Min ilska, min tunga och min galenskap
Ok. Jag har varit ute på en promenad och den värsta ilskan har runnit av mig. Men jag måste erkänna att jag ställde mig och sparkade i en snöhög i säkert 5 minuter innan jag började känna mig lite lugnare.
Men jag är lika beslutsam att inte låta dem köra med mig mer. Jag har fått nog. Jag har inget emot tanken på att jag ska vara nykter. Enda gångerna på året jag känner att jag vill dricka är egentligen bara på nyårsafton och midsommarafton. Men resten av tiden handlar det bara om att bekämpa ångesten.
Men jag är trött på att bli stämplad som opålitlig när det enda jag gjort är att vara ärlig om mina problem. I livet, mot min arbetsgivare, mot mina vårdgivare, på mina bloggar, inför mina barn. Är det då rimligt att man ska straffa mig för det? Om jag tar ett återfall så berättar jag om det. Så enkelt kunde det vara. Men inte då. JAg ska tvingas att uthärda det jag fruktar mest, innan jag fått kontroll på det problemet, tre gånger i veckan.
Men jag är fortfarande arg. ledsen. besviken. Fast jag vet att det får man inte vara som psykiskt sjuk och dessutom alkoholist. Då ska man vara tacksam för allt, även om så samhället tvingar ner skit i halsen på en.
Jag upprepar, med en dåres envishet, jag har inte valt detta. Jag dricker inte för att det är kul. Jag vet inte senast jag drack för att det var roligt. Typ 1990 kan jag tro att det var. Sedan dess har det handlat med att handskas med klumpen i halsen, andnöden. RÄDLSAN FÖR ATT SVÄLJA TUNGAN!!!!. Se där. Tänkt dig att det är din största skräck. Tänk dig sedan att du själv vet hur irrationell den är. JAG VET ATT MAN INTE KAN SVÄLJA TUNGAN!!!. Jag är inte dum. JAg är sjuksköterska. Men likt förbannat är det det som förgar helal min tillvaro. Det är det som gör att jag städigt måste känna efter vart tungan är. Det är det som gör att jag vaknar av kramp i tungan eftersom jag pressar den så hårt mot gommen.
Den är den som gör att jag har tappat tre tänder hellre än att gå till tandläkaren och få bedövning så att man tappar känslan i tungan. Detta lever jag med 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Det spelar ingen roll hur mycket jag vet att det är tokigt. Rädslan finns där ändå.
Jag har pratar med läkare om detta. De tittar på mig som om jag är en idiot och har förklarat att "det klart det inte går att svälja tungan". Det spelar ingen roll. Jag är livrädd för det. Alltså biter jag, pressar, pressar och pressar tills jag får den där krampen så att jag får ännu mer panik eftersom jag då är säker på att nu sker det.
Det spelar ingen roll hur full jag är. Rädslan finns där hela tiden. Men om jag dricker så blir den lite suddigare i konturerna.
Jag vet. Du tänker "karln är ta mig fan tokig". Troligen är det så. Men så ser mitt liv ut. varje sekund. Varje minut. Ständig koll på vart i munnen tungan är.
Så. Tvinga mig fan inte att åka buss. Jag håller mig nykter. JAg lovar. Men jag vill ha hjälp mot det förbannade hjärnspöket innan jag är beredd att ta bussen.
Men jag är lika beslutsam att inte låta dem köra med mig mer. Jag har fått nog. Jag har inget emot tanken på att jag ska vara nykter. Enda gångerna på året jag känner att jag vill dricka är egentligen bara på nyårsafton och midsommarafton. Men resten av tiden handlar det bara om att bekämpa ångesten.
Men jag är trött på att bli stämplad som opålitlig när det enda jag gjort är att vara ärlig om mina problem. I livet, mot min arbetsgivare, mot mina vårdgivare, på mina bloggar, inför mina barn. Är det då rimligt att man ska straffa mig för det? Om jag tar ett återfall så berättar jag om det. Så enkelt kunde det vara. Men inte då. JAg ska tvingas att uthärda det jag fruktar mest, innan jag fått kontroll på det problemet, tre gånger i veckan.
Men jag är fortfarande arg. ledsen. besviken. Fast jag vet att det får man inte vara som psykiskt sjuk och dessutom alkoholist. Då ska man vara tacksam för allt, även om så samhället tvingar ner skit i halsen på en.
Jag upprepar, med en dåres envishet, jag har inte valt detta. Jag dricker inte för att det är kul. Jag vet inte senast jag drack för att det var roligt. Typ 1990 kan jag tro att det var. Sedan dess har det handlat med att handskas med klumpen i halsen, andnöden. RÄDLSAN FÖR ATT SVÄLJA TUNGAN!!!!. Se där. Tänkt dig att det är din största skräck. Tänk dig sedan att du själv vet hur irrationell den är. JAG VET ATT MAN INTE KAN SVÄLJA TUNGAN!!!. Jag är inte dum. JAg är sjuksköterska. Men likt förbannat är det det som förgar helal min tillvaro. Det är det som gör att jag städigt måste känna efter vart tungan är. Det är det som gör att jag vaknar av kramp i tungan eftersom jag pressar den så hårt mot gommen.
Den är den som gör att jag har tappat tre tänder hellre än att gå till tandläkaren och få bedövning så att man tappar känslan i tungan. Detta lever jag med 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Det spelar ingen roll hur mycket jag vet att det är tokigt. Rädslan finns där ändå.
Jag har pratar med läkare om detta. De tittar på mig som om jag är en idiot och har förklarat att "det klart det inte går att svälja tungan". Det spelar ingen roll. Jag är livrädd för det. Alltså biter jag, pressar, pressar och pressar tills jag får den där krampen så att jag får ännu mer panik eftersom jag då är säker på att nu sker det.
Det spelar ingen roll hur full jag är. Rädslan finns där hela tiden. Men om jag dricker så blir den lite suddigare i konturerna.
Jag vet. Du tänker "karln är ta mig fan tokig". Troligen är det så. Men så ser mitt liv ut. varje sekund. Varje minut. Ständig koll på vart i munnen tungan är.
Så. Tvinga mig fan inte att åka buss. Jag håller mig nykter. JAg lovar. Men jag vill ha hjälp mot det förbannade hjärnspöket innan jag är beredd att ta bussen.
Kommentarer
Trackback