Inte fan har jag gett upp
Ibland så märker jag att det låter som om jag gett upp inför min sjukdom. Fan heller. Jag gör det allra bästa av livet som jag kan. Jag håller mig hel och ren, min lägenhet städad, katten matad och jag försöker hålla någon form av vardag i allt kaos som sjuder innanför mitt skallben.
När jag kan så testar jag gränserna för att se vad jag klarar av. Ibland så är jag nästan totalt besvärsfri och då gör jag allt det där som jag inte annars kan. Ibland så mår jag sämre och då testar jag gång på gång vart gränsen finns för tillfället.
Nä, jag har inte gett upp, inte resignerat. Alls. Men jag har lärt mig hur jag ska leva livet utan att må allt för dåligt allt för länge. Jag vet när min kropp kräver sömn och när den fått för mycket. Vart gränsen är för hur många koppar kaffe jag kan dricka utan att må dåligt. Vad jag ska äta och när jag ska göra det.
Däremot har jag anpassat mitt liv efter hur jag mår. Det gör att jag inte lever ett riktigt "normalt" liv. Inte riktigt som alla andra. Ibland, rätt ofta så missar jag gränsen och gör något i övermåttan. Då är det min bipolära sjukdom (manodepressivitet som det heter i folkmun) som pratar. Då har jag druckit 20 koppar kaffe eller köpt filmer för mer pengar än jag egentligen har råd med. Ett sådan handlande står i direkt opposition till min ångestsjukdom så då blir det liksom som lök på laxen.
Så jag försöker leva mitt liv i mittenfåran. Precis i mitten där dikena är som längst bort. Där kommer jag cyklande och försöker hålla mig på livets smala väg.
Ibland går det riktigt bra, ibland, som de sista tre dagarna går det inte alls. Men jag lär allt som dagarna går, lite till för varje dag. Till slut borde jag kunna det här tillräckligt bra för att bryta mig ur sjukdomens bojor.
Tycker jag.
När jag kan så testar jag gränserna för att se vad jag klarar av. Ibland så är jag nästan totalt besvärsfri och då gör jag allt det där som jag inte annars kan. Ibland så mår jag sämre och då testar jag gång på gång vart gränsen finns för tillfället.
Nä, jag har inte gett upp, inte resignerat. Alls. Men jag har lärt mig hur jag ska leva livet utan att må allt för dåligt allt för länge. Jag vet när min kropp kräver sömn och när den fått för mycket. Vart gränsen är för hur många koppar kaffe jag kan dricka utan att må dåligt. Vad jag ska äta och när jag ska göra det.
Däremot har jag anpassat mitt liv efter hur jag mår. Det gör att jag inte lever ett riktigt "normalt" liv. Inte riktigt som alla andra. Ibland, rätt ofta så missar jag gränsen och gör något i övermåttan. Då är det min bipolära sjukdom (manodepressivitet som det heter i folkmun) som pratar. Då har jag druckit 20 koppar kaffe eller köpt filmer för mer pengar än jag egentligen har råd med. Ett sådan handlande står i direkt opposition till min ångestsjukdom så då blir det liksom som lök på laxen.
Så jag försöker leva mitt liv i mittenfåran. Precis i mitten där dikena är som längst bort. Där kommer jag cyklande och försöker hålla mig på livets smala väg.
Ibland går det riktigt bra, ibland, som de sista tre dagarna går det inte alls. Men jag lär allt som dagarna går, lite till för varje dag. Till slut borde jag kunna det här tillräckligt bra för att bryta mig ur sjukdomens bojor.
Tycker jag.
Kommentarer
Trackback