Ännu ett försvarstal. Igen
Jag har märkt, genom en rad sura kommentarer på mina båda bloggar, att en del tycker att jag lever ett riktigt lyxliv. Jojomen. Går hemma och röker cigarr mest hela tiden och är lös och ledig för att leva livet precis hur jag vill. Dessutom får jag betalt för det. Inte illa.
Men, man missar liksom en stor del av det som är hela sanningen. För att få åtnjuta detta privilegium så får jag betala ett pris. Hur kan man tro något annat? Jag menar, om det vore en sån drömtillvaro så skulle ju var och varannan gå hemma och dra fötterna efter sig.
Redan nu så ser jag kommentarerna på det lilla påståendet. "Jag har bättre moral, jag är bättre än så, bla bla bla". Jag orkar inte ens tänka på hur det hela läses av en del människor.
Priset jag får betala? Tja. Att inte klara någon som helt stress, nu pratar jag inte jobbstress eller så utan bara stressen av att stå i en kö i affären. Att inte kunna gå på bio, restaurang, teater, fotboll, åka buss, tåg, i bil med någon annan som kör, gå och handla, äta med min familj, ta en promenad. Att vissa dagar, som de två senaste, inte kunna äta, knappt dricka, titta på tv, läsa, sova, svara i telefonen eller överhuvudtaget leva ett normalt liv.
Finns det överhuvudtaget någon som tror att jag vill ha det så? Att mitt liv är bekvämt? Att jag trivs här i mitt eget fängelse? Jag lovar, jag byter gärna. Jag skulle gärna återgå till mitt liv som det såg ut innan jag blev sjuk den där julidagen 1991. Då var jag en rätt så glad skit, lagom smart och med en liten familj som var min. Sedan dess har jag kämpat vartenda dag mot min ångest. Jag lovar, den går inte att tänka bort. Jag lovar. Skulle det vara så enkelt så nog fan skulle jag göra det.
Men egentligen vet jag inte varför jag skriver detta. De som tycker att jag ska ta mig i kragen och skärpa mig och göra lite nytta i samhället istället för att röka cigarr och blogga dag ut och dag in tycker det vad jag än säger. För de vill inte förstå. Jag själv tror att de inte vågar förstå. För skulle de förstå mig skulle de även fatta hur skört livet och hälsan är. Det behöver inte vara paniksyndrom, social fobi, agorafobi, klaustrofobi och bipolär sjukdom som är mina diagnoser. Det kan vara än värre saker. Det kan handla om livet och det kan slå ner precis hur som helst.
Kanske i ditt liv.
Men, man missar liksom en stor del av det som är hela sanningen. För att få åtnjuta detta privilegium så får jag betala ett pris. Hur kan man tro något annat? Jag menar, om det vore en sån drömtillvaro så skulle ju var och varannan gå hemma och dra fötterna efter sig.
Redan nu så ser jag kommentarerna på det lilla påståendet. "Jag har bättre moral, jag är bättre än så, bla bla bla". Jag orkar inte ens tänka på hur det hela läses av en del människor.
Priset jag får betala? Tja. Att inte klara någon som helt stress, nu pratar jag inte jobbstress eller så utan bara stressen av att stå i en kö i affären. Att inte kunna gå på bio, restaurang, teater, fotboll, åka buss, tåg, i bil med någon annan som kör, gå och handla, äta med min familj, ta en promenad. Att vissa dagar, som de två senaste, inte kunna äta, knappt dricka, titta på tv, läsa, sova, svara i telefonen eller överhuvudtaget leva ett normalt liv.
Finns det överhuvudtaget någon som tror att jag vill ha det så? Att mitt liv är bekvämt? Att jag trivs här i mitt eget fängelse? Jag lovar, jag byter gärna. Jag skulle gärna återgå till mitt liv som det såg ut innan jag blev sjuk den där julidagen 1991. Då var jag en rätt så glad skit, lagom smart och med en liten familj som var min. Sedan dess har jag kämpat vartenda dag mot min ångest. Jag lovar, den går inte att tänka bort. Jag lovar. Skulle det vara så enkelt så nog fan skulle jag göra det.
Men egentligen vet jag inte varför jag skriver detta. De som tycker att jag ska ta mig i kragen och skärpa mig och göra lite nytta i samhället istället för att röka cigarr och blogga dag ut och dag in tycker det vad jag än säger. För de vill inte förstå. Jag själv tror att de inte vågar förstå. För skulle de förstå mig skulle de även fatta hur skört livet och hälsan är. Det behöver inte vara paniksyndrom, social fobi, agorafobi, klaustrofobi och bipolär sjukdom som är mina diagnoser. Det kan vara än värre saker. Det kan handla om livet och det kan slå ner precis hur som helst.
Kanske i ditt liv.
Kommentarer
Trackback