WoBWorld

Se mig som jag är, vad jag är. Döm mig inte, snälla, för jag dömer mig själv så mycket hårdare. Jag vet om mitt livs tomhet, min egen uselhet och min svarta själ. Jag känner mina onda handlingar bättre än du tror. Jag ångrar vartenda hårt ord, varje skevhet som jag kastat ur mig när tankarna slutat fungera och jag gått på impuls.

Allt jag gjort kunde vara vackrare, finare med mer färg och glädje. Mina skratt skramlar i rymden. Runt, runt, runt tumlar de tills de ramlar ner utmattadade på den torra jorden. Helt utan själ eller tanke. Utan Gud i mitt liv, vilsen bland alla måsten och vardagliga göranden. Tvätta, städa, mata katten. Äta, skita och tvätta sig ren.

Jag är så svag som du ser mig, precis så vag i konturerna, absolut så ensam som jag förefaller att vara. Jag blundar, kastar mig ut, ännu en gång. Hoppas att jag klarar proven denna gången, att jag inte ska falla, slå mig. Min tanke är ständigt på dig, dina vackra läppar och dina perfekta tänder. Under tankens gång så ger jag vad jag kan, inte mer inte mindre. Jag sträcker mig. Ut. Till dig.