Mitt skal och jag

All denna "uppståndelse" i mitt liv har gjort mig klart sämre känner jag. Jag funderar på att gå till affären för att köpa cigaretter och nått gott att äta till Let´s dance i kväll men jag drar mig. Ut? Njae. Känner mest för att lägga mig i sängen och bara sova, sova, sova.

Kanske skulle jag dra fram dammsugaren och gå ett varv i lägenheten för att få något annat att tänka på. För just nu så riktigt känner jag smaken av en panikattack i munnen. Klaustrofobisk minst sagt. Fångad, innestängd och förtvivlad.

Nu som allt skulle bli så bra. Så gick det så här. Misstrodd och berövad min personliga frihet. Vad händer om jag vägrar tro? Jag menar, det var ju faktiskt jag själv som bad att få Antabus utskrivet. Ingen har krävt att jag tar dem innan. Helt plötsligt så måste jag inställa mig 3 gånger i veckan som en satans straffånge för att ta medicin som jag själv kan ta. Jag är ingen idiot. Jag vet ju att det syns på proverna om jag druckit.

Nä. Jag fattar inte. Jag vill bara leva ett stillsamt liv. Gå på min terapi, min sjukgymnastik, uppvisa negativa prover och bli bättre. Klättra upp för livets stjälk igen, upp från den här eviga hålan jag befinner mig i för tillfället. Låt hemtjänsten komma med Antabusen då om det är så viktigt för nån att jag tar dem. Jag betalar gärna för det nöjet. Men jag vill inte, säger vill inte, gå med en ständig klump i magen för att jag vet att snart ska jag sätta mig på bussen igen och i värsta fall uppleva den totala dödsångesten det innebär.

Fan, jag pallar ju inte ens att gå till apoteket för att hämta mina mediciner som det ser ut just nu. Då går jag hellre utan än ställer mig där inne och sen väntar på att de ska titta på receptet tusen gånger, hämta medicinen, kolla på receptet igen, signera alla lappar, märka askarna och återigen jämföra recept med ask och lapp. I det läget så är man också fast, man kan inte bara gå. Och just nu så pallar jag inget som håller mig fast. Jag vill vara fri.

Fan jag vet inte. Jag vet bara att jag ska försöka ta mig ut för att köpa de där ciggen. Gudslekov så är det nästan aldrig kö i kassan här ute i Viskafors. Inte som på Netto på Sjöbo där jag ibland bara ställde ner min korg och sprang ut ur affären om kön var för lång och jag kände mig fångad. Här ute brukar det gå fort så att man kan var i rörelse hela tiden.

Så. Jag får väl försöka samla ihop mig för att bege mig ut i världen. Eller i alla fall 3 cm utanför det skal jag känner att jag håller på att bilda. Igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback