Mitt äventyr med regnbyxor

Det regnar ute. Mest hela tiden verkar det som. Jag tänkte att jag skulle, trots att jag tidigare bestämt mig för att avstå, ta en sväng förbi apoteket. Som tur är så hade jag ett helt nytt regnställ i garderoben. Det låg till och med i sin originalförpackning så det var bara att dra på sig det hela.

Nå, byxor och jacka var i storlek L men det hjälpte inte mig. Efter mycket krångel och rumpviftande så lyckades jag dra upp byxorna över bak och allt det andra som byxor skall vara över. Jackan var det inga större problem med. Den smög jag på utan att behöva svära ens en enda gång.

Så, jag tog min väska, min hjälp och vandrade nerför trapporna i glad förvissning om att det minsan inte spelade någon roll hur mycket det regnade, jag var skyddad ändå. En tanke så god som en ann.

Nå, upp med låste till Gula faran, på med hjälmen, ena benet över sadel.... ena benet sa ja. Ena.... Det var hopplöst. Det fanns inget rörelseutrymme för att svänga benen vare sig över sadel eller nått annat heller. Efter att jag stått det och förgäves försökt få upp benet mer än 5 cm från marken tänkte jag att jag vänder på hela steken.

Alltså, benet var stilla och fint medan jag välte mopeden så att klivet skulle bli lägre. Givetvis var det enda som hände att jag tappade mopedhelve.... mopeden i backen. Olja rann, bensin skvalade och där stod jag i regnet, högröd i ansiktet, svetten rann nerför ryggen och jag tänkte på hur det hela egentligen såg ut om någon granne skulle råka titta ut där jag stod.

Nu var jag förbannad. Jag bara skulle upp på mopeden. Så, jag tog ett hästakliv med höger ben och till min förvåning så kom jag över med både fot och ben och satt helt plötsligt på sadeln som om jag inte gjort annat i hela mitt liv.

Men, säg den lycka som är evig. Det räckte att jag höjde höger knä för att sparka igång kicken på Gula faran så sa det "ritch" i grenen och byxorna sprack hela vägen från mitten till knät på vänster ben. Svetten lackade, jag var snorig och dan och byxfliken flaggade i vinden allt medan våta regndroppar fann sin väg till mitt allra mest privata ställe.

Men, jag bet ihop, låtsades inte om byxornas strejk utan åkte till Apoteket, hämtade min medicin, körde hem, låste Gula faran för denna gången, gick upp för trapporna. Det var först när jag var hemma i min trygga lägenhet som jag fick utlopp för all frustration. Jag slet av mig byxorna, vilket gick alldeles utmärkt eftersom de nu hade spruckit mest hela vägen mest överallt. Sen gick jag till sopkorgen med byxorna och knöcklade ner byxorna i påsen.

Allt bara för att hämta lite sömnmedicin.

Jösses.

Kommentarer
Postat av: Miss Borderline

Jo det var ju det......

Fick ett (fint och dyrt) regnställ av mamma förra sommaren när jag fyllde år. Har inte använt det nu på ett litet tag och har inte tänkt nåt vidare på saken förräns igår. DÅ kom jag på VARFÖR jag inte "får" gå upp i vikt....

Har ju tänkt nu ett tag att "äh, jag ger fan i det här, nu ser jag ut såhär och jag tänker acceptera det och köpa större kläder".....

När jag knöckla i mig rengbyxorna i går hörde jag som ett eko från gårdagen (ja, för ett år sen alltså)...."ja nu får du inte gå upp i vikt för då passar det inte längre"....."nej, men det är en bra motivering för att hålla vikten....jag kommer inte gå upp i vikt".....

Tänk va minnet är kort ibland :(


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback