En klar förbättring
Jag vet inte. Kanske har jag blivit immun mot smärtan i mig. För just nu kan jag inte känna av den det allra minsta. Egentligen har ju inget hänt förutom att jag fått en dörr att stänga om mig. Men allt känns... annorlunda. Bättre. Lite mjukare, lite mer vanilj liksom.
Kanske har jag vant mig vid att det gör ont i själen. Ungefär som när huden domnar när man gör en tatuering. Det som från början gör ont känns till slut inte som annat än ett svagt raspande i huden. Eller som när man vänjer sig vid en tandvärk så att man nästan saknar den när den försvinner.
Jag vet inte. Jag vet bara att jag mår helt ok. Riktigt bra till och med. Jag kan inte påminna mig när jag gjorde det sist. Det måste varit i höstas, då när jag mådde så bra och började träna och gå på promenader och allt vad det var. Då nrä jag åt på restaurang utan att få en ångestattack.
Nu när jag skriver detta så kom jag på en möjlig lösning förutom det att jag de facto fått ett eget hem. Det är vår. Vinterns mörka kalla rike är över. SÅKLART. Det är mars. Då brukar den värsta depressionen släppa alldeles av sig självt.
Den brukar krypa på i september och lugna ner sig någonstans i mars-april. Nu klarade jag mig hyggligt fram tills december förra året men sen satte deppen klorna i mig ordentligt så att allt gick överstyr som vanligt när jag blir deprimerad. Jag gör saker, säger saker jag inte menar. Går ner mig i alkohålet och tappar all gnista.
Men nu är det mars och jag lever ett fritt liv. Det kan bara bli bättre. Detta är början på ett nytt liv, en ny tillvaro och en spännande resa där vad som helst spännande kan hända. Gräset kan bara bli längre och grönare, vattnet bara mer glittrande och solen bara gulare och varmare. Morgondimman bara mildare och isen har inget annat val än att släppa taget.
Nu vänter knoppande blad, prunkande rabatter och milda vindar. Stekheta dagar och vindstilla nätter. En stjärnklar himmel och nakenbad i nattsvarta sjöar. Midsommar med sill och potatis, doften av nyklippt gräs och solvarm jord. Vår, sommar och tidig höst. Allt det vackra ligger framför oss och hur i hela fridens namn ska man kunna må dåligt då?
Kanske har jag vant mig vid att det gör ont i själen. Ungefär som när huden domnar när man gör en tatuering. Det som från början gör ont känns till slut inte som annat än ett svagt raspande i huden. Eller som när man vänjer sig vid en tandvärk så att man nästan saknar den när den försvinner.
Jag vet inte. Jag vet bara att jag mår helt ok. Riktigt bra till och med. Jag kan inte påminna mig när jag gjorde det sist. Det måste varit i höstas, då när jag mådde så bra och började träna och gå på promenader och allt vad det var. Då nrä jag åt på restaurang utan att få en ångestattack.
Nu när jag skriver detta så kom jag på en möjlig lösning förutom det att jag de facto fått ett eget hem. Det är vår. Vinterns mörka kalla rike är över. SÅKLART. Det är mars. Då brukar den värsta depressionen släppa alldeles av sig självt.
Den brukar krypa på i september och lugna ner sig någonstans i mars-april. Nu klarade jag mig hyggligt fram tills december förra året men sen satte deppen klorna i mig ordentligt så att allt gick överstyr som vanligt när jag blir deprimerad. Jag gör saker, säger saker jag inte menar. Går ner mig i alkohålet och tappar all gnista.
Men nu är det mars och jag lever ett fritt liv. Det kan bara bli bättre. Detta är början på ett nytt liv, en ny tillvaro och en spännande resa där vad som helst spännande kan hända. Gräset kan bara bli längre och grönare, vattnet bara mer glittrande och solen bara gulare och varmare. Morgondimman bara mildare och isen har inget annat val än att släppa taget.
Nu vänter knoppande blad, prunkande rabatter och milda vindar. Stekheta dagar och vindstilla nätter. En stjärnklar himmel och nakenbad i nattsvarta sjöar. Midsommar med sill och potatis, doften av nyklippt gräs och solvarm jord. Vår, sommar och tidig höst. Allt det vackra ligger framför oss och hur i hela fridens namn ska man kunna må dåligt då?
Kommentarer
Trackback