt att ens sätta på kaffe. Hela kroppen skriker att jag ska gå till sovrummet och gömma mig därinne. En lite förklaring kan vara att mina ena mediciner är slut sedan några dagar men jag har inte kommit mig att åka till apoteket för att hämta dem. Passiv är väl ordet för vad jag blivit. Men jag finner god tröst i läsning. Just nu har jag börjat på min andra Mankell-bok så det är skönt att jag vet att kapasiteten finns i alla fall.

Nu ska jag försöka trycka ner nått att äta för jag har fått tillbaka mina problem att äta igen. Maten växer i munnen och jag får för mig att jag ska sätta i halsen. Det är bara sent på kvällen som jag kan äta, efter att jag tagit min sömnmedicin som jag kan äta för då blir jag lite avslappnad. Men då äter jag desto mer, jag kommer aldrig att gå ner i vikt om jag inte får ordning på det där med ätandet.

Men först ska jag ta en kopp svart rykande kaffe och en cigg innan jag sätter igång med mina projekt.

Fasen i min lilla sillåda vad varmt det blir i den bakugn som min lägehet blir när solen steker på taket. Jag går och flämtar och orkar inte ens röra på mer än ett pekfinger i taget. Katten har redan druckit en skål med vatten och själv så är jag sugen på 18 iskalla öl eller 14 stora flaskor Fanta eller varför inte ett badkar kallt kranvatten?

Jag ids inte ge mig ut i världen i denna värmen utan håller mig inomhus. Sen när den värsta hettan är över ska jag åka och handla tänkte jag. Det gamla vanliga, cigg och mjölk plus nått att äta. Något lättsmält. Kanske skulle man ta vägen förbi apoteket med när man ändå är ute och snurrar. Jag kan tänka mig att det fläktar gott när man åker på Gula faran en dag som detta.

Nu vet jag ju att jag borde tillbringa min tid ute från klockan 07.00-22.00 enligt gällande föreskrifter för hur vi Svenskar ska uppföra oss när solen skiner. Men jag är lika lycklig inomhus som utomhus så länge det är varmt och soligt. Jag ska försöka öva mig i att sitta på balkongen (det är ju det där med att det är så högt att jag får svindel när jag sitter där) så att man kan sitta och läsa i lugn och ro i skuggan. Jag har ju bara morgonsol men det passar mig rätt bra för då blir det inte så vansinnigt varmt på balkongen plus att man kan ta sitt morgonkaffe i morgonsolen.

Men nu ska jag nog ramla in i duschen för att få lite ordning på mig. Jag är alldeles för slö för mitt egna bästa tror jag.

Solen har kommit för att stanna känns det som. Så jäkla bra. Bara det inte blir som förra året när början på juni var helt ok och det sedan började regna, ett regn som vi blev av med först för nån vecka sedan.

Själv sitter jag och funderar på att ta mig någonstans med Gula faran. Jag har ju knappt varit ute sedan i lördags så det passar bra att ta sig ut lite i världen när nu solen är så givmild som den trots allt blivit. Men först är det den vanliga ritualen som ska gås igenom. Jag är väldigt beroende av att mina morgnar ser likadana ut. Nu har jag ju redan varit upp nån timma så jag har klarat av det mesta men ändå. Lite har jag kvar, bland annat del två på lokalblaskan, duscha, en kopp kaffe till, lite smått och gott sådär.

Så jag sätter väl igång kan jag tro

Det var väldans vilken värme det blivit då. Så jäkla skönt, i alla fall för en annan som lever i lyxen att inte behöva gå till ett jobb varteviga dag. Fast jag måste erkänna att jag sovit bort det mesta av dagen. Men nu känner jag mig också helt återställd efter evighetspartajet. Hur i hela fridens namn orkar de med de som festar dag ut och dag in? Jösses.

Att det är varmt ute beyyder även att det är varmt här inne strax under taket som jag bor. Vartenda fönster står på vädring och kattstackaren ligger och flämtar på golvet i köket och orkar inte röra på sig. Tur man inte har päls en dag som denna. Nu skulle man vara vid en sjö eller vid havet och ligga på en strand och bara röra sig lagom mycket för att vända blad i boken man läser. Men, jag sitter där jag sitter och får väl fundera på hur jag ska untyttja värmen i morgon.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att inte ha stuga att åka till. Det sitter liksom i ryggmärgen det hela att man åker till stugan en dag som denna. Men som jag sagt tidigare, jag får hitta andra små platser att njuta av världen på. Sen finns det ju inget som hindrar mig att åka till stranden vid stugan.

Nä. En kopp kaffe till tror jag att jag behöver för att piggna till lite igen.

Man ser så mycket på en dag. Även en dag när inget händer. Liksom. Lämna hemmet, gå ur din bil. Parkera din motorcykel och ställ dig och bara titta. Runt, inte bara dit din näsa pekar. Lukta, känn med fingrarna i myllan, på asfalten, i gruset eller på betongen. Låt dina fingrar ströva fritt medan du ser allt det vackra du har omkring dig. Andas den friska luften. LEV DIN JÄVEL!

Allt annat är ett brott mot livet självt. Alla dagar i sunkig hetta är bortslösad om du inte lever. Visst kan du ligga på ditt feta arsle och steka dig en sommardag, det är ok. Men inte om du gör det bara för att slösa bort en stund. Säg upp dig från jobbet, lev på akassa eller vad fan som helst. Men lev. Ät skit och drick piss men lev. Vi har alla ett ansvar att leva och jag är säker, övertygad om att de flesta av oss slösar bort en satans massa tid på att göra saker vi inte vill.

Så fira livet, den lilla enkla saken att ditt hjärta pumpar blod och att dina ådror sjunger syre. För annars, vad är vår tid till för?

Vännen. Det är inte ofta jag ber dig att lyssna ordentligt. Det har faktiskt bara hänt en gång tidigare vad jag vet. MEn nu ber jag dig att sätta dig tillrätta i stolen, sängen, soffan, golvet eller vad fan du än sitter på. Slut ögonen eller titta. Mig spelar det föga roll. Men tänk dig in i texten och fundera på hur en man som funkar så kan funka så att säga. För så fungerar jag. Visst vill jag finna frälsning. Men först vill jag leva runt. Snälla. Bara ge texten en chans.

Hm.... hur ska man beskriva mig just nu. "A simpel man with simpel ecspectations"? Bara att livet ser ut som jag vill. Som jag önskar. Gråter när saker träffar mig. Jag vet inte längre vad som är sant eller vad som är lögn eller ett dåligt skämt. Men jag får kanske acceptera att livet inte alltid blir vad man ville det skulle vara och att man inte alltid har tillfälle att ordna upp det heller.

Det händer saker i mitt liv just nu. En del bra en del dåliga. En del riktigt bra en del riktigt dåliga. Jag kanske vinner nått medan jag förlorar nått annat. Men jag är inte värd att vinnas. Jag är inte värd nått. Jag är usel, dålig och kass. Få inga skumma tankar i skallen bara för att jag är det du tror jag är.