När allt viker så sakteliga
Ah. Nu börjar det lugna ner sig lite. Den alltför välbekanta huvuvärken har ersatt de alla värst spända musklerna i nacke, huvud och ansikte. Det sker smygande allt som jag slappnar av. En huvudvärk som dunkar och drar i skallen på mig när avspänning ersätter spänning.
Just nu så skulle jag lätt dra i mig en 6a Gin & Tonic bara för att känna hur ångesten viker. Det är tyvärr så att alkohol är den allra bästa ångestlindraren. Det går fort, det går lätt och man mår som en kung ett litet tag. Tyvärr finns det ju baksidor med det där, som med allt annat. Ångesten som kommer dagen efter eller bara efter några timmar är 7 resor värre. Då har jag allt för många gånger fortsatt att dämpa ågren med alkohol tills jag kommit in i ett hjul som jag inte har den allra minsta koll på.
Nä, det får vara. Gudskelov så har jag inte tillräckligt mycket pengar för att lägga dem på alkohol. Jag hoppas jag har tillräckligt på ICA-kortet för att kunna köpa lite chips och dipp till Sverigematchen i Em-fotbollen i morgon. Då ska jag mysa ner mig i soffan och bara njuta av skådespelet.
Man får hitta såna där små saker i livet som ger lite guldklou på det hela. Allt som jag skriver så viker ångesten sin väg. Tack gode gud för läkemedelsindustrin. Jag får då och då höra att jag ska sluta med mina tabletter för det är inte bra att äta en massa piller. Jag behöver istället komma ut i livet och träffa människor. Men så enkelt är det ju inte riktigt. För utan mina tabletter så skulle jag inte kunna göra något alls. Då vore jag fjättrad vid min madrass och bara röra mig mellan sovrummet, toaletten och till köket på natten när jag sovit några timmar så att jag var lite lagom trött och lugn så att jag kunde äta nått. Eftersom det mesta om min ångest handlar om rädsla för att få kramp i tungan eller sätta mat i halsen så måste jag vara avslappnad när jag äter.
Mina piller drogar inte ner mig på något sätt. De bara plockar ner mig till en normal grav av vakenhet. För ångest är ju egentligen bara en förhöjd vakenhet. Men nu känner jag hur den lämnat mig totalt, eller nu ljuger jag, den lämnar mig aldrig totalt. Men den ligger bara och morrar i bröstet på mig. Då är det snart läge att försöka äta något, det gäller att passa på.
Just nu så skulle jag lätt dra i mig en 6a Gin & Tonic bara för att känna hur ångesten viker. Det är tyvärr så att alkohol är den allra bästa ångestlindraren. Det går fort, det går lätt och man mår som en kung ett litet tag. Tyvärr finns det ju baksidor med det där, som med allt annat. Ångesten som kommer dagen efter eller bara efter några timmar är 7 resor värre. Då har jag allt för många gånger fortsatt att dämpa ågren med alkohol tills jag kommit in i ett hjul som jag inte har den allra minsta koll på.
Nä, det får vara. Gudskelov så har jag inte tillräckligt mycket pengar för att lägga dem på alkohol. Jag hoppas jag har tillräckligt på ICA-kortet för att kunna köpa lite chips och dipp till Sverigematchen i Em-fotbollen i morgon. Då ska jag mysa ner mig i soffan och bara njuta av skådespelet.
Man får hitta såna där små saker i livet som ger lite guldklou på det hela. Allt som jag skriver så viker ångesten sin väg. Tack gode gud för läkemedelsindustrin. Jag får då och då höra att jag ska sluta med mina tabletter för det är inte bra att äta en massa piller. Jag behöver istället komma ut i livet och träffa människor. Men så enkelt är det ju inte riktigt. För utan mina tabletter så skulle jag inte kunna göra något alls. Då vore jag fjättrad vid min madrass och bara röra mig mellan sovrummet, toaletten och till köket på natten när jag sovit några timmar så att jag var lite lagom trött och lugn så att jag kunde äta nått. Eftersom det mesta om min ångest handlar om rädsla för att få kramp i tungan eller sätta mat i halsen så måste jag vara avslappnad när jag äter.
Mina piller drogar inte ner mig på något sätt. De bara plockar ner mig till en normal grav av vakenhet. För ångest är ju egentligen bara en förhöjd vakenhet. Men nu känner jag hur den lämnat mig totalt, eller nu ljuger jag, den lämnar mig aldrig totalt. Men den ligger bara och morrar i bröstet på mig. Då är det snart läge att försöka äta något, det gäller att passa på.
Kommentarer
Trackback