En obotlig ensamhet jag inte är van vid

Fy fan vad jag är uttråkad. Helt och totalt. Vädret tillåter inga promenader eftersom alla mina tjocka jackor har söndriga dragkedjor så jag skulle väl frysa ihjäl efter 5 meter. Nu står lite mat i ugnen på värmning så har jag något att pyssla med en stund i alla fall. Tröstäta. Sen funderar jag på att låta den här dagen ta slut genom att lägga mig och sova. Men lite sömntabletter borde det funka.

För lite tålamod för att läsa, titta på tv eller ens runka. Orkar bara inte ta tag i nått. Har redan städat hela lägenheten, gett katten mat och vatten. Rökat hundra cigaretter. Druckt för mycket kaffe. Fan vad kass jag har blivit på att vara ensam.

Tänk, innan kunde det gå veckor utan att jag saknade sällskap. jag läste, skrev, kollade film eller fixade med småsaker. Nu har jag en koncentrationstid på 5 sekunder, sen blir jag uttråkad. Kan det vara så att en och en halv vecka utan en sort av mina mediciner börjar påminna sig tro? Troligen.

Men, i morgon är det vardag igen. Då kan man bege sig ut i världen igen utan att vara helt ensam i tillvaron. På onsdag så är det möte med soc, psyk och missbruksenheten. Då har jag lite att göra en timma i alla fall. Sen får jag väl fortsätta städa här hemma. Igen.

Fan det där skämtet med en Rysk "mailorderbride" börjar nästan bli lockande.

Men sånt är livet. Ibland går det upp ibland går det ner. Just nu är allt bara tråkigt. Men å andra sidan så har jag ingen speciell ångest. Jag är nykter och fin. Det är bara det där med ensamheten som plågar mig. Men det hade nog varit lite mindre jobbigt om det inte hade varit påsk.

Nä, bädda ner sig, försöka hitta nog med koncetration för att läsa nått enkelt men bra. Finna lite frihet och ro i själen. En katt som hoppar upp bredvid kudden och lägger sig för att spinna. Magen full med mat. Jodå, det kunde vara värre kan jag tro.

Men det värsta i allt är det där hålet som före detta frun skapat i mig. En tomhet som jag inte rikigt kan beskriva. Jag kan inte längre skicka ett SMS när jag är uttråkad, slänga bort en stund med meningslöst tjatter. Det ska jag inte sticka under stol med om att jag saknar. Jag vet inte riktigt hur hon bär sig åt för att slänga bort 5 års näst intll dagliga samtal. Jag önskar jag kunde göra det med. Men det tar emot. Jag saknar henne. Inte tu tal om annat.

Visst har jag andra att prata med, som jag inte hade innan. Kusin Esko, Polare M, Lena. En ny kontakt med Polare J. Men ändå. 5 år är liksom borta. Som om de aldirg funnits. Ändlösa diskussioner, mentala utmaningar. Borta, puts väck. Jag kanske är mer sentimental än de flesta men jag har svårt att bara låtsar att de aldrig funnits. Men det kan bero på att de gav mig mer än de gav henne. Hon har lite svårare att sätta ord på det hon känner och då blir det lätt att det haltar till slut. Att den ena personen kommer i underläge och känner sig pressad. Men det har ju aldrig varit min mening. Jag har ju hela tiden väntat mig lika fräna frågor och svar tillbaka. Som en utmaning för intellektet. Det fick jag i börjar men så hände nått som jag inte vet vad det berodde på.

Jaja, ingen idé att fundera mer på det som varit. Snart ska jag proppa magen full med en billig ungnsuppvärm middag och sedan lägga mig och försöka finna någon sort ro i mig själv.

Kommentarer
Postat av: Lotta

Jag vet att du lätt får ångest bland folk, men nu när du känner dig så ensam och uttråkad kanske det funkar med kontakter. Fundera på om du kan göra nåt du tycker är kul. Har Friskis-och Svettis kortet tagit slut, finns det mysiga människor eller nåt annat kul på biblioteket, finns det nån sport utom fotboll som är kul, kan du plugga in nåt du tycker är intressant, vad som...Lämna datorn ett tag och delta i livet. Svårt - visst - vem sa att det skulle vara enkelt? Det finns väl buss från Viskafors till Borås?? Jag menar inte att vara äckelhurtig, men jag vet själv hur mycket bättre jag mår när jag gör nåt.

2008-03-24 @ 22:25:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback