Ännu en mardröm
Fasen. Jag blir allt med uppstressad av tanken på att behöva åka buss minst 6 gånger i veckan. Jag som knappt pallar att gå till affären utan att ladda upp i någon timma före och då får jag ändå pumpa mig full med lugnande förvantas sätta mig på en buss tre dagar i veckan, nått av det värsta som jag kan tänka mig. Jag vet helt enkelt inte om jag pallar det.
Eftersom läkeren vägrar skriva ut något starkare lugnande än de mycket milt lugnande jag har så finns det inget att ta till för att palla trycket. Jag vet att det låter obegripligt för de flesta att det skulle vara svårt att åka buss men det är för mig en mardröm när jag mår dåligt. Att sedan frivilligt utsätta mig för en 25-30 minuters lång busstur 6 gånger i veckan syns mig omöjligt.
Men jag ser ingen lösning på det hela. Kravet var att jag kom och tog mina Antabus på kliniken. Vägrar jag så vågar jag inte ens tänka på vad som skulle kunna hända. Det är så konsitgt för jag ska ju samtidigt lämna in prover på att jag inte dricker. Borde inte det räcka? Jag fattar inte riktigt.
Men sen känns det lite som om de har blandat bort korten för sig själva lite. Jag försökte få dem att förstå att jag dricker för att jag har ångest, jag har inte ångest för att jag dricker. Visst är baksmälleångesten total, men det är inte den som kommer först. De perioder jag mår bra behöver jag ju inte dricka. För då finns det ju inget att döva. Hjälp mig att hantera ångesten så är problemet löst. Känner jag i alla fall.
Det enda som kommer hända nu är att jag kommer må kass kass kass 5 dagar i veckan eftersom jag vet att det blir som det brukar när jag ska göra nått specieltl dagen efter. Jag börjar bli nervös redan dagen innan och kan inte sova på natten. Sen ska jag iväg och det blir en enda stor ångestattack, sen har jag en eftermiddag när jag mår bra för att det sedan ska börja om dagen efter igen. Tro mig, jag vet, Jag har haft panikångest i 17 år nu, jag känner till saker och ting kring mig själv och min sjukdom. Druckit har jag bara gjort i 8 år.
Jag har kämpat och kämpat så länge. Jag har gjort allt det som man skall göra. Utsatt mig för det jag är rädd för gång på gång på gång. Enligt alla läroböcker ska man må bättre och bättre av det men... Efter 17 år så tvivlar jag.
Jag känner mig trängd, lite smått panikslagen. Lite klaustrofobisk. Jag vet varken in eller ut. Ska jag skita i allt. Strunta i min legitimation? JAg förstår inte för mitt liv hur jag ska fixa detta. Jag blir alldels svettig i händerna bara jag tänker på att sätta mig på bussen tre, kanske 4 gånger i veckan.
Konstigt att det alltid ska vara nått som ställer till livet. Nu har jag äntligen fått ett underbart hem som jag trivs i så ligger fanskapet i Viskafors. I detta läget hade jag hellre tagit en sunkig etta i stan så att jag kunde gått till Beroendeenheten de där tre gångerna i veckan.
Kalla mig gärna otacksam. Men detta skrämmer ärligt talat livet ur mig. Det känns som en mardröm.
Eftersom läkeren vägrar skriva ut något starkare lugnande än de mycket milt lugnande jag har så finns det inget att ta till för att palla trycket. Jag vet att det låter obegripligt för de flesta att det skulle vara svårt att åka buss men det är för mig en mardröm när jag mår dåligt. Att sedan frivilligt utsätta mig för en 25-30 minuters lång busstur 6 gånger i veckan syns mig omöjligt.
Men jag ser ingen lösning på det hela. Kravet var att jag kom och tog mina Antabus på kliniken. Vägrar jag så vågar jag inte ens tänka på vad som skulle kunna hända. Det är så konsitgt för jag ska ju samtidigt lämna in prover på att jag inte dricker. Borde inte det räcka? Jag fattar inte riktigt.
Men sen känns det lite som om de har blandat bort korten för sig själva lite. Jag försökte få dem att förstå att jag dricker för att jag har ångest, jag har inte ångest för att jag dricker. Visst är baksmälleångesten total, men det är inte den som kommer först. De perioder jag mår bra behöver jag ju inte dricka. För då finns det ju inget att döva. Hjälp mig att hantera ångesten så är problemet löst. Känner jag i alla fall.
Det enda som kommer hända nu är att jag kommer må kass kass kass 5 dagar i veckan eftersom jag vet att det blir som det brukar när jag ska göra nått specieltl dagen efter. Jag börjar bli nervös redan dagen innan och kan inte sova på natten. Sen ska jag iväg och det blir en enda stor ångestattack, sen har jag en eftermiddag när jag mår bra för att det sedan ska börja om dagen efter igen. Tro mig, jag vet, Jag har haft panikångest i 17 år nu, jag känner till saker och ting kring mig själv och min sjukdom. Druckit har jag bara gjort i 8 år.
Jag har kämpat och kämpat så länge. Jag har gjort allt det som man skall göra. Utsatt mig för det jag är rädd för gång på gång på gång. Enligt alla läroböcker ska man må bättre och bättre av det men... Efter 17 år så tvivlar jag.
Jag känner mig trängd, lite smått panikslagen. Lite klaustrofobisk. Jag vet varken in eller ut. Ska jag skita i allt. Strunta i min legitimation? JAg förstår inte för mitt liv hur jag ska fixa detta. Jag blir alldels svettig i händerna bara jag tänker på att sätta mig på bussen tre, kanske 4 gånger i veckan.
Konstigt att det alltid ska vara nått som ställer till livet. Nu har jag äntligen fått ett underbart hem som jag trivs i så ligger fanskapet i Viskafors. I detta läget hade jag hellre tagit en sunkig etta i stan så att jag kunde gått till Beroendeenheten de där tre gångerna i veckan.
Kalla mig gärna otacksam. Men detta skrämmer ärligt talat livet ur mig. Det känns som en mardröm.
Kommentarer
Trackback