Blandade känslor

Jag känner mig minst sagt omtumlad. Jag vet inte vad jag ska tycka om mitt eget beslut i morse. Ena stunden så blir jag förtvivlad över att jag än en gång har misslyckats med något som för andra är så enkelt. Men å andra sidan så känner jag att nått har gått snett i hela grejen.

Det känns lite som, eller fel, det känns mycket som, att ångesten har glömts bort av de som ska hjälpa mig. Nu är det full koncentration på alkoholen och mina problem med att bara ta mig ut från lägenheten har kommit i skymundan.

Jag blir så ledsen över det. Det känns lite som att den enda vårdgivare som försöker förstå mig och som jobbar för mig är min terepeut. Jag lade märke till att hon lyfte på ögonbrynen några gånger på det där mötet vi hade. Jag vet inte, men det känns som om hon har koll på vad grundproblemet är.

Sen är det klart. Nu går jag på en missbruksklinik. Så klart jag behöver hjälp med att bemästra det grepp alkoholen har fått över mig. Så klart. Men det spelar ingen roll hur nyckter jag håller mig för ångesten försvinner inte för det. Men däremot om jag får hjälp med att leva ett fullvärdigt liv trots ångesten så kan jag hålla mig nykter. Just nu känns det som att man börjar i fel ände.

Men, de som jobbar med missbrukare dagarna i ända har hört vartenda bortförklaring, sett vartenda lögn i ögonen på sina patientern. Varför skulle de tro på mig när jag säger att jag inte har något emot att hålla mig nykter utan att problemet är att jag ser framför mig 6 rejäla panikattacker i veckan i en oändlig tid framöver?

Så, käre broder Nelson, Polare C, du har rätt. I sista änden så måste jag ta tag i detta själv. Om inte sätta ner foten så åtminstone försöka nå fram till dem att detta är ohållbart. Jag klarar bara inte av blotta tanken på att sitta på en buss 180 minuter i veckan. Det är 175 för många.

Det blir säkert lättare när jag kan ta mopeden till stan. Visst, det lär ta en stund att knattra fram i 30 km/h till stan och tillbaka, men det kan jag tänka mig. Men att åka buss.

Nä. Jag är inte redo helt enkelt. Inte redo alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback