WoBWorld

Fan jag vet inte. Nått känns fel. Vet inte alls vad det kan vara. Jag som har det så förbannat bra. Men nått är fel, skevt, fult. Jag sitter framför tvn och drar samma bluesackord på gitarren gång på gång. En hederlig gammal blusetolva.

Det är som om syndaren i mig kommit fatt mig på något sätt. Jag lipar, spelar och dricker. Inte full men inte heller nykter. Ett mellanting, ett land man sällan når. På tv dansar Tinas ben fram på rutan men jag finner inget nöje i dem. De är för magra, för knotiga.

I morse drömde jag om sex med en undebar kvinna. Hon var så vacker och jag var så lycklig som fick vara i henne. Men nu har jag glömt hennes ansikte. Kvar har jag bara minnen av nått som nästan hände på riktigt. Jag vet inte, men nått är fel.

När man nått ett mål så är det som om livets baksmälla ställer till det med en gång. Jag har längtat efter ett eget hem i ett år och när jag väl får det så borde jag väl vara lycklig. Men jag är bara ledsen. Just nu i alla fall.

Fast, skit samma. Jag har det förbannat bra. Jag skämms över att klaga. Kanske är jag bortskämd med lycka i livet? Troligen. Jag har slarvat och syndat och supit och förstört i så många år och ändå har jag alltid haft någpn vid min sida som torkat min bakfyllesvett och mina ångesttårar. Nu är det dags att växa upp, sluta lipa och bli den man jag föddes till.