Livets märkliga vändningar

Tänk var märkligt livet kan vara. I ungefär 18 månader så har alla kurvor pekat nedåt för lilla Jonas. Först var det min dunderdepression som började på våren 2006 och som blev allt värre. På det följde den haltande relationen med före detta frun som kom sig av att jag allt med tappade fotfästet i tillvaron och slöt mig allt mer inom mig själv. Under hösten så blev allt bara svartare och svartare och slutade med att jag masade omkring i morgonrock i veckor i stöten utan att vare sig komma in i duschen eller ens borsta tänderna, det var knappt jag kom upp ur sängen överhuvudtaget.

Sen följde skillsmässan, upptäckten att jag inte kunde få en lägenhet och 13 tröstlösa månader boende antingen i tant mammas vardagsrum eller i det lilla träslottet. Som grädde på moset fick tant mamma sina två strokar och allt liksom bara ballade ur vart jag än vände mig.

Men nu sitter jag här. I min egen lilla lägenhet och har det precis hur bra som helst. Vem trodde att det kunde bli så bra? Nu finns det bara en väg att gå och den går uppåt.

Jag säger inte att mitt liv är perfekt. Men det är precis så bra som man kan begära. Bakslag och motgångar hör livet till. Men jag har det bra. Riktigt bra.

Precis så är det här i livet. Det går upp och det går ner. Men jag ska inte klaga. Jag har hela tiden haft tak över huvudet, nog med pengar att kunna dricka mitt morgonkaffe och blossa på mina cigaretter samtigt som jag inte gått riktigt hungrig en enda dag. Jag har min dator där jag kan utrycka mig och sätta ord till mina tankar, hålla kontakt med mina vänner, läsa nyheter eller säga vad jag tycker på olika forum. Jag har min lilla Chips och förhoppningsvis snart även Lancelot.

Jag har absolut inget att klaga på för tillfället. Inte så illa. Inte illa alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback