Mellanläge
Åhhh, vad jag är trött på det där overdriveläget min kropp befinner sig i. Ingen rast och ingen ro. Hög puls, svettiga händer, oro i kroppen. På gränsen till en panikattack, eller i alla fall på gränsen till början på en panikattack.
Jag borde väl äta nått men allt bara växer i käften på mig när jag försöker äta. I morgon måste jag ta Gula faran in til La Stada Borås för att handla på ICA eftersom jag har några ören kvar på mitt ICA-kort. De sista slantarna jag har på banken ska jag sprida som ett regn över den lokala Tempo-handlaren. Lite mjölk får det bli, till kaffet. Sen är det frågan om jag ska köpa cigg eller snus. Det är ju sannerligen dags att sluta röka men det tar emot, det gör det. Jag misstänker att jag kommer fram till ett beslut först i affären.
Nä, nu tycker jag att det är dags att jag kommer in i ett bra läge i livet igen. Jag är både trött och förbannad på hur min kropp håller på och dummar sig. Jag säger son Nelson sa i en kommentar här på bloggen, "jag lever i mitt eget privata fängelse". Det är liksom så. Man är fri att gå vart man vill men vågar knappt gå upp ur sängen.
Men jag vet ju att det kan vända det hela och helt plötsligt så mår jag bra igen för x antal dagar, veckor eller till och med månader. Livet går upp och livet går ner. Men det vore trevligt att vara mer i balans. Till råga på allt så fick jag brev från min nya läkare som påpekade att jag inte kommit på de tider jag skulle besöka min kontaktperson och därför undrade de om jag överhuvudtaget var intresserad av någon hjälp. Så jag har fastnat i ett skönt läge.
För att få hjälp måste jag ta mig till hjälpen men eftersom jag mår som jag gör så kan jag inte ta mig dit och alltså kan jag inte bli bättre. Jag vet inte hur jag ska vända mig. Just nu känns det som om allt bara väntar på att braka loss. Lite som innan åskan börjar dundra, det där kvava, klibbiga. Det är läkaren, det är Försäkringskassan, det är socialstyrelsen angående min legitimation, det är dessutom mitt försäkringsbolag som av någon för mig märklig anledning vill veta om jag fortfaraden är sjuk och desutom vill de ha en massa intyg om detta i så fall.
Jaja, jag kan inte ta till mig allt på en och samma gång känner jag. Det gäller att sortera bland allt och lära sig att prioritera. Det är enda sättet att hålla paranojan stången. Var sak har sin tid och sin plats.
Jag borde väl äta nått men allt bara växer i käften på mig när jag försöker äta. I morgon måste jag ta Gula faran in til La Stada Borås för att handla på ICA eftersom jag har några ören kvar på mitt ICA-kort. De sista slantarna jag har på banken ska jag sprida som ett regn över den lokala Tempo-handlaren. Lite mjölk får det bli, till kaffet. Sen är det frågan om jag ska köpa cigg eller snus. Det är ju sannerligen dags att sluta röka men det tar emot, det gör det. Jag misstänker att jag kommer fram till ett beslut först i affären.
Nä, nu tycker jag att det är dags att jag kommer in i ett bra läge i livet igen. Jag är både trött och förbannad på hur min kropp håller på och dummar sig. Jag säger son Nelson sa i en kommentar här på bloggen, "jag lever i mitt eget privata fängelse". Det är liksom så. Man är fri att gå vart man vill men vågar knappt gå upp ur sängen.
Men jag vet ju att det kan vända det hela och helt plötsligt så mår jag bra igen för x antal dagar, veckor eller till och med månader. Livet går upp och livet går ner. Men det vore trevligt att vara mer i balans. Till råga på allt så fick jag brev från min nya läkare som påpekade att jag inte kommit på de tider jag skulle besöka min kontaktperson och därför undrade de om jag överhuvudtaget var intresserad av någon hjälp. Så jag har fastnat i ett skönt läge.
För att få hjälp måste jag ta mig till hjälpen men eftersom jag mår som jag gör så kan jag inte ta mig dit och alltså kan jag inte bli bättre. Jag vet inte hur jag ska vända mig. Just nu känns det som om allt bara väntar på att braka loss. Lite som innan åskan börjar dundra, det där kvava, klibbiga. Det är läkaren, det är Försäkringskassan, det är socialstyrelsen angående min legitimation, det är dessutom mitt försäkringsbolag som av någon för mig märklig anledning vill veta om jag fortfaraden är sjuk och desutom vill de ha en massa intyg om detta i så fall.
Jaja, jag kan inte ta till mig allt på en och samma gång känner jag. Det gäller att sortera bland allt och lära sig att prioritera. Det är enda sättet att hålla paranojan stången. Var sak har sin tid och sin plats.
Kommentarer
Postat av: Anna
De nya sjukreglerna är helt absurda. Det är bara att välja mellan soc, bli livegen och ekonomiskt beroende av sin maka/ make/ sambo/ mormor/ morfar/ farmor what ever... eller att försöka bli beviljad permanent sjukersättning före den 1 juli.
Det här samhället är bara till för a- människor. Alla andra får foten i ansiktet.
Anna.
Trackback