aaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrrrrgggggggggggggggggg!!!!!!!

NEEEEEJ!. Nu får det vara nog. Jag är förbannat TRÖTT på att folk kör med mig hit och dit fram och tillbaka som nån jävla docka. Det tog mig en satans massa år och en satans massa mod att ta tag i mina problem. Före detta frun fick mer eller mindre skjuta iväg mig till psyk för att jag skulle söka hjälp. Nu har jag varit ärlig och berättat om mina tillkortakommande men ingen jäven lyssnar. Istället sätter man mig ännu mer i skiten. NEJ! Säger jag. Jag är förbannad. Snorarg.

 

Hade jag tigit still om mina återfall hade ingen jävel vetat om ett skit. Nu valde jag att vara ärlig och vad fan fick jag för det? Bara ett jävla satans helvete. FÖRBANNAD!!!

 

Min kontaktperson på soc frågade mig på vägen hem om jag alltid brukade vara så medgörlig. "Är du en sån där nockedocka eller" frågade han. NEJ, säger jag. Jag tänker inte må skit hela jävla veckan för att de ska se att jag tar tabletter som jag klarar att ta själv. Framför allt tänker jag inte gå med på att de ska göra det samtidigt som jag måste ta prover för att visa att jag inte dricker. Om mina prover är rena dricker jag inte. Så enkelt är det ju.

 

Satan vad arg jag är. Besviken, överkörd, slutkörd och framför allt jävligt trött på att ärlighet aldrig lönar sig. Genom ärlighet får man ingen respekt, bara misstro. Så,aldrig mer jag tänker medge något fel jag gjort. Fan heller. Jag är trött på att bli behandlad som nån jävla boskap som ska brännmärkas, stå innanför ett elstängsel tills de kommer och avrättar en.

 

JAg har pendlat mellan förtvivlan och hopp i 4 år nu. Jag är trött på att ständigt bli besviken på det mesta. JAg gör mitt jobb så gott jag kan. Jag går med på att läkarna experimenterar med min kropp med sina mediciner, att gå och ta prover för att visa att jag lever nyktert eller i alla fall inte är fullare än Svensson. Jag gör mitt jobb, försöker hitta ett liv i allt det jävla kaos som är min tillvaro. Jag vänder ut och in på mig själv för att passa in, för att bli accepterad. Men fan heller. Då får man bara ännu en boja att bära.

 

Om jag bara sagt till om att jag inte ville diagnosen skulle synas på första bladet på min sjukskrivning när jag låg inne för avgiftning skulle inget av detta vara. Men då fick jag rådet att "ärlighet vara alltid längst". Javla fitta som sa det. Det är lätt för henne att kläcka ur sig. Den jävla ärlgiheten har kostat mig så satans jävla mycket.

 

JAg sväljer inte mer. Det får vara nog, nog, nog, nog, nog, nog. Nu har jag blivit sparkad på, nerslagen, bortsjkjuten, förtvinat i så många år att det är dags att jag säger ifrån. "Kan ni hjälpa mig eller inte"? Om inte. Dra åt helvete.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback