Att sluta röka
Ok. Tredje dagen utan cigaretter och det går sådär. Inga större problem egentligen, framförallt mycket lindrigare än jag trodde det skulle bli. Men helt plötsligt så överfaller lusten till ett bloss mig och hela världen stannar upp i några sekunder. Men jag har märkt att det akuta behovet går över rätt så fort bara man härdar ut.
Jag har fortfarande ingen större aning om hur detta kommer gå. Det var ju inget planerat eller så utan bara ett ryck jag fick så det kan gå precis hur som helst. Fast nu har tävlingsinstinkten vaknat i mig. För tusan, har jag klarat två och en halv dag utan cigg så ska det väl gå några timmar till liksom. Men man får nästan göra så nu i början. Ta det timma för timma och bara hoppas att det funkar att klara sig utan giftpinnarna ett tag till.
Förövrigt så mår jag sidådär. Lite blå liksom, lite nere. Hängig är nog det rätta ordet tror jag. Det är ett häng som fan inte vill ge sig alls. Lusten att bara gå och lägga sig och sova är precis hur stor som helst. Fan vet vad det är eller vad det beror på men jag har svårt att glädja mig åt något överhuvudtaget. Ångesten lurar hela tiden i botten av själen på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att skaka av mig obehaget.
Nationaldag är det till råga på allt. Fast jag har svårt att se det stora i den här efterkonstruerade dagen när vi har landets "riktiga" nationaldag, midsommar, precis runt hörnet. Så jag väntar med firandet och håller i mig tills midsommarafton.
Fram tills dess får jag väl sova eller nått.
Jag har fortfarande ingen större aning om hur detta kommer gå. Det var ju inget planerat eller så utan bara ett ryck jag fick så det kan gå precis hur som helst. Fast nu har tävlingsinstinkten vaknat i mig. För tusan, har jag klarat två och en halv dag utan cigg så ska det väl gå några timmar till liksom. Men man får nästan göra så nu i början. Ta det timma för timma och bara hoppas att det funkar att klara sig utan giftpinnarna ett tag till.
Förövrigt så mår jag sidådär. Lite blå liksom, lite nere. Hängig är nog det rätta ordet tror jag. Det är ett häng som fan inte vill ge sig alls. Lusten att bara gå och lägga sig och sova är precis hur stor som helst. Fan vet vad det är eller vad det beror på men jag har svårt att glädja mig åt något överhuvudtaget. Ångesten lurar hela tiden i botten av själen på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att skaka av mig obehaget.
Nationaldag är det till råga på allt. Fast jag har svårt att se det stora i den här efterkonstruerade dagen när vi har landets "riktiga" nationaldag, midsommar, precis runt hörnet. Så jag väntar med firandet och håller i mig tills midsommarafton.
Fram tills dess får jag väl sova eller nått.
Kommentarer
Trackback