Inget att erbjuda
Jag lurar på att gå och lägga mig en stund. Så dumt. Vilket slöseri med tid och ork. Jag är ju inte trött. Det enda som fattas mig är livslust. En brist i mig, inuti mitt bröst som jag försöker fylla med nikotin och koffein och alkohol. En längtan efter kärlek som målar hela min själ betonggrå. Ensamhet. Ilska, Sorg.
Chips som just fått sin dagliga ranson med mat, jag håller ju på att banta ner den tjocka lilla pälsbollen, hoppade just upp i bokhyllan för att vila middag. Jag är rätt säker på att hon skulle komma om jag lade mig ner på sängen och ropade på henne. Det är lockande, lite sömn, lite vila. Få tyst på rösten som skallar inuti mig.
Eller ska jag sätta mig och spela lite på gitarren? Även det en flykt från det som är. En stund som färgas av ackord och toner. Kanske borde jag ta en dusch, borsta tänderna och bege mig ut i världen för att leta efter min älskade? En kvinna av kött och blod som kunde hålla min hand när den blir svettig av ångest, som kunde lägga sig bredvid mig och stryka min panna när jag gråter.
Jag vet inte. Istället för att göra något sitter jag kvar vid datorn i min morgonrock och knattrar ner en massa bokstäver som bildar ord som bildar meningslösa meningar, till nytta för ingen. För jag vet inte, jag kan liksom inte annat.
Hur i hela fridens namn ska jag kunna älska någon om jag hatar mig själv så bottenlöst? Vart ska jag finna en kvinna som vill dela sin vardag med en sån som mig? Jag är hopplös och bortom all kontroll. Dagarna när jag var som folk är länge sedan gångna. Nu är jag ett tomt skal. I mig finns endast en oändlig rymd, luktlös, smaklös och utan tyngd. Hoppet om att jag ska vara som er är ute. Jag har kämpat i hela mitt liv för att få vara bara jag, jag har kämpat så mycket att jag missade målet och tappade bort mig själv på vägen. Nu har jag inget att erbjuda någon. Alls.
Chips som just fått sin dagliga ranson med mat, jag håller ju på att banta ner den tjocka lilla pälsbollen, hoppade just upp i bokhyllan för att vila middag. Jag är rätt säker på att hon skulle komma om jag lade mig ner på sängen och ropade på henne. Det är lockande, lite sömn, lite vila. Få tyst på rösten som skallar inuti mig.
Eller ska jag sätta mig och spela lite på gitarren? Även det en flykt från det som är. En stund som färgas av ackord och toner. Kanske borde jag ta en dusch, borsta tänderna och bege mig ut i världen för att leta efter min älskade? En kvinna av kött och blod som kunde hålla min hand när den blir svettig av ångest, som kunde lägga sig bredvid mig och stryka min panna när jag gråter.
Jag vet inte. Istället för att göra något sitter jag kvar vid datorn i min morgonrock och knattrar ner en massa bokstäver som bildar ord som bildar meningslösa meningar, till nytta för ingen. För jag vet inte, jag kan liksom inte annat.
Hur i hela fridens namn ska jag kunna älska någon om jag hatar mig själv så bottenlöst? Vart ska jag finna en kvinna som vill dela sin vardag med en sån som mig? Jag är hopplös och bortom all kontroll. Dagarna när jag var som folk är länge sedan gångna. Nu är jag ett tomt skal. I mig finns endast en oändlig rymd, luktlös, smaklös och utan tyngd. Hoppet om att jag ska vara som er är ute. Jag har kämpat i hela mitt liv för att få vara bara jag, jag har kämpat så mycket att jag missade målet och tappade bort mig själv på vägen. Nu har jag inget att erbjuda någon. Alls.
Kommentarer
Trackback