WoBWorld

Ok. Jag vet. Jag är en jäkla gnällspik. Men ska det vara så här precis hela jäkla tiden. Att det hela tiden ska finnas nått att bli hyperstressad av? Min kropp har gått på övervarv så länge sedan jag kan minnas. När jag var ung var det visserligen inte ett problem för då var jag i farten hela tiden, for och flög hit och dit, hade fullt upp hela dagarna och kvällarna långa.

Sen kom den förbannade, satans, jävla, kukfittasatanshelvetes ångesten och totalsabbade 80 % av min tillvaro. Sen jobbade jag, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, läste, läste, läste. Sen blev det mer jobb, jobb, jobb. Så klart det kraschade till slut. Man kan inte ha en vilopuls på 110 som jag hade det sista innan jag brakade ihop.

Sen har det varit en kamp mot depression och ångest och alkohol, den enda trösten jag hade var mina barn och före detta frun. Så klart orkade inte före detta frun med mig länge. Så, hon tog sin Mats ur skolan och stack, eller snarare sparkade ut mig. Helt rätt beslut.

Sen har det varit 13 månader utan egen bostad, depression, ångest. Morsan fick två strokar på kort tid.

Nu började äntligen saker och ting falla på plats. Jag har en underbar lägenhet, min lilla kompanjon i vått och torrt Chips. Vi har utsikten över Viskan.  Jag känner mig lite starkare, lite mer redo att möta livet.

Så kommer den här skiten och slår mig i bakhuvudet. JAg lovar att det finns något du är livrädd för. Det kan handla om ormar, höjder, att flyga, att åka hiss, att, tja vad fan som helst. Tänk dig sedan att veta att du skulle göra det där du är så rädd för 6 gånger i veckan. 

Äh, jag vet inte om det verkligen går att förklara. Jag har försökt så många gånger men de flesta säger bara att ?men, du får väl ta tag i det, ta tjuren i hornen? och annat skitsnack. Vad tusan tror ni jag gjort i 17 år?

Nu står jag inför en mardröm. Om jag hade bil så vore det hela inget som helst problem. Men jag har inte råd att betala för körkortet som det ser ut just nu. Sen ska jag ha råd att ha bilen igång också. Fan, jag ser ingen lösning på det hela hur jag än vänder mig. Vet bara att jag blir mer vettskrämd ju mer jag tänker på det. Och sluta tänka på det kan jag inte.

Som det ser ut just nu så ser det ut som att jag tänker vägra. Då får de väl dra mig sjuksköterskelegitimation då. Jag pallar bara inte trycket. En gång i veckan hade jag kanske fixat. Till och med troligen. Men måndag, onsdag, fredag. Vecka ut och vecka in i hur länge som helst.

Nä. Fan. Jag pallar bara inte. Jag har inte orken. Fan det tar musten av mig bara att ta mig till affären.